Månadsarkiv: februari 2015

februari 27, 2015 · 10:12 f m

268. Fatta! Kattracka!

sf-cat

Ceci n’est pas Stina Oscarson! 

Nu har jag ändå verkligen försökt förklara för Missan i stallet att det faktiskt räcker. I tre veckor i sträck har hon hållit på. Och då gärna på nätterna och det finns faktiskt gränser för vad man klarar av och då är ju jag ändå en rätt så balanserad och resonabel person.

Jag menar, jag vill henne givetvis bara väl och det är ju inte så att jag i min övermakt bara kan klampa in och ändra på saker och ting. Men ibland brister det liksom. Det har jag pratat om förut!

Men i vilket fall, så satte jag mig ned och försökte förklara. Jag strök henne lite försiktigt över ryggen och genast sköt hon förstås stjärten i vädret och liksom trippade omkring.

Jag tog då tag och såg henne djupt in i ögonen och sa, du allvarligt talat, jag orkar inte längre och för övrigt är det inte ens mars. Du om någon borde veta bättre än att hålla på och slinka dig, har du kanske inte ens hört att ditt kön bara visat sig vara en social konstruktion och att sexualiteten något man själv styr över. Fatta! Kattracka!

tumblr_lzyk3iEGxx1qe3twro1_500

Men det som framförallt slår mig med just katter är hur oerhört okänsliga de är för allt det vi kallar kultur, normer och kunskap. De gör liksom bara vad som faller dem in och skiter fullständigt i historien, samhällsperspektivet, rättviseaspekterna eller att kritiskt ifrågasätta, dekonstruera och lära av sin samtid.

Den som däremot verkligen förstått saken är den där andra tjocka katten Kent. Han ligger mest bara och däser i halmen i solen och får han en chans så blir han gärna intim med vad som helst, vare sig det är hon, en han, en hund eller en häst. Men det är klart – han är ju också kastrerad – om det nu skulle vara en förklaring, vad vet jag!

Men det som framförallt slår mig med just katter är hur oerhört okänsliga de är för allt det vi kallar kultur, normer och kunskap. De gör liksom bara vad som faller dem in och skiter fullständigt i historien, samhällsperspektivet, rättviseaspekterna eller att kritiskt ifrågasätta, dekonstruera och lära av sin samtid.

För att sedan bara inte tala om hur hur de behandlar andra djur som är mindre och svagare än dom själva.

Det måste jag faktiskt ta upp med Missan och Kent nästa gång jag går ned till stallet. Det finns som sagt gränser!

Lämna en kommentar

Under Natur & Kultur

Taggat som ,

februari 26, 2015 · 2:05 e m

267. Bland verklighetens folk

3220-flanellskjorta-j_mtland

En rutig skjorta …

De som står utanför blir alltmer sällsynta. Men sticker därför kanske också ut lite skarpare. Den avgående KD-ledaren Göran Hägglund försökte för ett par år sedan ge ett ansikte åt en sådan grupp som stod och svajade i samhällets utkanter – han kallade dem för ”verklighetens folk”.

Det skulle han inte ha gjort – det skapade nämligen stor upprördhet bland en del av befolkningen som nog kände sig väl så verkliga.

Men, vad han var ute efter var nog mest att adressera dem som levde lite utanför de kulturella tullarna, lite närmare landet och naturen.

Jag är för övrigt i viss mån en sådan outsider – så jag förstod ju själva andemeningen!

Nej, jag jagar inte och pratar inte mål, men jag lovar – om jag ser någon okänd snubbe i skogsbrynet – går jag genast i försvarsställning. Och står det en bil parkerad inom 300 meter från huset går jag självfallet och knackar på rutan och frågar vad som är på G.

Och nej, jag kanske inte heller skulle ta stallkattens nyfödda och oönskade ungar på en resa till veterinären för att de skulle genomgå eutanasi-behandling. Snarare då att hantera saken snabbt och enkelt – som man alltid gjort! Inte för att det är kul – utan för att det är nödvändigt och kanske till och med skonsammare.

… och ett skägg gör ingen riktig bonnläpp

Livet och döden på landet kryper på så vis liksom under huden på en och när ännu en hjort trasslar in sig i hägnet – och man försöker reda ut det och det inte går så gäller bara att släpa kroppen till en plats dit örnarna hittar.

Så kan också verkligheten se ut och jag tror det till viss del var detta Hägglund syftade på.

Vi som lever så här är för övrigt sinsemellan rätt olika, vi har egentligen inte mer gemensamt än det faktum att vi lever nära naturen, men det är också den som i stora drag dikterar vår syn på rätt och fel.

Denna naturliga livsstil lockar nu förstås även vissa bland den urbana befolkningen som säkert också vill känna sig mer verkliga – men ett skägg och rutig skjorta gör ingen riktig bonnläpp, som vi brukar säga här på landet.

Lämna en kommentar

Under Natur & Kultur

Taggat som , ,

februari 23, 2015 · 10:06 f m

266. Köttätare i all sin rätt!

Kalv_lille

Djur kan vara så gulliga …

Om det nu är så att vi tycker att människovärdet, som vi vanligtvis tänker oss det, liksom sitter i själva den fysiska kroppen, alltså i cellerna, blodet, i det tvåbenta djur vi kallar ”människa” – hur skiljer sig då denna människovarelse från andra djur?

Och svaret som vetenskapen ger är just att det gör vi inte – som art skiljer vi oss inte nämnvärt från andra arter, inte mer än vilket annat djur som helst skiljer sig från övriga djur. Vi skiljer oss alltså inte mer från en apa än en apa skiljer sig från, låt säga en noshörning.

Och då vi alltså inte på något mätbart sätt kan särskilja djuret människa från andra djurlika arter, torde ju då detta följdriktigt betyda att det s.k. människovärdet även skulle kunna omfatta djuren – om vi nu skulle vara helt konsekventa, vill säga.

Så detta biologiska perspektiv ger oss alltså inga rationella skäl till att behandla djur annorlunda än hur vi förväntas behandla andra människor.

Vilket då förstås är ett tämligen extremt synsätt som om det skulle genomföras skulle få rätt omfattande konsekvenser, eller hur?

Om vi å andra sidan, med människa och med människovärde, mer menar något som särskiljer oss (människor) från djuren så möter vi ju dock andra slags problem.

kottfars_51110

… men vi behandlar inte ens de mest brutala och djurlika bland människorna tillnärmelsevis lika illa som vi behandlar djur.

Om det här med människovärdet mer ligger inbakat i synen på våra fantastiska mentala förmågor – där vi faktiskt också särskiljer oss från djuren rätt rejält – ja i sådana fall får vi ju inte med alla människor – eftersom det ju inte är alla som vi kallar för människor som är begåvade med samma uppsättning unika mentala förmågor.

För vi befinner ju oss snarare utspridda inom hela det mentala spektrat – från de mest brutala och djurlika individerna – till de fullständigt genialiska och änglalika.

Och vi behandlar inte ens de mest brutala och djurlika bland människorna tillnärmelsevis lika illa som vi behandlar djur.*

Så!

Slutsatsen jag måste dra av detta är att vi inte alls förhåller oss vidare rationellt eller genomtänkt till frågor som rör exempelvis köttätande. Vi äter kött helt enkelt därför att vi gillar kött och på grund av vår överlägsenhet har  vi också tagit oss rätten att göra det. Punkt!

————————————————————–

*Ja, men visst! Somliga behandlar andra människor extremt illa – men detta stöds inte av de rättsprinciper som många kulturer i dag arbetar utifrån.

2 kommentarer

Under Demokrati, Etik, Jämlikhet

Taggat som , ,

februari 20, 2015 · 10:02 f m

265. Kvalitet är något som uppstår

domaines-barons-de-rothschild-chateau-lafite-rothschild-pauillac-france-10451397

Château Lafite Rothschild 1991 Pauillac, 1er Grand Cru Classé, pris 13.309 kronor på Systembolaget.

För fem år sedan, närmare bestämt den 31 mars 2010, skrev jag ett inlägg som handlade om kvalitet: ”39. Det ”bästa” i ett nötskal”. 

Och i förbifarten skrev jag då att det här med kvalitet var något som uppstod i ”spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt” men jag förklarade aldrig vad jag menade, kanske för att jag var så bländad i ljuset av min egen förståelse. Det kan bli så ibland!

Nu har jag i varje fall fått anledning att fundera över det här med kvalitet igen. Och det som triggade var debatten om kritikerns roll som under vintern pågått på många av landets kultursidor.

Det började med att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev att kritikern hade gått vilse i politiken. Vilket startade ett samtal om konstens och kritikerns roller.

Det diskuterades främst kring vad som var bra, respektive dålig konstnärlig gestaltning och vem som egentligen hade lov att tycka något.[1]

Vad diskussionerna bottnade i var ju förstås någonstans frågan om det överhuvudtaget fanns några objektiva kvalitetsbegrepp att falla tillbaka på. Och där finns det ju då en uppsjö av olika svar.

baron-philippe-de-rothschild-mouton-cadet-bordeaux-france-10284002

Ännu ett vin från samma vinhus, Baron Philippe De Rothschild, Mouton Cadet, pris 97 kronor på Systembolaget.

Mitt svar är i varje fall följdriktigt att det dessvärre inte finns några objektiva kvalitetskriterier!

Vad som däremot finns och det vi kallar kvalitet är snarare något som uppstår i just spänningsfältet mellan föremålet och den som granskar.

En vass kritiker eller erfaren person har då förmodligen en annan slags förmåga än andra att kunna bedöma om konstverket, uppsättningen eller musikstycket, uppfyller vissa krav som dennes kritiska blick förväntar sig att finna.

Ah, vi gör så här istället:
Om vi är intresserade av vin så ställer vi förmodligen högre krav på vinet än att det ska kunna berusa oss. Vi känner kanske till olika druvsorter och vad som är karaktäristiskt för dem, vi kanske kan det här med årgångar, regioner och distrikt.

Ok! got the point?

När vi andra som inte är några direkta vinkännare tar ett glas kan vi förstås uppleva om det smakar gott, sött eller surt – och märka om vi blir berusade eller inte – men denna begränsade erfarenhet och dito förväntningar skulle alltså inte göra oss till några goda vinrecensenter?

Eller hur?**

——————————————–

[1] Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarade alla involverade i DN som också gjorde en föredömlig överblick och skiss för den som missade hela debatten, se DN den 13 februari 2015 – Det intressanta är i mina ögon att det svaret endast har delats fyra (4) gånger i sociala medier – det ni!
**Jag är fullt medveten om att att det finns en rad följdresonemang som jag nu inte går vidare med, bland annat då det faktum att om det är på det viset som jag föreslår  – så finns det ju trots allt något vi skulle kunna kalla objektiva kvalitetskriterier.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Konst & Kultur, Kulturdebatt

Taggat som , ,

februari 19, 2015 · 12:00 e m

264. ja’ ä’ grabben me’ chokla’ i

5DecoratorSnowWhiteBalloons-400x400

Lite självbelåtet uppblåst intellektuell!

En orsak till att jag ibland blir så här lite självbelåtet uppblåst & intellektuell är ju förstås för att jag, precis som alla andra, måste försöka hitta någon slags tilltro till mig själv och livet – måste också skapa en mening i det som för övrigt förefaller vara så meningslöst.

Vad kan väl då vara bättre än att hålla på med något så perifert att ingen vågar säga varken bu eller bä i rädsla att bli uppfattad som illiterat huligan.

Det är också den främsta orsaken till varför jag skriver; POWER! det ger helt enkelt både respekt och cred!

Nä, skojja bara! Det ger ingetdera! Därför det som sker här ligger så långt bort från allfartsvägarna – att det knappt ens finns någon att vinka till.*

Visst! Jag hade kanske lika gärna kunnat hålla mina intellektuella spänningar för mig själv och liksom bara låta dem vila, i väntan på nästa hårddiskkrasch, men det gör jag ju nu inte. Istället delar jag med mig av mina försök att fånga något som, ja, jag medger det, ibland glider mig mellan fingrarna.

En annan orsak till varför jag skriver så här öppet, alltså här på Anthropos Metron, är nog därför att det ställer högre krav på själva skrivandet, det blir helt enkelt bättre, mer genomtänkt, mer slipat.

Men jag gör det också därför det ger en sådan läskig känsla att ställa sig så här avklädd inför dig och riskera att bli synad från topp till tå.

Det är samma skräckblandade känsla som gör att vi som är höjdrädda liksom sugs ut mot kanterna. Och där i avgrunden vilar världens löje och med den, den fasa som skulle kunna sätta stopp för allt.

Så, jag är nog ändå den där grabben med åtminstone lite choklad i – med en lagom bitter karaktär och eftersmak.**

För att sedan bara inte nämna alla dessa evinnerliga tankestreck – trodde jag ens för ett ögonblick att dessa någonsin skulle kunna få någon att stanna upp – en stund – för att ta ett djupare tanketag.

Detta liv, vilket liv – det e bara att simma på – lugnt!

——————————————————–

*Det innebär förstås inte att det inte är trevligt och uppskattat att ropa hej till dem som faktiskt ibland tagit sig hit – men det förstår ju förstås alla ni som verkligen också varit här.
*Sången framfördes av varieteartisten Ernst Rolf / 12 dec 1927 / Odeon A 162 089, D 4027, D 4590 / Text:  ”De ä grabben med choklad i”.

 

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

februari 17, 2015 · 11:13 f m

263. Ehh… vad jag menade var bara

220px-Byrakrati

”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

I skriften Samtal med Konfucius kan vi läsa: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Det här kan vi tolka som att om samhället i alltför hög grad styrs av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så kan resultatet bli en småskuren och pedantisk byråkrati som fjärmar sig från vad andra kanske uppfattar som verkligt och riktigt.

Men om samhället däremot ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer – som militärer, ekonomiska system eller utifrån personliga styrkepositioner – uppstår ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick där ingen bryr sig, varken om det gemensamma eller om de svagaste och mest utsatta i samhället.

En variant av denna spänning som nu finns mellan natur och kultur, ser vi i dag i form av kampen mot det öppna samhället. Våra demokrati- och upplysningsideal är en kulturell artefakt – alltså icke-naturliga och om vi skulle sluta upprätthålla dessa värden, skulle snart världen falla tillbaka in i ett naturtillstånd där bara den starke tog sig fram, patriarkatet höll i piskorna och makten ägde sin rätt.

Vår kamp för att upprätthålla det kultiverade samhället är därför som att försöka ta sig upp för en rulltrappa som ständigt går nedåt. Där finns ingen tid för vila!

Men vår väg framåt är dessvärre inte heller spikrak utan förutsätter att vi ibland måste ta oss fram i cirklar. För att inte avstånden till de andra som inte riktigt hängt med – ska bli för stort!

645@70

Därför många bland oss befinner sig fortfarande i en kamp för överlevnad där personlig styrka kanske innebär den enda räddningen.

Det var väl framförallt det jag ville ha sagt i det förra inlägget![1]

Samtidigt som vi i upplysningens namn utvecklar våra samhällen – får vi inte glömma varifrån vi kommer; var noll-punkten är!

Därför många bland oss befinner sig fortfarande i en kamp för överlevnad där personlig styrka kanske ibland innebär den enda räddningen.

Och Konfucius kloka ord fortsätter: ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan.”

Med dessa ord kan vi också se att skiljelinjen inte bara går mellan oss och de andra – utan även tvärs genom våra egna gemenskaper och kanske även genom våra egna personligheter. Och när den ena sidan excellerar svarar alltid den andre med revolt.

——————————————————–

[1] 262. Huvudlösa dåd i Köpenhamn

2 kommentarer

Under Demokrati, Natur & Kultur, Politik

Taggat som ,

februari 16, 2015 · 11:37 f m

262. Huvudlösa dåd i Köpenhamn

1vilks

Lars Vilks, av vissa betecknad som ”Islamofob”, slapp i lördags åter undan en islamistisk attack med livet i behåll.

 Ju mer kultiverat ett samhälle blir, desto större blir ju självfallet också avståndet till dem som står utanför och som inte riktigt hängt med.

Vi kan bara ta barnaga som ett aktuellt exempel – i en något mer osofistikerad gemenskap än vår – ger föräldrarna sina barn gärna en ”hurring” om de inte gör som de blir tillsagda. Och detta anses då som någonting helt naturligt.

I Sverige är det inte längre lika naturligt – men det är ju enbart för att opinionsbildning och lagstiftning förändrat vår kollektiva och kulturella s.k. mindset – som då till slut gjort att de flesta av oss numera finner det fel att slå barn.

Vad jag menar är bara att utan dessa kollektiva kulturella förskjutningar så hade vi ju i dag inte heller blivit upprörda av att se någon dänga till en unge. Eller hur?

Men frågan är väl om alla verkligen hängt med på denna kulturresa – det verkar ju nu dessvärre inte så.

För den som bor isolerad i en stuga i skogsbrynet eller för övrigt långt borta från den övriga samhällsgemenskapen och därför heller aldrig nås av dess budskap – den kan ju då självfallet inte heller relatera till alla de pekpinnar och attitydförändringar som kollektivt sker i samhället för övrigt.

Och samhället självt, för var  dag alltmer sofistikerat, förstår allt mindre av det som rör sig inom dem som står utanför och bortom dess räckvidd.

Och avstånden och därmed även konflikterna bara tilltar – till dess att det brister någonstans.

1488574-1964

Huvudlöst dåd i hjärtat av Köpenhamn.

I Köpenhamn brast det i helgen. Denna gång brast det för en radikaliserad ung man, som inte kände sig hemma i den liberala värdegemenskapen och som därför hellre ville döda än ta en fika med Lars Vilks.

Men han är inte ensam i detta huvudlösa utanförskap som i dag kan ta sig allt mer desperata uttryck.

Även de icke-liberala högerpartierna runtom i Europa – ger också ett uttryck för detta vilsna främlingsskap.

Bägge dessa grupperingar, alltså både islamisterna och fascisterna, känner sig obekväma i det moderna samhällets värderingar – men har för det mesta ställts mot varandra i en slags primitiv huggsexa om makten över samhällets fortsatta utveckling.

1 kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Moral

Taggat som , ,

februari 12, 2015 · 1:52 e m

261. Post-post-modernistiskt anslag!

cykel-535x299

Att det var något lurt det här med designen på herrcyklar det förstod man ju tidigt!

Visst har dom rätt dom som säger att vi alla är intryckta i någon slags maktstruktur! Jag menar, jag har aldrig valt att kalla en cykel för en ”cykel” och dessutom, bara för att jag råkar vara kille, så har jag då i hela mitt liv behövt cykla omkring på en sådan där med stång.

Det ni! kan ni föreställa er den smärta det innebär att som barn slinta med bägge fötterna samtidigt och falla skoningslöst. Att man fortfarande är hel och vid liv är mest bara tur.

Så, vad jag säger är bara att redan som liten började man ju förstå och ifrågasätta logiken i en mängd saker som då ansågs vara normalt. Morgonbönen i skolan exempelvis, vem hade bestämt den? och att det bara skulle serveras kött i matbespisningen! eller att vi tvingades vara med på gympan trots att vi inte stod ut med lukten i omklädningsrummen! och att det alltid förväntades av mig att jag skulle bjuda upp till dans – när det var jag som var den lille osäkre svage.

I barn- och tonåren var man så fullständigt inpyrd av dessa ifrågasättanden och det var ändå långt innan jag ens hade börjat plugga och fått lära mig att det bara var bra att tänka kritiskt, konstruktivistiskt och i termer av just gömda och glömda maktstrukturer.

Pilen_Lyxliten

Men det tog ju ett tag innan man med rebellisk uppsyn vågade trampa omkring på en damcykel.

Så nog var det någonting man hade lagt i maten alltid – jag menar detta ifrågasättande av auktoriteter och normalitet var då något som bara låg och pyrde i luften.

Och denna kritiska hållning, som nu i dag alla som genomgått  högre utbildning fått lära sig, det kan vi ju nu givetvis inte göra ogjort.

Den strukturella orättvisan är därmed för alltid avslöjad och alla maktspelare har befunnits vara nakna, men vad blir då nästa drag?

Vi kan inte gå tillbaka till det gamla när vi neg vackert och stod med mössan i hand, för det funkar ju bara inte! Vi kan inte heller tråckla oss utanför historien och de befintliga strukturerna och vi kan inte heller stiga in i några slags frizoner, även om det nu är somliga som verkligen försöker sig på också detta. So whats next?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

Taggat som , ,

februari 11, 2015 · 3:52 e m

260. Solen är blå!

ALP11-Main-535x190Vi är så olika! Vi har alltid varit olika! Vi lever sida vid sida men ändå så långt ifrån varandra och möts egentligen aldrig.

Nej, jag talar inte om mina personliga relationer och inte heller om någon speciell person, snarare om oss människor i allmänhet!

De vi stöter på eller umgås med är i stort sett bara människor från våra egna närområden och intressesfärer.

Vilket innebär att de flesta av oss aldrig kommer att åka privatjet för att skjuta ripa i fjällen. Och för den som står och väntar på 53:ans buss i snögloppet vid Slussen, är sannolikheten att känna någon som varit på drink hos The Hiltons i Beverly Hills, lika med noll.

Min närmaste granne är sjätte generationens lantbrukare på en arrendegård i Sörmland och han kommer med största sannolikhet aldrig att stå och hänga på Urban Deli vid Nytorget på Söder. Och jag kommer heller aldrig att äta lunch varken med Scarlett Johansson eller med Stefan Lövfen.

OK! ser ni nu vad jag är ute efter här?

Jag skulle för övrigt kunna sitta och räkna upp tusen och en grupp av människor som aldrig någonsin kommer att komma i kontakt med varandra. För vi är så extremt åtskilda, tänker så annorlunda och upplever världen så brutalt olika! De flesta av oss lever i stort sett utan några egentliga beröringspunkter.

lucy-scarlett-johansson-movie-27-scarlett-johansson-and-the-philosophy-of-lucy-review

Hälsa Scarlett från mig nästa gång du träffar henne – för jag lär inte göra det!

Och då talar jag ändå bara om oss som bor i det där avlånga landet vi kallar Sverige.

Visst finns det några gemensamma nämnare som på något sätt knyter oss samman, men de är inte många; kanske att vi har ett personnummer, betalar skatt och röstar vart fjärde år – men det är inte så värst mycket mer.

Jag tror dock att för att få ett samhälle att fungera med så många avvikelser som vi tillsammans utgör – krävs nog av var och en att vi taggar ned vår särart en aning – därför vi kan bara klara av att upprätthålla ett samhälle och en gemenskap om vi kan enas kring några gemensamma nämnare.

Varför inte börja med att enas kring det faktum att solen är blå?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

Taggat som ,

februari 9, 2015 · 2:39 e m

259. Fågel, fisk eller mittemellan?

300px-Greenwich_clock

Vi lägger vår linjal ut över världen på samma självklara sätt som vår tidsaxel läggs ut från Greenwich (GMT) i London.

Nu när även jag trätt mig själv in-o-ut-o-bak-o-fram, i jakten efter svar på frågorna med vilken rätt vi ger oss själva rätt, återstår egentligen ingenting annat än att lägga fram dem.

Det första som slog mig var dock hur triviala mina svar tedde sig i ljuset av de stora frågorna –  som dock från början var på tok för stora för sitt eget bästa.

Vi talar då här om frågor kring rätt och fel, sanning och konsekvens och hur våra drömmar om någon slags värdeobjektivitet den senaste tiden fullständigt kommit att kollapsa inför våra ögon.

Vad jag kanske främst ville få klarhet i var med vilken rätt den västerländska civilisationen tog sig sin rätt – men också vad vi i dag gör med den frustration som uppstår när andra försöker frigöra sig från denna.

Jag tror någonstans att det är viktigt för oss att förstå bägge sidor i de konflikter vi ser. Alltså både hur makten tar sig rätten – men också hur de som drabbats – försöker återerövra sin.

Om du nu inte tänder på den här problematiken så är det knappast någon idé att du går vidare och gnetar dig in i den essay som nu bär titeln: Fågel, fisk eller mittemellan – var finns vår rätt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Är då våra universella rättigheter bara att uppfatta som en oxymoron – ett askfat man inte får aska i?

För den är lång, drygt 4000 ord, vilket då ska jämföras med att detta inlägg inte kommer att överstiga 350.

Resonemangen och speciellt då kanske slutsatserna är också sådana att de inte helt enkelt låter sig varken tuggas, sväljas eller smältas – och det krävs nog att man är lite av en gourmand för att ens orka ta sig igenom förrätterna.

Texterna funkar inte heller speciellt bra som förströelse och slutsatserna är efter mycket stånk och stön ungefär lika mindblowing som att få höra att himlen var blå eller att vatten var vått (vilket för övrigt är något jag alltid funnit intressant).

Så, nu har jag alltså gjort vad jag kunnat för att inte locka in någon obehörig i något som denne ändå aldrig skulle bli så värst mycket klokare utav.

2 kommentarer

Under Demokrati, Kulturdebatt, Relativism

Taggat som , ,