”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)
I skriften Samtal med Konfucius kan vi läsa: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)
Det här kan vi tolka som att om samhället i alltför hög grad styrs av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så kan resultatet bli en småskuren och pedantisk byråkrati som fjärmar sig från vad andra kanske uppfattar som verkligt och riktigt.
Men om samhället däremot ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer – som militärer, ekonomiska system eller utifrån personliga styrkepositioner – uppstår ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick där ingen bryr sig, varken om det gemensamma eller om de svagaste och mest utsatta i samhället.
En variant av denna spänning som nu finns mellan natur och kultur, ser vi i dag i form av kampen mot det öppna samhället. Våra demokrati- och upplysningsideal är en kulturell artefakt – alltså icke-naturliga och om vi skulle sluta upprätthålla dessa värden, skulle snart världen falla tillbaka in i ett naturtillstånd där bara den starke tog sig fram, patriarkatet höll i piskorna och makten ägde sin rätt.
Vår kamp för att upprätthålla det kultiverade samhället är därför som att försöka ta sig upp för en rulltrappa som ständigt går nedåt. Där finns ingen tid för vila!
Men vår väg framåt är dessvärre inte heller spikrak utan förutsätter att vi ibland måste ta oss fram i cirklar. För att inte avstånden till de andra som inte riktigt hängt med – ska bli för stort!
Därför många bland oss befinner sig fortfarande i en kamp för överlevnad där personlig styrka kanske innebär den enda räddningen.
Det var väl framförallt det jag ville ha sagt i det förra inlägget![1]
Samtidigt som vi i upplysningens namn utvecklar våra samhällen – får vi inte glömma varifrån vi kommer; var noll-punkten är!
Därför många bland oss befinner sig fortfarande i en kamp för överlevnad där personlig styrka kanske ibland innebär den enda räddningen.
Och Konfucius kloka ord fortsätter: ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan.”
Med dessa ord kan vi också se att skiljelinjen inte bara går mellan oss och de andra – utan även tvärs genom våra egna gemenskaper och kanske även genom våra egna personligheter. Och när den ena sidan excellerar svarar alltid den andre med revolt.
——————————————————–
Anthrôpos Metron 