Månadsarkiv: juli 2013

190. Den inre kretsen!

images-1

Inom vissa kretsar är det inte vidare accepterat att bära féz eller…

Visst kan det finnas enstaka enstöringar bland oss – men i huvudsak uppskattar ändå de flesta att samlas i gemenskaper och på så vis bygga olika slag av samhörighet – som ibland kan överlappa varandra – ibland gör de det inte.

En bred samhörighet är ju exempelvis att vara ”europé” eller ”svensk” – en något smalare är att vara ”stockholmare” eller ”norrlänning”. Och råkar man då vara ”göteborgare” delar man ju ändå samtidigt det här med ”att vara svensk” med såväl ”stockholmarna” som ”norrlänningarna” – och överbryggar på så vis en mängd olikheter. Och det kan ju kännas bra.

Alla dessa grupperingar, indelningar och etiketter utgörs självklart bara av en rad tillfälligheter som när som helst kan upplösas.

Och ibland händer det även att en viss samhörighet förlorar sitt sammanhållande värde!

Att exempelvis i dag ståta med att vara ”svensk” – kanske inte alltid är så bra – lättare då att stoltsera med att man är ”skåning” eller ”gotlänning” – som ännu inte fått någon liknande negativ laddning.

Men vi behöver uppenbarligen också göra dessa indelningar för att skapa olika slag av samhörighet, som den att tillhöra en viss nationalitet, klass eller kulturell och religiös tillhörighet – med tillhörande syn på vad man då gemensamt uppfattar som bra, dåligt, passande eller opassande.

412-4-skjorta_clubstar_front

…röd skjorta. Medan det i andra är helt ok!

Det gemensamma är nämligen det som sammanfogar.

Språk, kultur, klass, kunskaper, intressen och moral… är sådant som håller oss samman. Skillnader skapar inga nära vänskapsband – ger snarare upphov till sprickor.

Sprickor som ibland blir så breda att vi inte längre förmår förstå varandra, än mindre vill vidröra varandra – man kan då säga att vi lever i olika världar – trots att vi egentligen inte gör det.

Det är som en person uttryckte det härom dagen då någon i kretsen varit oförsiktig nog att bjuda in en person som inte riktigt uppfattades höra hemma där: ”Men man kan ju helt enkelt bara inte komma på drink i röd skjorta och vita gymnastikskor – det går ju bara inte”.

Och så enkelt skapar vi alltså gränser för samhörighet alternativt, uteslutande.

Och sådana kotterier pågår självfallet i olika utsträckning inom de flesta kretsar, såväl de konservativa som de mer öppet socialt liberala.

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Kulturdebatt

189. Kärlek vs. meningslöshet

DSC_0047_2

En vecka gammal hand tillhörande Gusten Ulf Kern Stenborg

Om jag nu skulle tvinga mig själv att skriva om något som handlar om kärlek och glädje – kommer jag enligt den moderna neurovetenskapen också att kunna mota bort det mörker som jag just nu känner är i antågande. *

Denna kognitiva logik, att det vi gör, föder mer av sitt eget slag – är också en av hörnpelarna inom Buddismen – vilket också är anledningen till varför det i dag finns nära samarbeten mellan just buddister och den moderna hjärnforskningen.

Men det var ju nu kärlek och glädje jag skulle skriva om. Och då helst inte den där krassa versionen som kanske mer bara handlar om komplexa förhållanden mellan feromoner, transmittorer och spegelneuroner.

Nej, utan om riktiga känslor – sådana som känns i bröstet – som gör en glad och upplyft.

Fast kärlek kan ju förstås även göra oss deprimerade. När vi exempelvis inte får den vi älskar eller när den vi älskar gör något vi inte gillar.

Men nej, bort, bort! det är fortfarande inte detta jag skulle fastna i. Utan om något som mer är och utstrålade denna känsla av kärlek och glädje.

Som exempelvis att jag nyligen blivit morfar och i varje fall kanske börjar känna en liten bubbla av någonting när jag ser den där lille krabaten. Den bubblan kanske skulle kunna växa.

Men korna nere på ängen ligger nog ändå lite närmare till hands – de väcker väldigt snabbt en känsla – man skulle kunna kalla kärlek – när helst jag ser att de kommer rusande mot mig när jag går för att hämta tidningen.

kor

Det är kor på ängen! Korna i hagen kommer mig alltid till mötes.

Och så hundarna förståss, när de leker tafatt och rusar omkring på ängen. Eller när jag är i växthuset och omges av allt prunkande grönt, gurka, tomater och chili.

Detta kanske inte är kärlek i vanlig bemärkelse men det tangerar ändå den där värmande och strålande känslan i bröstet.

Men nu talar jag också i huvudsak om den där ”kärleken” som buddisterna kallar mettā – alltså den som låter oss genomströmmas av välvillig medkänsla. Och alltså inte om den ”kärlek” de snarare benämner ”Pema” och som mer kännetecknas av att man åtrår eller vill ha något/någon – och då eventuellt också blir frustrerad om man inte kan få det/den.

___

* Jag känner mig genast ljusare till sinnes!

3 kommentarer

Under Neurologi, Prsonlgt, Trivia

188. Bara du & jag

gossipJag talar här om oss, om sådant som ”bonding” och betydelsen av samhörighet. Varför det är så viktigt att ha ”vänner”.

Vi kan se att de mest grundläggande sociala gemenskaper hos primater utgörs av s.k. ”grooming”, alltså av skötsel och ansning.*

Och man har kunnat studera att denna omvårdnad också sker efter vissa bestämda hierarkiska mönster. En apa kan inte börja putsa på vilken annan apa som helst – utan det sker i huvudsak mellan apor som ligger nära varandra i rang.

Så gör som regel inte vi människor (även om det givetvis finns vissa som gärna vill lägga en förtrolig hand på oss). Vad vi istället gör för att skapa samhörighet är bland annat att skvallra.

Skvaller upptar större delen av våra (alltså vanliga människors) sociala liv. Och vi skvallrar på liknande sätt som primaterna vårdar varandra. Vi skvallrar jämsides med jämlikar och vi skvallrar snett uppåt. Och vi gör det för att komma varandra nära.

Det vill säga, vi kan inte framgångsrikt skvallra rätt uppåt i alltför stora status-steg – därför de som står över oss i rang skulle aldrig nedlåta sig till att på så vis bli skvallrade till – precis som är fallet hos primaterna. Därför den som står högt i rang, i sin tur helst bara skvallrar jämsides eller snett uppåt.

Vi kallar det för att vara förtroliga och vi gör det för att skapa tillit och gemenskap inom vår krets.

Figure 12s

Grooming up the hierarchy!

De personer vi inte bryr oss om däremot, de som inte riktigt finns med på våra sociala kartor, dem behöver vi heller varken skvallra om eller lyssna till.

Dessa resonemang förklarar också för mig personligen varför en viss person jag känner (skvaller), konsekvent alltid vägrat att hänge sig åt allsköns skvaller. Hon (ja, det är en hon) har alltid demonstrativt huggit av alla sådana försök till tarvlig förtrolighet och har på så vis också ingivit viss respekt – därför det är ju ändå rätt befriande med individer som inte bara ramlar huvudstupa ned i de enklaste intriger.

Men samtidigt har jag ju under årens lopp förstått att hon inte alltid varit så jäkla ädel. Utan att även hon involverats i skvaller. Men att detta sker, precis som hos övriga primater, jämsides eller snett uppåt!

Och därmed har det hela också undgått mig fullständigt. Det har s.a.s. skett ovanför mitt huvud.

* Barbara Tiddi, Filippo Aureli, Gabriele Schino: Grooming Up the Hierarchy: The Exchange of Grooming and Rank-Related Benefits in a New World Primate.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Kommunikation, Makt och Rädsla

187. Du är min bäste vän!

Till-min-basta-van

Lika barn, leka bäst – eller?

Vad har jag egentligen för vänner? Jo, det är förstås du, Raymond och…

Kortfattat! – mina vänner består i första hand av personer som gillar mig. Man skulle också krasst kunna säga att: du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv! Och gör du inte det – känner jag mig nog mest obekväm i ditt sällskap och vi blir troligtvis heller aldrig vänner.

Självbekräftelse alltså! Och det är ömsesidigt!

Så, om jag uppfattar mig själv som lite speciell – gäller, om du vill vara min vän, att du också ger stöd åt denna min självbild. Och det samma gäller ju då för alla våra olika självbilder. Och därför blir det ju också lite svårare för dem av oss, som kanske har en lite överdriven självbild, att få riktigt nära vänner.

Jag menar, om jag tror att jag är något slags geni eller född till prinsessa – utan att för den skull vara det – blir det ju i slutänden väldigt få som hänger på och stödjer denna bild. Ju mer skruvad självbild – desto svårare att umgås med andra.

your-best-friend

Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv!

Med! Mot!

Jag gillar självfallet dem som är med – alltså de som förstår mig. Därför blir det också enklare att vara med någon som har liknande bakgrund, värderingar och drömmar. Någon som gillar samma beat.

Om jag exempelvis inte finner det lämpligt att slå på någon som redan ligger – blir det givetvis svårare att friktionsfritt umgås med någon annan som inte delar denna grundläggande moraliska känsla.

Vad ni än säger kommer jag alltså alltid att dela in oss i ett vi och ett dom andra. ”Dom” är alla de som inte är som jag. Alla de som jag uppfattar har  dålig smak, dålig uppfostran, osunda värderingar eller märkliga trosföreställningar.

Lika barn, leka bäst, sa man förr men det kan man inte riktigt längre säga eftersom uttrycket uteslutande användes s.a.s. uppifrån och ned. Men tanken var riktig – om än inte speciellt god.

Men frågan är, kan vi med tankens och kulturens kraft tvinga oss att känna annorlunda och på så vis i grunden ändra vår natur (hjärnbark). Det är frågan.

___

Detta är tankar som uppstått i kölvattnet efter att ha läst den danske vetenskapsjournalisten Lone Franks intervjubok om den moderna hjärnforskningen: Neuro-revolutionen (Fri Tanke Förlag 2013). Fortsättning följer.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Jämlikhet

186. Cerutter och vindlande sommarvägar

barn

Inte undra på att man blev åksjuk!

Jag minns att jag och mina syskon satt där grönlila och illamående i baksätet på den där tvåfärgade Amazonen medan mamma och pappa satt och pratade och rökte cigarett efter cigarett när vi färdades genom Sörmland på vindlande sommarvägar. Värst var det förstås när farbror Jørn från Danmark var på besök för då skulle det rökas cerutter – vilket var en slags danska minicigarrer.

Och ingen av oss sa någonting? Ingen opponerade sig? I dag kan man tycka att någon borde ha sagt något, typ: nä, nu får ni ju ändå ta och ge er – ni kan ju bara inte sitta där och förpesta luften för alla oss andra! Det hade väl varit det mest självklara.

Men det sa vi inte – för det var inte självklart.

Och varför inte? kan man nu fråga sig innan minnena helt runnit ut i sanden? Jo, troligen för att vi varken hade kunskap, makt eller position att göra det. Skulle vi ha sagt något hade de vuxna garvat på sig – eller så hade man helt enkelt fått sig en jäkla hurring.

Ett barns känslor och åsikter fanns liksom inte riktigt med på den tidens moraliska kartor. Knappast kvinnornas heller för den delen, men det är en annan och parallell story.

Volvo_Amazon.

Tvåfärgad Volvo Amazon

Så vad har hänt sedan dess? Och det är här det börjar bli intressant. Varför har vi börjat värna de svaga? Och vad tycker vi egentligen om styrka?

Jag kan bara till en början konstatera att den kulturkrets jag befunnit mig i överlag utvecklat ett synsätt där alltför flagranta maktövergrepp inte längre låter sig göras. Vilket självfallet är bra! Inte tu tal om det! Men det intressanta är att det kunnat ske, själva övergången – den relativt snabba förändringen av vad som kollektivt uppfattas som ett lämpligt eller olämpligt beteende.

Och i dag skulle en sådan chauvinistiskt nonchalans, som den att sitta och röka i en bil med barn i baksätet, helt enkelt inte accepteras. Omgivningen skulle genast reagera, vi skulle förlora vänner, riskera våra positioner, bli betraktade som rent av slummiga.

För att uppfattas som ok måste vi alla, mer eller mindre, ta hänsyn till den moraliska kultur vi befinner oss i och som också styr våra mellanmänskliga förehavanden. Vare sig vi vill det eller inte!

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Kulturdebatt