Monthly Archives: oktober 2013

203. Frukost i det blå

Breakfast by louiselj

Breakfast, foto av Louise Ljungberg (http://instagram.com/louiselj/)

Sitter här och grunnar över vad som verkligen måste till för att få allt detta på plats – alla dessa idéer, beslut, vanor och handfasta rörelser som omger varje litet enstaka föremål på mitt frukostbord.

Jag är fullt medveten om att våra frukostvanor skiljer sig åt och det är inte heller det som är poängen, snarare att vad som än råkar stå där – befinner sig dessa föremål alltid i ett unikt sammanhang och har sin alldeles egna historia.

Ta exempelvis pepparkvarnen här – jag gillar peppar och det är därför den står där. Den här kvarnen är gjord av trä och är ofta lite solkig.

Och jag tänker att någon av oss måste ha gett den sin ursprungliga form och funktion men också själva designen hos just detta exemplar som nu står framför mig.

Och inte nog med det – den står också där av en mängd kulturhistoriska skäl – det är ingen tillfällighet att det råkar stå en pepparkvarn på mitt bord.

a98062cb1bbda319_org

Tänk, allt som måste klaffa för att vi ska kunna få till den enklaste frukost!

Sedan har vi ju också koppen… tomaterna… servetten… (ja, jag använder sådana) kaffet… och så själva underbyggnaden förståss, bordet… stolen…

Och med ens blir det hela så komplext att det är så gott som omöjligt att få en överblick av alla de möjliga orsakssammanhang och förutsättningar som ligger till grund för den enklaste lilla frukost. Och samtliga av dessa myriader av rörelser förutsätter alltid en lång räcka av riktiga individer, tankar och handlingar.

Och därför kan jag inte heller annat än att känna en viss vördnad inför vår oerhörda förmåga att bygga och upprätthålla strukturer (kulturer) som också gör att just jag kan sitta här i lugn och ro och dricka min espresso och äta min surdegsmacka med tahini, sallad och tomat.

Och jag tänker på alla världens flyktingar som just nu i denna stund kanske har fått sina mest basala rutiner slagna i småbitar och inte längre med samma självklarhet som jag kan sitta ned med sina familjer vid ett dukat frukostbord.

Det krävs så mycket av välvilja och gemensamma ansträngningar för att få något på plats – och så få störningar för att allt ska börja rasa.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati

202. Shame On You!

People-Russell-Brand_Chri1

Shame on you!

Det som skrämmer mig mest är inte det revolutionära pathos som personer som Russel Brand ger uttryck för – det har jag själv haft – mer skrämmande är snarare de horder av storögda ”följare” och ”delare” som nu i kölvattnet piskar upp massiva digitala vågrörelser.

Det är som om ingenting har hänt sedan Adolf Hitler stod och gafflade inför massorna i det tyska riket. Rör någon bara upp tillräckligt starka känslor och rörelser – vilket man enkelt gör genom att tala på ett sätt som avvisar eftertanke – faller många pladask och gör stora vågen. Och ni skäms inte ens för att vara aktivt delaktiga i denna antiintellektuella digitala rörelse. Inte riktigt ännu!

Och eftersom jag själv nu inte kan uttrycka det bättre än vad man gjort på Dagens Nyheters ledarsida i dag så väljer jag helt enkelt här att bara citera själva slutklämmen. Men det är klart, det är väldigt långa meningar och flera ord på över sju bokstäver så det är inte alls säkert att alla klarar av att läsa:

”Västvärldens demokratier underkänns eftersom de inte genererar egalitära utopier där alla människors hela själsliga potential tillåts blomma ut. Vad de däremot ger av rättssäkerhet, välfärd och skydd för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter är tydligen irrelevant.

45696_electing-hitler_u4otpkuoohegc34cxym6cgqbe3ncurxrbvj6lwuht2ya6mzmafma_610x457

Shame on you!

Gemensamt för dessa gaphalsar är att de är alldeles för lata för att orka arbeta för verklig förändring. De ids inte sätta sig in i det politiska arbetet kring enskilda lagar eller internationella överenskommelser och formulera en ordentlig åsikt om vad som skulle behöva göras, än mindre engagera sig partipolitiskt och försöka påverka utvecklingen. Det är mycket enklare och härligare att avfärda alltsammans och i stället proklamera truismen att det vore bättre om allt var perfekt. Att om bara alla tar till sig samma andliga insikt som de själva gjort så kommer den nya samhällsordningen i stort sett skriva sig själv.

Det är ett slags icke-aktivism. Saudiska kvinnor trotsar bilkörningsförbudet, med fara för sitt liv kämpar pakistanska kvinnor och flickor för alla barns rätt till skolgång, världen över riskerar demokratiaktivister friheten när de kritiserar förtryck.

Under tiden ligger Russell Brand och hans gelikar på soffan och drömmer om paradiset.”

Dagens Nyheters ledare den 28 oktober 2013 ”De lata utopisterna”!

9 kommentarer

Filed under Demokrati

201. Insha’Allah

DSC_0659_2

Maud von rosen umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester (notera champagneflaskan som står nedstucken i snön vid hennes fötter och glaset hon håller i hand).

Vem var hon egentligen? Den där Maud von Rosen som utgav sig för att vara svensk journalist och som på egen hand begav sig till Persien/Iran och Teheran under tidigt 1930-tal?

Hon som sedan publicerar skildringen Insha’Allah[1] där hon obesvärat skriver om sina olika möten med en rad världsvana persiska män som introducerar henne till det verkliga Persien/Iran bakom alla kulisser och slöjor.

Hon omnämns i boken bara i tredje person som den ”svenska grevinnan” och skriver i en bisats vara mor till tre döttrar, men var de är? eller om det fanns en man någonstans? får vi aldrig veta![2]

Hon samtalar här med mullor om ”Muhammedanernas” syn på kvinnor, besöker dervischer och låter sig omslutas av opiumrök. Hon ser barn i arbete, kvinnor i extrem fattigdom och prostitution och bjuder, med sin öppna blick, in till förståelse.

Just det faktum att boken skrevs före andra världskriget, Hitler nämns i en bisats, när hon kortfattat beskriver sin tågresa ned till Persien via Ryssland, eftersom de judiska läkare som fanns med på resan inte kunde åka genom Tyskland, är speciellt intressant. Och man inser att den kultur och de speciella konflikter som i dag råder i regionen är uråldriga.

DSC_0655

Maud von Rosen på den häst som Mullah Mohammed Ali skänkte till henne och som han lovade ”alltid kommer att stå sadlad uppe i bland bergen i det fall hon skulle återvända” i distriktet Backtiari.

Men vi skönjer också att den förståelse med vilken vi i dag ser på världen – inte nödvändigtvis är så befriad från den eurocentrism vi ofta kanske tror vi lämnat därhän. Snarare märker vi här att vår öppna och multikulturella utblick i själva verket är genomsyrad av västerländska ideal, ett von-oben-skap med en rad förutfattade meningar om den andre.

Visst, hon umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester. Hon ikläder sig chador och besöker ”kvinnornas stad” (varpå hon lyckas trampa på chadorfållen och finner sig stående i blott sina ”snygga västerländska underkläder”). Ja, en smått erotisk underton ledsagar oss faktiskt genom hela hennes resa.

Men samtidigt visar hon också det Persien/Iran som just då håller på att födas, motsträvigheten i den gamla världen som inte vill låta sig påverkas av västerländska idéer. Maud von Rosen beskriver här insiktsfullt den konflikt hon ser uppstå i brytpunkterna mellan det gamla och det nya.


[1] Maud von Rosen, Insha’Allah, Lars Hökenbergs bokförlag, Stockholm 1935

[2] Vem var hon? Det finns knappast någon information att uppbringa i dag om denna smått fantastiska kvinna – inte på Wikipedia, inga träffar i google – det finns inga bilder, hon finns inte ens i Adelskalendern! De enda möjliga träffar man hittar är till de få exemplar av hennes bok som finns att köpa hos olika antikvariat i Sverige. Och man undrar givetvis, vad hände sedan? Kom hon någonsin tillbaka hem till Sverige till sin man och till sina tre döttrar? Men framförallt, hur kunde hennes insats, hennes stora gärning så totalt glömmas bort? Hur kunde världen så fullständigt glömma henne?

Med detta mitt inlägg har hon dock till viss del fått återuppstå, nu finns hon i varje fall sökbar på internet och bilderna av henne bekräftar att hon verkligen levat. Men jag anar också att detta inte är slutet på historien om Maud von Rosen! Släkten von Rosen är stor och någon efterlevande eller nära vän måste ändå ha hört vad som hände sedan. Fortsättning följer säkert… Den som lever får se – Insha’Allah!

24 kommentarer

Filed under Feminism, Genus

200 verklighetsutflykter

200px-Kagedalens_kyrktupp_closeup

Massornas bifall lyfter föremål högt över hustaken…

Och nu när kanske även det mest uppenbara kommer att förbli höljt i dunkel finns det ju knappast så mycket mer att tillägga. Tvåhundra fragmentariska inlägg är ändå tillräckligt – eller rentav för mycket.*

Möjligtvis kan man, med den engelske poeten William Blake, också säga: “Dip him in the river who loves water”**. Vilket ändå var ett rätt hyggligt försök av en 1700-tals diktare att tala klarspråk. Och han bjuder på så vis in oss till en liten exklusiv ”verklighetsutflykt” – i varje fall så som jag uppfattar det.

Men vad bryr du dig om det?

Det som är verkligt för mig är ändå inte speciellt viktigt för dig! Och ibland känns det faktiskt som om vi levde på olika planeter – fast ändå inte. Vi kallar det för ”olika planeter” men menar förstås olika, vad man på engelska kallar, ”mindset”.

Det är som med den där berättelsen om mannen som stod och pekade på månen – men allt alla tittade på var hans jäkla finger – vilket jag även märkt att hundarna gör. Tittar på fingret när man pekar mot något. Hur irriterande är inte det?

Till slut återstår bara att gilla läget. Ta saker för vad de är. Det är ändå där man står. Och då har man ändå fått stå där en stund.

Därför att, för ett tag sedan hittade jag nämligen en gammal dikt jag skrivit för länge, länge sedan***.

Och där kunde jag nu läsa att:

”Massornas bifall lyfter föremål
högt över hustaken

730362

W. Blake: Enough! or Too much

jag tänker då närmast på kyrktuppar
och andra alltför högt uppsatta ting
som med tiden kommer att falla igenom det mesta

Jag värnar därför det mer mot marken liggande
sådant som sovande hundar
och människor som just har dött.

De är liksom mer inom räckhåll
och kan om så önskas, beröras.”

Vilket nu betyder att jag under ganska lång tid faktiskt stått och stampat på samma plats. Talar mest om samma sak i dag – som då. Bortsett kanske från det där med ”människor som just har dött” – som då mest bara var en slags ungdomlig provokation mot den tidens goda smak.

–––

* Nu, vid dessa 200 fragmentariska nedslag är det kanske åter dags att ta en mindre paus från dessa återkommande små skriverier. Något jag gör typ, vart hundrade inlägg. Nu ska jag istället försöka skriva klar en lite längre och mer djuplodande text med arbetstiteln ”Självklart – och världen var ju inte vidare platt” där jag främst tänker fördjupa mig lite mer i maktens och vanmaktens mekanismer.

**William Blake, ur diktsviten The Marriage of Heaven and Hell”, publicerad 1789. Svensk översättning av Folke Isaksson och undertecknad, utgiven av Epokhe Bokförlag 1988. Kan fortfarande beställas från förlaget.

*** För länge, länge sedan innebär i just detta fall, för cirka 35 år sedan.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

199. Prspktvlsht, säger du!

blocks_image_2_1

Förlorar vi vår förmåga att, likt en Baron von Münchhausen, lyfta oss i håret så…

Att just kunna tråckla sig ur det mest ensidigt privata – för att därigenom se något annat och sedan kanske ta sig tillbaka. Det är väl ändå denna mentala sömnadskonst som höjer oss ett snäpp över det triviala. Tycker du inte?

Jo, jag talar om förmågan att få lite perspektiv på saker och ting. Och snacka går ju alltid.

Därför att motsatsen, alltså perspektivlösheten, innesluter oss ju bara i oss själva och de värderingar och den kultur vi är så insyltade i. Utan möjlighet till överblick.

Och det blir ju liksom ett fängelse. Alltså Perspektivlösheten!

Därför handlar det väl snarare om att kunna ställa sig lite vid sidan av – ta ett djupt andetag – anamma lite av ett fågelperspektiv. För att om möjligt kunna upptäcka exempelvis sådant som möjliga konsekvenser eller orsaker till saker och ting.

Och vad jag då menar är att förlorar vi vår förmåga, att likt en Baron von Münchhausen lyfta oss i håret – förlorar vi kanske också möjligheterna till djupseende. Och världen riskerar bli lika platt som en pannkaka. Och vi att förlora oss själva i smeten.

Och vem vill det egentligen? Eller så är det just det vi vill, bara att jag inte riktigt fattat det.

twodimen

Frågan är om det är ”vi” som blir ritade… eller om det är ”vi” som håller i pennan?

Men det är precis som med den där figuren som själv ritar en cirkel runtomkring sig och därmed ser till att begränsa sin egen rörelsefrihet – därför att den inte kan kliva upp eller över sitt eget streck. Därför att den själv och det den gör – alltså skapandet av cirkeln – sammanfaller – på samma plan – i samma verklighet – hamnar i samma smet, så att säga.

Och världen reduceras då bara till en serie pluppar eller koordinater på ett papper, bestående av sådant som vikt-, plats-, person- och måttangivelser. Och den världen blir ju liksom bara som en siluett av vad som verkligen sker.

…och inser nu plötsligt hur långt in i Platons grotta jag i själva verket krupit. Och dit in ville jag då verkligen inte komma. För det är knappast där jag hör hemma.

– Ah! Det var ingenting särskilt! Jag mår bra, solen skiner – hundarna sover! Allt är bara som det ska.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Prsonlgt, Trivia