201. Insha’Allah

DSC_0659_2

Maud von rosen umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester (notera champagneflaskan som står nedstucken i snön vid hennes fötter och glaset hon håller i hand).

Vem var hon egentligen? Den där Maud von Rosen som utgav sig för att vara svensk journalist och som på egen hand begav sig till Persien/Iran och Teheran under tidigt 1930-tal?

Hon som sedan publicerar skildringen Insha’Allah[1] där hon obesvärat skriver om sina olika möten med en rad världsvana persiska män som introducerar henne till det verkliga Persien/Iran bakom alla kulisser och slöjor.

Hon omnämns i boken bara i tredje person som den ”svenska grevinnan” och skriver i en bisats vara mor till tre döttrar, men var de är? eller om det fanns en man någonstans? får vi aldrig veta![2]

Hon samtalar här med mullor om ”Muhammedanernas” syn på kvinnor, besöker dervischer och låter sig omslutas av opiumrök. Hon ser barn i arbete, kvinnor i extrem fattigdom och prostitution och bjuder, med sin öppna blick, in till förståelse.

Just det faktum att boken skrevs före andra världskriget, Hitler nämns i en bisats, när hon kortfattat beskriver sin tågresa ned till Persien via Ryssland, eftersom de judiska läkare som fanns med på resan inte kunde åka genom Tyskland, är speciellt intressant. Och man inser att den kultur och de speciella konflikter som i dag råder i regionen är uråldriga.

DSC_0655

Maud von Rosen på den häst som Mullah Mohammed Ali skänkte till henne och som han lovade ”alltid kommer att stå sadlad uppe i bland bergen i det fall hon skulle återvända” i distriktet Backtiari.

Men vi skönjer också att den förståelse med vilken vi i dag ser på världen – inte nödvändigtvis är så befriad från den eurocentrism vi ofta kanske tror vi lämnat därhän. Snarare märker vi här att vår öppna och multikulturella utblick i själva verket är genomsyrad av västerländska ideal, ett von-oben-skap med en rad förutfattade meningar om den andre.

Visst, hon umgås här med prinsar, rider ut på jakt, bevistar fina tebjudningar och går på uppsluppna fester. Hon ikläder sig chador och besöker ”kvinnornas stad” (varpå hon lyckas trampa på chadorfållen och finner sig stående i blott sina ”snygga västerländska underkläder”). Ja, en smått erotisk underton ledsagar oss faktiskt genom hela hennes resa.

Men samtidigt visar hon också det Persien/Iran som just då håller på att födas, motsträvigheten i den gamla världen som inte vill låta sig påverkas av västerländska idéer. Maud von Rosen beskriver här insiktsfullt den konflikt hon ser uppstå i brytpunkterna mellan det gamla och det nya.


[1] Maud von Rosen, Insha’Allah, Lars Hökenbergs bokförlag, Stockholm 1935

[2] Vem var hon? Det finns knappast någon information att uppbringa i dag om denna smått fantastiska kvinna – inte på Wikipedia, inga träffar i google – det finns inga bilder, hon finns inte ens i Adelskalendern! De enda möjliga träffar man hittar är till de få exemplar av hennes bok som finns att köpa hos olika antikvariat i Sverige. Och man undrar givetvis, vad hände sedan? Kom hon någonsin tillbaka hem till Sverige till sin man och till sina tre döttrar? Men framförallt, hur kunde hennes insats, hennes stora gärning så totalt glömmas bort? Hur kunde världen så fullständigt glömma henne?

Med detta mitt inlägg har hon dock till viss del fått återuppstå, nu finns hon i varje fall sökbar på internet och bilderna av henne bekräftar att hon verkligen levat. Men jag anar också att detta inte är slutet på historien om Maud von Rosen! Släkten von Rosen är stor och någon efterlevande eller nära vän måste ändå ha hört vad som hände sedan. Fortsättning följer säkert… Den som lever får se – Insha’Allah!

5 kommentarer

Filed under Feminism, Genus

5 responses to “201. Insha’Allah

  1. Mehrdad

    Jag är en perser som har läst boken 3 gånger! tröttnar aldrig på den. Jag har också sökt information om henne utan resultat!

    • Hej Mehrdad, roligt men framför allt intressant att du hittade fram till denna skildring. Hur kom det sig? Hur hittade du boken?

      Jag har för övrigt fått reda på lite mer om denna mystiska adelsdam och det skulle dessutom visa sig att jag kände hennes hennes dotter-dotter – vilket var ett märkligt sammanträffande.

      Innan Maud skrev denna bok, var hon under en längre tid i USA och publicerade därefter boken ”Vi titta på Amerika” – den är dock inte lika intagande som Insha´Allah.

      Långt senare skrev hon också en bok under namnet Maud Engberg om sin far Clarence von Rosen, ”Hjärtats kavaljer”. Den är intressant om man är intresserad av adelskapets eskapader under sekelskiftet 1800-1900 –annars inte. En orsak till att Maud von Rosen aldrig lyckades med att skapa sig ett namn som författare torde dock vara att hennes far Clarence och hans bror Eric (nära vän med Hermann Göring som gifte sig med deras syster Karin) var ivriga förespråkare för den nazismen i Sverige. Vilket nog inte var så opportunt efter andra världskriget.

      Under sina resor både till USA och sedan till Persien lämnade hon mycket riktigt sina tre döttrar hemma i Sverige tillsammans med olika barnskötare.

      Hon skiljde sig dock från barnens fader, Gustav Fredrik von Rosen (en kusin) som senare skulle komma att skjuta sig själv och hela sin familj 1956 på Fituna Säteri: http://anita.bloggspace.se/1715033/Fituna-sateri-dar-jag-bodde-mitt-forsta-ar-plats-for-trippelmord/

      En av de tre döttrarna blev konstnär och bor idag i Oslo (90 år gammal), en (den vackraste, sägs det) blev tjurfäktare och senare ”helldriver” i Australien. Den tredje blev dressyrryttarinna och tävlade för svenska landslaget under OS i München 1972 – det är hennes dotter, som det skulle visa sig, jag råkade känna.

      • Mehrdad

        Hej Max,
        Tusen tack för all information och intresse som du mycket vänligt delar med mig. Jag köpte boken på en auktion på internet och det är enda boken som mycket korrekt skildrar den spännande tiden i Iran. Jag blev så glad att du skrev till mig och ber om ursäkt att jag inte kom tidigare för att se ditt svar (tyvärr hade inte fått någon mejl).
        Tack
        Mvh/ Mehrdad

  2. Lena Petterson

    Hej
    Jag bor granne med dottern Ellen von Rosen som idag är 85 år och väldigt vital likaså hennes äldre syster Maude som bor i Skåne 90 år gammal och föder upp hästar. Båda två säkert villiga att berätta om mammans äventyr

    Lena Petterson

    • Hej Lena, kul att höra. Jo, jag fick på märkliga vägar kontakt med Maud. Det visade sig att jag faktiskt hade träffat henne och dessutom kände hennes dotter Gunilla – men det visste jag inte då – så det kan gå!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s