Category Archives: Tabun

279. Hit – men inte längre!

paerenyny

Same!

Det talas mycket om integration – hur viktigt det är – för Sverige – för de nya svenskarna. Men vad innebär det egentligen – i praktiken? Varför är det så himla viktigt och riktigt att människor från andra länder, språkområden och kulturer just blir integrerade? Tänk om de bara önskar ingå som likvärdiga medborgare i det svenska samhället – precis som du och jag? På samma villkor.

Hur som helst. Vad som grumlar diskussionerna är bland annat att vi nu under ett antal år tvingats använda det här integrationsbegreppet så yvigt att dess användning och innebörd i dag inte längre riktigt överensstämmer med hur det från början var tänkt. Vi har alltså börjat använda ordet i sammanhang där vi rent språkligt kanske hellre borde ha tagit ett annat ordval – som exempelvis ”assimilering” – för det är ofta det många menar när de talar om ”integration”.

Men det där a-ordet…  kan vi nu alltså inte riktigt använda oss utav eftersom det är så taggat med postkolonial angst att det i dag rentav vore intellektuellt självmord att beröra. Och det är förstås också därför som jag håller mig så här lite på behörigt avstånd.

I vilket fall, vi har alltså tvingats tänja på själva grundbegreppet ”integration”. Vi drar så att säga ut det så att det även förmår täcka sådant vi annars inte kan säga.

Det är som om vi, när vi talade om äpplen och päron endast fick använda oss av ordet ”äpple” och därför var tvungna att även kalla päron för äpplen. Är ni med? Ett kilo äpplen tack, nej, nej inte sådana där äpplen utan sådana däringa avlånga som mer liknar mumintroll.

Det är så lätt att trassla in sig när man inte får tala och tänka fritt.

äpple

Same!

Och detta trassel har ju sedan säkert påverkat hur vi fattat beslut i viktiga och avgörande frågor och kanske till och med kan vara en av orsakerna till varför just vi i Sverige inte heller har lyckats så särdeles bra med det här med integration.

Den ideologiska kortslutningen har gjort att vi (fram till i dag) med öppet hjärta välkomnat dem som kommit till vårt land – samtidigt som vi hållit dem på en armslängds avstånd. Hit – men inte längre!

—-

Jasenko Selimovic artikel i DN i går visade på en annan sida av ett liknande och snarlikt trauma – om varför vi i Sverige inte vågade tala om flyktingkrisen innan den fullständigt överrumplade oss. Och i ett kommande inlägg här på Antropos Metron kommer jag att försöka finna konturerna till varför vi hamnat i denna språkliga rävsax.

Lämna en kommentar

Filed under Assimilering, Integration, Tabun

138. Skjut inte budbärarna!

topoftheworld

Vad innebär det att vinna? Vad innebär det att försvinna? Idel dumma frågor, eller?

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Vi talar helst inte om det. Varför vet jag inte men de som har, tonar oftast ned dess betydelse och de som inte har, vill helst inte kännas vid det. Vad jag talar om är vårt oförlösta förhållande till våra egna maktpositioner och till vår egen relativa status.

Men maktpositionens betydelse för vårt välbefinnande har länge studerats och det finns många författare som skrivit om maktens mekanismer och hur den påverkar våra liv. Men deras rapporter förmår ändå aldrig riktigt landa i vår vardag*. De lyckas inte riktigt att ta sig igenom och landa i vårt allmänmedvetande. Och detta har förstås sina randiga och rutiga skäl.

Visst, vi upplever alla dagligen maktens olika uttryck i allt från dokusåpor och soffprogram till dokumentärer och nyheter. För att inte tala om alla våra personliga erfarenheter från skola, arbetsplatser och outhärdliga cocktailpartyn.

Via TV  blir många av oss översköljda av alla olika typer av maktkamper – och några av oss kanske förfasas över den tilltagande, krassa, råhet som exponeras i dokusåpor som ”Big Brother” eller ”Halv åtta hos mig” (jag skojar inte) – medans andra inte ens märker vad som pågår eftersom det är som med luften vi andas, någonting helt och hållet omärkligt. Något som bara finns! Något vi alla bara har att förhålla oss till – och leva med.

hampi249tn

I en amerikansk forskningsrapport som släpptes tidigare i år kunde man visa, i försök med rhesus-apor, att deras sociala position också påverkade deras hälsa.

Men samtidigt som vi alla vet och kan förhålla oss till allt detta – kan vi också stå samlade i någon slags samförstånd kring vårt gemensamma ogillande att diskutera maktens betydelse. Och det är här det börjar bli lite väl komplicerat men samtidigt också intressant.

Och det är detta väl minerade område jag nu tänker bege mig in i (vilket jag i och för sig gjort tidigare i en rad olika inlägg – men nu bara mer målmedvetet***).

Men innan jag skriver vidare vill jag därför bara understryka att: Det är inte så att vi som vanligtvis talar eller skriver om betydelsen av makt och status, också förordar eller uppskattar det vi ser – men det står heller inte i vår makt att ändra på naturliga faktum. Vi vill oftast bara förklara – inte försvara.

Så, till att börja med! Iaktta i första hand dina egna reaktioner och framförallt, ”Don´t shoot at the messengers”****!

—–

* Ex. den mycket omfattande studien ”The WhiteHallStudy

**Jenny Tung och Yoav Gilad, forskning kring makt och hälsa: Dominance ranking affects genetic regulation in captive rhesus macaque monkeys

***Nu senast i inlägget 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

**** Parafras på citat från Shakespeares, Henry IV

5 kommentarer

Filed under Makt och Rädsla, Politik, Tabun

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

pepparkaksgubbar.jpg-for-web-normal

Jag ville inte gå till skolan, inte gå ut på rasterna, inte vara med i slöjden, gymnastiken… Alltid denna känsla av att vara utpekad, sårbar, naken…

Detta fragment inleder en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som kommer att publiceras här framöver.

–––

När jag växte upp och gick i mellanstadiet var jag ibland livrädd för vad som skulle hända på rasterna. Jag blev nämligen med jämna mellanrum – man visste aldrig när – utvald till dagens mobboffer.

Jag var förvisso ganska liten och spenslig men det var det många som var, så det var inte det som gjorde att jag ibland blev lovligt byte.

Nej, jag var heller inte fet, hade varken fräknar, glasögon eller rött krulligt hår. Och jag var definitivt inte pepparkaksfärgad – nä, det var inte något sådant.

De kallade mig ”gullock” – därför jag hade sådant där ljust, blont hår som vissa barn får efter sommaren. Och jag var den ende i klassen som just hade denna utmärkande ljusa, blonda kalufs.

MKH

Dom kallade mig ”Gullock” och drog mig i håret!

Och det hela startade som en slags rit, de starkare killarna, alltså de som stod högst i rang, var de som på något oförutsebart sätt utsåg dagens offer – och resten hängde bara på.

Och just det där med att resten alltid hängde på var ju rätt så talande. De blev ju trots allt själva då och då utsedda till måltavlor, men just denna dag, då makten hade utvalt någon annan, så vände de sig med kraft mot denna nya möjlighet – de slapp ju på så vis själva att stå i fokus. De fick ett ögonblicks frist!

Det här var på slutet av sextiotalet i en av Stockholms förorter. Den ende med utländsk härkomst var en tjej som hette Pirjo – som kom från Finland. Och så var det ju förstås Carina som hade bott i Bolivia i större delen av sitt liv men som för övrigt var lika svensk och lika blond som de flesta av oss (de blev för övrigt också bägge två mobbade för dessa små avvikelser från dagsnormen). Men med mig var det bara det att jag var den ”blondast” av dem alla. Det räckte! Det var det som blev den utlösande faktorn.

Och detta har givetvis färgat mitt liv. Men det är nu inte denna ”mobbning” jag intresserar mig för här.

Nej, det är snarare själva fenomenet med hackordningar, rangordningar, status och makthierarkier. Vad det egentligen betyder och vad det innebär för oss alla. Hur vi definierar oss genom dessa system och hur vissa av oss går under i dem.

Det är detta jag kommer att försöka gå vidare in på och skriva om i de närmaste följande inläggen här under Fragment & Perspektiv.

6 kommentarer

Filed under Makt och Rädsla, Prsonlgt, Tabun

130. Benito Mussolini och jag!

Man blir inte fascist...

Bara för att Benito Mussolini tyckte att det var viktigt att tågen skulle komma i tid – innebär det inte att också vi, när vi står där och fryser på perrongen i detta iskalla och snorblöta aprilväder, blir fascister bara för att vi också önskar att tågen ska komma i tid.

Är ni med? Eller är resonemanget bara för uppenbart idiotiskt självklart?

Det kan tyckas så, men bakom denna självklarhet döljer sig mer än vad ögat till en början kan upptäcka.

Först och främst, fascismen är populistisk. Den skulle aldrig komma på idén att trumma fram en åsikt som inte redan fanns där ute i de djupa folklagren. Högerpopulism kallas så just därför att den appellerar till våra mer personliga känslor och preferenser – som exempelvis vår önskan om att tågen ska komma i tid.

Men vad är det då mer som högerpopulismen brukar värna om? Vilka är dess hjärtefrågor?

Nationen så klart! Flaggan och behovet av hårdare restriktioner kring invandringen! Islam finns givetvis med på kartan! Och kulturrelativismen – som man ogillar!

De förespråkar vanligtvis också någon form av kulturkonservatism (dock gällde detta inte den italienska futurismens och fascisternas hovpoet Filippo Tommaso Marinetti)! Vad mer?

Feminismen brukar vanligtvis vara en säker måltavla för högerpopulister som då snarare brukar framhålla mer patriarkaliska värden.

...bara för att man likt Mussolini önskar sig att tågen ska komma och gå i tid!

Religionen får också ofta en framträdande roll samtidigt som de givetvis är motståndare till kommunism, socialism och sådana idéer som stärker kollektivet på individens bekostnad… men samtidigt är de oftast förespråkare av en stark stat och starkt försvar – vilket ibland kan tyckas lite självmotsägande (fast inte i USA just nu där republikanerna försöker dra poänger på att vara mot stat och försvar). Och fascismen i Europa har för övrigt aldrig gillat USA eller storfinansen.

De kännetecknas av en retorik som mer än argument talar till de personliga känslorna – om individualism, om jord och om blod. Och allt detta tankegods finns det alltid ett visst utrymme för i varje människa.

Vad jag säger är att vi, för att förstå högerpopulismens lockelser, också måste förstå vad det är för strängar den spelar på. Om vi istället börjar tabubelägga det som den pekar mot – kommer detta bara att resultera i att vi så småningom slår knut på oss själva.

Vi blir nämligen inte själva fascister bara för att vi önskar att tågen ska komma i tid!

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik, Tabun

118. Den perfekta människan

Konfucius hade nog blicken för den problematik som...

Diskussioner om vad som är bäst – höger eller vänsterperspektivet – har med största säkerhet pågått länge. Vi finner exempelvis en tråd hos den kinesiska politiske tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning. Det klockrena uttalandet säger: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Och sentensen kan vi i dag mycket väl tolka som så att om samhället styrs för ensidigt av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så blir resultatet en småskuren och pedantisk byråkrati.

Alltså ett perspektiv utan kontakt med verkligheten. Och med verklighet menar jag här – hur människor faktiskt uppfattar saker, hur de reagerar känslomässigt, vad de har för ”naturliga” drivkrafter. Som exempelvis att värna sin egen familj, avkomma, egendom – eftersom detta i slutänden är allt som betyder något för individen (ex. i en krissituation när allt ställs på sin spets).

Men så har vi också den extrema motsatsen – om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer och preferenser – militär, ekonomi, maktpositioner (den starkares kamp i syfte att värna just sin egen familj, avkomma, egendom) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Nu, inom denna principiella tankestruktur kan vi även placera in Bengt Ohlssons kritik mot vad han upplever vara kulturvänsterns hegemoni i kultursverige – och denna utpekade grupps kraftiga motangrepp.

...som Bengt Ohlsson väckt liv i genom sin attack på "kulturvänstern"

Bengt Ohlsson pekar (lite darrhänt måhända) på att kulturvänstern alltid drivs av en slags blind och ensidig ideologi där makten alltid har fel och där de utsatta till varje pris bör stödjas.  Som han säger:

”I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.” 

Det handlar här alltså om vänsterns ständiga värnande av sådana ”maktlösa grupper” (sic! får man nästan infoga) som kvinnor, homosexuella, samer, kurder, palestinier, brottslingar, invandrare, cyklister, fotgängare och andra utsatta minoriteter, etc.

Och vänsteretablissemangets svar lät inte vänta på sig. Ohlsson utpekades som en landsförrädare som, som han själv upplevde det, ”hade sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.”

Och för att då avrunda detta med Konfucius egna slutord – ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan” – så kanske vissa pusselbitar kan falla på plats.

(Och är det så att inte några pusselbitar faller på plats – så kanske mitt förra inlägg kan skänka lite ledtrådar: 117. Verkligheten någon annanstans)

Lämna en kommentar

Filed under Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Tabun

117. Verkligheten någon annanstans

Vi brinner för olika saker…

De allra flesta brinner för någon form av förklaringsmodell eller sätt att tolka tillvaron och efterfrågar som regel en mening med livet. Gärna en slags urgrund, en lag eller upphöjd ideologi – något som kan hålla ordning på det hele.

Vissa av oss tar stöd i det som har varit, andra i förhoppningen om vad som ska komma. En del tror på människan, andra misströstar. Några sätter sin tilltro till den starka staten, andra till ett mer ”naturligt” eller obefintligt statsskick.

Det är väl också här någonstans skiljelinjerna (det finns nog flera) infinner sig mellan vad vi vanligtvis uppfattar som höger och vänster. Vänstern tror och utgår från en ideologisk modell som ska upprätthållas och garanteras av en stark statsmakt.

Högern å andra sidan ser oberoendet och friheten från överstatlig styrning som det främsta målet men böjer sig som regel för en mer konservativ eller religiös färdplan.

Och eftersom vänsterns tankemodeller i grunden är teoretiska, det vill säga uttänkta och därmed resultatet av en mer abstrakt aktivitet – så vinner också vänstern flest sympatisörer inom de mer kulturella och akademiska sfärerna. Samtidigt som högern som regel uppskattas av de lite mer jordnära. Ju närmare familjen, blodet och jorden – desto mer höger, kanske man skulle kunna säga.

Vi ser tydligt denna karaktäristiska uppdelning i upptakten till det amerikanska presidentvalet där de republikanska kandidaterna just nu tävlar om att utlova begränsad makt till Washington. Och där president Barack Obama länge utmålats som en världsfrånvänd intellektualist med den främsta ambitionen att stärka statsmakten – ja, rentav vara en kommunist!

…allt beroende på om vi befinner oss innanför eller utanför tullarna

Vi ser också en liknande uppdelning här i Sverige där vänsterns hegemoni länge dominerat kultur, media och den intellektuella färdriktningen. Så till den milda grad att även den etablerade högern (läs de nya Moderaterna) har tvingats in i ”det enda rätta tänket” för att överhuvudtaget ha en chans att delta i det pågående samtalet.

Inte undra på att det i detta läge uppstår röster som talar om ”verkligheten” som om den befanns någon annanstans – helst utanför huvudstadens tullar, i en annan landsände.

Och inte undra på om den* som nu råkar rikta uppmärksamhet mot denna hegemoni själv hamnar lite på kant med dess företrädare.

*Som nu senast det blåsväder Bengt Ohlsson i DN hamnat i genom att ställa frågan ”varför kulturen måste vara vänster”.

1 kommentar

Filed under Konst & Kultur, Politik, Tabun

116. Kampen om verkligheten

Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett slags ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar alltså om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår hålla sig sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist vi nu råkar befinna oss i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade den 23 januari 2012 och Bengt Ohlsson lade in sin slutreplik den 1 februari 2012.

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med sitt ogenomtänkta uttryck ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. En motsättning som samtidigt Jimmie Åkesson (SD) såg som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också ett liknande synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Men jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Åkesson samt Ohlsson är något väsentligt på spåren.

Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse i samhället innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.**

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

**Som Bengt Ohlsson också försöker uttrycka i sin slutreplik.

4 kommentarer

Filed under Konst & Kultur, Politik, Tabun