Månadsarkiv: november 2010

november 30, 2010 · 10:15 f m

86. Typ, som en väckarklocka!

Förändring står inte i motsats...

Om vi vant oss vid ett visst ljud så är det först när detta ljud upphör eller förändras som vi kommer att märka det. Det är först då vi uppfattar själva ljudet – när det inte längre finns där.

Det är alltså det avvikande, hos typ en väckarklocka, som får oss att vakna. Ett enformigt ljud som inte förändras blir till slut ingenting. Och likadant är det med en bild som aldrig skiftar – den blir till slut utan mening – som en gammal testbild på TV. Det är främst genom variationerna vi väcks till liv och upptäcker världen.

Därför är det givetvis bra att vi alla är så olika och att vi gillar så många olika saker. När vi väl möts gör det oss förhoppningsvis bara mer vakna, levande och kanske till och med lite starkare.

Det är just genom motsatserna vi tvingas att gå utöver oss själva. Det är genom strid, kamp och motsättningar vi utvecklas. Inte genom sådant som stryker oss medhårs.

(Vilket låter så mycket som en klyscha att det känns riktigt nördigt att skriva!)

Dessvärre är det inte alla olikheter som är lika berikande. Och det finns ju trots allt förändringar som inte sker till det bättre. Det är bara att konstatera!

Det finns faktiskt också saker som vi inte behöver befatta oss med. Olikheter som vi inte behöver acceptera. Speciellt sådana som strider mot det vi gemensamt omfattar…

•

...till "Homonoia", samstämmighet och stabilitet.

Samma tänkare som en gång gjorde oss uppmärksammade på betydelsen av olikheter och förändring, var också de som följdriktigt påbjöd ”homonoia” – samstämmighet – som främsta sammanhållande kraft.

Det handlade om vikten av att utveckla ett gemensamt sinnelag – att helt enkelt tänka likadant! Alltså att vara i en slags harmoni  – ”concord” –  för att hålla samman en nation… eller en organisation.

Och detta har väl sedan dess, varje general, idrottstränare, coach, ledare eller organisationskonsult försökt implementera. Utan ett gemensamt mål för ögonen och en plan kan vi aldrig riktigt lyckas med någonting. Vi måste helt enkelt samverka för att lyckas göra det riktigt stora sakerna här i livet.

Frågan är bara vad vi gör med dem som inte vill tycka likadant?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

november 24, 2010 · 12:41 e m

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

Taggat som , ,

november 19, 2010 · 7:16 f m

84. Vad skrattar du åt?

Vad behöver vi förstå...

Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga dig vem du är! Det kanske inte är fullt så enkelt men skrattet utsäger ändå mycket om vår personlighet och vilka erfarenheter och kunskaper vi tillägnat oss. Och det säger verkligen något om förmågan hos vår alldeles privata ”cognitive aparatus”.

Mänskligheten har undrat över vad skratt och humor är sedan antiken. Filosofer har grubblat kring vad det kan tänkas vara, forskare har undersökt vad människor faktiskt tycker är roligt. Man har mätt hjärnors aktivitet under olika stimuli och försökt finna orsaker till humorns evolutionära betydelse och utveckling.

Den mest grundläggande teorin om humorn, Kants s.k. inkongruensteori, menar att den gemensamma nämnaren för nästan alla skratt är en välavvägd cocktail av överraskningar + kontraster.

Det är dessa, gärna oväntade kontrastverkningar, som används för att skapa själva skämtet, det roliga som vi väljer att skratta åt.

Vad det sedan är som utgör dessa kontraster är givetvis helt beroende på vilka vi är, vilka kunskaper vi tillägnat oss och vilken kulturell inramning vi råkar befinna oss i.

En garvar läppen av sig när den ser någon få en tårta i ansiktet, en annan när en person åker skateboard ned för en trappa och nästan slår ihjäl sig och en tredje när en person avbildas med en bomb i hatten.

Slapstickhumor à la Jackass kräver inte mycket förförståelse men däremot behövs rätt så stora och bombastiska kontraster för att just uppnå själva den eftersträvade skratt-effekten.

...för att tycka att något är roligt?

En något mer sofistikerad form av humor finnar vi exempelvis i ordvitsar, ironi och sammanblandningar av perspektiv. Men dessa bygger som regel på att den som ska skratta också har tillägnat sig de kunskaper som behövs för att skapa de viktiga igenkänningarna.

När två världar möts och kolliderar och våra fördomar eller föreställningar på så vis åskådliggörs drar vi alltså gärna på smilbanden. Men vi glädjes inte åt samma saker.

Humorn är helt klart en viktig del i människans utvecklingsprocess. Den får oss att igenkänna skillnader mellan ”det egna” och ”det andra” (gärna på de andras bekostnad).

Samtidigt som den lär oss att ett alltför ensidigt synsätt inte bara gör livet mindre roligt men också väldigt instängt, enkelspårigt och rudimentärt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Kommunikation

Taggat som

november 16, 2010 · 4:15 e m

83. Att hitta rätt i labyrinterna

Det är inte lätt...

Det är inte lätt...

Språket är som en labyrint, man kommer från ett håll och förstår saker på ett sätt – nästa gång kommer man från ett annat håll och känner inte längre igen sig. Detta är ungefär vad Ludwig Wittgenstein bl.a. hade att säga om språket.

Det är som med gubbarna som stod och turades om med att gräva en grop. Den ene säger så till den andre: – nu är det nog din tur att hugga i lite. Varvid den andre svarar: – nä, jag har aldrig någon tur.

Kommer vi från ett håll i den språkliga labyrinten så betyder ”tur” en sak – kommer vi från ett annat – betyder det något annat.

Men här snubblar vi på ordet eftersom det är dubbeltydigt (homonym) och ”tur” här kan betyder två helt olika saker.

På liknande sätt uppstod en missuppfattning när jag mötte en äldre man i skogen som undrade ”vart” jag kom ifrån. – Jag kommer från det hållet, sa jag och pekade bakom mig.

En stund senare, efter det att vi skiljts åt, slog det mig att det nog inte var ”vart” (riktningen) han frågade efter. Utan snarare ”var” (platsen) jag kom ifrån – alltså var jag bodde.

Och här var det då snarare hans oförmåga att skilja mellan ”var” och ”vart” som gav upphov till själva missuppfattningen. Men det borde jag ju kanske ha förstått!

En än mer pinsam situation uppstod en gång då jag var på en mottagning på amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag hamnar med ambassadören som världsvant minglar runt bland sina gäster och han frågar mig var jag kommer ifrån och jag – min idiot – svarar, Sverige!

...att få en överblick och hitta rätt i en språklig labyrint

Det gäller alltså att veta var i den språkliga labyrinten den andre befinner sig men också att kunna avläsa vilken status den personen har i stunden för att vidmakthålla sitt eget perspektiv. Fattar man inte detta – så fattar man inte mycket!

Och man kan aldrig rulla tillbaka tiden och säga, eh ursäkta… Vissa stunder som går förlorade kan aldrig återuppstå och rättas till.

De gyllene tillfällena kommer och går och rullar hela tiden vidare. Det är därför som den grekiske guden Kairos avbildas med sin hårpiska hängande framåt. Du kan bara greppa honom i den stund han kommer – aldrig ett ögonblick senare när han har passerat.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

november 5, 2010 · 1:44 e m

82. Ugglor i den svenska mossen, del 2

”equal in dignity and rights”

”equal in dignity and rights”…

Om nu någon trodde att det här med människans ”lika värda” hade sitt ursprung i det kristna kärleksbudskapet, så hade ni fel.

Det finns ingenting skrivet i Bibeln. Däremot står det något om att gud skapade människan men samtidigt också att han var ytterst selektiv i sin uppskattning.

I Galaterbrevet (3:27-28), som många troende åberopar för att få stöd för tanken om människors ”lika värde”, sägs bara att: ”är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”

Vilket ju föga överraskande är lika uteslutande som vilken nationalistisk proklamation som helst. Ett tydligare exempel på en uppdelning i ”vi och de”, är väl svår att finna.

Så, det är alltså inte i Bibeln vi finner ursprunget till detta ”lika värde”.

Frågan är då om det uppstod med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948?

Svaret är dock inte helt entydigt… anledningen är att översättningen som Sverige antog inte verkar vara helt adekvat.

På engelska formuleras den inledande artikeln: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”

På svenska har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Här ser vi att engelskans ”equal in dignity and rights” översatts med ”lika i värde och rättigheter” vilket faktiskt ger en annan innebörd!

blev i svensk tappning till "lika i värde och rättigheter".

…blev i svensk tappning till ”lika i värde och rättigheter”.

Vad som avsågs i deklarationen var att vi var ”lika i värdighet” – eller att vi skulle visas samma respekt och behandlas lika inför lagen.

Sedan 1974 har denna ”felläsning” ingått i den svenska regeringsformen 1: 2 §: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Denna bild är givetvis också Socialdemokratins som själva säger sig ha ”sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.”

Vårt ”lika värde” som är Sveriges officiella signum och som ingår som en naturlig del i varje svensks identitet är alltså i grunden baserat på en felöversättning som inte ens överensstämmer med övriga världens syn på mänskliga rättigheter – en provinsiell pinsamhet som det nog är bäst att vi alla fortsätter att hålla tyst om.

Men vem skulle för övrigt bry sig om en sådana liten och obetydlig petitess???

2 kommentarer

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk, Politik

Taggat som ,

november 4, 2010 · 4:07 e m

81. Ugglor i den svenska mossen, del 1

Vi har alla lika värde...

 

Värdelöst är väl ändå sådant som inte getts något värde och värdefullt sådant som fått ett värde genom att någon värdesatt det.

Är det inte så? Är det inte så vi i det verkliga livet använder orden?

Utifrån detta common sense resonemang torde den mer abstrakta idén om att vi alla har ett lika värde egentligen vara ren gallimatias. Därför vi vet ju mycket väl att vi inte värdesätter alla likadant och på samma sätt i olika situationer.

Så skulle man kunna se det – vilket också många gör.

Å andra sidan har vi ju gemensamt utvecklat en idé om att vi alla ska behandlas lika inför lagen och äga samma rättigheter oavsett bakgrund. Vilket givetvis är bra.

Men samtidigt står, mot all denna ideologiska försäkran, våra erfarenheter som är av ett helt annat slag.

Och de flesta av oss märker ganska tidigt i livet att vi faktiskt inte är lika mycket värda – några är alltid värda lite mer. Därför att de kanske är bättre, snyggare, mer framgångsrika eller till och med känner någon som är bättre, snyggare eller mer framgångsrik.

Det är så märkligt alltsammans att jag ibland undrar om det inte ligger några gamla hundar begravda här.

Det är givetvis bra för de allra flesta av oss att få växa upp i ett samhälle där vi är hyfsat jämlika. Det ger oss, om inte annat, ändå en slags första personlig grundplåt. Inget snack om saken!

Men för att vi ska kunna nå upp till att leva ett liv som är mer än bara drägligt, måste vi också tillägna oss lite mer värde än så. Vi måste nog utveckla en rad förmågor, tillägna oss kunskaper, skapa nödvändiga sociala nätverk och på så vis tillkämpa oss positioner som faktiskt skänker mer än bara ett hypotetiskt grundvärde. Vi behöver alla något väsentligt mer för att verkligen också känna oss värdefulla.

...men värderas så olika

Detta vet vi alla! Nja, inte alla men de flesta.

Så, vad talar vi egentligen om här? Var kommer all denna oenighet ifrån?

I och med dessa sammandrabbningar, som har sin upprinnelse i hur vi uppfattar detta lilla ord ”värde”, verkar vi ha hamnat i en tvångsmässig begreppsförvirring som antagit proportioner som påverkar, inte bara den offentliga debatten, utan även hur centrala funktioner i vårt samhälle organiseras och hanteras.

( Fortsättningen, om hur vi blivit språkligt vilseledda av en kanske alldeles för välmenande och ideologisk politisk retorik, följer i morgon i del 2.)

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

november 1, 2010 · 10:23 f m

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,