Etikettarkiv: Själen

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens