Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.
Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.
Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.
Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:
”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)
Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:
– Så här står du och gräver!
– Jo.
– Och vad är det för en grop du gräver?
– Ingen aning.
– Men varför gräver du då?
– Vet inte!
En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.
Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.
Anthrôpos Metron 