Tag Archives: Herakleitos

307. Ord som små legobitar

Banan!

Ord är ju typ som små legoklossar. Egentligen rätt otympliga. Men samtidigt så smidiga. De går att stapla, kasta, foga samman och plocka isär. Men de bär också med sig rester av tidigare sammanhang.

Om jag ex. skriver att jag sitter vid ett ”skrivbord” – signalerar det även att jag troligen befinner mig ”inomhus” – därför att skrivbord vanligtvis inte står utomhus.

Ordet ”inomhus” ger oss då också ordet ”hus” och vidare en koppling till begreppet ”bostad” – och på så vis kan en berättelse börja ta form.

Men helt  isolerade från sina kontexter blir dessa ord lika stolpiga och kantiga som Lego-bitar. Sådana där små i olika färger som vi kan bygga små hus av – men som egentligen bara gestaltar det mest grundläggande hos ett riktigt hus. Men som ändå alla ser är ett hus. Och det är väl det som är själva poängen.

Vad orden sedan gör med oss när vi möter dem är att de skapar resonans och återklang. De väcker till liv minnesbilder och erfarenheter – och de bilder du får är inte de samma som de jag har.

Därför är vi också beroende av att till viss del veta något om hur andra uppfattar de ord vi använder för att kunna förmedla det vi vill. Jag behöver alltså till viss del ha tillgång till din inre värld för att kunna säga något som innehåller lite mer än bara yta.

Resonans – får man genom att slå an en sträng och samtidigt kunna lyssna till andra 

Det är där bl.a. god litteratur kommer in i bilden – genom läsning får vi oss ord tilldelade som inte är våra och som därför måste sjunka in djupt för att kunna gestalta något.

Den grekiske filosofen Herakleitos försökte på sin tid att orda om allt det där som gjorde det möjligt att orda! Och han funderade mycket över språket, dess möjligheter och begränsningar och myntade därefter det ord som kom att beteckna allt detta – nämligen ”Logos”!* Och försökte på så vis mejsla fram sina första intryck av detta dynamiska och strömmande språkspel.

För 2500 år sedan tedde sig nog detta nördiga intresse ganska så abstrakt. Ord uppfattades ju, liksom luften vi andades, som något helt naturligt. Men samtidigt något oerhört magiskt – ja nästan gudalikt.

———-
*Som om det fanns en tanke. Såväl ”logos” som ”lego” har samma etymologiska ursprung och kommer ur grekiskans ”legein” som innebär att ”samla ihop” och som har en nära etymologisk koppling till just ordet ”byggstenar” – så klokt och rätt det kan bli ibland. Mer om detta har jag beskrivit i Logos Lek – ”Att orda om det som gör det möjligt att orda”.

Lämna en kommentar

Filed under Etymologi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

134. I jakten på tomtar och troll!

Fantastiska berättelser om tomtar och troll…

Har länge nu varit inställd på att bara skriva om saker som rent konkret finns runtomkring, jag menar då inte sådana fysiska ting som ”trappsteg” och ”smörknivar” – utan mera om näraliggande förhållanden som bl.a. rör sådant som makten över verkligheten. Vad det är som påverkar oss. Hur det uppstår, hur det får fäste.

Alltså inte några metafysiska betraktelser, inget filosofiskt mummel! Utan mer näraliggande och konkreta saker!

Jag har alltid velat skriva enkelt om rätt så komplicerade saker men nu sent omsider insett att det nog hade varit mer framgångsrikt om jag försökt skriva lite mer dunkelt om enkla ting.

Det ligger, så att säga i sakens natur; att läsaren oftast upplever en större spänning av att få läsa en initierad betraktelse över ”tomtar och troll” än att behöva få ta del utav ett storögt konstaterande av att ”vatten faktiskt är vått”!

Visst är det så?

…har större dragningskraft än triviala verklighetsbeskrivningar

Något även Herakleitos säkert fick erfara, då han förundrat fastslog att, ”Vägen upp är den samma som vägen ned”!

Och detta utgör just nu den gordiska knut jag kommit fram till att jag måste lösa! Hur ska man kunna gestalta något som bara är till synes enkelt utan att göra det alltför komplicerat? Samtidigt som man måste göra det tillräckligt invecklat (mystiskt) för att det överhuvudtaget ska locka till läsning.

Det är det här med att ibland ter sig saker alltså enkla därför att vi inte har förståelse för vad som är underliggande! Och andra gånger ter sig saker komplexa därför att vi snärjs in i underliggande strukturer och antaganden som det egentligen inte finns någon grund för.

På liknande sätt förhåller det sig nu med Herakleitos konstaterande att vägen upp är den samma som vägen ner.

Detta är vid första anblick en rätt så banal iakttagelse, självklart är den fysiska vägen upp, samma som den fysiska vägen ned – men kanske ändå inte riktigt. Varför? Jo därför att ”upp och ned” är begrepp relativa en position och hänvisar därför till något annat än beskrivningen av den faktiska platsen.

Vad Herakleitos belyser med denna tankenöt är bland annat att vi inte ska förledas till att blanda ihop de begrepp vi använder med vad de söker gestalta (deras utsträckning – denotation). Alltså, inte blanda ihop språket med den fysiska verkligheten.

Kan vi bara klara av denna grundläggande rågång så är mycket vunnet.

 –––––

Med detta inlägg ska jag återigen försöka väcka till liv den tänkare i mig som jag vet finns där någonstans.

Och därmed tillåter jag mig också att slå an en annorlunda ton.

Jag kommer inte längre att anstränga mig för att vara tillgänglig. Jag tar mig därför rätten att inte längre snegla på mina läsare.

Ett, två, tre, så kliver jag härmed ut ur mina egna begränsande cirklar.

Dessutom har jag börjat läsa om (alltså en gång till) Nietzsche för att se vad det var som fångade mig så intensivt i hans författarskap för så många år sedan.

Och har nu hunnit ta mig igenom ”Tragedins Födelse”, ”Filosofin under grekernas tragiska tidsålder”, ”Morgonrodnad” och den ”Glada Vetenskapen” och jag måste säga att hitintills har jag inte kunnat upptäcka något som ger mig någon större fascination eller mersmak. Men jag kommer att återkomma med mer om detta senare när jag tagit mig igenom ytterligare några av hans verk.

4 kommentarer

Filed under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Filed under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

30. Självklara motsättningar

­


Självklart
måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens