Kategoriarkiv: Verklighetens Folk

2023. Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

292. Vilket uppvaknande!

330810a-emp

Plötsligt satte sig flera av oss käpprakt upp och började tala i mun på varandra…

Plötsligt satte sig flera av oss käpprakt upp och började tala i mun på varandra om hur viktigt det var att lyssna och försöka förstå vad som hände där nere i folkdjupet. Flera, visade det sig, hade levt alltför inbäddade i bubblor där den goda viljan helt överskuggat såväl omdöme som sunt förnuft.

Alla ville ju så väl – ändå blev det så fel?

Det har påpekats åtskilliga gånger genom historien att demokratin, när den når sin peak, lätt blir offer för sin egen yrsel. Och att det öppna samhället i sin toleranta och antiauktoritära iver slutligen kommer att stå där oförmögen att mobilisera motstånd mot yttre fiender.*

När demokratin nått så långt i uppfyllelsen av sina högt prisade principer att vi alla till slut upplever oss som likvärdiga, förlorar vi samtidigt också tilltron och respekten för auktoriteter. **

Vad vi nu ser i USA och i Europa är att allt fler förlorar förtroendet för den tidigare så kallade eliten, dvs för personer och institutioner som på olika sätt är satta i syfte att organisera och hålla ordning på samhället och våra liv. Och detta sker inte bara bland Trumpväljare i USA.

Vi ser denna förtroendekris här hemma, bland annat i skolan, där såväl elever som föräldrar förlorar respekten för lärare eftersom de upplever att det inte längre finns någon anledning att tilltro dem en djupare kunskap eller rätt att bestämma.

Vi ser det i att alltfler förlorar respekten för offentliga myndigheter efter att dessa nu i jämlikhetens tjänst arbetat duktigt och målmedvetet på att just bryta ned de skrank och språkbarriärer som tidigare upprätthållit skillnader i vår status.***

Många har förlorat förtroendet för våra företag då flera av dessa visat sig ha huvudsakligen kortsiktiga och mycket privata syften.

Västvärlden befinner sig alltså i en förtroendekris där allt fler börjar tappa tilltron för överheten i form av politiker, offentliga institutioner, för forskningen, näringsliv och ja även för traditionell media… som alltmer tvingas överge gammal journalistisk heder i sin strävan att springa kapp med trollfabriker och den snabbfotade publikens gillanden.

Och när allt detta inträffar samtidigt – inträder högst naturligt givetvis något annat i demokratins ställe!


 * Andrew Sullivan, Democracies end when they are too democratic.
Jean François Revel, De sårbara demokratierna, Ratio förlag 1983
Karl Popper: The open society and its enemies.
Christopher Lasch, 1994: The Revolt of the Elites: And the Betrayal of Democracy. (Lasch ståndpunkt Ãr marxistisk neokonservativ!? och han är en kritiker av lång gången liberalism och en försvarare av den amerikanska populismen som vi nu ser vinna mark.
**Demokratins svagheter är också något vi länge fått höra berättas om från flera röster inom den muslimska världen samt från Ryssland och Kina. Det är denna kritik som nu i lite annan tappning även gestaltas i väst.
***DN 16 november 2016, Var fjärde europé anser att makthavare Ãr korrupta

1 kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism, Politik, Verklighetens Folk

291. Dags att tala klarspråk!

president

En nyvald amerikansk president som säger sig tillhöra hela det amerikanska folket

Idag den 9 november 2016, är det hög tid att lyfta kudden från huvudet. Det amerikanska presidentvalet utmynnade i just det som många av oss befarade, nämligen en seger för Donald Trump! Och nu gäller det framförallt att hantera efterföljden.

Vi kan här hemma inte längre blunda för det som även gror uti det svenska folkdjupet.

Det skulle i och för sig räcka långt med att någon nu går ut på ett podium och säger: ni som inte längre upplever er lyssnade på, ni som upplever er marginaliserade – vi lyssnar på er och vi ska återerövra er värdighet.

En sådan röst har vi ju förvisso redan och den tillhör för övrigt Jimmi Åkesson som för det mesta alltid säger rätt saker. Det vill säga han säger sådant som många som känner sig kulturellt vilsna vill höra.

Det spelar sedan ingen roll hur många skandaler som omger hans parti därför att de väljare som faller för retoriken är i hög utsträckning immuna mot skandaler, ja kanske till och med uppfattar dessa som en styrka; som att kunna visa fingret åt den goda smaken, åt det politiskt korrekta och åt allt det som uppfattas vara en del av etablissemanget.

Det spelar sedan ingen roll hur mycket vi andra än vrider och vänder oss av skratt, förakt och fördömanden av dessa clowner – därför det är alltid vårt översitteri som är deras främsta tillgång.

Så länge vi tror att de kan bekämpas genom informationskampanjer och värdeskapande moraliska aktiviteter – så tror vi fel. Därför att det är först när vi visar att vi också verkligen bryr oss och lyssnar och samtidigt förstår folkdjupets frustrationer som vi kan stilla deras oro.

Det gör man inte genom att vifta med ideologiska pekpinnar – utan genom att visa respekt för deras upplevelser.

Det handlar nu framförallt om att vi måste hitta gemensamma nämnare som kan ligga till grund för vår nationella identitet. Det var som den svenska expolitikern Nalin Pekgul så tydligt deklamerade från scenen under samtalsfestivalen Forum Nyköping 2016*:  ”Glöm det, Vi har en lagstiftning, vi har demokratin och vi har det svenska språket!”

Om vi skulle kunna börja där så kanske mycket vore vunnet. För även om det hela är ytterst komplicerat så kommer vi endast att kunna lösa situationen genom enkelhet. Vilket i och för sig är ett trolleritricks i den högre skolan!

—-

(Eftersom situationen så kräver tar jag mig i dag friheten att frångå principen om att endast skriva inlägg om 350 ord –  i dag blev det närmare 415)

*Ett arrangemang som jag för övrigt drog igång och var ansvarig för därför att jag, som jag beskriver ovan, fann det var hög tid att vi kunde börja tala öppet om väsentliga saker.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Verklighetens Folk