Plötsligt satte sig flera av oss käpprakt upp och började tala i mun på varandra om hur viktigt det var att lyssna och försöka förstå vad som hände där nere i folkdjupet. Flera, visade det sig, hade levt alltför inbäddade i bubblor där den goda viljan helt överskuggat såväl omdöme som sunt förnuft.
Alla ville ju så väl – ändå blev det så fel?
Det har påpekats åtskilliga gånger genom historien att demokratin, när den når sin peak, lätt blir offer för sin egen yrsel. Och att det öppna samhället i sin toleranta och antiauktoritära iver slutligen kommer att stå där oförmögen att mobilisera motstånd mot yttre fiender.*
När demokratin nått så långt i uppfyllelsen av sina högt prisade principer att vi alla till slut upplever oss som likvärdiga, förlorar vi samtidigt också tilltron och respekten för auktoriteter. **
Vad vi nu ser i USA och i Europa är att allt fler förlorar förtroendet för den tidigare så kallade eliten, dvs för personer och institutioner som på olika sätt är satta i syfte att organisera och hålla ordning på samhället och våra liv. Och detta sker inte bara bland Trumpväljare i USA.
Vi ser denna förtroendekris här hemma, bland annat i skolan, där såväl elever som föräldrar förlorar respekten för lärare eftersom de upplever att det inte längre finns någon anledning att tilltro dem en djupare kunskap eller rätt att bestämma.
Vi ser det i att alltfler förlorar respekten för offentliga myndigheter efter att dessa nu i jämlikhetens tjänst arbetat duktigt och målmedvetet på att just bryta ned de skrank och språkbarriärer som tidigare upprätthållit skillnader i vår status.***
Många har förlorat förtroendet för våra företag då flera av dessa visat sig ha huvudsakligen kortsiktiga och mycket privata syften.
Västvärlden befinner sig alltså i en förtroendekris där allt fler börjar tappa tilltron för överheten i form av politiker, offentliga institutioner, för forskningen, näringsliv och ja även för traditionell media… som alltmer tvingas överge gammal journalistisk heder i sin strävan att springa kapp med trollfabriker och den snabbfotade publikens gillanden.
Och när allt detta inträffar samtidigt – inträder högst naturligt givetvis något annat i demokratins ställe!
Jean François Revel, De sårbara demokratierna, Ratio förlag 1983
Christopher Lasch, 1994: The Revolt of the Elites: And the Betrayal of Democracy. (Lasch ståndpunkt Ãr marxistisk neokonservativ!? och han är en kritiker av lång gången liberalism och en försvarare av den amerikanska populismen som vi nu ser vinna mark.
***DN 16 november 2016, Var fjärde europé anser att makthavare Ãr korrupta