Monthly Archives: februari 2012

122. Jakten på upplysningen

Om giljotinen var en del av "upplysningen"...

Ja, var finns den? Vad betyder den? Det är klart att här råder en viss förvirring. För vissa innebär ”upplysningen” frigörelse från förtryck och irrationalitet – för andra – nästan motsatsen.

För de som är negativt inställda handlar den ofta om en överdriven tro på vetenskap och förnuft – gärna i motsatsställning till känsla och tro.

För försvararna handlar ”upplysningen” mest om våra moderna politiska ideal och om förnuftets seger över gamla myter, vidskepelser och religiös dogmatik.

Men trots motsättningarna tenderar begreppet ändå att genomsyras av någon form av generell positivism vilket gjort att det också använts som retoriskt slagträ i debatter – för ingen vill ju bli kallad ”icke-upplyst”?

I vilket fall – då, när det begav sig, var upplysningen del av en empirisk common sense-rörelse – som strävade bort från kristen metafysik och övertro. Alltså bort från uråldriga dogmatiska sanningar gällande världens uppbyggnad.

Upplysningen står därmed renässansen nära med dess upptäckter av det grekiska antika arvet. ”Renässans” betyder just pånyttfödelse – och vad som återföddes då var just de antika ideal om vetenskap och politik som senare upplysningen gjorde till sina.

...så var det nog inte samma slags "upplysning" som Gotama Buddha talade om

Och vad som framför allt kännetecknade, vad Karl Popper kallade, den ”första upplysningen”, som inträffade i Grekland 450 år före vår tidräkning, var dess humanistiska och relativistiska grundsyn. Man ifrågasatte dogmer, diskuterade demokratin, började studera och jämföra andra kulturer, satte språket i centrum och utvecklade empiriska och vetenskapliga metoder. Men man var inte rationalister – och man hade ingen övertro till absoluta sanningar eller till förnuftet.

Så, och det är egentligen hit jag vill komma, när man i dag talar om motsättningen mellan den så kallade ”kulturrelativismen” och ”upplysningen” – blir jag minst sagt lite frågande. Det är nämligen, så vitt jag kan se, inte alls där som motsättningarna mellan vänster och höger, tro och vetande – en gång uppstod.

Upplysningen med sitt klassiska empiriska vetenskapsideal var nämligen i grunden just relativistisk.*

Detta, medan den rationalistiska idealismen, vari den kristna traditionen befanns, alltid intagit en antihumanistisk och mer dogmatisk hållning.

Så när vissa debattörer i dag åberopar ”upplysningen” för att därigenom hämta styrka åt romantiska konst- och sanningsideal – då är man helt enkelt ute och fiskar i alldeles fel vikar!**

 

*Magnus Linton försöker i DN den 5 mars 2012 rikta ljuset mot den förvirring som omger ”relativismen” av i dag – något jag misstänker har att göra med den ”straw man” som Platon skapade och försökte ta livet av för närmare 2400 år sedan. Denna problematik är för övrigt den som de flesta av mina inlägg här på ”Antropos Metron” söker gestalta. Se främst inläggen: 69. Allt är inte relativt! och 23. Vi som håller måttet.

**En diskussion som för övrigt Moa Matthis försökte bena upp i DN (2012-02-27) – men som dessvärre inte går att finna på DN´s hemsida.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Jämlikhet, Relativism

121. Om politisk depression

”Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter.” (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

3 kommentarer

Filed under Feminism, Humaniora, Konst & Kultur

120. Midvinternattens köld är hård…

Stjärnorna gnistra och glimma...

Vi är alla i någon grad bärare och upprätthållare av ett språk. Men trots detta finns ju våra begrepp, ord, meningar också för sig, liksom lite vid sidan av – oberoende av oss. Men frågan är – hur? Och var? Har du tänkt på det?

Givetvis finns meningarna, orden alltid där i passiv form, nedpräntade på stentavlor, papyrusrullar, böcker, på hårdiskar och i databaser – skrivna, nedkodade budskap som egentligen bara väntar på att bli lösta (lästa). Men alla dessa ord, alla dessa myrtecken är ju fullständigt obegripliga för den av oss som inte äger nycklarna.

Så, var någonstans finns då själva innehållet, meningen som språket är bärare av och som gör så att vi till slut kan förstå något? Var?

Innehållet eller betydelsen måste ju ligga och vibrera som en slags resonans inom oss själva… eller hur?

Det krävs ju alltid en uttolkare för att levandegöra språket – meningarna väcks först till liv när vi tänker och när vi talar, när vi skriver och när vi läser – men framförallt när vi kommunicerar – alltså när vi är involverade i meningsutbyten med andra.

Men även då – är det som om språket på något sätt existerade i en alldeles egen sfär, med sitt eget liv, liksom svävande ovanför våra huvuden. Inte undra på att man tidigt trodde att det var något gudomligt och som det också står skrivet i bibeln: i begynnelsen var logos – och logos var Gud – det vill säga, språket, ordet, förmågan att kommunicera uppfattades tillhöra det gudomliga. Nu är inte jag den som brukar citera bibeln – men ändå…

...precis som meningarna och orden som är sammanflätade i ett evigt upplysande språk-nät

Ja, jag kan i betraktandet av språket liksom fyllas av en stämning av djup andakt – som när man betraktar den mörka, upplysta stjärnhimmelen en vinternatt – när man står där kall om näsan och tittar rätt in i evigheten och vet med sig att man egentligen inte begriper ett iota.

Så är det också att plötsligt känna att vi är omgivna av ett närapå evigt språk-hav. Ett språk-nät, en väv av meningar och betydelser som alla är noggrant sammanflätade med varandra och där det minsta, minsta lilla skitord sitter upphängt och ger en återklang av hela systemet.

Vad kan vara en bättre symbolbild av detta språkliga universum än internet, World Wide Web.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

119. Idel vänster-högersvängar

På samma sätt som gud och djävulen alltid är bundna vid varandra…

Ibland verkar det som om väldigt starka motsättningar bara utgör två olika sidor på ett och samma mynt. Ta det här med djävulen till exempel! Tror du verkligen att denna renodlade och personifierade ondska, med horn i pannan, skulle kunna existera vid sidan av gud och religionen, knappast.

Gud och djävulen utgör på så sätt bara två motpoler inom en och samma tankekonstruktion. Och där den ene finns – finns också den andre. Och utanför kontexten – så finns ingen av dem. Vilket är väl ändå rätt så självklart – eller hur!

På liknande sätt uppfattar jag också den höger-vänster-retorik som förs i dag. Ta exempelvis den polemiserade debatt som nu uppstått kring begreppet PK (politiskt korrekthet).

Vi har här alltså å ena sidan en vänster-sida som menar att ”PK-komplexet” enbart är en nidbild som uppstått långt ut på högerkanten och som sedan klistrats på etablerade och rådande (vänster)värderingar – för att lättare kunna avfärda dem.

Sedan har vi höger-sidan som reagerar på vad de uppfattar vara vänsterns makt över medierna och därmed makten över det offentliga samtalet och värderingarna och som de (högern) menar, pumpar ut ensidiga uppfattningar och budskap, som inte delas av folket (som finns där ute någonstans i verkligheten).

Och denna (högerns) vanmakt som orsakas av att de inte har tillgång till budskapen och dagsperspektivet (inget problemformuleringsprivilegium, skulle man kunna säga) resulterar då vanligtvis i irritation – och i vissa undantagsfall, i vansinnesdåd, typ Utöya.

…så lever högern och vänster sida vid sida och odlar sitt respektive hat

Och ju hårdare vänstern trummar in sina värderingar genom ”sina” kanaler* – desto starkare hörs frustrationerna ute på högerkanten.

Höger och vänster lever på så sätt, sida vid sida och när varandras rädsla och hat**. De befinner sig på samma lilla vägstump som endast leder mellan de två diametrala positionerna och som därför heller aldrig kan leda någonstans.

Och på samma sätt som den icke-troende måste skaka av sig hela den kristna dualismen (såväl gud som djävulen och allt där i mellan), så bör nog även den förhålla sig som inte känner sig riktigt hemma i det ensidiga höger-vänster-tänkandet. Det finns nämligen en politisk verklighet även bortom dessa låsningar.

– – –

*Vänstern menar vanligtvis att de inte alls äger makten över medierna eftersom dessa överlag ägs av kapitalister.

*Maria Sveland mår psykiskt dåligt för att Jimmie Åkesson är med i en TV-studio och Breivik griper till vapen för att befria världen från allt sådant som Sveland står för, se DN-Kultur 8 feb 2012.

Och den av Sveland påhoppade Per Ström ger i sin tur svar på tal i DN Kultur den 10 feb 2012.

Medan Lena Andersson söker förklara det hela genom att införa tankar kring något hon kallar Indignationsprivilegiet men som hon inte riktigt får kläm på trots att det var bra tänkt från början (DN 11 feb 2012), vilket var lite synd!

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Politik

118. Den perfekta människan

Konfucius hade nog blicken för den problematik som...

Diskussioner om vad som är bäst – höger eller vänsterperspektivet – har med största säkerhet pågått länge. Vi finner exempelvis en tråd hos den kinesiska politiske tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning. Det klockrena uttalandet säger: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Och sentensen kan vi i dag mycket väl tolka som så att om samhället styrs för ensidigt av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så blir resultatet en småskuren och pedantisk byråkrati.

Alltså ett perspektiv utan kontakt med verkligheten. Och med verklighet menar jag här – hur människor faktiskt uppfattar saker, hur de reagerar känslomässigt, vad de har för ”naturliga” drivkrafter. Som exempelvis att värna sin egen familj, avkomma, egendom – eftersom detta i slutänden är allt som betyder något för individen (ex. i en krissituation när allt ställs på sin spets).

Men så har vi också den extrema motsatsen – om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer och preferenser – militär, ekonomi, maktpositioner (den starkares kamp i syfte att värna just sin egen familj, avkomma, egendom) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Nu, inom denna principiella tankestruktur kan vi även placera in Bengt Ohlssons kritik mot vad han upplever vara kulturvänsterns hegemoni i kultursverige – och denna utpekade grupps kraftiga motangrepp.

...som Bengt Ohlsson väckt liv i genom sin attack på "kulturvänstern"

Bengt Ohlsson pekar (lite darrhänt måhända) på att kulturvänstern alltid drivs av en slags blind och ensidig ideologi där makten alltid har fel och där de utsatta till varje pris bör stödjas.  Som han säger:

”I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.” 

Det handlar här alltså om vänsterns ständiga värnande av sådana ”maktlösa grupper” (sic! får man nästan infoga) som kvinnor, homosexuella, samer, kurder, palestinier, brottslingar, invandrare, cyklister, fotgängare och andra utsatta minoriteter, etc.

Och vänsteretablissemangets svar lät inte vänta på sig. Ohlsson utpekades som en landsförrädare som, som han själv upplevde det, ”hade sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.”

Och för att då avrunda detta med Konfucius egna slutord – ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan” – så kanske vissa pusselbitar kan falla på plats.

(Och är det så att inte några pusselbitar faller på plats – så kanske mitt förra inlägg kan skänka lite ledtrådar: 117. Verkligheten någon annanstans)

Lämna en kommentar

Filed under Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Tabun

117. Verkligheten någon annanstans

Vi brinner för olika saker…

De allra flesta brinner för någon form av förklaringsmodell eller sätt att tolka tillvaron och efterfrågar som regel en mening med livet. Gärna en slags urgrund, en lag eller upphöjd ideologi – något som kan hålla ordning på det hele.

Vissa av oss tar stöd i det som har varit, andra i förhoppningen om vad som ska komma. En del tror på människan, andra misströstar. Några sätter sin tilltro till den starka staten, andra till ett mer ”naturligt” eller obefintligt statsskick.

Det är väl också här någonstans skiljelinjerna (det finns nog flera) infinner sig mellan vad vi vanligtvis uppfattar som höger och vänster. Vänstern tror och utgår från en ideologisk modell som ska upprätthållas och garanteras av en stark statsmakt.

Högern å andra sidan ser oberoendet och friheten från överstatlig styrning som det främsta målet men böjer sig som regel för en mer konservativ eller religiös färdplan.

Och eftersom vänsterns tankemodeller i grunden är teoretiska, det vill säga uttänkta och därmed resultatet av en mer abstrakt aktivitet – så vinner också vänstern flest sympatisörer inom de mer kulturella och akademiska sfärerna. Samtidigt som högern som regel uppskattas av de lite mer jordnära. Ju närmare familjen, blodet och jorden – desto mer höger, kanske man skulle kunna säga.

Vi ser tydligt denna karaktäristiska uppdelning i upptakten till det amerikanska presidentvalet där de republikanska kandidaterna just nu tävlar om att utlova begränsad makt till Washington. Och där president Barack Obama länge utmålats som en världsfrånvänd intellektualist med den främsta ambitionen att stärka statsmakten – ja, rentav vara en kommunist!

…allt beroende på om vi befinner oss innanför eller utanför tullarna

Vi ser också en liknande uppdelning här i Sverige där vänsterns hegemoni länge dominerat kultur, media och den intellektuella färdriktningen. Så till den milda grad att även den etablerade högern (läs de nya Moderaterna) har tvingats in i ”det enda rätta tänket” för att överhuvudtaget ha en chans att delta i det pågående samtalet.

Inte undra på att det i detta läge uppstår röster som talar om ”verkligheten” som om den befanns någon annanstans – helst utanför huvudstadens tullar, i en annan landsände.

Och inte undra på om den* som nu råkar rikta uppmärksamhet mot denna hegemoni själv hamnar lite på kant med dess företrädare.

*Som nu senast det blåsväder Bengt Ohlsson i DN hamnat i genom att ställa frågan ”varför kulturen måste vara vänster”.

1 kommentar

Filed under Konst & Kultur, Politik, Tabun