117. Verkligheten någon annanstans

Vi brinner för olika saker…

De allra flesta brinner för någon form av förklaringsmodell eller sätt att tolka tillvaron och efterfrågar som regel en mening med livet. Gärna en slags urgrund, en lag eller upphöjd ideologi – något som kan hålla ordning på det hele.

Vissa av oss tar stöd i det som har varit, andra i förhoppningen om vad som ska komma. En del tror på människan, andra misströstar. Några sätter sin tilltro till den starka staten, andra till ett mer ”naturligt” eller obefintligt statsskick.

Det är väl också här någonstans skiljelinjerna (det finns nog flera) infinner sig mellan vad vi vanligtvis uppfattar som höger och vänster. Vänstern tror och utgår från en ideologisk modell som ska upprätthållas och garanteras av en stark statsmakt.

Högern å andra sidan ser oberoendet och friheten från överstatlig styrning som det främsta målet men böjer sig som regel för en mer konservativ eller religiös färdplan.

Och eftersom vänsterns tankemodeller i grunden är teoretiska, det vill säga uttänkta och därmed resultatet av en mer abstrakt aktivitet – så vinner också vänstern flest sympatisörer inom de mer kulturella och akademiska sfärerna. Samtidigt som högern som regel uppskattas av de lite mer jordnära. Ju närmare familjen, blodet och jorden – desto mer höger, kanske man skulle kunna säga.

Vi ser tydligt denna karaktäristiska uppdelning i upptakten till det amerikanska presidentvalet där de republikanska kandidaterna just nu tävlar om att utlova begränsad makt till Washington. Och där president Barack Obama länge utmålats som en världsfrånvänd intellektualist med den främsta ambitionen att stärka statsmakten – ja, rentav vara en kommunist!

…allt beroende på om vi befinner oss innanför eller utanför tullarna

Vi ser också en liknande uppdelning här i Sverige där vänsterns hegemoni länge dominerat kultur, media och den intellektuella färdriktningen. Så till den milda grad att även den etablerade högern (läs de nya Moderaterna) har tvingats in i ”det enda rätta tänket” för att överhuvudtaget ha en chans att delta i det pågående samtalet.

Inte undra på att det i detta läge uppstår röster som talar om ”verkligheten” som om den befanns någon annanstans – helst utanför huvudstadens tullar, i en annan landsände.

Och inte undra på om den* som nu råkar rikta uppmärksamhet mot denna hegemoni själv hamnar lite på kant med dess företrädare.

*Som nu senast det blåsväder Bengt Ohlsson i DN hamnat i genom att ställa frågan ”varför kulturen måste vara vänster”.