116. Kampen om verkligheten

Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett slags ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar alltså om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår hålla sig sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist vi nu råkar befinna oss i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade den 23 januari 2012 och Bengt Ohlsson lade in sin slutreplik den 1 februari 2012.

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med sitt ogenomtänkta uttryck ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. En motsättning som samtidigt Jimmie Åkesson (SD) såg som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också ett liknande synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Men jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Åkesson samt Ohlsson är något väsentligt på spåren.

Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse i samhället innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.**

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

**Som Bengt Ohlsson också försöker uttrycka i sin slutreplik.

4 kommentarer

Filed under Konst & Kultur, Politik, Tabun

4 responses to “116. Kampen om verkligheten

  1. bernadette

    … eller så ger de uttryck för att en ny diskurs håller på att ta över i de intellektuella kretsarna. Jag förstår vad du säger, men dn tendens mot det blå hållet grumlar resonemangen lite. Hela Europa går mot höger, vi har haft en högermajoritet i en och en halv mandatperiod, och varenda underhållningsprogram på tv kan klassas som liberalt eller konservativt. Feminismen har legat nere för räkning sedan 2005, sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen, senast förra året visades en fotoutställning som enbart bestod av nakna kvinnor, Hägglunds utspel marginaliserade alla som inte lever ett stereotypt heteronormativt live och senast förra veckan bestämde man sig att fortsätta bestraffa folk som bryter mot könsnormer med sterilisering, med mera, med mera.

    Och så säger du att vänstern utgör ett etablissemang? Du har teorin rätt, men utan att reflektera kritiskt är du väldigt vilse.

    • OK! Jag hör vad du säger. Jag tror dock knappast att det är någon ”ny diskurs” som håller på att ta över det intellektuella samtalet – en svala gör ingen sommar, som man brukar säga.

      Men det är riktigt vad du säger att vi har en stor rörelse som går från, vad som vanligtvis betecknas, ”vänster” mot ”höger” – även om jag är lite skeptisk mot själva rubriceringarna ”vänster” och ”höger” (men i brist på andra gemensamma begrepp så får vi väl ha dem kvar tills vidare) eftersom de stänger in oss i ett ”konceptuellt tänk” som låser och begränsar våra möjligheter till dialog.

      Vi har i dag exempelvis en stadig rörelse mot mer religiositet men samtidigt också en rörelse mot ett förytligande av samhället (om uttrycket tillåts). Med vilket jag då menar ett samhälle där medborgare inte uppmuntras till att värdesätta sådant som eftertanke, bildning, moral och höga ideal (bland annat).

      Detta kan rubriceras som ”högervridning” såtillvida att högern ofta åberopar naturliga principer (socialdarwinism) som att ”först till kvarn får mala” osv. (vilket jag skrivit om i inlägg 42: https://maxexhact.wordpress.com/2010/04/14/forst-till-kvarn/

      Vänstern däremot tar oftast sin utgångspunkt i en serie starka ideal (med ursprung hos Platon och den tidiga idealismen). Vilket också kommit att utgöra just ”vänsterns” Akilleshäl (som jag ser det).

      Ideal är bra, de måste vi ha (våra demokratiska ideal om jämlikhet exempelvis). Men om idealen överskuggar verkligheten så får vi denna diskrepens som resulterar i att Göran Hägglund kan börja yra om något sådant som ”verklighetens folk” (som då troligtvis utgörs av konservativa, enkla, borgare, hetero, kristna, lantliga, strävsamma… etc). Man får inte luras till att tro att idealen är det samma som sakläget (säger jag!). För då kommer man att uppställa fel strategier i syftet att nå dem (idealen).

      Denna flykt från idealen till något ”mer naturligt” är också en del av den högervridning du beskriver, men det är också ett uttryck för en starkare grundad demokrati (vilket i sin tur är demokratins akilleshäl).

      Massorna (om du ursäktar uttrycket) vill inte ha intellektuella abstraktioner och ideal – de vill ha bröd och skådespel. Och detta tar sig just nu bäst uttryck i alla de mediakanaler vi får tillgång till (naket, chauvinistiskt, förnedring, maktkamper, ytliga resonemang, skönhetsfixering…etc). Och detta är vad folket i dag efterfrågar. Och den viktiga frågan måste ju vara om ”vi” (eller makten) verkligen ska ge dem allt detta eller om vi ska fortsätta med att försöka implementera ett slags bildningsideal (som den tidiga socialdemokratin så framgångsrikt lade grunden till).

      Den spanske tänkaren Ortega Y Gasset utvecklade en liknande tanke i ”Massornas revolt” som skrevs på 1920-talet (tror jag). Där han förutser att med demokratins utveckling kommer också ett ökad förytligande – och en brutalisering av vår kultur.

      Så vad jag vill slutligen vill komma fram till är att jag inte tror att vi kan lösa vår kulturs stora ödesfrågor genom att låsa in oss i ett gammalt vänster-högerperspektiv. Detta perspektiv är alltför begränsande för att vi ska kunna hantera och lösa samhällets utmaningar och framtida problem.

      Det blev en lång kommentar men den kände jag att jag var skyldig.
      Med vänlig hälsning

  2. Den här diskussionen tror jag är viktig och jag hade hoppats på fler kommentarer i den här tråden. Fler borde utmana höger-vänster-perspektivet, för som du tidigare sagt: vi måste bli av med grammatiken för att kunna bli av med Gudarna.
    Själv är jag politiskt aktiv men vägrar placera mig i skyttegravarna. Jag tror inte på ideologiska patent utan på en förnuftig dialog där idéerna är verktyg och medel för att nå nya insikter.
    Tack för en mycket trevlig och läsvärd blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s