Category Archives: Prsonlgt

302. I den bästa av världar

Leo (gul mellanpudel)

Börjar dagen med en kopp te och en digestive. Men det ska vara Göteborgs Oliv – som bäst lyckas fånga den där viktiga sprödheten – men saknar samtidigt emser-salt-smaken så som jag minns den i McVitie’s original.

I dag lite varmare efter en vecka med frostnätter och dagliga hagelstormar.

Går en sväng med hundarna. Ger stallkatterna mat. Släpper ut hästarna. Hämtar dagens DN i brevlådan. Sneddar över åkern, sedan över ån – upp på kullen. Lägger mig i det torra gräset i syd-ostsluttning. Varje dag den andre lik – nästan.

Leo (gul mellanpudel) sträcker ut bredvid. Vi ligger där sida vid sida. Tittar ut över allt som inte rör sig. För det är inte mycket som rör sig. Hästarna betar. Östersjövikens vatten utan en krusning. Hör några tranor, ser ett streck med gäss. En gul fjäril fladdrar oroligt förbi. På väg någonstans.

Osökt dyker Gunnar Ekelöfs dikt Absentia Animi upp likt en hypnotisk hymn.

”Du också jag

            Meningslöst. Overkligt.

Meningslöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önsker mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här”

Och jag undrar över vad allt har för mening: vem är jag? vad vill jag? Känner då olust. Den kommer då och då. Olusten!

Göteborgs Digestive Oliv med rätt sprödhet finns nog bara i den bästa av världar

Lever ett liv som jag hör andra säga de önskar. Ett liv utan möten, tider – knappt ens några datum. Ett liv med ständig närvaro. Bara här och nu. Där man tvingas vara sig själv mest hela tiden. Därför det är aldrig något som stör. Och det skaver ibland. Det skaver för övrigt även när något stör.

Både att ha och samtidigt önska något annat – det skaver det med.

Utan människan ligger naturen öde, skrev William Blake i The Marriage of Heaven & Hell.

Det finns liksom ingenting där – den tar sig ingenstans – gestaltar ingenting – är blind. Naturen. Vilket gör den så stillsam. Men man blir också själv en del av den där intigheten – för vi blir först någon i förhållande till andra.

Det är faktiskt inte så lätt det heller.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

264. ja’ ä’ grabben me’ chokla’ i

5DecoratorSnowWhiteBalloons-400x400

Lite självbelåtet uppblåst intellektuell!

En orsak till att jag ibland blir så här lite självbelåtet uppblåst & intellektuell är ju förstås för att jag, precis som alla andra, måste försöka hitta någon slags tilltro till mig själv och livet – måste också skapa en mening i det som för övrigt förefaller vara så meningslöst.

Vad kan väl då vara bättre än att hålla på med något så perifert att ingen vågar säga varken bu eller bä i rädsla att bli uppfattad som illiterat huligan.

Det är också den främsta orsaken till varför jag skriver; POWER! det ger helt enkelt både respekt och cred!

Nä, skojja bara! Det ger ingetdera! Därför det som sker här ligger så långt bort från allfartsvägarna – att det knappt ens finns någon att vinka till.*

Visst! Jag hade kanske lika gärna kunnat hålla mina intellektuella spänningar för mig själv och liksom bara låta dem vila, i väntan på nästa hårddiskkrasch, men det gör jag ju nu inte. Istället delar jag med mig av mina försök att fånga något som, ja, jag medger det, ibland glider mig mellan fingrarna.

En annan orsak till varför jag skriver så här öppet, alltså här på Anthropos Metron, är nog därför att det ställer högre krav på själva skrivandet, det blir helt enkelt bättre, mer genomtänkt, mer slipat.

Men jag gör det också därför det ger en sådan läskig känsla att ställa sig så här avklädd inför dig och riskera att bli synad från topp till tå.

Det är samma skräckblandade känsla som gör att vi som är höjdrädda liksom sugs ut mot kanterna. Och där i avgrunden vilar världens löje och med den, den fasa som skulle kunna sätta stopp för allt.

Så, jag är nog ändå den där grabben med åtminstone lite choklad i – med en lagom bitter karaktär och eftersmak.**

För att sedan bara inte nämna alla dessa evinnerliga tankestreck – trodde jag ens för ett ögonblick att dessa någonsin skulle kunna få någon att stanna upp – en stund – för att ta ett djupare tanketag.

Detta liv, vilket liv – det e bara att simma på – lugnt!

——————————————————–

*Det innebär förstås inte att det inte är trevligt och uppskattat att ropa hej till dem som faktiskt ibland tagit sig hit – men det förstår ju förstås alla ni som verkligen också varit här.
*Sången framfördes av varieteartisten Ernst Rolf / 12 dec 1927 / Odeon A 162 089, D 4027, D 4590 / Text:  ”De ä grabben med choklad i”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

239. Salt & Sött!

heraclitus_change

Herakleitos var också en rätt så cool kille

Orsaken till att jag gärna skriver så här alldagligt om framförallt enkla saker är inte för att vara nedlåtande.

Jag försöker inte heller linda in komplicerade resonemang – så att även dumskallar ska kunna hänga med – inte alls! Det är inte så!

För vad gäller dumskallar kan man nästan skriva vad som helst. Det gäller bara att säga något som bara de vill höra. Och det gör jag nästan aldrig! Hellre skriver jag då om sådant som ingen vill höra – för då kan jag åtminstone känna mig trygg i att inte riskera fånga några.

Och med jämna mellanrum måste jag därför också, precis som jag gör nu, skriva om hur och varför jag skriver. Det håller dem nämligen också på avstånd.

Det går liksom inte heller att komma runt – alltså hur och varför man skriver – därför att den aktuella stilen påverkar alltid den betydelsebärande meningen! Det är det!

För mig handlar det främst om att kunna etablera ett slags enkelt common sense-perspektiv där vi förmår stanna upp i en gemensam förståelse.

text

Det är inte bara mediumet och formen som påverkar innehållet – utan även stilen!

Därför finner jag det också så viktigt att skriva om sådant som att salt är salt och socker sött! Därför att det är ändå till att börja med något vi alla kan förhålla oss till, salt och sött! Sådant som inte kan dekonstrueras och som inte kan bortförklaras såsom varandes ett manligt-, heteronormativt-, eurocentriskt-överklass-perspektiv. Salt och sött!

Det är väl just därför som jag också ibland gärna återkommer till sådant som Herakleitos logosbegrepp eller till William Blakes änglar. Därför det är också ändå något som rör sig hitom vad vi alla genom enkel erfarenhet och med det sunda förnuftet kan förstå och omfatta. Eller hur?

Det är en helt annan sak med sådana grumliga metafysiska idékomplex som kräver förkunskaper och där den ena premissen ligger till grund för både det andra och det tredje och där vi för att överhuvudtaget förstå och komma vidare – måste vara fullt lojala med en lång rad avlägsna premisser. Varav de aktuella diskussionerna och debatterna kring den s.k. identitetspolitiken nu är ett strålande exempel.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

231. Om att kasta sten i dårhus

Demens

Det här är inte min mamma! Eller – ”Ceci n’est pas une pipe”

När jag häromdagen besökte min gamla mor på det demensboende där hon bor sedan ett par år, pekade hon med sitt darriga finger på de andra och sa, se bara, vilket dårhus jag befinner mig på! 

Och det ska du säga, tänkte jag, du som knappt vet vad det är för årstid, än mindre vad det är för veckodag! Men jag viskade istället: Sch… inte så högt, du ska veta att de du pekar på, hör och förstår mer än vad du tror – men de kanske inte alltid kan ge uttryck för det – precis som det är för dig ibland.

Och hon nickade och sa, ja så kanske det är och såg förskräckt omkring sig.

Samtidigt gav mig mina kloka ord en lite bitter eftersmak – därför hon hade ju delvis också rätt. I hennes språkliga värld som den sett ut under större delen av hennes liv, kallade man ju personer som inte riktigt fungerade mentalt och socialt, för just dårar.

Och på ett boende för dementa bor det just människor som inte riktigt har koll på läget – och det var väl kanske främst obehaget i denna upplevelse som hon ville förmedla.

Men det lät jag henne alltså inte komma undan med. Därför det är inte längre speciellt korrekt att uttrycka sig på det viset. Vi talar inte nedsättande om de mentalt eftersatta och vi kallar dem framförallt inte längre för dårar.

demens6

Demens – när funktioner och mekanismer vi tar för givna plötsligt slutar fungera.

Så där fick hon så att hon teg! Gamla mamma!

Men händelsen lämnar mig inte helt oberörd – för kanske hon skulle ha känt sig mer tillfreds med sig själv och sin iakttagelse om hon fått lite medhåll här. Eller inte? Det kanske bara hade gjort obehaget större – att få det hela bekräftat liksom?

För visst, man ska inte kasta sten i dårhus om man själv råkar befinna sig däri – om man nu får uttrycka sig så. Men det kan man ju knappast heller lasta en gammal dement person för – för det är väl kanske främst just dessa förmågor som först faller bort.

Men huvudsaken var att hon fattade vinken. Trots att den kanske inte var helt rätt vinklad.

1 kommentar

Filed under Prsonlgt

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Filed under Filosofi, Prsonlgt

216. Rien ne va plus!

Linear_counterpoint_from_Stravinsky's_Octet

Kontrapunkt

När jag skriver något så är det mest för att jag helt enkelt bara måste försöka få ännu en pusselbit på plats. Sen får det bli därefter – ibland hamnar de rätt, ibland inte.

Det blir liksom lite av ett hasardspel. Man satsar kanske allt på rött! ”rien ne va plus!”, kulan snurrar och hamnar på svart! och blir för ett ögonblick fullständigt utblottad.

Det är sådana smällar man får ta.

De som nu bara råkat snubbla rätt in i detta textflöde, kanske efter att ha googlat på ord som ”hasardspel” eller ”kontrapunkt”, lär knappast uppfatta eller ens uppskatta konturerna av det som utgör dessa texters form och innehåll. Det blir då mer som att på måfå slå upp sidan 216 i en bok, vilken som helst, och försöka få ett grepp om vad som händer.

Samma här. Det här är också bara en del av en berättelse som nu råkar befinna sig på just den här sidan.

Tanken var ursprungligen att gestalta, inte en bild, utan ett mönster. Den håller fortfarande. Och själva kompositionen började redan ta form på sidan ett.[1]

Varje inlägg är på så vis likt en kontrapunkt. De står inte isolerade utan är sammanflätade och bidrar till en begreppsmässig resonans. Varje inlägg bildar på så vis en utdragen ton som ger en ny klangbotten, utan något riktigt slut.

Och varför? Varför då utsätta sig för risken att kanske uppfattas som pretentiös, krävande och lite förmäten?

29_Drawing Hands by Escher

Om att skriva om att skriva

Jo, därför att det enbart är i samspel med andra, hur abstrakt detta än må låta, som bra tankar kan utvecklas. De är helt beroende av den samtida kulturella förståelsen. Och därmed även av er. Ni är alltså inte överflödiga. Ni utgör snarare den horisont mot vilken jag försöker uttrycka mig.

Och som klapp på huvudet kommer ibland ett käckt litet automatiserat meddelande som lyder; ”Nina S. tyckte ditt inlägg var ganska fantastiskt” – och jag fylls av en nästan barnslig glädje – trots att jag vet att det i själva verket bara var någon av er som, till intet förpliktigande, råkat klicka på ”gilla-tummen” längst ned på sidan.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt, Retorik, Semantik

211. Midnatt råder, släckta äro ljusen

Kungshuset_ht2011_04

Det gamla Kungshuset i Lund

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt! Jag hade en gång en dröm. Jag ville bli filosof. Anledningen var en känsla som jag gått och burit på troligtvis ända sedan jag var liten – en malande frustration över av att saker och ting inte riktigt verkade hänga ihop. Och kanske framförallt att människor inte riktigt hängde ihop.

Och eftersom jag aldrig fick någon rätsida på det – fick jag som ung heller aldrig någon bra markkontakt. Och skolan, den korta tid det nu varade, förmådde ju inte direkt lysa upp i detta mörker.

Därför kom det sig att jag en dag stegade upp för trapporna i det gamla Kungshuset i Lund för att börja plugga filosofi – sedan i Stockholm – därefter också vid Södertörn.

Men filosof, det blev jag aldrig! Och anledningen var att vi inte riktigt talade samma språk. Vi såg trots allt inte på världen på samma sätt. Vilket ju givetvis borde ha fått mig att varsna fara i tid och vända mig åt ett annat håll. Men nu blev det inte så. Och det berodde nog mest på min sturiga okunnighet.

Och till saken hör att jag var så pass naiv att jag till en början trodde att det var filosofin det var fel på – inte på mig.

Därför jag var övertygad om att filosofin var själva hjärtat i det tänkande som sökte reda ut verkligheten – och som aldrig skulle väja för något – inte ens för de heligaste dogmer. Men så var det ju inte riktigt!images

Och själva konflikt-punkten var ständigt den samma. Jag var, skulle det visa sig, inte alls filosof utan snarare naturfödd empiriker. Vilket gjorde att jag dessvärre hade synpunkter på hur de filosofiska samtalen överhuvudtaget fördes: ”ja, men så är det ju inte” – ”ja, men det kan vi ju aldrig någonsin veta något om”!

Och sådana där common-sense-uttalanden föll givetvis inte filosofin på läppen! Speciellt inte då man redan tidigt (Platon) tagit avstånd från det praktiskt sinnliga som man lite föraktfullt likställt med kvinnogöra.

Så, om man ska ta sig in i främmande hus handlar det kanske framförallt om att gå fram lite lätt på tå, ”tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp”.

Lämna en kommentar

Filed under Empiri, Filosofi, Prsonlgt