Category Archives: Prsonlgt

315. Hej vännen,

Vi är så olika som två personer kan vara. Det kan jag vara glad över.

Du frågade hur det var. Jo, hyfsat OK! Det är bara det där ständiga skavet! Jag menar en slags irritation som riktas mot allt och alla. Och det värsta är att jag inte bara ser det hos mig själv och de som står mig nära utan samtidigt överallt och runtomkring.

Jag blir irriterad på dig och du på mig och vi på alla andra. Varför? Jo, oftast för att alla andra tänker fel, tycker fel, gör fel, äter fel, röstar fel – ja inte är så som vi, helt enkelt.

Och det gör att jag ibland finner det nästan outhärdligt att känna av andras närhet eller ens existens.

Så! På ett ungefär.

Hur kunde det bli så?

Hur kunde jag bli så intolerant?

Min förklaring är att det någonstans kan vara följden av en pågående kultur- och språkförbistring där ordens betydelser till slut bryter samman så vi förlorar förmågan att lyssna, förstå eller göra oss förstådda. Och att det är detta som ger upphov till vår oförmåga att orka med andra.

Eller så är det bara jag som börjar bli gammal, ointresserad, bekväm, inskränkt och tolkar in detta i allt och alla.

Jag vet inte!

I varje fall inte med någon större säkerhet.

Och när jag inte längre kan känna mig säker – känner jag mig istället osäker. Och när jag känner mig osäker blir jag lätt förvirrad – och då blir jag än mer irriterad och mindre tolerant. I en slags nedåtgående spiral.

Och då tänker jag om detta kanske är priset vi får betala för att ha dekonstruerat världen och sanningen och i buddhistisk yra förklarat att allt är påhittat. Och frågan uppstår då; skulle vi med facit i hand ändå ha gjort det?

Och sedan – mitt i allt detta oväsendet så finns också du. Och det gör mig glad. För du ger mig en känsla av att inte vara ensam – trots att vi är så olika och inte tycker samma saker. Vilket ju kan låta lite paradoxalt – men det är ju ändå så verkligheten är inrättad.

Och det ger viss tillförsikt. Det känns bra att du finns!

1 kommentar

Filed under Mysterier, Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

310. Om konsten att nästan vara tyst

Tänkt på att det där med att hyscha, shhh…

Efter det senaste inlägget ”I gränslandet mellan skuld och oskuld” har jag varit rätt tystlåten av mig.

Eller lite avvaktande kanske man hellre skulle säga. Vilket säkert varit bra. Det finns stunder i livet man inte riktigt kan överblicka och då är det bättre att ligga lågt.

Eftertänksamhet kallades det förr. Att göra en epokhê skulle antikens skeptiker ha sagt – vilket är ungefär samma sak. Typ.

Å andra sidan! Jag har knappt skrivit något alls här under det gångna året. Men istället ägnat mig åt att skriva några debattartiklar.

Artiklar som främst rört sådana högtravande grejer som populismens framfart, om medias roll, om rättstatens vankelmod, om integration, om liberalt högmod, om demokratins skörhet… sånt!

Mest sådant som berör stora svepande saker – som egentligen aldrig rör vid något i tid och rum. Trots att det i allra högsta grad påverkar vad som sker i tid och rum. Det kan förstås låta lite märkligt – men är det inte. Inte om man tänker efter.

Nu väntar jag på att nästa debattinlägg ska publiceras i den fysiska papperstidningen. Den handlar om att demokratin någonstans förutsätter att vi är hyfsat lika – i varje fall tillräckligt lika för att godta att våra politiska motståndare ska få styra och ställa med våra liv under några år.

Det var en tanke jag tidigare inte reflekterat över. Men som jag plockade upp i Yuval Noah Hararis bok, Homo Deus. En bok som för övrigt öppnar för ett skrämmande framtidsperspektiv – men som aldrig, av förståeliga skäl, riktigt får ihop det.

... kommer väldigt nära bilden av eftertänksamhet?

Men vad gäller dessa debattinlägg. Jo, jag har då äntligen – eftersom jag nu köpt mig lite tid för dyra pengar – samlat ihop dessa och lagt dem här på bloggen under fliken: ”Debatt”.

För övrigt har jag den senaste tiden också lärt mig en hel del annat. Bland annat att man inte ska flaxa om man inte kan flyga. Samt att man inte heller ska utge sig för att vara en riddare om man inte bär någon rustning.

Det är sådana där visdomar som alltid är bra att bära med sig.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Prsonlgt

302. I den bästa av världar

Leo (gul mellanpudel)

Börjar dagen med en kopp te och en digestive. Men det ska vara Göteborgs Oliv – som bäst lyckas fånga den där viktiga sprödheten – men saknar samtidigt emser-salt-smaken så som jag minns den i McVitie’s original.

I dag lite varmare efter en vecka med frostnätter och dagliga hagelstormar.

Går en sväng med hundarna. Ger stallkatterna mat. Släpper ut hästarna. Hämtar dagens DN i brevlådan. Sneddar över åkern, sedan över ån – upp på kullen. Lägger mig i det torra gräset i syd-ostsluttning. Varje dag den andre lik – nästan.

Leo (gul mellanpudel) sträcker ut bredvid. Vi ligger där sida vid sida. Tittar ut över allt som inte rör sig. För det är inte mycket som rör sig. Hästarna betar. Östersjövikens vatten utan en krusning. Hör några tranor, ser ett streck med gäss. En gul fjäril fladdrar oroligt förbi. På väg någonstans.

Osökt dyker Gunnar Ekelöfs dikt Absentia Animi upp likt en hypnotisk hymn.

”Du också jag

            Meningslöst. Overkligt.

Meningslöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önsker mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här”

Och jag undrar över vad allt har för mening: vem är jag? vad vill jag? Känner då olust. Den kommer då och då. Olusten!

Göteborgs Digestive Oliv med rätt sprödhet finns nog bara i den bästa av världar

Lever ett liv som jag hör andra säga de önskar. Ett liv utan möten, tider – knappt ens några datum. Ett liv med ständig närvaro. Bara här och nu. Där man tvingas vara sig själv mest hela tiden. Därför det är aldrig något som stör. Och det skaver ibland. Det skaver för övrigt även när något stör.

Både att ha och samtidigt önska något annat – det skaver det med.

Utan människan ligger naturen öde, skrev William Blake i The Marriage of Heaven & Hell.

Det finns liksom ingenting där – den tar sig ingenstans – gestaltar ingenting – är blind. Naturen. Vilket gör den så stillsam. Men man blir också själv en del av den där intigheten – för vi blir först någon i förhållande till andra.

Det är faktiskt inte så lätt det heller.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

264. ja’ ä’ grabben me’ chokla’ i

5DecoratorSnowWhiteBalloons-400x400

Lite självbelåtet uppblåst intellektuell!

En orsak till att jag ibland blir så här lite självbelåtet uppblåst & intellektuell är ju förstås för att jag, precis som alla andra, måste försöka hitta någon slags tilltro till mig själv och livet – måste också skapa en mening i det som för övrigt förefaller vara så meningslöst.

Vad kan väl då vara bättre än att hålla på med något så perifert att ingen vågar säga varken bu eller bä i rädsla att bli uppfattad som illiterat huligan.

Det är också den främsta orsaken till varför jag skriver; POWER! det ger helt enkelt både respekt och cred!

Nä, skojja bara! Det ger ingetdera! Därför det som sker här ligger så långt bort från allfartsvägarna – att det knappt ens finns någon att vinka till.*

Visst! Jag hade kanske lika gärna kunnat hålla mina intellektuella spänningar för mig själv och liksom bara låta dem vila, i väntan på nästa hårddiskkrasch, men det gör jag ju nu inte. Istället delar jag med mig av mina försök att fånga något som, ja, jag medger det, ibland glider mig mellan fingrarna.

En annan orsak till varför jag skriver så här öppet, alltså här på Anthropos Metron, är nog därför att det ställer högre krav på själva skrivandet, det blir helt enkelt bättre, mer genomtänkt, mer slipat.

Men jag gör det också därför det ger en sådan läskig känsla att ställa sig så här avklädd inför dig och riskera att bli synad från topp till tå.

Det är samma skräckblandade känsla som gör att vi som är höjdrädda liksom sugs ut mot kanterna. Och där i avgrunden vilar världens löje och med den, den fasa som skulle kunna sätta stopp för allt.

Så, jag är nog ändå den där grabben med åtminstone lite choklad i – med en lagom bitter karaktär och eftersmak.**

För att sedan bara inte nämna alla dessa evinnerliga tankestreck – trodde jag ens för ett ögonblick att dessa någonsin skulle kunna få någon att stanna upp – en stund – för att ta ett djupare tanketag.

Detta liv, vilket liv – det e bara att simma på – lugnt!

——————————————————–

*Det innebär förstås inte att det inte är trevligt och uppskattat att ropa hej till dem som faktiskt ibland tagit sig hit – men det förstår ju förstås alla ni som verkligen också varit här.
*Sången framfördes av varieteartisten Ernst Rolf / 12 dec 1927 / Odeon A 162 089, D 4027, D 4590 / Text:  ”De ä grabben med choklad i”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

239. Salt & Sött!

heraclitus_change

Herakleitos var också en rätt så cool kille

Orsaken till att jag gärna skriver så här alldagligt om framförallt enkla saker är inte för att vara nedlåtande.

Jag försöker inte heller linda in komplicerade resonemang – så att även dumskallar ska kunna hänga med – inte alls! Det är inte så!

För vad gäller dumskallar kan man nästan skriva vad som helst. Det gäller bara att säga något som bara de vill höra. Och det gör jag nästan aldrig! Hellre skriver jag då om sådant som ingen vill höra – för då kan jag åtminstone känna mig trygg i att inte riskera fånga några.

Och med jämna mellanrum måste jag därför också, precis som jag gör nu, skriva om hur och varför jag skriver. Det håller dem nämligen också på avstånd.

Det går liksom inte heller att komma runt – alltså hur och varför man skriver – därför att den aktuella stilen påverkar alltid den betydelsebärande meningen! Det är det!

För mig handlar det främst om att kunna etablera ett slags enkelt common sense-perspektiv där vi förmår stanna upp i en gemensam förståelse.

text

Det är inte bara mediumet och formen som påverkar innehållet – utan även stilen!

Därför finner jag det också så viktigt att skriva om sådant som att salt är salt och socker sött! Därför att det är ändå till att börja med något vi alla kan förhålla oss till, salt och sött! Sådant som inte kan dekonstrueras och som inte kan bortförklaras såsom varandes ett manligt-, heteronormativt-, eurocentriskt-överklass-perspektiv. Salt och sött!

Det är väl just därför som jag också ibland gärna återkommer till sådant som Herakleitos logosbegrepp eller till William Blakes änglar. Därför det är också ändå något som rör sig hitom vad vi alla genom enkel erfarenhet och med det sunda förnuftet kan förstå och omfatta. Eller hur?

Det är en helt annan sak med sådana grumliga metafysiska idékomplex som kräver förkunskaper och där den ena premissen ligger till grund för både det andra och det tredje och där vi för att överhuvudtaget förstå och komma vidare – måste vara fullt lojala med en lång rad avlägsna premisser. Varav de aktuella diskussionerna och debatterna kring den s.k. identitetspolitiken nu är ett strålande exempel.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

231. Om att kasta sten i dårhus

Demens

Det här är inte min mamma! Eller – ”Ceci n’est pas une pipe”

När jag häromdagen besökte min gamla mor på det demensboende där hon bor sedan ett par år, pekade hon med sitt darriga finger på de andra och sa, se bara, vilket dårhus jag befinner mig på! 

Och det ska du säga, tänkte jag, du som knappt vet vad det är för årstid, än mindre vad det är för veckodag! Men jag viskade istället: Sch… inte så högt, du ska veta att de du pekar på, hör och förstår mer än vad du tror – men de kanske inte alltid kan ge uttryck för det – precis som det är för dig ibland.

Och hon nickade och sa, ja så kanske det är och såg förskräckt omkring sig.

Samtidigt gav mig mina kloka ord en lite bitter eftersmak – därför hon hade ju delvis också rätt. I hennes språkliga värld som den sett ut under större delen av hennes liv, kallade man ju personer som inte riktigt fungerade mentalt och socialt, för just dårar.

Och på ett boende för dementa bor det just människor som inte riktigt har koll på läget – och det var väl kanske främst obehaget i denna upplevelse som hon ville förmedla.

Men det lät jag henne alltså inte komma undan med. Därför det är inte längre speciellt korrekt att uttrycka sig på det viset. Vi talar inte nedsättande om de mentalt eftersatta och vi kallar dem framförallt inte längre för dårar.

demens6

Demens – när funktioner och mekanismer vi tar för givna plötsligt slutar fungera.

Så där fick hon så att hon teg! Gamla mamma!

Men händelsen lämnar mig inte helt oberörd – för kanske hon skulle ha känt sig mer tillfreds med sig själv och sin iakttagelse om hon fått lite medhåll här. Eller inte? Det kanske bara hade gjort obehaget större – att få det hela bekräftat liksom?

För visst, man ska inte kasta sten i dårhus om man själv råkar befinna sig däri – om man nu får uttrycka sig så. Men det kan man ju knappast heller lasta en gammal dement person för – för det är väl kanske främst just dessa förmågor som först faller bort.

Men huvudsaken var att hon fattade vinken. Trots att den kanske inte var helt rätt vinklad.

1 kommentar

Filed under Prsonlgt

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Filed under Filosofi, Prsonlgt