Det här är inte min mamma! Eller – ”Ceci n’est pas une pipe”
När jag häromdagen besökte min gamla mor på det demensboende där hon bor sedan ett par år, pekade hon med sitt darriga finger på de andra och sa, se bara, vilket dårhus jag befinner mig på!
Och det ska du säga, tänkte jag, du som knappt vet vad det är för årstid, än mindre vad det är för veckodag! Men jag viskade istället: Sch… inte så högt, du ska veta att de du pekar på, hör och förstår mer än vad du tror – men de kanske inte alltid kan ge uttryck för det – precis som det är för dig ibland.
Och hon nickade och sa, ja så kanske det är och såg förskräckt omkring sig.
Samtidigt gav mig mina kloka ord en lite bitter eftersmak – därför hon hade ju delvis också rätt. I hennes språkliga värld som den sett ut under större delen av hennes liv, kallade man ju personer som inte riktigt fungerade mentalt och socialt, för just dårar.
Och på ett boende för dementa bor det just människor som inte riktigt har koll på läget – och det var väl kanske främst obehaget i denna upplevelse som hon ville förmedla.
Men det lät jag henne alltså inte komma undan med. Därför det är inte längre speciellt korrekt att uttrycka sig på det viset. Vi talar inte nedsättande om de mentalt eftersatta och vi kallar dem framförallt inte längre för dårar.
Demens – när funktioner och mekanismer vi tar för givna plötsligt slutar fungera.
Så där fick hon så att hon teg! Gamla mamma!
Men händelsen lämnar mig inte helt oberörd – för kanske hon skulle ha känt sig mer tillfreds med sig själv och sin iakttagelse om hon fått lite medhåll här. Eller inte? Det kanske bara hade gjort obehaget större – att få det hela bekräftat liksom?
För visst, man ska inte kasta sten i dårhus om man själv råkar befinna sig däri – om man nu får uttrycka sig så. Men det kan man ju knappast heller lasta en gammal dement person för – för det är väl kanske främst just dessa förmågor som först faller bort.
Men huvudsaken var att hon fattade vinken. Trots att den kanske inte var helt rätt vinklad.
Anthrôpos Metron 
Nja, dårar har väl varit folk med vanföreställningar. Långsam och trött i tanken, då man inte ids att hålla reda på veckodagar, eller har svårt att komma ihåg ord, är en annan sak.
Hjärnan är vårt mest energikrävande organ. När slangarna, rören och kablarna till ”motorn” beckar igen, hjälper det inte att ”motorn” är bra.
Kvalitén i tanken kan vara god, även om det tar tid att tänka och framför allt att formulera sig. Och det kan också vara växlande förmåga. ”Idag orkar jag skärpa mig! Idag mår jag dåligt och orkar inte tänka.”
Att hon reagerar för omgivningens brister, visar att hon forfarande kan tänka bra, åtminstone ibland. Och så kunde hon tänka efter. Det gjorde hon i samtalet med dig.
Jag har upplevt mer skrämmande saker: Plötsligt kom insikt om moraliska brister, och då kom ångest, när det var försent att göra något.
Galenskap säger den rationelle. Men är moralisk insikt galenskap? Är det ett sammanbrott i hjärnans funktioner?