Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.
Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i gamla stigar. Ni vet sådana som finns i skogen och där man kan ana att myriader av fötter trampat fram genom århundraden. Barren ligger som en tät, mjuk matta och gamla rotsystem är liksom blanknötta. Över berghällarna är det rensopat och naket och de vindlar mjukt runt klippavsatser och gamla träd.
Att få gå på en sådan stig ger mig ofta en känsla av medveten närvaro. Jag känner mig ibland nästan lite andaktsfull. Här har generationer gått före mig för att komma någonstans – för att göra någonting – och gemensamt lämnat dessa nästan outplånliga spår.
Nästan outplånliga – därför det händer ibland att jag samtidigt snubblar över ris, grenar och djupa, vattenfyllda hjulspår efter en skogsmaskin.
Och då är det som om något brister inom mig – ja, jag kan bli nära på skogstokig och känna ett nästan blint raseri mot dem som inte tänker och tar hänsyn till sådant som tiden med sådan stor möda har frambringat.
Det är som ett helgerån – en våldtäkt mot människa och natur!
Förstår ni hur jag känner?
Förstår du vad jag menar?
Har du någonsin själv upplevt den där känslan – maktlösheten när något du uppskattar går förlorat – bara för att någon annan betraktar saken på ett annat och mindre hjärtnupet sätt?
Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.
Då – då, kanske vi gemensamt kan börja nysta i vad det är som gör att så många i dag känner sig dragna till socialkonservativa och nationalistiska strömningar i Europa.
Därför att lika irrationellt eller rationellt (det är en smaksak) som jag värnar mina nötta kulturstigar i skogen – värnar de säkerligen något som ligger dem nära om hjärtat – kanske en slags nationalism som i mina ögon nästan inte betyder någonting alls.
För dem handlar det kanske just också om upplevelsen av en slags mentala stigar som generationer före dem trampat fram och där de därför kan känna sig hemma.
Det är inget mysterium att några väljer att omfamna gamla traditioner – lika lite som att södermalmshipstern i den mån hen finns kvar, längtar efter att sätta tänderna i någonting genuint och söker efter ett slags ursprung och originalitet i en värld där för övrigt allt bara är yta.
Anthrôpos Metron 