Etikettarkiv: Hipsters

321. Famlande, fumlande manlighet

Frälsare uppträder som regel först när vi blivit tillräckligt vilsna.

Jordan B. Peterson plötsliga uppenbarelse har väl knappast gått någon förbi. Frälsare uppträder som regel först när vi blivit tillräckligt vilsna. Därför lyckas de också fånga vår uppmärksamhet genom att säga idel självklarheter. Som exempelvis att det är bra att räta på sig, ta ansvar och bädda sängen.

Vi är nog inte så smarta. Rör oss helst i flock. Ser därför helst samma verklighet som andra ser. Kejsarens blir därför aldrig riktigt naken förrän tiden är så pass mogen att barnets röst tränger igenom bruset. Tränger igenom lager på lager av påhitt.

Så rör vi oss sakta framåt, generation efter generation. Ibland sker uppvaknanden – ibland somnar vi in. Åt vilket håll det går kan vi aldrig riktigt på förhand säga. I efterhand kan till och med något som för stunden uppfattades som ett uppvaknande visa sig vara ett insomnande. Vad som blir vad beror på var vi slutligen hamnar.

Frihetstörstande progressiva tidsepoker och kulturer som vidgar de mest ombonade rum kan av vissa ses som utveckling, av andra som katastrof. Självklart! Det är också en plattityd – aktuell och samtidigt förbisedd. Men för att återgå till Jordan B. Peterson.

Det senaste decenniet har vi sett alltfler famlande uttryck för återerövrad manlighet, som exempelvis stöveltrampet från neofascistiska rörelser, det ökade intresset för extremsporter, odlandet av skägg inom hipsterkollektivet, män som klär sig i kostym, väst o slips, dödandet av djur för rekreation och nöjes skull …

Allt har sin tid.  Allt har sin plats. Vi intar bara våra positioner.

Allt har sin tid.  Allt har sin plats. Vi intar bara våra positioner.

De olika trenderna behöver inte ha mer gemensamt än just denna längtan efter en förlorad manlighet – vilket väl knappast är något fel i sig. Uttrycken skiljer sig åt. Vissa är kanske mer harmlösa än andra.

Men vi betraktare kan inte enkelt köpa det ena och förkasta det andra utan att samtidigt försöka förstå sambanden och vad som driver män till att uttrycka sig på det sätt de gör. Det är det.

Det är förstås ingen tillfällighet att många av oss, såväl kvinnor som män, just nu återupptäcker, återuppväcker, gamla mansideal. Det finns många orsaker till det. Men det är en annan historia.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

267. Bland verklighetens folk

3220-flanellskjorta-j_mtland

En rutig skjorta …

De som står utanför blir alltmer sällsynta. Men sticker därför kanske också ut lite skarpare. Den avgående KD-ledaren Göran Hägglund försökte för ett par år sedan ge ett ansikte åt en sådan grupp som stod och svajade i samhällets utkanter – han kallade dem för ”verklighetens folk”.

Det skulle han inte ha gjort – det skapade nämligen stor upprördhet bland en del av befolkningen som nog kände sig väl så verkliga.

Men, vad han var ute efter var nog mest att adressera dem som levde lite utanför de kulturella tullarna, lite närmare landet och naturen.

Jag är för övrigt i viss mån en sådan outsider – så jag förstod ju själva andemeningen!

Nej, jag jagar inte och pratar inte mål, men jag lovar – om jag ser någon okänd snubbe i skogsbrynet – går jag genast i försvarsställning. Och står det en bil parkerad inom 300 meter från huset går jag självfallet och knackar på rutan och frågar vad som är på G.

Och nej, jag kanske inte heller skulle ta stallkattens nyfödda och oönskade ungar på en resa till veterinären för att de skulle genomgå eutanasi-behandling. Snarare då att hantera saken snabbt och enkelt – som man alltid gjort! Inte för att det är kul – utan för att det är nödvändigt och kanske till och med skonsammare.

… och ett skägg gör ingen riktig bonnläpp

Livet och döden på landet kryper på så vis liksom under huden på en och när ännu en hjort trasslar in sig i hägnet – och man försöker reda ut det och det inte går så gäller bara att släpa kroppen till en plats dit örnarna hittar.

Så kan också verkligheten se ut och jag tror det till viss del var detta Hägglund syftade på.

Vi som lever så här är för övrigt sinsemellan rätt olika, vi har egentligen inte mer gemensamt än det faktum att vi lever nära naturen, men det är också den som i stora drag dikterar vår syn på rätt och fel.

Denna naturliga livsstil lockar nu förstås även vissa bland den urbana befolkningen som säkert också vill känna sig mer verkliga – men ett skägg och rutig skjorta gör ingen riktig bonnläpp, som vi brukar säga här på landet.

Lämna en kommentar

Under Natur & Kultur

232. Stigar – livsvägar

about3

Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.

Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i gamla stigar. Ni vet sådana som finns i skogen och där man kan ana att myriader av fötter trampat fram genom århundraden. Barren ligger som en tät, mjuk matta och gamla rotsystem är liksom blanknötta. Över berghällarna är det rensopat och naket och de vindlar mjukt runt klippavsatser och gamla träd.

Att få gå på en sådan stig ger mig ofta en känsla av medveten närvaro. Jag känner mig ibland nästan lite andaktsfull. Här har generationer gått före mig för att komma någonstans – för att göra någonting – och gemensamt lämnat dessa nästan outplånliga spår.

Nästan outplånliga – därför det händer ibland att jag samtidigt snubblar över ris, grenar och djupa, vattenfyllda hjulspår efter en skogsmaskin.

Och då är det som om något brister inom mig – ja, jag kan bli nära på skogstokig och känna ett nästan blint raseri mot dem som inte tänker och tar hänsyn till sådant som tiden med sådan stor möda har frambringat.

Det är som ett helgerån – en våldtäkt mot människa och natur!

Förstår ni hur jag känner?
Förstår du vad jag menar?

Har du någonsin själv upplevt den där känslan – maktlösheten när något du uppskattar går förlorat – bara för att någon annan betraktar saken på ett annat och mindre hjärtnupet sätt?

1478211_orig

Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.

Då – då, kanske vi gemensamt kan börja nysta i vad det är som gör att så många i dag känner sig dragna till socialkonservativa och nationalistiska strömningar i Europa.

Därför att lika irrationellt eller rationellt (det är en smaksak) som jag värnar mina nötta kulturstigar i skogen – värnar de säkerligen något som ligger dem nära om hjärtat – kanske en slags nationalism som i mina ögon nästan inte betyder någonting alls.

För dem handlar det kanske just också om upplevelsen av en slags mentala stigar som generationer före dem trampat fram och där de därför kan känna sig hemma.

Det är inget mysterium att några väljer att omfamna gamla traditioner – lika lite som att södermalmshipstern i den mån hen finns kvar, längtar efter att sätta tänderna i någonting genuint och söker efter ett slags ursprung och originalitet i en värld där för övrigt allt bara är yta.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik