Monthly Archives: april 2014

224. Från naiv tillit och barnatro

När jag var liten uppfattade jag landet jag bodde i som något nästan fysiskt verkligt. Det hette Sverige och såg ut så här:     sverigeOch hade då en kung som hette Gustav den VI Adolf. Himlen var blå och gräset alltid grönt! I dag skulle jag nog beskriva den där barnsliga uppfattningen i termer av ”naiv realism” – som då filosofiskt innebär att man faktiskt tror att världen är precis så som den i första hand utger sig för att vara.

I tonåren fick dock denna naiva realism sina första törnar, för att till slut fullständigt rasa samman. Den ersattes då av vad man i dag kanske skulle beteckna en ”postmodern konstruktivism” – vilken då hellre förklarade sådant som länder och nationsgränser som arbiträra skapelser utifrån historiska maktperspektiv. Och kunskaper om världen betraktades nu ur detta nya perspektiv mer som kulturella artefakter som tvingats på oss av en maktelit. Jag och många med mig i min generation antog då en attityd av universalism – en slags gräns- och regellöshet. Och blev följdriktigt då även vapenvägrare (för vad fanns egentligen att försvara). Detta sätt att se på världen är vad filosofin skulle kalla ett ”idealistiskt” eller ”anti-realistiskt” synsätt – världen uppfattas då i första hand som ett resultat av våra eller andras föreställningar.

SK.166.106302.Gustaf.VI.Adolf

Gustav den VI Adolf

När dessa idéer om ”världen”, ”verkligheten” och därmed även ”Sverige” väl fått mogna ett tag (ja, i ärlighetens namn måste sägas att de nog med tiden blev rätt övermogna) – inträdde en ny fas i mitt förhållande till världen. Och med denna fullbordades också en slags första dialektisk vändpunkt. Världen blev nu alltmer av en slags blandning, vi skulle kunna kalla det för en syntes, av något objektivt och faktiskt existerande och den mänskliga naturens förmåga att tolka och skapa denna existens. Och mitt förhållande till så väl träd, gräs och stenar samt till olika slags kulturella skapelser och konceptuella storheter, som exempelvis lagar, regler, nationer och skapade landsgränser blev mer realistisk – men inte längre så naiv som den först hade varit. Filosofiskt sett kallas denna hållning för ”kritisk realism”.

Jag säger ingenting om fortsättningen, för den har ännu inte inträffat. Kanske ett nytt sätt att se, en dag hinner infinna sig, kanske inte!

2 kommentarer

Filed under Filosofi, Prsonlgt

223. Den förlorade självkänslan

 

600px-Sweden-Royal-flag-lesser-coa.svg

Det fanns en gång en särpräglad svensk identitet – kanske finns den fortfarande men uttrycker sig på annat vis.

När jag var sexton ville jag bli kock och arbetade därför som lärling i ett hotell- och restaurangkök i Luxemburg! Det var jag och ett gäng portugiser och vi slet 15 – 16 timmar om dagen – sex dagar i veckan. När mina föräldrar väl beklagade sig över detta fick de höra att: Men dra då för fan hem till er jävla socialiststat…

Det fanns på den tiden ett särpräglat svenskt perspektiv som skilde sig från många andra länders sätt att se på saker-o-ting. Sverige var i många avseenden ett föregångsland. Vilket det kanske fortfarande är.

Men det är inte enbart välfärds-, rättvise-, och jämlikhetssträvanden vi har anledning att yvas över. Det finns även historiska orsaker till att känna stolthet över vårt land och dess intelligentia.

Exempelvis så har Sverige, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen – det är i varje fall vad vi skulle kunna utläsa av det periodiska systemet beskrivet utifrån aktuellt upptäckarland.

Men hur kunde Sverige hamna i topp med hela 20 upptäckter, före länder som Tyskland, Frankrike, Italien? Vilket är en nästan svindlande prestation!

Och var befinner vi oss i dag? Kommer vi även att tillhöra de tre främsta länderna i världen under kommande 100 år av social, industriell och vetenskaplig utveckling?

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Med den senaste PISA-undersökningen* gällande svenska elevers kunskapsnivå i färskt minne kan man väl knappast längre hysa några sådana illusioner om Sveriges framtida storhet.

Men vad beror det på?

Kan det vara så att den starka positiva drift till socialt nytänkande och ständig förnyelse till slut även bidragit till en upplösning av traditionella och historiska värden som vi nu inte längre vill kännas vid?

Och att vi därmed också har kastat ut själva barnet (den nationella identiteten, kunskapen, stoltheten), med badvattnet?

Jag kan ju förvisso bara hänvisa till mig själv där just denna (psyko-) logiska utveckling ägt rum.

Och att jag därmed kanske också bidragit till att riva upp fältet för de tok-nationalistiska idéer och strömningar som nu fritt kan ströva omkring och bara välja och vraka bland de historiska artefakterna som ligger omkullvräkta och bortglömda i vår omedelbara närhet.

* Se Skolverket: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2014/svaga-resultat-i-ny-pisa-rapport-1.217275

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

222. Jag gillar dig!

Varför lyssnar jag lite extra till vissa av er och inte till andra? Och varför föredrar jag att befinna mig i en del sociala sammanhang och inte i andra?

holding_hands21230739878

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Det alldeles för enkla svaret är förstås: jo, därför att jag gillar vissa av er bättre än andra och trivs därför bäst bland dem jag uppskattar! Så klart!

Ok! Det är väl både riktigt och rimligt. Men precis som med allt annat så kan man nog alltid ge den där enkla bilden lite skarpare konturer om man bara ger den lite mer fokus.

Och jag ställer mig därför själv frågan, vad det är som avgör vilka av er jag känner mig lite extra mycket attraherade av?

Alltså, vad är det i mig som hittar vad den söker i dig?

Bland humanforskare brukar man tala om olika personliga kapital som vi i bästa fall besitter och som gör oss mer eller mindre intressanta i den andres ögon. Man talar här om ekonomiskt kapital, socialt kapital, kulturellt kapital och inte minst erotiskt kapital.

Och anledningen till att man kallar det för ”kapital” är för att de är såsom tillgångar som när de har ett värde för andra – kan utväxlas.

Det vi uppfattar som något värdefullt är självfallet också sådant som vi vill ha! Medan det vi inte vill ha, inte heller har något värde för oss. Enkelt!

Och det vi vill ha är vanligtvis sådant vi upplever kommer att ”berika” våra liv. Något som gör oss mindre sårbara, mer framgångsrika och därmed kanske också lite mer socialt attraktiva.

På så vis blir också vårt eget personliga kapital alltid ett resultat av andras önskningar. Vi befinner oss alltså alla på en slags marknad som väger och mäter våra tillkortakommanden och styrkor som avgör hur pass attraktiva vi är – i andras ögon.

water_572238684

Jag gillar dig därför att du förmår släcka min törst; därför att du är rolig? rik? ung? vacker? kunnig? smart? populär? bildad? sexig? eller en salig blandning av allt detta samt att du ser vem jag är…

Hos den som håller på att törsta ihjäl i ökenhettan blir jag tämligen värdelös om jag inte har lite vatten att komma med. Vårt eventuella värde är med andra ord ingenting vi själva bestämmer över.

Trodde, ville du att det skulle vara annorlunda? Sorry, jag styr inte heller över varken liv eller död!

—-

Teorier om kulturellt kapital har främst diskuterats av den franske filosofen, sociologen Pierre Bourdieu. Teorin om erotiskt kapital lanserades för några år sedan av den engelska sociologen Catherine Hakim i boken Honey Money.

 

6 kommentarer

Filed under Ekonomi, Feminism, Makt och Rädsla