223. Den förlorade självkänslan

 

600px-Sweden-Royal-flag-lesser-coa.svg

Det fanns en gång en särpräglad svensk identitet – kanske finns den fortfarande men uttrycker sig på annat vis.

När jag var sexton ville jag bli kock och arbetade därför som lärling i ett hotell- och restaurangkök i Luxemburg! Det var jag och ett gäng portugiser och vi slet 15 – 16 timmar om dagen – sex dagar i veckan. När mina föräldrar väl beklagade sig över detta fick de höra att: Men dra då för fan hem till er jävla socialiststat…

Det fanns på den tiden ett särpräglat svenskt perspektiv som skilde sig från många andra länders sätt att se på saker-o-ting. Sverige var i många avseenden ett föregångsland. Vilket det kanske fortfarande är.

Men det är inte enbart välfärds-, rättvise-, och jämlikhetssträvanden vi har anledning att yvas över. Det finns även historiska orsaker till att känna stolthet över vårt land och dess intelligentia.

Exempelvis så har Sverige, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen – det är i varje fall vad vi skulle kunna utläsa av det periodiska systemet beskrivet utifrån aktuellt upptäckarland.

Men hur kunde Sverige hamna i topp med hela 20 upptäckter, före länder som Tyskland, Frankrike, Italien? Vilket är en nästan svindlande prestation!

Och var befinner vi oss i dag? Kommer vi även att tillhöra de tre främsta länderna i världen under kommande 100 år av social, industriell och vetenskaplig utveckling?

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Sverige har, räknat per capita, bidragit mer till den naturvetenskapliga utvecklingen än något annat land i världen.

Med den senaste PISA-undersökningen* gällande svenska elevers kunskapsnivå i färskt minne kan man väl knappast längre hysa några sådana illusioner om Sveriges framtida storhet.

Men vad beror det på?

Kan det vara så att den starka positiva drift till socialt nytänkande och ständig förnyelse till slut även bidragit till en upplösning av traditionella och historiska värden som vi nu inte längre vill kännas vid?

Och att vi därmed också har kastat ut själva barnet (den nationella identiteten, kunskapen, stoltheten), med badvattnet?

Jag kan ju förvisso bara hänvisa till mig själv där just denna (psyko-) logiska utveckling ägt rum.

Och att jag därmed kanske också bidragit till att riva upp fältet för de tok-nationalistiska idéer och strömningar som nu fritt kan ströva omkring och bara välja och vraka bland de historiska artefakterna som ligger omkullvräkta och bortglömda i vår omedelbara närhet.

* Se Skolverket: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2014/svaga-resultat-i-ny-pisa-rapport-1.217275

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

One response to “223. Den förlorade självkänslan

  1. Pingback: 224. Svensk Kultur och Identitet | Anthrôpos Metron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s