Månadsarkiv: december 2012

140. Money Talks!

adidas-logo-red-ferrari-150759

Vad är det som skänker mest status? En Ferrari? Eller En Porsche? En pava brännvin? Eller en ung partner?

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Nå, vad är det som ger oss denna eftertraktade status som gör oss så tacksamt bekväma i de flesta sociala sammanhang? För det gör vi väl ändå – alltså eftertraktar känslan av andra personers uppskattning?

Det enda man med säkerhet kan säga är att det nog varierar! Det som ger oss status beror just på vad den aktuella gruppen av individer, vars uppskattning man söker, själva eftertraktar och därmed värdesätter.

Inom vissa grupper värdesätts ”kunskap”, bland andra ”börd”, hos en tredje, ”kändisskap”. Är vi tio år gamla suktar vi efter vissa saker – när vi är tjugo, efter andra. Men det som ändå alltid verkar kunna överskrida alla olikheter och bana väg in i de mest skilda intressegemenskaper – är givetvis pengar!

Pengar har en särdeles förmåga att fylla ut och släta över de flesta ojämnheter och tomrum. Du kan vara gammal, ful, dum, trött, slö eller vad som helst – men ändå, i förhållande till mängden pengar du kan visa att du förfogar över – uppväga de flesta svagheter.

Detta gör givetvis att pengarna blir liksom själva trumfkortet i livsleken.

5235937.bin

Vissa har ett större behov än andra att visa vad de är värda! Många uppfattar detta som vulgärt – men vilka är vi att döma?

Och om det är känt att vi har gott om pengar – så kan vi givetvis också hålla låg profil – det gör inget – uppfattas mest som klädsamt. Men är vår ekonomiska situation okänd – måste vi givetvis få det hela bekräftat genom att omge oss med rätt slags attribut. Och då gäller det helt enkelt att med våra pengar köpa oss rätt saker. Och rätt saker är givetvis det som ger oss status inom den specifika gruppen.

Och det är givetvis här som själva konsumismens hjärta någonstans ligger förborgad!

Därför att den status vi kan köpa oss fungerar lika bra på alla plan – hos några är den kung som har lyckats pynta för en hela brännvin och bland andra, den som har en Ferrari eller en partner som bara är hälften så gammal som en själv. Det finns så mycket som pengar kan köpa och släta över!

Självklart, säger nu vissa, tell us something new! medan andra förtvivlade utbrister – ”ja, men vi vill bara bli bedömda för dem vi är – inte för vad vi gör eller vad vi har!”

____

Tidigare inlägg i serien kring makt och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

3 kommentarer

Under Makt och Rädsla

139. Cocktailpartyn & Identitet

red-cocktail-with-limeDetta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Har du någonsin tänkt på hur själva din sociala position i olika sammanhang också påverkar din upplevelse av vem du är? Eh?

OK!

Föreställ dig ett stort cocktailparty där du personligen knappt känner fler än några få. Men du vet på ett ungefär vilka de andra är därför de är alla relativt kända eller framgångsrika.

Och plötsligt, din gamla vän som du nyss samtalade med lyckades försvinna ut i vimlet och hur du nu än spanar finns det ingen som du naturligt kan ge dig i slang med.

Vad gör du? Hur tar du dig ur den oönskade isolering som nu hotar att lamslå dig?

Ja, det beror ju självfallet på vilka vi är. Visst!

Men framförallt, vill jag mena, beror det på vilken position vi själva upplever att vi har i den specifika situationen.

Och denna position kan vi näppeligen ge oss själva utan den gives oss genom den uppmärksamhet och respekt som andra är beredda att skänka oss.

M.a.o. Vi kan inte själva ge oss status – det är andra förunnat.

Och därför går det inte heller att i denna utsatta situation bara ta sig i kragen och gå fram och mingla med vem som helst. Vi kan som individer aldrig framgångsrikt (med vissa undantag som bekräftar regeln) närma oss personer vars maktordning och sociala position ligger alltför långt ifrån oss själva. Och det är däri själva poängen ligger.

CocktailParty1

Alla verkar känna alla, man talar högt och skrattar mycket. Vissa minglar omkring – som bin som flyger från blomma till blomma, andra står still och låter dem komma till sig, medan några få står i utkanterna och obekvämt snurrar med sina tomma glas.

Jag vet nu att flera av er kommer att säga: det kan man väl visst! man kan väl prata med vem som helst bara man känner för det!

Jovisst! Det kanske man kan om man är tillräckligt attraktiv, ung och blåögd. Då kan man komma undan med mycket – men om man är medelålders, tunnhårig och med alldeles för stora lån på radhuset, gäller det nog att ligga lite lågt. Eller se till att aldrig försätta sig i en situation som man inte är redo att mäkta med.

Och hur påverkar nu denna vår relativa rangordning den känsla vi har av vilka vi är?  Och hur inverkar detta i sin tur på våra liv. Det är det som är frågan här och som jag tänker titta närmare på i nästkommande inlägg.

____

Tidigare inlägg kring makt och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

7 kommentarer

Under Makt och Rädsla

138. Skjut inte budbärarna!

topoftheworld

Vad innebär det att vinna? Vad innebär det att försvinna? Idel dumma frågor, eller?

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Vi talar helst inte om det. Varför vet jag inte men de som har, tonar oftast ned dess betydelse och de som inte har, vill helst inte kännas vid det. Vad jag talar om är vårt oförlösta förhållande till våra egna maktpositioner och till vår egen relativa status.

Men maktpositionens betydelse för vårt välbefinnande har länge studerats och det finns många författare som skrivit om maktens mekanismer och hur den påverkar våra liv. Men deras rapporter förmår ändå aldrig riktigt landa i vår vardag*. De lyckas inte riktigt att ta sig igenom och landa i vårt allmänmedvetande. Och detta har förstås sina randiga och rutiga skäl.

Visst, vi upplever alla dagligen maktens olika uttryck i allt från dokusåpor och soffprogram till dokumentärer och nyheter. För att inte tala om alla våra personliga erfarenheter från skola, arbetsplatser och outhärdliga cocktailpartyn.

Via TV  blir många av oss översköljda av alla olika typer av maktkamper – och några av oss kanske förfasas över den tilltagande, krassa, råhet som exponeras i dokusåpor som ”Big Brother” eller ”Halv åtta hos mig” (jag skojar inte) – medans andra inte ens märker vad som pågår eftersom det är som med luften vi andas, någonting helt och hållet omärkligt. Något som bara finns! Något vi alla bara har att förhålla oss till – och leva med.

hampi249tn

I en amerikansk forskningsrapport som släpptes tidigare i år kunde man visa, i försök med rhesus-apor, att deras sociala position också påverkade deras hälsa.

Men samtidigt som vi alla vet och kan förhålla oss till allt detta – kan vi också stå samlade i någon slags samförstånd kring vårt gemensamma ogillande att diskutera maktens betydelse. Och det är här det börjar bli lite väl komplicerat men samtidigt också intressant.

Och det är detta väl minerade område jag nu tänker bege mig in i (vilket jag i och för sig gjort tidigare i en rad olika inlägg – men nu bara mer målmedvetet***).

Men innan jag skriver vidare vill jag därför bara understryka att: Det är inte så att vi som vanligtvis talar eller skriver om betydelsen av makt och status, också förordar eller uppskattar det vi ser – men det står heller inte i vår makt att ändra på naturliga faktum. Vi vill oftast bara förklara – inte försvara.

Så, till att börja med! Iaktta i första hand dina egna reaktioner och framförallt, ”Don´t shoot at the messengers”****!

—–

* Ex. den mycket omfattande studien ”The WhiteHallStudy

**Jenny Tung och Yoav Gilad, forskning kring makt och hälsa: Dominance ranking affects genetic regulation in captive rhesus macaque monkeys

***Nu senast i inlägget 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

**** Parafras på citat från Shakespeares, Henry IV

5 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Tabun

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

pepparkaksgubbar.jpg-for-web-normal

Jag ville inte gå till skolan, inte gå ut på rasterna, inte vara med i slöjden, gymnastiken… Alltid denna känsla av att vara utpekad, sårbar, naken…

Detta fragment inleder en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som kommer att publiceras här framöver.

–––

När jag växte upp och gick i mellanstadiet var jag ibland livrädd för vad som skulle hända på rasterna. Jag blev nämligen med jämna mellanrum – man visste aldrig när – utvald till dagens mobboffer.

Jag var förvisso ganska liten och spenslig men det var det många som var, så det var inte det som gjorde att jag ibland blev lovligt byte.

Nej, jag var heller inte fet, hade varken fräknar, glasögon eller rött krulligt hår. Och jag var definitivt inte pepparkaksfärgad – nä, det var inte något sådant.

De kallade mig ”gullock” – därför jag hade sådant där ljust, blont hår som vissa barn får efter sommaren. Och jag var den ende i klassen som just hade denna utmärkande ljusa, blonda kalufs.

MKH

Dom kallade mig ”Gullock” och drog mig i håret!

Och det hela startade som en slags rit, de starkare killarna, alltså de som stod högst i rang, var de som på något oförutsebart sätt utsåg dagens offer – och resten hängde bara på.

Och just det där med att resten alltid hängde på var ju rätt så talande. De blev ju trots allt själva då och då utsedda till måltavlor, men just denna dag, då makten hade utvalt någon annan, så vände de sig med kraft mot denna nya möjlighet – de slapp ju på så vis själva att stå i fokus. De fick ett ögonblicks frist!

Det här var på slutet av sextiotalet i en av Stockholms förorter. Den ende med utländsk härkomst var en tjej som hette Pirjo – som kom från Finland. Och så var det ju förstås Carina som hade bott i Bolivia i större delen av sitt liv men som för övrigt var lika svensk och lika blond som de flesta av oss (de blev för övrigt också bägge två mobbade för dessa små avvikelser från dagsnormen). Men med mig var det bara det att jag var den ”blondast” av dem alla. Det räckte! Det var det som blev den utlösande faktorn.

Och detta har givetvis färgat mitt liv. Men det är nu inte denna ”mobbning” jag intresserar mig för här.

Nej, det är snarare själva fenomenet med hackordningar, rangordningar, status och makthierarkier. Vad det egentligen betyder och vad det innebär för oss alla. Hur vi definierar oss genom dessa system och hur vissa av oss går under i dem.

Det är detta jag kommer att försöka gå vidare in på och skriva om i de närmaste följande inläggen här under Fragment & Perspektiv.

6 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Prsonlgt, Tabun

136. Alla dessa lägre!

whiteTrash

White trash – är de befriade från långa tiders existentiellt och moraliskt förtryck eller helt enkelt bara depraverade?!

Finns de verkligen kvar? Eller har de dött ut? Alla de man en gång i tiden uppfattade som lägre stående?

Allt måste ju trots allt varit lite enklare då. De blåblodiga kunde ta ut avstånden till de gemena. Högkasten från lågkasterna! Och vi kunde alla dra en klar skiljelinje mellan oss själva och sådant pack som beväpnar sig med järnrör och använder dåligt språk på stadens gator och torg.

Då hade vi också kunnat distansera oss från beteenden som vi starkt ogillade och säga att dessa var ovärdiga, ja rentav omänskliga.

Eller om vi behövde distansera oss ytterligare från andra människor och kulturer – helt enkelt påstå att de var lägre stående – på något sätt.

I dag är det inte lika lätt att vara styv i korken. Vetenskapen har så vitt jag vet inte hittat några större genetiska skillnader mellan huliganer och oss normal-andra, inte heller mellan olika kulturer eller folkslag.

Det vi en gång uppfattade som mänskliga ”raser” har också visat sig vara helt felaktigt. Finländarna har exempelvis mer gemensamt med vissa afrikanska stammar än med svenskarna… eh!

Och inom en och samma, s.k. ”ras” har det visat sig finnas fler genetiska variationer än mellan olika s.k. ”raser” . (Se artikel i DN 121104).

evolutionofman

Att människan genomgått en evolutionsprocess går väl knappast att förneka – men frågan är om vi därutöver kan dra några moraliska slutsatser i stil med; den tänkande människan står högre och är därmed bättre än den ätande eller vice versa?

Inte heller har vetenskapen kunnat hitta några bevis för några tydliga mål för vår existens. Det verkar inte finnas någon grandios plan, varken för oss eller för världen. Alltså inget uttalat slutmål vi alla bör sträva efter.

Sådana stora och allomfattande idéer dog ut för länge sedan. Ja, givetvis med undantag från hos några ivriga och troende Buddhister, Hinduer, Muslimer och Kristna runt om i världen (de är för övrigt ganska många…).

Men om även vi nu, vi normal-moderna-nutidsborgare, bara haft någon idé om något större, om något nödvändigt, om något som verkligen betydde något, då…

Då hade ju också vi kunnat säga till dem som inte följde denna plan eller bidrog till dess utveckling, att de faktiskt var lägre stående!

Men nu står vi där istället med krökta huvuden och utan några högre ideal och utan att kunna omfatta några övergripande mål för våra liv – och då blir det givetvis också svårare att upprätthålla en naturlig känsla av att något eller någons livsval är bättre eller sämre än någonting annat.

6 kommentarer

Under Demokrati, Etik, Jämlikhet