Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.
–––
Har du någonsin tänkt på hur själva din sociala position i olika sammanhang också påverkar din upplevelse av vem du är? Eh?
OK!
Föreställ dig ett stort cocktailparty där du personligen knappt känner fler än några få. Men du vet på ett ungefär vilka de andra är därför de är alla relativt kända eller framgångsrika.
Och plötsligt, din gamla vän som du nyss samtalade med lyckades försvinna ut i vimlet och hur du nu än spanar finns det ingen som du naturligt kan ge dig i slang med.
Vad gör du? Hur tar du dig ur den oönskade isolering som nu hotar att lamslå dig?
Ja, det beror ju självfallet på vilka vi är. Visst!
Men framförallt, vill jag mena, beror det på vilken position vi själva upplever att vi har i den specifika situationen.
Och denna position kan vi näppeligen ge oss själva utan den gives oss genom den uppmärksamhet och respekt som andra är beredda att skänka oss.
M.a.o. Vi kan inte själva ge oss status – det är andra förunnat.
Och därför går det inte heller att i denna utsatta situation bara ta sig i kragen och gå fram och mingla med vem som helst. Vi kan som individer aldrig framgångsrikt (med vissa undantag som bekräftar regeln) närma oss personer vars maktordning och sociala position ligger alltför långt ifrån oss själva. Och det är däri själva poängen ligger.
Alla verkar känna alla, man talar högt och skrattar mycket. Vissa minglar omkring – som bin som flyger från blomma till blomma, andra står still och låter dem komma till sig, medan några få står i utkanterna och obekvämt snurrar med sina tomma glas.
Jag vet nu att flera av er kommer att säga: det kan man väl visst! man kan väl prata med vem som helst bara man känner för det!
Jovisst! Det kanske man kan om man är tillräckligt attraktiv, ung och blåögd. Då kan man komma undan med mycket – men om man är medelålders, tunnhårig och med alldeles för stora lån på radhuset, gäller det nog att ligga lite lågt. Eller se till att aldrig försätta sig i en situation som man inte är redo att mäkta med.
Och hur påverkar nu denna vår relativa rangordning den känsla vi har av vilka vi är? Och hur inverkar detta i sin tur på våra liv. Det är det som är frågan här och som jag tänker titta närmare på i nästkommande inlägg.
____
Tidigare inlägg kring makt och position:
Anthrôpos Metron 
Mingel kan vara en plågsam upplevelse. Tycker ofta att de känns falska och ytliga. Falska och falska, förresten. Det är kanske helt enkelt spelets regler, och det gäller bara att vara medveten om det.
Roar mig med att tänka på sammanhang där jag haft hög status och många har velat prata med just mig, och andra sammanhang där min status varit låg och mitt sällskap tämligen ointressant. Jag ser det som ett bevis på att min popularitet i en viss grupp inte är beroende av mig som person – den jag verkligen är – utan den roll jag har eller spelar. Syftar här framförallt på professionella sammanhang.
Precis Linn! Den ”popularitet” man visas beror på oftast på sammanhangen. Men att vara ”uppskattad för den man är” – vad är egentligen det? Alltså rent krasst och filosofiskt?
Till att börja med måste man kanske veta vem man är? ;-)
Det finns ju ett fåtal personer som (inbillar jag mig åtminstone) älskar mig trots alla fel och brister de känner till och ibland också utsätts för. Men det är såklart för mycket begärt att främmande människor ska visa uppskattning för den komplexa sammansättning av egenskaper som vi alla har. Vanligtvis önskar vi ju heller inte visa upp hela floran av konstigheter för nya bekantskaper…
I min kommentar var jag nog på jakt efter de där människorna som vill prata med mig även när jag har mjukisbyxor, korviga strumpor och flottigt hår – utan att påstå att just det är mitt sanna ur-jag :-)
Ping: 140. Money Talks! | Anthrôpos Metron
Ping: 141. Snipp, snapp, snut… | Anthrôpos Metron
Ping: 142. …så var sagan inte riktigt slut | Anthrôpos Metron
Ping: 143. Socialt smörjmedel | Anthrôpos Metron