Etikettarkiv: Positionering

139. Cocktailpartyn & Identitet

red-cocktail-with-limeDetta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Har du någonsin tänkt på hur själva din sociala position i olika sammanhang också påverkar din upplevelse av vem du är? Eh?

OK!

Föreställ dig ett stort cocktailparty där du personligen knappt känner fler än några få. Men du vet på ett ungefär vilka de andra är därför de är alla relativt kända eller framgångsrika.

Och plötsligt, din gamla vän som du nyss samtalade med lyckades försvinna ut i vimlet och hur du nu än spanar finns det ingen som du naturligt kan ge dig i slang med.

Vad gör du? Hur tar du dig ur den oönskade isolering som nu hotar att lamslå dig?

Ja, det beror ju självfallet på vilka vi är. Visst!

Men framförallt, vill jag mena, beror det på vilken position vi själva upplever att vi har i den specifika situationen.

Och denna position kan vi näppeligen ge oss själva utan den gives oss genom den uppmärksamhet och respekt som andra är beredda att skänka oss.

M.a.o. Vi kan inte själva ge oss status – det är andra förunnat.

Och därför går det inte heller att i denna utsatta situation bara ta sig i kragen och gå fram och mingla med vem som helst. Vi kan som individer aldrig framgångsrikt (med vissa undantag som bekräftar regeln) närma oss personer vars maktordning och sociala position ligger alltför långt ifrån oss själva. Och det är däri själva poängen ligger.

CocktailParty1

Alla verkar känna alla, man talar högt och skrattar mycket. Vissa minglar omkring – som bin som flyger från blomma till blomma, andra står still och låter dem komma till sig, medan några få står i utkanterna och obekvämt snurrar med sina tomma glas.

Jag vet nu att flera av er kommer att säga: det kan man väl visst! man kan väl prata med vem som helst bara man känner för det!

Jovisst! Det kanske man kan om man är tillräckligt attraktiv, ung och blåögd. Då kan man komma undan med mycket – men om man är medelålders, tunnhårig och med alldeles för stora lån på radhuset, gäller det nog att ligga lite lågt. Eller se till att aldrig försätta sig i en situation som man inte är redo att mäkta med.

Och hur påverkar nu denna vår relativa rangordning den känsla vi har av vilka vi är?  Och hur inverkar detta i sin tur på våra liv. Det är det som är frågan här och som jag tänker titta närmare på i nästkommande inlägg.

____

Tidigare inlägg kring makt och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

7 kommentarer

Under Makt och Rädsla

75. Personlig Positiv Positionering

"Du, din djävla narkoman!"

Det enklaste och mest naturliga sättet att positionera sig själv är att ta ut avståndet till dem som man anser vara sämre.

Som jag har hört berättas gällande det indiska kastväsendet: Det är de lägre kasternas önskan om att inte ligga sämst till som till stor del upprätthåller det förbjudna systemet!

De lägre kasterna uppfinner på så vis klassen av kastlösa. De som gör att de själva intar en position.

Denna drift att få vara någon, att få betyda någonting är givetvis något som vi alla kämpar med. Vi vill alla känna att vi har en identitet och att vi har ett värde i gemenskapen.

Och för de allra flesta av oss så finns det alltid någon grupp under som vi kan ta avstånd från och som därmed bidrar till att ge oss vår eftertraktade plats.

Men för bottenskrapet i ett samhälle – och kom nu inte och antyd att det inte finns något sådant – så pågår en ständig kamp om att definiera och formulera detta avstånd till ”de andra”.

Det är precis som med alkisen som sluddrar till grannen på parkbänken: ”Du din värdelösa narkoman!”

Och är man nu inte helt på det klara med hur man själv ska lyckas med att skapa denna nya undergrupp så finns det alltid andra som är villiga att ta på sig att vara språkrör. I årets val var det framförallt Sverigedemokraterna som fick ge röst åt de hunsades revansch.

De gav röst åt en befolkningsgrupp som delvis består av lågutbildade och frustrerade unga män där den personliga känslan av misslyckande och hopplöshet dominerar. En grupp som nu kräver respekt för vad de faktiskt är! Och de är minsann ändå riktiga svenskar! Som gillar folkdans, köttbullar, falukorv med potatismos och eh… julafton.

Kastlös – lägre än lägst

Alltså en grupp som, liksom den indiska lågkasten, har allt att vinna på att utmåla en annan grupp som samhällets absoluta bottenskikt.

Samtidigt kan vi i den upplysta urbana medelklassen förfasas över detta faktum. Vi som verkligen inte upplever att vi ser ned på någon alls… Ja, som inte ens behöver se ned på någon för att befästa våra egna positioner.

3 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik