Monthly Archives: april 2017

302. I den bästa av världar

Leo (gul mellanpudel)

Börjar dagen med en kopp te och en digestive. Men det ska vara Göteborgs Oliv – som bäst lyckas fånga den där viktiga sprödheten – men saknar samtidigt emser-salt-smaken så som jag minns den i McVitie’s original.

I dag lite varmare efter en vecka med frostnätter och dagliga hagelstormar.

Går en sväng med hundarna. Ger stallkatterna mat. Släpper ut hästarna. Hämtar dagens DN i brevlådan. Sneddar över åkern, sedan över ån – upp på kullen. Lägger mig i det torra gräset i syd-ostsluttning. Varje dag den andre lik – nästan.

Leo (gul mellanpudel) sträcker ut bredvid. Vi ligger där sida vid sida. Tittar ut över allt som inte rör sig. För det är inte mycket som rör sig. Hästarna betar. Östersjövikens vatten utan en krusning. Hör några tranor, ser ett streck med gäss. En gul fjäril fladdrar oroligt förbi. På väg någonstans.

Osökt dyker Gunnar Ekelöfs dikt Absentia Animi upp likt en hypnotisk hymn.

”Du också jag

            Meningslöst. Overkligt.

Meningslöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önsker mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här”

Och jag undrar över vad allt har för mening: vem är jag? vad vill jag? Känner då olust. Den kommer då och då. Olusten!

Göteborgs Digestive Oliv med rätt sprödhet finns nog bara i den bästa av världar

Lever ett liv som jag hör andra säga de önskar. Ett liv utan möten, tider – knappt ens några datum. Ett liv med ständig närvaro. Bara här och nu. Där man tvingas vara sig själv mest hela tiden. Därför det är aldrig något som stör. Och det skaver ibland. Det skaver för övrigt även när något stör.

Både att ha och samtidigt önska något annat – det skaver det med.

Utan människan ligger naturen öde, skrev William Blake i The Marriage of Heaven & Hell.

Det finns liksom ingenting där – den tar sig ingenstans – gestaltar ingenting – är blind. Naturen. Vilket gör den så stillsam. Men man blir också själv en del av den där intigheten – för vi blir först någon i förhållande till andra.

Det är faktiskt inte så lätt det heller.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

301. Men tänk om…

Det är många som upprörs av att möta tiggare

Tiggeriet har blivit en av de stora tvistefrågorna. En majoritet av befolkningen vill ha ett förbud medan en fjärdedel vill se en mer humanitär lösning, kan vi läsa i Dagens Nyheter i dag.

Det är förvisso många som upprörs av deras närvaro. De flesta vill helst se att de problem de levandegör försvinner genom ett förbud. Andra upprörs över att tvingas inse att vi minst sagt har olika förutsättningar här i livet och att tiggarna tvingas tillgripa det absolut sista halmstrået i kampen för sin överlevnad.

De bägge vägvalen ser kanske samma sak men reagerar olika.

Men tänk om hela utgångspunkten för diskussionen är skev och att bägge dessa åsiktslinjer utgår från falska premisser. Jag menar tänk om de som tigger aldrig varit i närheten av vårt lutherska kulturarv där arbete och flit utgjort själva kungsvägen till himmelriket. Tänk om det nu snarare är vi som projicerar vår smärta och våra fördömanden över tiggarnas belägenhet.

Det kanske är så att det är vår moraliska kompass som säger att vi aldrig själva skulle sätta oss i en situation där vi måste förlita oss på allmosor. Det kanske främst är vår egen syn på hederligt arbete som utmanas här. Därav all denna moralpanik och krav på förbud.

I Indien är det endast vissa som kan väcka den empati som gör det möjligt att be om allmosor.

Tänk om det är så att tiggare tigger för att det är ett mer lönsamt sätt att försörja sig på än alla andra till hands stående alternativ. Tänk om de är rationella spelare på en marknad som följer minsta motståndets lag. Vilket då i denna kontext skulle innebära: där det finns tillräckligt många som uppfattar tiggeri som den sista utvägen – där uppstår också tillräckligt stor empati och därför en större motivation att skänka pengar.

Med andra ord, i ett annat slags samhälle där det inte på samma sätt skulle uppfattas som moraliskt förkastligt att tigga skulle det också bli svårare att få det hela att gå ihop.

Vi kan exempelvis konstatera att i fattigare länder, som exempelvis Indien, är det till synes endast kroppsligt oförmögna personer som kan väcka den empati som gör det möjligt att tigga. Andra får klara sig bäst dom kan – precis som alla andra.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moral

300. Hat ger den svage styrka

Resentment

Hat är den svages styrka

Den som är svag är svag för att den inte är stark! Eller hur? Så måste det väl ändå vara! Jag är alltså alltid svagare än den som är starkare. Mäter vi kroppslig styrka så är jag förmodligen svagare än den som orkar lyfta mer, springa fortare och längre än vad jag orkar. Okey – inga konstigheter?

Vidare så är väl också den kortare än den som är längre och den lättare än den som är tyngre – eller hur?

Det är så språket fungerar och vi är alla olika på olika sätt men hamnar därför också alltid i vissa relationer visavi varandra. Den som är mindre är alltid mindre än den som är större – det är knappast något vi kan ändra på.

Men vi kan förstås alla vara svaga i ett avseende och starka i ett annat. Jag är exempelvis dålig på att simma men jäkligt bra på att springa, dålig på matte men nu för tiden ganska bra på att hugga ved.

Vilket ändå med språklig nödvändighet innebär att jag alltid kommer att vara ”sämre” än de som är ”bättre” – oavsett vad vi refererar till. Förvisso surt – men samtidigt ändå ganska ofrånkomligt.

Och det som är bra är förstås alltid bättre än det som är sämre, skulle man kanske våga påstå.

Men var kommer då alla dessa hatare ifrån? Enligt Albert Camus uppstår de genom självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet! Bild på Infowars Alex Jones som appellerar till de svaga och personifierar hatet.

Relationstermer är viktiga därför vi använder dem så gott som dagligen – skulle säkert inte klara oss utan. Förmågan att kunna skilja ut vad som är det bättre alternativet är förmodligen också en av våra viktigare livsuppehållande principer.

Att vi sedan mäter oss med varandra – kan vi knappast undvika – det är så vi gör och det är också på så vis vi mejslar ut vår position och därmed också vår identitet.

Vi blir någon först i förhållande till någon annan – och av detta följer förstås att vi därför helst inte och för ofta bör hamna i en underpositionerad roll – det vill säga uppleva oss som sämre än andra.

För den som alltid känner sig underlägsen, rädd och maktlös – för den blir till slut hatet den främsta tillgången. Vi känner detta hat som ”ressentiment”[1] och som beskrivs som ”en självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet”[2].

—-

[1] Wikipedia: Ressentiment är ett begrepp, som först infördes av filosofen Søren Kierkegaard, för att senare hos Nietzsche beskriva ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna. 

[2]. Pankaj Mishra, DN 170215 ”Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”.

Lämna en kommentar

Filed under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Populismen