Månadsarkiv: april 2017

april 27, 2017 · 10:38 f m

304. Två sidor av samma mynt

En Debatt-Triptyk om integration & social sammanhållning som under våren publicerats på SN Debatt

Det behöver väl knappast påpekas att en av de större utmaningar samhället står inför är hur man ska lyckas lösa integrationsfrågan och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen – som ju är två sidor av samma mynt.

Samhällets existerar i kraft av lagar, regler och ett fungerande politiskt system som är beroende av att medborgarna förmår samlas kring en gemensam idé – i vårt fall, idén ”Sverige”.

Krackelerad denna idé – äventyras också sammanhållningen och därmed välfärdssamhället och den moderna demokratin så som vi lärt känna dessa.

Det är klart att det alltid kommer att uppstå något nytt – men vi vet ännu inte vad detta kommer att bli och det är inte heller så säkert att det är vad vi önskar oss.

Tilltron till samhället och den politiska eliten utmanas nu överlag i hela västvärlden. Den liberala demokratin har fått klä skott för allt det missnöje som uppstått på grund av globalisering, ökad invandring, splittring och upplevelsen av att samhället är oförmögen att skydda oss från terror. Det vill säga, själva grundvalarna för sammanhållningen inom en nation.

Det finns dock inte så mycket att vifta med längre – antingen löser det öppna och mångkulturella samhället de problem som uppstått i dess principiella kölvatten – eller så slår dörrarna igen till en stor del av befolkningen – som istället söker sig nya vägar.

Det finns flera aspiranter som sitter inne med nygamla svar på viktiga frågeställningar

Kan eliten inte hitta lösningar på problemen kring integration och social sammanhållning kommer man inte heller att få förnyat förtroende att leda samhällets utveckling.

Jag har under våren 2017 skrivit tre debattinlägg på SN Debatt där jag pekat på tre låsningar som politiken hamnat i gällande integrationsfrågorna.

  1. Vi kan inte arbete framgångsrikt med integration med verktyg vi hämtat från sjuttiotalet! Publicerad på SN Debatt den 10 februari 2017.
  2. De bägge begreppen integration & assimilering är inte varandras motsatser och utesluter därför inte heller varandra – så varför denna ständiga politiska polarisering? Publicerad på SN Debatt den 21 februari 2017
  3. ”It takes two to tango” – det går inte att lägga den stora bördan för integrationen på majoritetssamhället – för då sparkar det sunda förnuftet bakut. Publicerad på SN Debatt den 27 april 2017  

Det var väl i princip det jag ville ha sagt i denna fråga!

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration, Politik, Populismen

Taggat som

april 25, 2017 · 12:38 e m

303. Surt, men riktigt, riktigt sant!

Vi kan skratta åt förekomsten av ”alternative facts” så länge dessa inte missbrukas av våra högsta ledare

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att frågorna om vad som är sanning och som rör filosofins kanske mest centrala problem i dag skulle bli så aktuella att de återkommer i de mest vardagliga samtal och sammanhang.

Det finns förstås sånt som är absolut sant, inget snack om saken, sådant som ingen kan rucka på.

Som exempelvis att 1+1=2! Vilket ändå är rätt trivialt eftersom det endast är sant i enlighet med sin betydelse. Gräset är alltså bara grönt förutsatt att grönt är vad vi kallar den färg gräset har. 

Men vi har vi ju också sådana generella och sanna påståenden som ex. att atommassan hos väte är 1,00794 u ± 0,00001 u och att vatten fryser vid minus noll, vilka är sanna förutsatt man nu räknat rätt, vill säga.

Sen har vi ju förstås en rad meningslösheter som ändå uppfattas som sanna trots att de inte går att få någon rätsida på – som påståenden att ”kärleken är gränslös” eller att ”gud är god” som inte utsäger någonting mer än möjligtvis en förhoppning.

Vidare har vi ju sådana händelser som bara är sanna eller falska beroende på faktiska omständigheter: antingen var uppslutningen till Donald Trumps inauguration den största i världshistorien eller så var den inte det – beroende på hur många som verkligen var där. Här finns alltså inget utrymme för några alternativa eller relativa fakta även om somliga försökte sig på det tricket.

Kellyanne Conway var ju själv på plats så det är klart att hon har en upplevelse av hur många som var samlade – men upplevelser är inte det samma som fakta. Surt men riktigt, riktigt sant!

När vi däremot ger uttryck för våra egna åsikter och perspektiv befinner vi oss givetvis inom ett område där saker och ting är relativa mest hela tiden.

Relativa till oss själva. Och därför inte heller kan vara varken sanna eller falska på samma sätt.

Det samma gäller då givetvis om du och jag slår våra påsar ihop och gemensamt tycker något. Det blir fortfarande relativt oss.

Det samma om alla i Sverige går samman och tycker något spektakulärt.

Eller om alla Européer gör gemensam sak.

Det blir inte mer objektivt för det. Det är fortfarande relativt den kultur vi då utgår från. Åsikter och meningar kan alltså aldrig vara det samma som fakta hur många vi än är som omfattar dem. Surt, men sant!

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

april 21, 2017 · 8:36 f m

302. I den bästa av världar

Leo (gul mellanpudel)

Börjar dagen med en kopp te och en digestive. Men det ska vara Göteborgs Oliv – som bäst lyckas fånga den där viktiga sprödheten – men saknar samtidigt emser-salt-smaken så som jag minns den i McVitie’s original.

I dag lite varmare efter en vecka med frostnätter och dagliga hagelstormar.

Går en sväng med hundarna. Ger stallkatterna mat. Släpper ut hästarna. Hämtar dagens DN i brevlådan. Sneddar över åkern, sedan över ån – upp på kullen. Lägger mig i det torra gräset i syd-ostsluttning. Varje dag den andre lik – nästan.

Leo (gul mellanpudel) sträcker ut bredvid. Vi ligger där sida vid sida. Tittar ut över allt som inte rör sig. För det är inte mycket som rör sig. Hästarna betar. Östersjövikens vatten utan en krusning. Hör några tranor, ser ett streck med gäss. En gul fjäril fladdrar oroligt förbi. På väg någonstans.

Osökt dyker Gunnar Ekelöfs dikt Absentia Animi upp likt en hypnotisk hymn.

”Du också jag

            Meningslöst. Overkligt.

Meningslöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önsker mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här”

Och jag undrar över vad allt har för mening: vem är jag? vad vill jag? Känner då olust. Den kommer då och då. Olusten!

Göteborgs Digestive Oliv med rätt sprödhet finns nog bara i den bästa av världar

Lever ett liv som jag hör andra säga de önskar. Ett liv utan möten, tider – knappt ens några datum. Ett liv med ständig närvaro. Bara här och nu. Där man tvingas vara sig själv mest hela tiden. Därför det är aldrig något som stör. Och det skaver ibland. Det skaver för övrigt även när något stör.

Både att ha och samtidigt önska något annat – det skaver det med.

Utan människan ligger naturen öde, skrev William Blake i The Marriage of Heaven & Hell.

Det finns liksom ingenting där – den tar sig ingenstans – gestaltar ingenting – är blind. Naturen. Vilket gör den så stillsam. Men man blir också själv en del av den där intigheten – för vi blir först någon i förhållande till andra.

Det är faktiskt inte så lätt det heller.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

Taggat som , ,

april 11, 2017 · 10:30 f m

301. Men tänk om…

Det är många som upprörs av att möta tiggare

Tiggeriet har blivit en av de stora tvistefrågorna. En majoritet av befolkningen vill ha ett förbud medan en fjärdedel vill se en mer humanitär lösning, kan vi läsa i Dagens Nyheter i dag.

Det är förvisso många som upprörs av deras närvaro. De flesta vill helst se att de problem de levandegör försvinner genom ett förbud. Andra upprörs över att tvingas inse att vi minst sagt har olika förutsättningar här i livet och att tiggarna tvingas tillgripa det absolut sista halmstrået i kampen för sin överlevnad.

De bägge vägvalen ser kanske samma sak men reagerar olika.

Men tänk om hela utgångspunkten för diskussionen är skev och att bägge dessa åsiktslinjer utgår från falska premisser. Jag menar tänk om de som tigger aldrig varit i närheten av vårt lutherska kulturarv där arbete och flit utgjort själva kungsvägen till himmelriket. Tänk om det nu snarare är vi som projicerar vår smärta och våra fördömanden över tiggarnas belägenhet.

Det kanske är så att det är vår moraliska kompass som säger att vi aldrig själva skulle sätta oss i en situation där vi måste förlita oss på allmosor. Det kanske främst är vår egen syn på hederligt arbete som utmanas här. Därav all denna moralpanik och krav på förbud.

I Indien är det endast vissa som kan väcka den empati som gör det möjligt att be om allmosor.

Tänk om det är så att tiggare tigger för att det är ett mer lönsamt sätt att försörja sig på än alla andra till hands stående alternativ. Tänk om de är rationella spelare på en marknad som följer minsta motståndets lag. Vilket då i denna kontext skulle innebära: där det finns tillräckligt många som uppfattar tiggeri som den sista utvägen – där uppstår också tillräckligt stor empati och därför en större motivation att skänka pengar.

Med andra ord, i ett annat slags samhälle där det inte på samma sätt skulle uppfattas som moraliskt förkastligt att tigga skulle det också bli svårare att få det hela att gå ihop.

Vi kan exempelvis konstatera att i fattigare länder, som exempelvis Indien, är det till synes endast kroppsligt oförmögna personer som kan väcka den empati som gör det möjligt att tigga. Andra får klara sig bäst dom kan – precis som alla andra.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Moral

Taggat som ,

april 5, 2017 · 10:22 f m

300. Hatet ger den svage styrka

Resentment

Hat är den svages styrka

Den som är svag är svag för att den inte är stark! Eller hur? Så måste det väl ändå vara! Jag är alltså alltid svagare än den som är starkare. Mäter vi kroppslig styrka så är jag förmodligen svagare än den som orkar lyfta mer, springa fortare och längre än vad jag orkar. Okey – inga konstigheter?

Vidare så är väl också den kortare än den som är längre och den lättare än den som är tyngre – eller hur?

Det är så språket fungerar och vi är alla olika på olika sätt men hamnar därför också alltid i vissa relationer visavi varandra. Den som är mindre är alltid mindre än den som är större – det är knappast något vi kan ändra på.

Men vi kan förstås alla vara svaga i ett avseende och starka i ett annat. Jag är exempelvis dålig på att simma men jäkligt bra på att springa, dålig på matte men nu för tiden ganska bra på att hugga ved.

Vilket ändå med språklig nödvändighet innebär att jag alltid kommer att vara ”sämre” än de som är ”bättre” – oavsett vad vi refererar till. Förvisso surt – men samtidigt ändå ganska ofrånkomligt.

Och det som är bra är förstås alltid bättre än det som är sämre, skulle man kanske våga påstå.

Men var kommer då alla dessa hatare ifrån? Enligt Albert Camus uppstår de genom självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet! Bild på Infowars Alex Jones som appellerar till de svaga och personifierar hatet.

Relationstermer är viktiga därför vi använder dem så gott som dagligen – skulle säkert inte klara oss utan. Förmågan att kunna skilja ut vad som är det bättre alternativet är förmodligen också en av våra viktigare livsuppehållande principer.

Att vi sedan mäter oss med varandra – kan vi knappast undvika – det är så vi gör och det är också på så vis vi mejslar ut vår position och därmed också vår identitet.

Vi blir någon först i förhållande till någon annan – och av detta följer förstås att vi därför helst inte och för ofta bör hamna i en underpositionerad roll – det vill säga uppleva oss som sämre än andra.

För den som alltid känner sig underlägsen, rädd och maktlös – för den blir till slut hatet den främsta tillgången. Vi känner detta hat som ”ressentiment”[1] och som beskrivs som ”en självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet”[2].

—-

[1] Wikipedia: Ressentiment är ett begrepp, som först infördes av filosofen Søren Kierkegaard, för att senare hos Nietzsche beskriva ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna. 

[2]. Pankaj Mishra, DN 170215 ”Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”.

Lämna en kommentar

Under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Populismen