301. Men tänk om…

Det är många som upprörs av att möta tiggare

Tiggeriet har blivit en av de stora tvistefrågorna. En majoritet av befolkningen vill ha ett förbud medan en fjärdedel vill se en mer humanitär lösning, kan vi läsa i Dagens Nyheter i dag.

Det är förvisso många som upprörs av deras närvaro. De flesta vill helst se att de problem de levandegör försvinner genom ett förbud. Andra upprörs över att tvingas inse att vi minst sagt har olika förutsättningar här i livet och att tiggarna tvingas tillgripa det absolut sista halmstrået i kampen för sin överlevnad.

De bägge vägvalen ser kanske samma sak men reagerar olika.

Men tänk om hela utgångspunkten för diskussionen är skev och att bägge dessa åsiktslinjer utgår från falska premisser. Jag menar tänk om de som tigger aldrig varit i närheten av vårt lutherska kulturarv där arbete och flit utgjort själva kungsvägen till himmelriket. Tänk om det nu snarare är vi som projicerar vår smärta och våra fördömanden över tiggarnas belägenhet.

Det kanske är så att det är vår moraliska kompass som säger att vi aldrig själva skulle sätta oss i en situation där vi måste förlita oss på allmosor. Det kanske främst är vår egen syn på hederligt arbete som utmanas här. Därav all denna moralpanik och krav på förbud.

I Indien är det endast vissa som kan väcka den empati som gör det möjligt att be om allmosor.

Tänk om det är så att tiggare tigger för att det är ett mer lönsamt sätt att försörja sig på än alla andra till hands stående alternativ. Tänk om de är rationella spelare på en marknad som följer minsta motståndets lag. Vilket då i denna kontext skulle innebära: där det finns tillräckligt många som uppfattar tiggeri som den sista utvägen – där uppstår också tillräckligt stor empati och därför en större motivation att skänka pengar.

Med andra ord, i ett annat slags samhälle där det inte på samma sätt skulle uppfattas som moraliskt förkastligt att tigga skulle det också bli svårare att få det hela att gå ihop.

Vi kan exempelvis konstatera att i fattigare länder, som exempelvis Indien, är det till synes endast kroppsligt oförmögna personer som kan väcka den empati som gör det möjligt att tigga. Andra får klara sig bäst dom kan – precis som alla andra.