Monthly Archives: februari 2013

157. Krångliga turer kring ”du” och ”ni”!

emo

Hur ska jag tolka att bli tilltalad ”ni”?

Var härom dagen och återlämnade en nyinköpt laserskrivare som inte gillade att befinna sig i ett Apple-nätverk. Allt gick smidigt och när jag skulle gå sa personen i kundtjänsten, en Emo-kille, svartfärgat hår, tatueringar, piercad – ja ni vet: – Hoppas ni hittar en skrivare som passar!

Jag blev lite mållös men nyfiken och frågade, vad sa du? Han rodnade och blev märkbart osäker och stammade fram: ja bara menade att hoppas ni hittar en skrivare som funkar.

– Jo, jag hörde vad du sa, svarade jag, men varför kallade du mig för ni?

– Eh, jag vet inte, gjorde det nog för att det kändes mer respektfullt på något sätt.

Men hur är det egentligen? Är bruket av ”ni” mer respektfullt?

Du-reformen infördes kring på 60 – 70-talet och är av samma andas barn som den förändringsdrivna sociala ingenjörskultur som också orsakade rivningarna av Gamla Klara.

Och orsakerna till reformen sägs vara att Ni:andet då i huvudsak användes som semantisk statusmarkör. Och att detta kunde upplevas som kränkande av de som inte hade någon status.[1]

När jag nyligen läste detta blev jag lite ställd – jag hade inte tidigare uppfattat ni:andet som någonting kränkande. Var kom det ifrån?

Men, när jag undersöker saken närmare visar det sig inte riktigt vara så enkelt som jag först trodde.

Och så här ser Ni:andets historia ut, om jag nu har uppfattat turerna rätt:

  1. Före 1800-talet duade man varandra i situationer där det inte fanns något behov av positionering och framförallt bland arbetar- och underklass.
  2. Men där det uppstod en statusrelation skulle den underlägsne alltid tilltala den ”övre” parten med ”ni”.
  3. Men omvänt användes fortfarande ordet ”du” då man tilltalade någon som var under en själv i rang.

    Rivning-i-Klara1

    Rivningarna i kvarteren kring Gamla Klara. Brydde man sig inom den sociala ingengörskonsten överhuvudtaget om s.k. ”kulturvärden”?

  4. Detta asymmetriska bruk av pronomen kom då i början av 1800-talet att upplevas som alltmer föråldrat och det startades därför en ”Ni-reform”.
  5. Och tanken var att alla skulle adressera varandra ”Ni”, oavsett rang.
  6. Vilket dock fick till följd att de som kände sig lite för mer än andra, uppfattade detta utbredda Ni:ande som något nedsättande. Begreppet hade alltså degraderats och därmed förlorat sin funktion som statusmarkör.
  7. Därför börjar man nu inom överklassen i stället att adressera varandra genom omskrivningar och med tjänstetitlar och Ni:andet förbehölls situationer när man talade till underställda.
  8. Och det är alltså därför som vissa under 60-70-talet uppfattade Ni:andet som någonting kränkande och det är därför man då inför den sedan dess fungerande du-reformen.

På så sätt blev ”ni” som en gång avsågs uttrycka ett respektfullt tilltal, med tiden förknippat med något nedsättande. Och det är alltså där vi står i dag. Inte så konstigt att många av oss är lite trevande och inte alltid uppfattar alla dessa historiska vändningar och nyanser.


[1]

Katrin Norrby: ”Kandidat Svensson, du eller ni”
– om utvecklingen av tilltalsskicket i svenskan

5 kommentarer

Filed under Etymologi, Jämlikhet, Logos – Ord – Språk

156. En högre grad av medvetenhet?

orange-texture-backgrounds-wallpapers

Berikar det vår upplevelse av världen att kunna skilja, mellan färgerna orange…

Om det var så att en person som saknade ord för något – därmed också skulle få det svårare att se och vara medveten om just detta – vad skulle det då få för konsekvenser?

Forskningen har sedan länge kunnat påvisa att personer som talar ett visst språk, och som exempelvis inte gör någon skillnad mellan gult och orange, också får det svårare att upptäcka just sådana nyansskillnader.[1]

Och i en alldeles pinfärsk forskningsrapport från USA har ekonomen M. Keith Chen bland annat tittat på hur språket och de tempus vi använder påverkar vår förmåga att tänka kring vår framtid.

Och funnit att det är en betydande skillnad mellan sådana språk som klart skiljer mellan tempus och de som inte gör det i lika hög grad. Det har bland annat visat sig att befolkningen, i sådana språkområden där man inte betonar tempus, sparar 30% mer till sina framtida pensioner.[2] De betonar alltså inte på samma sätt skillnaderna mellan i dag och i morgon.

Ok!

Om språket vi talar (och därmed också tänker) så starkt påverkar hur vi tar viktiga beslut, vad säger då detta om oss människor? Ger oss språket då en djupare upplevelse av världen? En större medvetenhet?

Gult.bmp-for-web

…och gult?

Ja, det är frågan!

Men rent hypotetiskt bör man ändå av dessa resonemang kunna dra slutsatsen att det ändå skiljer en hel del mellan den person som bara har ett ordförråd på 5 000 ord och den som har tillgång till, låt säga, 25 000 ord?

Den senare har ändå 20 000 fler nyanser än den förre. Nyanser som sedan alltså har visat sig kunna påverka hur vi agerar och löser problem i tillvaron.

Lever vi då i olika världar? Ja på sätt och vis! I varje fall får man nog ändå säga att vi då och då gör strandhugg i olika dimensioner.

Men om den person som bara har en tiondel så stort ordförråd, trots allt har fler ord som betecknar exempelvis is, så har ju denne definitivt större möjligheter att klara sig just på svaga isar. Därför att orden vi skapar är inget annat än beteckningar som vi sätter på erfarenheter som vi är beroende av att kunna. Vi kallar dem därför sedan för ”kunskaper”!

Därför är också de som förmår se de små variationerna, som ser om isarna ska bära eller brista, dem vi gärna följer. Det vet alla som någonsin varit ute på en bräcklig havsis.[3]

4 kommentarer

Filed under Logos – Ord – Språk

155. Att bita sig själv i svansen

Stig_Järrel_krug256_167086a

Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…

A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!

Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!

Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!

Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.

Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.

Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.

B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.

ouroboros-pergamino

…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.

Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.

Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.

Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]


[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.

5 kommentarer

Filed under Demokrati, Jämlikhet, Makt och Rädsla

154. Klockan tolv mitt på dagen

IBkyrktorn

När kyrkklockorna slog 12 i Schweiz…

När jag var femton liftade jag runt i Sydeuropa tillsammans med en tysk och en österrikare.  Vi var i Andorra, Monaco och bodde ett tag vid Luganosjön.

Och jag kom just att tänka på att det var där, vid gränsen mellan Italien och Schweiz, som ett ljus gick upp för mig.

När kyrkklockorna slog tolv slag i Schweiz – slog de bara ett i Italien. Och detta fick min tidigare så naiva och fasta tilltro till livet, världen och alltings obönhörlighet att börja krackelera.

Då i början på sjuttiotalet hade vi i Sverige nämligen ännu inte infört någon vinter/sommar-tid och jag hade helt enkelt blivit invaggad i att uppfatta tiden som något naturligt, alltså något som var knutet till dygnets växlingar. Och i en sådan värld var alltid klockan tolv mitt på dagen när solen stod som högst på himlen. Det var ingenting som vi människor kunde gå in och peta på.

luganer_see_ferienhaus

…slog de ett i Italien!

Så, plötsligt där vid Luganosjön, insåg jag att verkligheten inte längre riktig var vad jag tidigare hade trott. Och det var också där som då min fascination över själva ”gränsdragnings-problematiken” mellan natur och kultur kom att födas.

Alltså en gränsdragning mellan vad som är och som finns oberoende av oss människor och det som bara kan uppstå via oss. Tiden eller klockslagen är ju just ett exempel på vad som blott är mänskliga artefakter.

Sofisterna i det antika Grekland poängterade tidigt betydelsen av en sådan gränsdragning. De kallade det som fanns naturligt för ”Physis” och det som uppstod genom mänsklig aktivitet för ”Nomos”.

Och det ansågs vara av betydelse att vi kunde upprätthålla denna distinktion. Därför att utan förmågan till särskiljning skulle vi ju ofelbart börja blanda ihop korten och därmed kunna tro på att sådant som vi själva hade skapat – fanns av egen kraft, i naturen. Allt sådant som klock-tider, lagar, normer, skönhet, ödet, rättvisan, heliga platser… och så förstås, alla gudarna.

Så, stående där i alplandskapet i ett gränsland mellan de bägge länderna och medan kyrkklockornas klang ljöd, insåg jag vilken makt konventioner egentligen har över våra sinnen och över världen.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Relativism, Sofistik

153. Vad menar vi egentligen?

Vilken vacker kvinna!

Visst är det ändå lite weird?

Vi umgås, vi arbetar, vi gör saker tillsammans. Och när vi gör det så pratar, diskuterar, bråkar eller argumenterar vi med varandra. Och själva anledningen till att vi också överhuvudtaget kan umgås, arbeta, bråka och göra alla de där sakerna är för att vi har ett gemensamt språk – som alla av oss förstår.

Eller inte? Det kanske snarare är ordens tvetydighet, mångtydighet, deras ambivalens som gör att vi trots allt uppfattar det som om vi talade med varandra – när vi i verkligheten kanske talar förbi varandra.

Och därmed har jag använt mig av ordet ”vi” tretton gånger i denna text. Och vad tusan menar jag? Vilka av er är det jag vill omsluta eller få med på tåget här?

Är det alla ni som läser det här? Alla vi svenskar? Eller hela Mänskligheten?

Visst! I grunden är det inte alls vidare komplicerat! Ordet ”vi” tillhör de personliga pronomen som vi använder istället för namn på personer och för att undvika upprepningar[1].

Om du och jag är ute och cyklar innebär det bara att det är vi som gör det och ingen annan. Vi:et syftar då entydigt på ”du och jag”.

Det kanske är just det tvetydiga i språket som gör det möjligt för oss att kommunicera.

Men när vi exempelvis säger att, ”vi vann VM i ishockey 2006” – menar vi ju egentligen att det var det svenska landslaget som vann VM i ishockey. Men samtidigt räknar vi även då in oss själva i den grupptillhörighet som landslaget ingår i, nämligen gruppen, ”vi svenskar”.

Men när vi då säger ”vi måste ta den globala uppvärmningen på största allvar” vad är det då för grupptillhörighet vi pratar om? Och här börjar också detta ”vi” bli alltmer abstrakt och svävande men också lite mer krävande.

När vi använder oss av uppmaningar där det just ingår ett ”vi bör” eller ”vi måste”, uttrycker ju det mest bara en förlängning av våra egna värderingar. Vi lägger s.a.s ut våra egna linjaler över världen och förväntar oss att andra ska se och värdera våra hjärtefrågor på samma sätt som vi själva gör.

Frågan är nu bara vad det kan finnas för ytterligare användningar av ordet ”vi” eftersom jag nu faktiskt har använt det 36 gånger bara i denna text?

6 kommentarer

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk

152. Då blev jag lite ledsen!

Fotsp_r_i_sanden

Vissa spår går aldrig ur!

Jag kommer så väl ihåg. Det hela började med att morbror Palle kallade mig för vingmutter! Varje gång vi sågs började han liksom skruva i luften med tummen-pek-långfingret – som man gör när man skruvar en mutter.

Då blev jag nog lite ledsen!

Nej det stämmer inte, jag blev helförbannad på ett sådant där barnsligt underlägset sätt som man kan bli när man bara är 7 år. Jag tror jag faktiskt blev väldigt förolämpad. Kränkt skulle man kanske kunna säga!

Visst, jag hade kanske lite utstående öron. Men det var ändå inget uppseendeväckande. Och det hela var ju egentligen inget allvarligt, bara en grej. En sådan där retsam, dum kommentar som för andra bara blev allt roligare – ju ilsknare jag blev.

Sen var det ju också det där med att jag gick utåt med fötterna. Det var nog värre – för det var ju liksom mer på riktigt.

Jag hatade när den första snön kom och vart jag än gick lämnade dessa ofrånkomliga traktorspår efter mig. Det är ju knappast så att det gick någon obemärkt förbi. Brrrummmm – se upp! nu kommer traktorn!

Och senare var det förstås, det där med det blonda håret – men det har jag redan skrivit om så det behöver jag inte tjata om nu.

8871117062174

En äkta vingmutter!

Nej, jag tror egentligen att jag hade en rätt så ömtålig själ – en sådan där mjuk sak där det lätt bildas avtryck, rispor och skärsår. Och spåren sitter fortfarande kvar där inne någonstans.

Inte undra på att jag var blyg och tillbakadragen i tonåren och det är inte så konstigt att jag hade svårt att ragga på tjejer. Jag blev lätt vän med dem, jag har haft fler tjejkompisar än killkompisar. Men det där lille extra steget – det var som sagt inte helt lätt.

Och det är inte undra på att jag till slut blev en sådan där som vissa kallar, ”tänkare”.

Och nu tänker jag därför just som så, att det nog ändå inte var fel av morbror Palle att kalla mig vingmutter. Därför att livet måste vi ändå lära oss att hantera på ett eller annat sätt – för gör vi det inte – så går vi faktiskt under.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt, Trivia

151. Lady Gaga & Angela Merkel

Lady-Gaga

Lady Gaga…

A person may be said to have power to the extent that he influences the behavior of others in accordance with his own intentions.”[1]

Den som har makt och därmed är mäktig, är den som enligt definitionen har möjligheter att genomdriva sin egen vilja; sätta sin agenda; anlägga sitt perspektiv och påverka andra; samt även ge sig själv rätten att göra allt detta.

Och dessa positioner kan vi då få tillgång till på en rad olika sätt. Vi kan ta dem genom hot och terror eller få tillgång till dem genom att vara överlägsna i styrka – rent fysiskt, språkligt, militärt eller ekonomiskt.

Men vi kan givetvis också nå dessa maktpositioner genom att bara vara älskade, åtrådda och beundrade.

100126_angela_merkel_ap_392_regular

…och Angela Merkel har något gemensamt – Makt!

Artisten och sångerskan Lady Gaga räknas exempelvis i dag som den 14:e mäktigaste kvinnan i världen. Medan Angela Merkel toppar listan tillsammans med en rad andra kvinnor från the corporate world.[2]

Makt är alltså inte bara något man tar – makt är även något man får eller blir sig tilldelad. Detta brukar dock inte de olika definitionerna och tolkningarna riktigt ta fasta på har jag märkt.

Ordet ”makt” härrör för övrigt från det fornsvenska ”maeghin”, ”mäkta” som är samma ord som ligger till grund för engelskans ”might”[3] – alltså ”styrka”. Betydelserna kring begreppen makt och styrka är i språkbruket väldigt sammanflätade.

I vår familj har vi exempelvis alltid kallat fjärrkontrollen till TV:n för ”makten”. Dels därför att det är den som i stunden håller i denna som också är den som har kontroll över situationen. Dels därför att det är med denna du stänger av eltillförseln (eng. power) och därmed också TV:n.

Anledningen till att jag nu skriver så mycket om makt, vanmakt och många variationer på detta ämne här på min blog, är inte för att jag vet vad makt är – snarare tvärtom.

Jag vill veta, jag vill förstå vad det hela handlar om. Jag vill förstå varför det finns så många ideologiska låsningar kring detta i grunden enkla relationsbegrepp – och dessa skriverier är nu bara olika försök att söka reda och få ordning på alla sådana fragment, perspektiv och svar.


[1] Denna version erbjöds av den amerikanske sociologen Herbert Goldhamer på 1930-talet

5 kommentarer

Filed under Etymologi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla