Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…
A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!
Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!
Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!
Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.
Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.
Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.
B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.
…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.
Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.
Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.
Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]
[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.
Anthrôpos Metron 