Vissa spår går aldrig ur!
Jag kommer så väl ihåg. Det hela började med att morbror Palle kallade mig för vingmutter! Varje gång vi sågs började han liksom skruva i luften med tummen-pek-långfingret – som man gör när man skruvar en mutter.
Då blev jag nog lite ledsen!
Nej det stämmer inte, jag blev helförbannad på ett sådant där barnsligt underlägset sätt som man kan bli när man bara är 7 år. Jag tror jag faktiskt blev väldigt förolämpad. Kränkt skulle man kanske kunna säga!
Visst, jag hade kanske lite utstående öron. Men det var ändå inget uppseendeväckande. Och det hela var ju egentligen inget allvarligt, bara en grej. En sådan där retsam, dum kommentar som för andra bara blev allt roligare – ju ilsknare jag blev.
Sen var det ju också det där med att jag gick utåt med fötterna. Det var nog värre – för det var ju liksom mer på riktigt.
Jag hatade när den första snön kom och vart jag än gick lämnade dessa ofrånkomliga traktorspår efter mig. Det är ju knappast så att det gick någon obemärkt förbi. Brrrummmm – se upp! nu kommer traktorn!
Och senare var det förstås, det där med det blonda håret – men det har jag redan skrivit om så det behöver jag inte tjata om nu.
En äkta vingmutter!
Nej, jag tror egentligen att jag hade en rätt så ömtålig själ – en sådan där mjuk sak där det lätt bildas avtryck, rispor och skärsår. Och spåren sitter fortfarande kvar där inne någonstans.
Inte undra på att jag var blyg och tillbakadragen i tonåren och det är inte så konstigt att jag hade svårt att ragga på tjejer. Jag blev lätt vän med dem, jag har haft fler tjejkompisar än killkompisar. Men det där lille extra steget – det var som sagt inte helt lätt.
Och det är inte undra på att jag till slut blev en sådan där som vissa kallar, ”tänkare”.
Och nu tänker jag därför just som så, att det nog ändå inte var fel av morbror Palle att kalla mig vingmutter. Därför att livet måste vi ändå lära oss att hantera på ett eller annat sätt – för gör vi det inte – så går vi faktiskt under.
Anthrôpos Metron 