Monthly Archives: oktober 2014

232. Stigar – livsvägar

about3

Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.

Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i gamla stigar. Ni vet sådana som finns i skogen och där man kan ana att myriader av fötter trampat fram genom århundraden. Barren ligger som en tät, mjuk matta och gamla rotsystem är liksom blanknötta. Över berghällarna är det rensopat och naket och de vindlar mjukt runt klippavsatser och gamla träd.

Att få gå på en sådan stig ger mig ofta en känsla av medveten närvaro. Jag känner mig ibland nästan lite andaktsfull. Här har generationer gått före mig för att komma någonstans – för att göra någonting – och gemensamt lämnat dessa nästan outplånliga spår.

Nästan outplånliga – därför det händer ibland att jag samtidigt snubblar över ris, grenar och djupa, vattenfyllda hjulspår efter en skogsmaskin.

Och då är det som om något brister inom mig – ja, jag kan bli nära på skogstokig och känna ett nästan blint raseri mot dem som inte tänker och tar hänsyn till sådant som tiden med sådan stor möda har frambringat.

Det är som ett helgerån – en våldtäkt mot människa och natur!

Förstår ni hur jag känner?
Förstår du vad jag menar?

Har du någonsin själv upplevt den där känslan – maktlösheten när något du uppskattar går förlorat – bara för att någon annan betraktar saken på ett annat och mindre hjärtnupet sätt?

1478211_orig

Vi omfamnar gärna sådant som vi upplever ger ett mer genuint och betydelsebärande innehåll.

Då – då, kanske vi gemensamt kan börja nysta i vad det är som gör att så många i dag känner sig dragna till socialkonservativa och nationalistiska strömningar i Europa.

Därför att lika irrationellt eller rationellt (det är en smaksak) som jag värnar mina nötta kulturstigar i skogen – värnar de säkerligen något som ligger dem nära om hjärtat – kanske en slags nationalism som i mina ögon nästan inte betyder någonting alls.

För dem handlar det kanske just också om upplevelsen av en slags mentala stigar som generationer före dem trampat fram och där de därför kan känna sig hemma.

Det är inget mysterium att några väljer att omfamna gamla traditioner – lika lite som att södermalmshipstern i den mån hen finns kvar, längtar efter att sätta tänderna i någonting genuint och söker efter ett slags ursprung och originalitet i en värld där för övrigt allt bara är yta.

Lämna en kommentar

Filed under Makt och Rädsla, Politik

231. Om att kasta sten i dårhus

Demens

Det här är inte min mamma! Eller – ”Ceci n’est pas une pipe”

När jag häromdagen besökte min gamla mor på det demensboende där hon bor sedan ett par år, pekade hon med sitt darriga finger på de andra och sa, se bara, vilket dårhus jag befinner mig på! 

Och det ska du säga, tänkte jag, du som knappt vet vad det är för årstid, än mindre vad det är för veckodag! Men jag viskade istället: Sch… inte så högt, du ska veta att de du pekar på, hör och förstår mer än vad du tror – men de kanske inte alltid kan ge uttryck för det – precis som det är för dig ibland.

Och hon nickade och sa, ja så kanske det är och såg förskräckt omkring sig.

Samtidigt gav mig mina kloka ord en lite bitter eftersmak – därför hon hade ju delvis också rätt. I hennes språkliga värld som den sett ut under större delen av hennes liv, kallade man ju personer som inte riktigt fungerade mentalt och socialt, för just dårar.

Och på ett boende för dementa bor det just människor som inte riktigt har koll på läget – och det var väl kanske främst obehaget i denna upplevelse som hon ville förmedla.

Men det lät jag henne alltså inte komma undan med. Därför det är inte längre speciellt korrekt att uttrycka sig på det viset. Vi talar inte nedsättande om de mentalt eftersatta och vi kallar dem framförallt inte längre för dårar.

demens6

Demens – när funktioner och mekanismer vi tar för givna plötsligt slutar fungera.

Så där fick hon så att hon teg! Gamla mamma!

Men händelsen lämnar mig inte helt oberörd – för kanske hon skulle ha känt sig mer tillfreds med sig själv och sin iakttagelse om hon fått lite medhåll här. Eller inte? Det kanske bara hade gjort obehaget större – att få det hela bekräftat liksom?

För visst, man ska inte kasta sten i dårhus om man själv råkar befinna sig däri – om man nu får uttrycka sig så. Men det kan man ju knappast heller lasta en gammal dement person för – för det är väl kanske främst just dessa förmågor som först faller bort.

Men huvudsaken var att hon fattade vinken. Trots att den kanske inte var helt rätt vinklad.

1 kommentar

Filed under Prsonlgt

230. Vad är det som puttrar?

800px-CLOSED_logoIbland nås vi av budskapet att Sverige är ett land som under ytan puttrar av främlingshat och intolerans! Och budbärarna menar att där finns underliggande maktstrukturer som utesluter vissa bland oss och man kallar det därför för strukturell rasism.

Visst! Jag är övertygad om att såväl rasism, främlingsrädsla och olika slag av diskriminering förekommer i princip överallt – även i Sverige. Men samtidigt är det tydligt att somliga länder och vissa kulturer  utmärker sig mer än andra i detta avseende.

Vissa kulturer och länder är helt enkelt mer öppna, mer tillåtande – medan andra är mer slutna.

Det finns dock en kritik mot den undersökning som gjorts av WVS och som visar att Sverige tillsammans med Norge, England och USA tillhör de mest toleranta länderna i världen.*

Varje form av uttryckt rasism, menar kritiken, är i dessa länder så tabubelagda att man inte har kunnat svara annorlunda. Och detta har då tolkats som att undersökningarna är missvisande och att dessa på pappret toleranta länder i själva verket ändå styrs av en underliggande rasism.

Fine! Det är möjligt att så är fallet.

Men själva orsaken till att befolkningen i sådana fall inte skulle våga uttrycka sina egentliga (rasistiska) åsikter måste väl ändå då vara på grund av att de i sådana fall inte vill avvika från vad de uppfattar som det normgivande? Och det är väl ändå detta som i det långa loppet räknas och som möjliggör förändring.

racism-map3

Vilken rasism är då värst? den strukturella eller den mer öppet explicita?

Jag kan inte annat än se det som så – att om flertalet uppfattar det som fel att uttrycka diskriminerande åsikter – måste väl detta ändå innebära ett steg i riktning mot ett mer tolerant och öppet samhälle? Eller?

Och den här undersökningen som då många liberaler på högerkanten älskar att referera till och som man på vänsterkanten med kraft avvisar – visar inte den ändå att de som anklagas (högern) för att inte ta den strukturella rasismen på allvar, ändå tillerkänner öppenhet och acceptans ett större värde än slutenhet.

För en äkta rasist torde väl ändå vara en som försvarar sina rasistiska åsikter. Vilket man faktiskt också med kraft gör i vissa kulturer och regioner.**

––––

*World Value Survey  (www.worldvaluessurvey.org) is a global network of social scientists studying changing values and their impact on social and political life, led by an international team of scholars, with the WVS association and secretariat headquartered in Stockholm, Sweden. 

**Det är bara att studera kartan samt läsa de undersökningar som gjorts.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik

229. Otrevliga & inskränkta

original

Jag gillar inte otrevliga & inskränkta människor…

Det finns människor jag bara inte riktigt klarar av. Framförallt sådana jag uppfattar som otrevliga & inskränkta. Och dessa stöter man ju på titt som tätt. Man kommer liksom inte undan.

Och de bildar ju då tillsammans liksom en grupp av otrevliga & inskränkta personer – några som i varje fall inte jag vill befatta mig med. Människor jag gärna istället håller på en armslängds avstånd.

Det är ju inte så konstigt!

Och det händer ju förstås att man tvingas gå omvägar när man träffar dem i offentliga miljöer.

Och ibland tvingas man kanske rentav resa sig och byta plats om de råkar sätta sig för nära.

Och jag bjuder självfallet aldrig hem dem på middag – vilket jag förvisso inte gör med så värst många andra heller – men ändå.

Och så här tror jag de flesta av oss reagerar gentemot vissa som vi av olika anledningar inte gillar. I varje fall mer eller mindre. I varje fall om vi har möjlighet till det.

Och hade nu bara dessa otrevliga & inskränkta människor utgjort en sammanhängande och enhetlig grupp skulle väl saken ha varit biff – då hade vi ju gemensamt kunnat ta avstånd från dem och liksom skjuta ut dem i kylan. Eller hur?

nobel660

…och skulle personligen aldrig bjuda dem på middag! Frågan är bara om jag verkligen kan utesluta dem ur det offentliga rummet?

Jag menar, de skulle ju kunna ha sina egna platser i kollektivtrafiken och bo på anvisade platser. Det hade ju varit så enkelt!

De kanske till och med skulle kunna ha sina egna restauranger dit de då skulle kunna gå och smörja kråset istället för att hänga på låset till Stockholms Stadshus och Nobelfesten där.

Jag inser förstås att där finns ett monumentalt problem – vi tycker helt enkelt inte att samma människor ingår i den där gruppen av otrevliga & inskränkta. Utan medlemmarna är liksom flytande – innehållet varierar beroende på vilka och vad det är vi ogillar.

Vilket ju då också rent teoretiskt sett skulle kunna innebära att vi alla i något sammanhang själva skulle kunna hamna där och bli medlemmar i just en sådan förskjuten grupp.

Det är väl kanske sådant man bör fundera över ibland innan man stänger dörren helt och hållet.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik

228. Byggandet av murar

Jew-finger

Fuck me – fuck you!

Begreppet ”rasism” betyder utifrån senare bruk av ordet, att se ned på andra som inte är som vi och att betrakta det främmande utifrån ett ofta generaliserande oförstånd eller med mot- eller illvilja.

Det är väl så de flesta av oss använder sig av ordet nu förtiden, speciellt nu när vetenskapen gått bet på att finna några större genetiska skillnader mellan människor och därmed mer eller mindre avskaffat själva det gamla rasbegreppet.

Men om vi då alla är bärare av en närapå identisk arvsmassa – finns det då överhuvudtaget några som inte är som vi?

Ja, det är klart det finns! Och i synnerhet de som verkligen insisterar på att inte behöva vara som vi.

Speciellt de som kämpar för sin egen kulturella egenart och sin upplevda rätt att få vara just annorlunda. Eller som de själva kanske upplever det – rätten att bara få vara sig själva.

Men att på så vis innesluta/utesluta den egna gruppen från en större kulturell gemenskap bör väl ändå rent (psyko-)logiskt vara att ta ett första steg mot att hamna i ett utanförskap?

Att stänga in sig själv är väl ändå liktydigt med att utestänga andra?

Akesson_folkdrakt_P_250

Vissa bryr sig hellre om var de kommer ifrån – än vart de är på väg…

Jag kan inte annat än se att flera av de grupper som många i dag menar vara utsatta för diskriminering – inte sällan själva under generationer just odlat sina egna utanförskap. Jag tänker förstås på sådana grupper som kurder, basker, skottar, romer, judar, samer, tornedalingar…

För så länge som en viss grupp envisas med att upprätthålla sin kulturella egenart kommer väl den större gemenskapen alltid att betrakta dem som ”de andra”.

Och det är förstås också när sådana grupper börjar betrakta sig som unika och se sig som ”utvalda”, ”riktiga svenskar” eller ”sannfinländare” som vi andra börjar dra öronen åt oss och betrakta dem med viss skepsis. Och då ökar deras utanförskap. Är det inte så?

Ja, jag drar klara paralleller mellan grupperingar som är intensivt kulturkramande och hellre bryr sig om var de kommer ifrån – än vart de är på väg – och menar att de på så vis själva bygger murar kring sin egenart och därmed begränsar sina möjligheter att leva i fred och samförstånd med andra.

4 kommentarer

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

227. Tjovim i Klartext!

Bard_Soderqvist_Synteism_3d-286x447En dag damp det ned en bok i brevlådan. En nyutgiven bok med titeln ”Synteism – Att skapa Gud i internetåldern” av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Och jag började med stor nyfikenhet läsa.

Efter ett första kapitel med titeln ”Allting är religion” kände jag att det nog ändå kunde vara en bok som skulle kunna intressera. Inte för att jag tycker att allt är religion – utan kanske snarare för att jag tvärtom ser religionen mest som något overkligt och påhittat.

Författarna börjar med att resonera kring frågan om Gud och menar att vi nog alla missat själva poängen – Gud finns – men kanske inte på de många olika och ofta motstridiga sätt vi vanligtvis uppfattat denne Gud.

De menar att frågan om Gud verkligen finns är lika innehållslös som frågan om huruvida X finns – så länge vi varken definierat vare sig begreppet ”finns” eller ”X”.

burning-man-cars-07-0512-lgn

Det verkar till slut mest som om Bard & Söderqvist bara försöker ta mig med med på en lång syrlig tripp! Bilden är från det årliga eventet Burning Man i Black Rock Dessert i Nevada, USA.

Gud är alltså bara ett stort rungande X som vi sedan fyller med de mest personliga innehåll. Gud är, menar författarna, i själva verket inget annat än namnet på alla våra drömmar och rädslor som riktas mot en enda gemensam punkt – mot utopin.

Och de menar vidare att mötet mellan denna längtan och det globala internet, nu skapat en unik möjlighet för en ny religion som vi människor nu kan ta till oss och tro på. Man skriver i sin egen övertygelse att, ”Det är bara genom synteismen vi kan hitta en väg ut från den narcissistiska individualismen alienation, och vårt fatalistiska plundrande av planeten.”

Deras skapelse ”Synteismen” är med andra ord det som de menar ska bära oss över djupen och boken tumlar fram över idéhistoriens många stockar och stenar och man möter en mängd idéer som mest verkar sprungna ur en påtänd shamans vildaste drömmar. Allt är inte dåligt – en del är till och med riktigt intressant.

Men över boksidorna, precis som i citatet ovan, trummar författarna in sina egna drömmar och förhoppningar med samma aggressiva och religiösa iver som olika förkunnare genom tiderna alltid brukat. Och för ett ögonblick undrar jag om inte allt bara är en väl genomförd ploj. Att författarna här bara önskar ta mig på en oändligt lång tripp.

2 kommentarer

Filed under Trivia