En dag damp det ned en bok i brevlådan. En nyutgiven bok med titeln ”Synteism – Att skapa Gud i internetåldern” av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Och jag började med stor nyfikenhet läsa.
Efter ett första kapitel med titeln ”Allting är religion” kände jag att det nog ändå kunde vara en bok som skulle kunna intressera. Inte för att jag tycker att allt är religion – utan kanske snarare för att jag tvärtom ser religionen mest som något overkligt och påhittat.
Författarna börjar med att resonera kring frågan om Gud och menar att vi nog alla missat själva poängen – Gud finns – men kanske inte på de många olika och ofta motstridiga sätt vi vanligtvis uppfattat denne Gud.
De menar att frågan om Gud verkligen finns är lika innehållslös som frågan om huruvida X finns – så länge vi varken definierat vare sig begreppet ”finns” eller ”X”.
Det verkar till slut mest som om Bard & Söderqvist bara försöker ta mig med med på en lång syrlig tripp! Bilden är från det årliga eventet Burning Man i Black Rock Dessert i Nevada, USA.
Gud är alltså bara ett stort rungande X som vi sedan fyller med de mest personliga innehåll. Gud är, menar författarna, i själva verket inget annat än namnet på alla våra drömmar och rädslor som riktas mot en enda gemensam punkt – mot utopin.
Och de menar vidare att mötet mellan denna längtan och det globala internet, nu skapat en unik möjlighet för en ny religion som vi människor nu kan ta till oss och tro på. Man skriver i sin egen övertygelse att, ”Det är bara genom synteismen vi kan hitta en väg ut från den narcissistiska individualismen alienation, och vårt fatalistiska plundrande av planeten.”
Deras skapelse ”Synteismen” är med andra ord det som de menar ska bära oss över djupen och boken tumlar fram över idéhistoriens många stockar och stenar och man möter en mängd idéer som mest verkar sprungna ur en påtänd shamans vildaste drömmar. Allt är inte dåligt – en del är till och med riktigt intressant.
Men över boksidorna, precis som i citatet ovan, trummar författarna in sina egna drömmar och förhoppningar med samma aggressiva och religiösa iver som olika förkunnare genom tiderna alltid brukat. Och för ett ögonblick undrar jag om inte allt bara är en väl genomförd ploj. Att författarna här bara önskar ta mig på en oändligt lång tripp.
Anthrôpos Metron 
Bra blogg. Mycket bra tankar. Boken var en tungviktare i ordval – som skulle kunnat varit enklare. Med tanke på att boken tidigt förkastar det antika Grekland som tänkarnas vagga – och din blogg håller dessa som utgångspunkt – undrar jag om detta delvis ett skäl till det betyg du bestämt och plogat ner denna i fållan ”håller inte med” med betyget 1 av 5 månntro? Jag tror knappast att man orkar läsa hela boken om man känner att det närmar sig ett betyg under tre. Den är då för mastig; då hade jag nog nöjt mig med tre kapitel och sedan försökt bläddra fram till något bättre – för att då ge upp inför detta svårsmälta verk. Bara undrar – för så himla dålig är inte boken från mitt perspektiv. Den tillför en del intressanta pacifist-skapande perspektiv för den ofta alldeles för fanatiske, blinde, bångstyriga, byråkratiske, banalosande elaka människan som längtar hem till chipspåsen och mys i att matas tryggt hemma i tv-soffan. Sedan så hoppas jag att boken kan inspirera till lite mer populärkulturella lättslukade varianter om konceptet; syntetism. Den var inte lättläst, men klart läsvärd för den som har energin att avvara. Sedan rekommenderas naturöigtvis ett skeptiskt sinne till allt; men jag tycker inte att de blev alltför utflippade egentligen. Men återigen; dess omfattning och tunga innehåll med krångliga ordval kan skapa frustration och dåliga betyg. För de som har ett stort ordförråd eller orkar utöka det samt inte är nybörjare inom filosofi; läsvärd bok.
Ja, förmodligen är det så! Alltså att man (jag) förskjuter sådant som inte riktigt ligger i linje med den egna tankemodellen… och ja, det är ju även ett av de mer centrala tanke-teman som min blogg också behandlar – så den misstanken kan jag ju knappast argumentera emot.
Dock så tror jag att om författarna hade taggat ned en aning och ansat till de mer yviga passagerna – så hade boken och därmed deras intention kanske varit lite lättare att förstå sig på.
Ja, jag fann den efter ett tag extremt svårtillgänglig eftersom den i sina resonemang förutsätter att du förstått eller godtagit vissa andra abstrakta resonemang (även från tidigare publikationer).
I mina öron blir detta då till en slags metafysik där vi således i sluttampen kan börja diskutera allt från ”storleken på Gud” till huruvida denne är ett uttryck för ”gränslös kärlek”.
När (eller där) vi avviker från de minsta gemensamma nämnarna (vilka vi vanligtvis brukar kalla ”fakta”) kan vad som helst inträffa, sådant som ”centaurer”, ”osynliga gremliner” eller även ”det högsta”.
I mitt arbete ”logos-lek” beskriver jag hur vi hos Herakleitos och hos försokratikerna kan utläsa eller följa utvecklingen från Logos till Gud! Hur mysteriet och fascinationen över människans förmåga till medvetande och att göra rationella kalkyler och kommunicera gav upphov till en mystisk storhet kallad: Gud!
Alltså Logos blir till Gud! Och vad är internet annat än en avspegling av våra medvetanden – alltså det som vi i framtiden kommer att likställa med GUD – precis så som författarna menar.
Alltså: hade dom valt att koppla sina intentioner till detta historiska ”faktum” – så hade det kanske blivit enklare att förstå poängen. Men detta är ju från min sida sett, en väldigt subjektiv bedömning:-)