Category Archives: Relativism

306. En mardröm på repeat

En vandring ibland molnen kan ge upphov till olika känslor beroende på stämningsläget

I drömmen försöker jag trycka ned den livlösa kroppen som envisas med att flyta upp. Den känslan. Och hur man än anstränger sig blir det bara etter värre.

Vi lever på sätt och vis mitt i ett sådant mardrömsscenario. Vad vi än gör för att hindra utvecklingen av antidemokratiska rörelser – ökar det bara på dess framgång.

För någonstans i allt detta är det det öppna samhället, som vi förstås alla värnar, som möjliggör den splittring som antiliberala och alltmer öppet fascistiska krafter nu kan utnyttja till bristningsgränsen.

Den liberala demokratin är därför själv ett offer för sin egen frihetsidé och har inte längre kraft att styra utvecklingen. Varje ansats undergräver snarare allmänhetens tilltro till just öppenhet.

Det är det som är det mardrömslika. Men hur kunde något någonsin bli så bakvänt?

Mycket av vad som sker har sin grund i språket – tilltro, sanning och förnuft likaså. Det tar många generationer att få en tankestruktur och en kultur på plats – som sedan tar sig uttryck i ett konglomerat av språk, vanor, värderingar och uppfattningar som samtidigt omfattas av många. Det är det som gör en kultur så mäktig. Det är det som skapar tillit. Det är det som skapar sammanhållning.

Det fanns en tid då frihetens idé fanns förkroppsligad i en staty på Liberty Island

Men när tilltro och lojalitet till den egna kulturen och till språket eroderar öppnas en avgrund som möjliggör ett allas ställningskrig mot alla. Och det är precis vad vi nu ser hända – även om alla inte ser det.

Och misstron mot vad vi skulle kunna sammanfatta som upplysningens kulturarv sker lite varstans. På många olika plan. Bland bröder och systrar. Och åtföljs följdriktigt av bristande respekt för fakta och för kunskap. Och detta tillstånd har alltså den liberala demokratin själv bäddat för genom relativiseringen av vär(l)den och en aningslös tilltro till sin egen moraliska suveränitet.

Och nu ligger därför fältet öppet för antidemokrater som dagligen firar triumfer genom att sprida lögner och etablera föreställningar om ”fake news” – som därefter användas som tillhygge mot nyheter man själva inte gillar. Och de har på så vis ytterligare lyckats underminera tilltron till såväl fri nyhetsmedia, som för sanning. En mardröm på repeat.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik, Relativism

273. Är alla med på tå… bussen?

53-ans-buss

Bussens namn (53), dess rutt (Roslagstull – Henriksdalsberget), hållplatsernas placering, systemet för av- och på-stigning – allt sådant är självfallet konstruerat.

Jag kör ett varv till! På en skala från 1 till 10 – var befinner vi oss mest? I den väldigt enkla fysiska verkligheten, bland träd, gräs och stenar eller i den något mer komplexa och kulturella, bland varumärken, trender, skattetryck, könsroller och sociala reformer? För det är ju ändå en viss gradskillnad på det här med natur och kultur!

Om vi exempelvis tar 53:ans buss eller vilken buss som helst faktiskt – så tas vi ju på en åktur med något som ändå är ett slags mellanting mellan natur och kultur, en slags syntetisering av något rent fysiskt och något som människan ändå har skapat.

Stora delar av själva bussen kommer ju givetvis ursprungligen från naturen och det järnmalm vi plockat upp ur marken och som genomgått olika förädlingsprocesser – andra delar från olja som vi lyckats göra till syntetiskt tyg och plast. Skit samma vilket, det är principen jag vill åt!

Och principen är att den här bussen faktiskt måste betraktas som ett slags mellanting mellan natur och kultur. Den hade aldrig kunnat stå där och brumma vid Slussen om det inte vore för att en mängd människor med en rad olika kompetenser samarbetat för att göra bussar. Och den hade inte heller existerat om det inte vore för att det fanns vissa fysiska förutsättningar.

Men när vi väl tagit plats på bussen kommer vi allt närmre en alltmer konceptuell verklighet: Bussens namn (53), dess rutt (Roslagstull – Henriksdalsberget), hållplatsernas placering, systemet för av- och på-stigning, betalning och olika eventuella uppförandekoder – allt sådant är självfallet konstruerat. Och är en del av vad vi kan kalla den konventionella eller kulturella sfären. Den går också att påverka!

132_23r

En avbild av Bussen – i sig!

Nu till själva poängen!

Och denna ligger förstås i att det bara är delar av den här jäkla bussen som klarar av en kritisk nedmontering i termer av könsordning, makt och förtryck!

Och det är förstås främst de delar som är mest avskilda från naturen. De fysiska förutsättningarna existerar i sin egen rätt helt oberoende av oss. Vi har alltså inte riktigt ännu lyckats transcendera hela verkligheten!

Även om vi kanske är på god väg.

Lämna en kommentar

Filed under Natur & Kultur, Relativism

270. Mitt i korselden

before005

Och allt som är fast förflyktigas.

Vad jag ser är en värld som alltmer glider isär och som då skapar mindre öar eller enheter som allt oftare hamnar på kollision med varandra. Det är så jag ser det! Och då talar jag inte om några fysiska landmassor!

Men jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt – det får tiden avgöra – men jag tror framförallt att det är vanskligt. För jag ser samtidigt att denna splittring nu på allvar även hotar det öppna samhället och de demokratiska institutioner vi är så vana vid och som det tagit oss några hundra år att få på plats.

Hade kritiken och attackerna bara kommit från ett enda håll och helst utifrån – hade det inte varit speciellt oroande – men vad som händer just nu är att motståndet mobiliseras inom själva samhällskroppen och sker samtidigt från en rad olika håll.

Det moderna upplysningsprojektet, med sina stolta gamla ambitioner om frihet, jämlikhet, utveckling, vetenskap, rationalitet och rättsväsende är i dag hårt ansatt.

Och därmed håller också mycket av den tidigare gemenskapen på att bryta ihop. Vi är faktiskt inte ens längre eniga om det mest grundläggande vad gäller synen på verkligheten! Hur den ser ut – vad den består utav – hur den påverkar oss. Knappt ens hur vi ska knyta våra skor eller om vi ens ska det!

frenchrev

Upplysningskomplexet i sig måste ha varit omvälvande för vissa.

Jag ska inte drista mig att gå så långt som att säga att det handlar om en historisk omvälvning i synen på samhället och människan – därför sådana förskjutningar har ändå infunnit sig några gånger.

Upplysningskomplexet i sig måste ha varit omvälvande för vissa, speciellt för aristokratin och prästerskapet och skedde väl inte helt utan konflikter – men den utvecklingsprocessen pågick ju ändå under några hundra år.

Men idag står vi plötsligt inför ett nytt meningsskifte där också just dessa upplysningsidéer på nytt hamnat i korselden.

Det moderna samhället, vetenskapen och förnuftet attackeras nu alltmer intensivt från såväl relativistiskt och postmodernistiskt håll men också från grupper som återigen börjat skramla med gamla myter och religiösa eller nationella maktsymboler.

Det handlar om ett ställningskrig på tre fronter (postmodernism, religiös fundamentalism & högerpopulism) som nu sker mitt i den tidigare gemenskapen.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik, Relativism

259. Fågel, fisk eller mittemellan?

300px-Greenwich_clock

Vi lägger vår linjal ut över världen på samma självklara sätt som vår tidsaxel läggs ut från Greenwich (GMT) i London.

Nu när även jag trätt mig själv in-o-ut-o-bak-o-fram, i jakten efter svar på frågorna med vilken rätt vi ger oss själva rätt, återstår egentligen ingenting annat än att lägga fram dem.

Det första som slog mig var dock hur triviala mina svar tedde sig i ljuset av de stora frågorna –  som dock från början var på tok för stora för sitt eget bästa.

Vi talar då här om frågor kring rätt och fel, sanning och konsekvens och hur våra drömmar om någon slags värdeobjektivitet den senaste tiden fullständigt kommit att kollapsa inför våra ögon.

Vad jag kanske främst ville få klarhet i var med vilken rätt den västerländska civilisationen tog sig sin rätt – men också vad vi i dag gör med den frustration som uppstår när andra försöker frigöra sig från denna.

Jag tror någonstans att det är viktigt för oss att förstå bägge sidor i de konflikter vi ser. Alltså både hur makten tar sig rätten – men också hur de som drabbats – försöker återerövra sin.

Om du nu inte tänder på den här problematiken så är det knappast någon idé att du går vidare och gnetar dig in i den essay som nu bär titeln: Fågel, fisk eller mittemellan – var finns vår rätt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Är då våra universella rättigheter bara att uppfatta som en oxymoron – ett askfat man inte får aska i?

För den är lång, drygt 4000 ord, vilket då ska jämföras med att detta inlägg inte kommer att överstiga 350.

Resonemangen och speciellt då kanske slutsatserna är också sådana att de inte helt enkelt låter sig varken tuggas, sväljas eller smältas – och det krävs nog att man är lite av en gourmand för att ens orka ta sig igenom förrätterna.

Texterna funkar inte heller speciellt bra som förströelse och slutsatserna är efter mycket stånk och stön ungefär lika mindblowing som att få höra att himlen var blå eller att vatten var vått (vilket för övrigt är något jag alltid funnit intressant).

Så, nu har jag alltså gjort vad jag kunnat för att inte locka in någon obehörig i något som denne ändå aldrig skulle bli så värst mycket klokare utav.

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Relativism

226. V! lever alla i en låtsasvärld.

exclamation-mark-outline-1365875502OEv

Upp som ett utropstecken…

Jag inser att det inte längre är fruktbart att försöka föra samtal över gränserna – för själva grundorden betyder inte sällan någonting helt annat.

Om jag exempelvis påstår att ”på A följer väl ändå B”, så kan svaret mycket väl bli, ”för dig, ja”!

Och om jag menar att vi väl ändå måste förhålla oss till verkligheten, svarar N! följdriktigt, ”vems verklighet”!

Och på så vis dekonstruerar N! effektivt den värld som är gemensam för oss andra. Den känsla av verklighet (det paradigm) det tagit oss tusentals år att sno ihop.

Och när jag läser vad Maria Sveland just skriver i sitt försvar för det Feministiska Manifestet, att det ”är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.” inser jag att denna brist på verklighetsförankring inte stör henne det minsta. Det som hos många av oss andra utgör själva grunden för tänkande och därmed möjligheterna för ömsesidighet – är för henne och för många bland extremfeministerna uppenbarligen något fullständigt godtyckligt.

frc3a5getecken

…och ned lite mer krökt, likt ett frågetecken.

Och detta förklarar till viss del många av de till synes orealistiska idéer som vi också kan läsa om i F!´s valmanifest.

Detta ger mig nu både existentiell ångest samt en släng av ”politiskt depression”, för att nu travestera samma Sveland. Varför då kan man fråga sig? Jo, därför att jag alltid har varit en övertygad förespråkare för just den mer humanistiska relativismen och en kritiker av det ensidigt rationalistiska, fyrkantiga (manligt chauvinistiska) tänkandet. Det har liksom varit själva min livsnerv, min främsta livsuppgift att försvara och skildra fördelarna i ett mer dynamiskt och pragmatiskt förhållningssätt.

Nu är jag inte längre lika tvärsäker, jag vet inte ens om det är vidare befogat eller klokt – därför att just nu är det de mer irrationella och subjektiva krafterna som alltmer vinner mark – både inom extrem höger- såväl som inom vänster-politik och försvårar därmed möjligheterna för rationella och kloka samtal och beslut. Och det var ju inte riktigt dit jag ville komma*.

Så nu står jag alltså här med byxorna nere och det verkar inte spela någon roll hur jag än vänder och vrider mig för situationen kommer ändå att förbli lika pinsam och fruktlös för det.

*”Anthropos Metron” betyder just att ”människan är allt tings mått” och som är relativismens grundtes.

4 kommentarer

Filed under Feminism, Genus, Relativism

208. Jag är Max Kern!

RB_Siw_Malmqvist_3_604048v530x800

Siv Malmkvist

Har du någonsin tänkt på hur du presenterar dig själv i olika sammanhang?

Säger du ”jag heter det och det” eller möjligtvis ”jag är den eller den”? eller presenterar du dig överhuvudtaget inte alls?

Samtliga sätt är nog vettiga! Men bara i vissa givna sammanhang.

Vanligtvis säger man ”jag är” om man uppfattar att man på något sätt bör vara bekant för den andre. Medan man säger ”Jag heter” om man vet med sig att den andre rimligtvis inte kan ha en aning om vem man är.

Därutöver behöver personer som är tämligen säkra på att den andre bör veta exakt vilka de är – inte presentera sig alls. Om vi exempelvis i ett givet sammanhang skulle stöta på Kungen, Antonia Ax:son Johnson eller Siv Malmkvist (svensk folkkär schlagerartist) så kommer nog ingen av dem att presentera sig med namn – snarare bara nicka lite vänligt.

Och det är ju inget uppseendeväckande! Det finns en social grammatik – även om den inte alltid är explicit.

Antonia--750x350

Antonia Ax:son Johnson

Om jag däremot inte skulle presentera mig, i ett för övrigt anonymt sammanhang, skulle det snararast uppfattas som osocialt.

Och vidare, om jag skulle presentera mig med ”Jag är Max Kern” i ett sammanhang där jag inte alls skapat mig någon position – skulle jag enbart göra mig till åtlöje.

Så skulle säkert även ske om jag skulle säga ”Jag heter Max Kern” i en situation där man förväntade sig av mig att jag skulle uppträda med viss pondus och självsäkerhet (eller så skulle man möjligtvis bara uppfatta det hela som en retorisk liten humoristisk twist).

I varje socialt rum förväntas det av mig att jag vet vad den andre vet om mig och att jag därför i en social hierarki där jag inte innehar någon position, bör presentera mig anonymt som ”Jag heter Max Kern”; i en hierarki där jag intar en position med ”Jag är Max Kern”; och där jag uppfattas som självskriven och självklar – inte presentera mig alls.

Låter det krångligt? Visst är det! Men tur ändå att vi alla är så drillade i att förstå oss själva och rätt förhålla oss till den andre – att vi ändå oftast gör helt rätt.

2 kommentarer

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Relativism

198. ”Å dra seg i balla…”

DSC_0596

”Smiling Face”, stenfigor från Mexico daterad 500 år före Kristus…

Vi vet ju nu exakt vad som är sant och vad som inte är det. Vi vet alltså vad som är riktigt – och vad som bara är osanning och ren förbannad lögn. Kring detta råder det knappast något tvivel. Eller hur?

Fast det är ju förstås bara det där lilla kruxet med att vi inte tycker att samma saker är verkliga, riktiga och sanna. Vissa säger sig tro på gud, andra på ödet eller det mänskliga förnuftet… medan några menar att allt sådant är ren mumbo jumbo – med vilket de då menar att det hela är huvudlöst!

Ett obestridligt faktum i allt detta är dock att det vi själva tror på finner vi också vara väldigt sant. Fine!

Hade det stannat vid detta så hade väl allt varit frid och fröjd – var och en av oss kunde då fått vara saliga i vår egen tro – i tron att åtminstone vi själva fattade allt.

Men denna relativistiska, liberala live-and-let-live-attityd räcker vanligtvis liksom inte. Därför vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på våra egna perspektiv så länge det går omkring en massa yrhöns och tycker annorlunda än vi!

Eller hur?

JAN+ERIK+VOLD-L108JAN

Den norske diktaren Jan Erik Vold skrev också om det ”kriveliga i virkeligheten”, i diktsamlingen Kykelipi från 1969, foto från 1965.

Så för att få lite stadga i det hela så lierar vi oss då vanligtvis i första hand med dem som tycker ungefär likadant som oss själva och som jag för övrigt skrev om i förra inlägget, 197. Hajar du?

Men med våra nära och kära hamnar vi trots alla likheter ofta i diskussioner om själva detaljerna kring hur saker och ting ska uppfattas – därför vi nöjer oss som regel knappast med att vi är lika – vi vill också gärna leva tillsammans – helst i samma verklighet.

Och det är alltså här som vissa av oss med lite maktambitioner väljer att gå från att enbart prata – till mer genomtänkta strategiska formuleringar – vilket vill säga att vi nu med ordens hjälp försöka omstöpa omgivningens olika uppfattningar och upplevelser.

De du! Det kallas för maktens ontologi!

Och det är också som den norske poeten Jan Erik Vold skrev i diktsamlingen Kykelipi från 1969: ”Å dra seg i balla – det er godt det, jenter!”


Poeten Jan Erik Vold läser här sin dikt ”Kulturuge” från någon gång i slutet på 1960-talet!

1 kommentar

Filed under Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Relativism