Tag Archives: Identitetspolitik

297. Kampen Om Verkligheten!

Verkligheten var tidigare en plats där vi alla skrek Aj! när hammaren drämde till tummen!

Verkligheten var tidigare en plats vi alla delade. En plats där vi skrek Aj! när hammaren drämde i tummen! Där vi upplevda rädsla när vi mötte en främling i en mörk gränd. Där hundar alltid skällde på dem de inte kände. Där man först alltid värnade sitt eget och sina närmsta. Där den bäste alltid var bättre än den som var sämre. En värld i vilken de som var sjuka hellre ville bli friska. Där Far rodde och Mor mest bara var rar.

Verkligheten var på så vis enkel och vi kunde därför också enas kring vad som var upp och ner, vad som var sanning och vad som bara var påhitt eller ren lögn. Språket var intakt och därmed också bilden av vad som verkligen var verkligt.

Vad vi nu upplever är snarare en kamp om denna verklighet. Eller kanske bättre, en kamp om de verklighetsbilder i vilka vi alla är involverade vare sig vi vill det eller inte. Därför striderna sker inte på barrikaderna utan hemma i våra vardagsrum, i radio och TV, i skolan, på rasten, på jobbet, i snacket runt fikabordet! Hur vi hälsar! Hur vi äter! Vad vi äter! Striden pågår för fullt inom självaste vardagsspråket. Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Varför? Jo därför att våra upplevelser av verkligheten och därmed vad som är bra eller dåligt, sant och falskt inte längre harmonierar. Och alla vill samtidigt bara bottna i något beständigt. Hitta oss själva, hitta våra identiteter. Vi gör det på olika sätt och hittar därför olika saker.

Vissa söker könstillhörighet, andra sin etnicitet. Några söker sig till religionen, andra till nationalismen. Någon hittar Gud, en annan blir ateist. Vissa tränar – andra gör ingenting. Vissa blir vegetarianer medan andra äter i snitt 49 kg kött om året.

Alla letar efter bästa förmåga efter sin mening! Och det paradoxala är att detta gör vi samtidigt som vi söker en naturlig och villkorslös gemenskap – ett slags ursprung som förenar och inte längre skiljer oss åt.

Säg inte att jag har fel – för då rasar hela min värld samman!

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Liberalism, Logos – Ord – Språk

271. Den tragikomiska identitetspolitiken!

10551520_10202638045976830_2917434083057971766_o

Stina Oscarsson på DN …

Det är som sagt inte längre bara vänstern som står i konflikt med högern, ateisterna mot de troende eller de multisexuella mot de heterosexuella. Nej, det mest dråpliga eller kanske mest tragiska – är att splittringarna nu sker kors och tvärs över hela linjen.

En gemenskap kan förstås alltid splittras. Det är inget konstigt i det. Och det som driver den isär är väl framförallt oenighet – vilket ju nu faktiskt är ett rätt så överflödigt påstående. Jag menar, bristande enighet – oenighet! Wow!

Men vänta! Det finns en underliggande mening även i detta, det mest självklara av påståenden.

Därför om vi skapar en gemenskap som bygger på att vi tar avstånd från allt sådant som bygger på kollektiv samsyn, objektivitet och norm – som identitetspolitiken gör, ja då har vi ju samtidigt tagit bort förutsättningarna för det som just också skapar en mer omfattande gemenskap.

Förlåt, men vad jag tänker på just nu är framförallt den oenighet som uppstått inom det så kallade postmodernistiska projektet. Där man i kamp mot normer och maktetablissemang också just gett upp tron på de rationella principer som för andra just är det som kanske utgör själva sammanhållningen.

Jag menar, en fungerande och rationell kommunikation är förstås en förutsättning för att få en gemenskap att hålla ihop. Tillsammans och genom praktiska generaliseringar upprättar vi sedan normer, vanor och skapar samförstånd.

Ett exempel på vilken slags splittring jag just nu har i åtanke, är de som sker inför öppen ridå inom just den svenska identitetspolitiken och där kanske främst inom hbtq-etablisemanget.

Åsa+Linderborg

… och Åsa Linderborg på aftonbladet – två trogna vänsterkämpar som frågar sig vad som gick snett.

Och jag tänker väl då främst på den debatt  som initierades av Åsa Linderborg i Aftonbladet i höstas[1] och som då gav en del mediesvall[2] och som nu häromdagen även togs upp av DN´s Stina Oscarsson (som också just är en del av nämnda etablissemang)[3].

Och vad diskussionen handlar om är den oresonliga hållning som driver vissa aktivister inom identitetspolitiken och då framförallt inom den svenska hbtq-rörelsen att agera mot minsta avvikelse från vad de uppfattar som den enda rätta vägen.

Dessa konflikter gestaltar nu också med all tydlighet, den logiska återvändsgränd som såväl postmodernismen som identitetspolitiken, i sina mest extrema former, hamnat i. Och fortsättning lär följa!

————————————————————————–

[1] Åsa Linderborg: Det ska fan vara politisk korrekt

[2] Åsa Linderborg: Solidaritet slår identitet

[3] Stina Oscarson: Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?

2 kommentarer

Filed under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

270. Mitt i korselden

before005

Och allt som är fast förflyktigas.

Vad jag ser är en värld som alltmer glider isär och som då skapar mindre öar eller enheter som allt oftare hamnar på kollision med varandra. Det är så jag ser det! Och då talar jag inte om några fysiska landmassor!

Men jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt – det får tiden avgöra – men jag tror framförallt att det är vanskligt. För jag ser samtidigt att denna splittring nu på allvar även hotar det öppna samhället och de demokratiska institutioner vi är så vana vid och som det tagit oss några hundra år att få på plats.

Hade kritiken och attackerna bara kommit från ett enda håll och helst utifrån – hade det inte varit speciellt oroande – men vad som händer just nu är att motståndet mobiliseras inom själva samhällskroppen och sker samtidigt från en rad olika håll.

Det moderna upplysningsprojektet, med sina stolta gamla ambitioner om frihet, jämlikhet, utveckling, vetenskap, rationalitet och rättsväsende är i dag hårt ansatt.

Och därmed håller också mycket av den tidigare gemenskapen på att bryta ihop. Vi är faktiskt inte ens längre eniga om det mest grundläggande vad gäller synen på verkligheten! Hur den ser ut – vad den består utav – hur den påverkar oss. Knappt ens hur vi ska knyta våra skor eller om vi ens ska det!

frenchrev

Upplysningskomplexet i sig måste ha varit omvälvande för vissa.

Jag ska inte drista mig att gå så långt som att säga att det handlar om en historisk omvälvning i synen på samhället och människan – därför sådana förskjutningar har ändå infunnit sig några gånger.

Upplysningskomplexet i sig måste ha varit omvälvande för vissa, speciellt för aristokratin och prästerskapet och skedde väl inte helt utan konflikter – men den utvecklingsprocessen pågick ju ändå under några hundra år.

Men idag står vi plötsligt inför ett nytt meningsskifte där också just dessa upplysningsidéer på nytt hamnat i korselden.

Det moderna samhället, vetenskapen och förnuftet attackeras nu alltmer intensivt från såväl relativistiskt och postmodernistiskt håll men också från grupper som återigen börjat skramla med gamla myter och religiösa eller nationella maktsymboler.

Det handlar om ett ställningskrig på tre fronter (postmodernism, religiös fundamentalism & högerpopulism) som nu sker mitt i den tidigare gemenskapen.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik, Relativism

261. Post-post-modernistiskt anslag!

cykel-535x299

Att det var något lurt det här med designen på herrcyklar det förstod man ju tidigt!

Visst har dom rätt dom som säger att vi alla är intryckta i någon slags maktstruktur! Jag menar, jag har aldrig valt att kalla en cykel för en ”cykel” och dessutom, bara för att jag råkar vara kille, så har jag då i hela mitt liv behövt cykla omkring på en sådan där med stång.

Det ni! kan ni föreställa er den smärta det innebär att som barn slinta med bägge fötterna samtidigt och falla skoningslöst. Att man fortfarande är hel och vid liv är mest bara tur.

Så, vad jag säger är bara att redan som liten började man ju förstå och ifrågasätta logiken i en mängd saker som då ansågs vara normalt. Morgonbönen i skolan exempelvis, vem hade bestämt den? och att det bara skulle serveras kött i matbespisningen! eller att vi tvingades vara med på gympan trots att vi inte stod ut med lukten i omklädningsrummen! och att det alltid förväntades av mig att jag skulle bjuda upp till dans – när det var jag som var den lille osäkre svage.

I barn- och tonåren var man så fullständigt inpyrd av dessa ifrågasättanden och det var ändå långt innan jag ens hade börjat plugga och fått lära mig att det bara var bra att tänka kritiskt, konstruktivistiskt och i termer av just gömda och glömda maktstrukturer.

Pilen_Lyxliten

Men det tog ju ett tag innan man med rebellisk uppsyn vågade trampa omkring på en damcykel.

Så nog var det någonting man hade lagt i maten alltid – jag menar detta ifrågasättande av auktoriteter och normalitet var då något som bara låg och pyrde i luften.

Och denna kritiska hållning, som nu i dag alla som genomgått  högre utbildning fått lära sig, det kan vi ju nu givetvis inte göra ogjort.

Den strukturella orättvisan är därmed för alltid avslöjad och alla maktspelare har befunnits vara nakna, men vad blir då nästa drag?

Vi kan inte gå tillbaka till det gamla när vi neg vackert och stod med mössan i hand, för det funkar ju bara inte! Vi kan inte heller tråckla oss utanför historien och de befintliga strukturerna och vi kan inte heller stiga in i några slags frizoner, även om det nu är somliga som verkligen försöker sig på också detta. So whats next?

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt

260. Solen är blå!

ALP11-Main-535x190Vi är så olika! Vi har alltid varit olika! Vi lever sida vid sida men ändå så långt ifrån varandra och möts egentligen aldrig.

Nej, jag talar inte om mina personliga relationer och inte heller om någon speciell person, snarare om oss människor i allmänhet!

De vi stöter på eller umgås med är i stort sett bara människor från våra egna närområden och intressesfärer.

Vilket innebär att de flesta av oss aldrig kommer att åka privatjet för att skjuta ripa i fjällen. Och för den som står och väntar på 53:ans buss i snögloppet vid Slussen, är sannolikheten att känna någon som varit på drink hos The Hiltons i Beverly Hills, lika med noll.

Min närmaste granne är sjätte generationens lantbrukare på en arrendegård i Sörmland och han kommer med största sannolikhet aldrig att stå och hänga på Urban Deli vid Nytorget på Söder. Och jag kommer heller aldrig att äta lunch varken med Scarlett Johansson eller med Stefan Lövfen.

OK! ser ni nu vad jag är ute efter här?

Jag skulle för övrigt kunna sitta och räkna upp tusen och en grupp av människor som aldrig någonsin kommer att komma i kontakt med varandra. För vi är så extremt åtskilda, tänker så annorlunda och upplever världen så brutalt olika! De flesta av oss lever i stort sett utan några egentliga beröringspunkter.

lucy-scarlett-johansson-movie-27-scarlett-johansson-and-the-philosophy-of-lucy-review

Hälsa Scarlett från mig nästa gång du träffar henne – för jag lär inte göra det!

Och då talar jag ändå bara om oss som bor i det där avlånga landet vi kallar Sverige.

Visst finns det några gemensamma nämnare som på något sätt knyter oss samman, men de är inte många; kanske att vi har ett personnummer, betalar skatt och röstar vart fjärde år – men det är inte så värst mycket mer.

Jag tror dock att för att få ett samhälle att fungera med så många avvikelser som vi tillsammans utgör – krävs nog av var och en att vi taggar ned vår särart en aning – därför vi kan bara klara av att upprätthålla ett samhälle och en gemenskap om vi kan enas kring några gemensamma nämnare.

Varför inte börja med att enas kring det faktum att solen är blå?

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik

259. Fågel, fisk eller mittemellan?

300px-Greenwich_clock

Vi lägger vår linjal ut över världen på samma självklara sätt som vår tidsaxel läggs ut från Greenwich (GMT) i London.

Nu när även jag trätt mig själv in-o-ut-o-bak-o-fram, i jakten efter svar på frågorna med vilken rätt vi ger oss själva rätt, återstår egentligen ingenting annat än att lägga fram dem.

Det första som slog mig var dock hur triviala mina svar tedde sig i ljuset av de stora frågorna –  som dock från början var på tok för stora för sitt eget bästa.

Vi talar då här om frågor kring rätt och fel, sanning och konsekvens och hur våra drömmar om någon slags värdeobjektivitet den senaste tiden fullständigt kommit att kollapsa inför våra ögon.

Vad jag kanske främst ville få klarhet i var med vilken rätt den västerländska civilisationen tog sig sin rätt – men också vad vi i dag gör med den frustration som uppstår när andra försöker frigöra sig från denna.

Jag tror någonstans att det är viktigt för oss att förstå bägge sidor i de konflikter vi ser. Alltså både hur makten tar sig rätten – men också hur de som drabbats – försöker återerövra sin.

Om du nu inte tänder på den här problematiken så är det knappast någon idé att du går vidare och gnetar dig in i den essay som nu bär titeln: Fågel, fisk eller mittemellan – var finns vår rätt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Är då våra universella rättigheter bara att uppfatta som en oxymoron – ett askfat man inte får aska i?

För den är lång, drygt 4000 ord, vilket då ska jämföras med att detta inlägg inte kommer att överstiga 350.

Resonemangen och speciellt då kanske slutsatserna är också sådana att de inte helt enkelt låter sig varken tuggas, sväljas eller smältas – och det krävs nog att man är lite av en gourmand för att ens orka ta sig igenom förrätterna.

Texterna funkar inte heller speciellt bra som förströelse och slutsatserna är efter mycket stånk och stön ungefär lika mindblowing som att få höra att himlen var blå eller att vatten var vått (vilket för övrigt är något jag alltid funnit intressant).

Så, nu har jag alltså gjort vad jag kunnat för att inte locka in någon obehörig i något som denne ändå aldrig skulle bli så värst mycket klokare utav.

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Relativism

247. Appropriering? Rasifiering? Identitetspolitik?

B3cQ3F9IEAACuD4.png-large

Börje Salming

Ibland händer det att nya ord tränger sig på. För bara ett par år sedan hade i varje fall inte jag stött på begreppen ”appropriering”, ”rasifiering” eller ”identitetspolitik”. Sedan ökade frekvensen så sakteliga och i dag möter jag dem var och varannan dag.

Orsaken är förstås att de är besläktade och lever sida-vid-sida. Samt att de uppstått ur ett perspektiv som delas av en allt större krets intellektuella och deras ideologiska ”hang-arounders” – som kanske inte alltid talar i dessa termer – men som ändå gärna använder de ideologiska verktygen för att rista in sin alternativa verklighetssyn i lacken på vad de uppfattar vara det patriarkaliska förtryckarsamhället.

Ja, men orden då!

Ja, med kulturell ”appropriering” menas vanligtvis att någon lägger beslag på uttryck som tillhör en annan och svagare grupps identitet. Som när Miley Cyrus härom året försökte twerka eller när Börje Salming nu klädde ut sig till Sitting Bull[1].

Begreppet ”Rasifieringen” ligger därmed nära och innebär att de som har makt tagit sig rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt och därmed kört över andra (utsatta) gruppers upplevelser av verklighet.

rs_560x415-130830150852-1024..miley-cyrus-twerk-vma.ls.83013

Miley Cyrus

Den ”västerländska” synen på civilisation, demokrati, bildning och frihet, är bl.a. sådant som har ifrågasatts, då denna syn uppfattats som nedlåtande, alltså rasifierande, i sitt förhållande till andra och svagare kulturer.

Och så kommer vi då slutligen till begreppet ”identitetspolitik” – med vilket avses en mot-kamps-rörelse som uppstått i polaritet till att någon starkare part upprättat gränserna för sin normalitet. Exempel på utsatta mot-kamps-grupper är då vanligtvis sådana som definieras utifrån ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur.[2]

Det dessa tre begrepp nu har gemensamt är att de alla uppstod ur ett ganska visset 1900-talslut där utopierna och drömmarna om en bättre värld nedmonterades i samma takt som berlinmuren.

De skapades av ett gäng missmodiga postmodernister som i sin kritik och sitt utanförskap såg på världen i termer av enbart sociala konventioner, makt och maktmissbruk.

Och allt det som ditintills upplevts som eftersträvansvärt förvandlades därigenom till stoft. Begrepp som demokrati, bildning och upplysning och som stora delar av befolkningen, framförallt inom borgerskapet, upplevt som civilisationsbärande storheter, ”avslöjades” därmed enbart vara patriarkaliska feberdrömmar. Så det kan gå!

—————————–

[1] Att ”twerka” – alltså att skaka utmanande på rumpan, uppfattas av rasifieringsexperterna som något som tillhör den svarta kulturen och bör då inte ”approprieras” av en vit västerländsk popartist som Miley Cyrus. Och en vit europeisk makt-man som Börje Salming bör inte, trots att han själv är halvsame och engagerad i minoritetsfolkens rättigheter, inte klä ut sig till sin idol Sitting Bull. Och att som jag gjorde när jag var barn, leka indianer och vita, vore ju därmed i dagens läge något fullständigt otänkbart. Och därmed har härkomst, ras och blod åter kommit att spela en avgörande roll i en slags omvänd rationalitet.

[2] Viktigt dock att betona att det inte är alla som tillhör en viss ”ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur” som identifierar sig med sin klassificering och därmed tillhör den s.k. identitetspolitiken. Utan denna har som regel sin grund i ett offerperspektiv som framförallt framhålls av s.k. vänsterintellektuella.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Feminism, Kulturdebatt