Börje Salming
Ibland händer det att nya ord tränger sig på. För bara ett par år sedan hade i varje fall inte jag stött på begreppen ”appropriering”, ”rasifiering” eller ”identitetspolitik”. Sedan ökade frekvensen så sakteliga och i dag möter jag dem var och varannan dag.
Orsaken är förstås att de är besläktade och lever sida-vid-sida. Samt att de uppstått ur ett perspektiv som delas av en allt större krets intellektuella och deras ideologiska ”hang-arounders” – som kanske inte alltid talar i dessa termer – men som ändå gärna använder de ideologiska verktygen för att rista in sin alternativa verklighetssyn i lacken på vad de uppfattar vara det patriarkaliska förtryckarsamhället.
Ja, men orden då!
Ja, med kulturell ”appropriering” menas vanligtvis att någon lägger beslag på uttryck som tillhör en annan och svagare grupps identitet. Som när Miley Cyrus härom året försökte twerka eller när Börje Salming nu klädde ut sig till Sitting Bull[1].
Begreppet ”Rasifieringen” ligger därmed nära och innebär att de som har makt tagit sig rätten att bestämma vad som är rätt och riktigt och därmed kört över andra (utsatta) gruppers upplevelser av verklighet.
Miley Cyrus
Den ”västerländska” synen på civilisation, demokrati, bildning och frihet, är bl.a. sådant som har ifrågasatts, då denna syn uppfattats som nedlåtande, alltså rasifierande, i sitt förhållande till andra och svagare kulturer.
Och så kommer vi då slutligen till begreppet ”identitetspolitik” – med vilket avses en mot-kamps-rörelse som uppstått i polaritet till att någon starkare part upprättat gränserna för sin normalitet. Exempel på utsatta mot-kamps-grupper är då vanligtvis sådana som definieras utifrån ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur.[2]
Det dessa tre begrepp nu har gemensamt är att de alla uppstod ur ett ganska visset 1900-talslut där utopierna och drömmarna om en bättre värld nedmonterades i samma takt som berlinmuren.
De skapades av ett gäng missmodiga postmodernister som i sin kritik och sitt utanförskap såg på världen i termer av enbart sociala konventioner, makt och maktmissbruk.
Och allt det som ditintills upplevts som eftersträvansvärt förvandlades därigenom till stoft. Begrepp som demokrati, bildning och upplysning och som stora delar av befolkningen, framförallt inom borgerskapet, upplevt som civilisationsbärande storheter, ”avslöjades” därmed enbart vara patriarkaliska feberdrömmar. Så det kan gå!
—————————–
[1] Att ”twerka” – alltså att skaka utmanande på rumpan, uppfattas av rasifieringsexperterna som något som tillhör den svarta kulturen och bör då inte ”approprieras” av en vit västerländsk popartist som Miley Cyrus. Och en vit europeisk makt-man som Börje Salming bör inte, trots att han själv är halvsame och engagerad i minoritetsfolkens rättigheter, inte klä ut sig till sin idol Sitting Bull. Och att som jag gjorde när jag var barn, leka indianer och vita, vore ju därmed i dagens läge något fullständigt otänkbart. Och därmed har härkomst, ras och blod åter kommit att spela en avgörande roll i en slags omvänd rationalitet.
[2] Viktigt dock att betona att det inte är alla som tillhör en viss ”ras, klass, religion, kön, etnicitet, sexuell läggning och kultur” som identifierar sig med sin klassificering och därmed tillhör den s.k. identitetspolitiken. Utan denna har som regel sin grund i ett offerperspektiv som framförallt framhålls av s.k. vänsterintellektuella.
Anthrôpos Metron 