Philip Zimbardo
Det finns en rätt vanlig nutids-jargong som menar att vi människor sällan lever i nuet! Och att vi istället är uppslukade av tankar kring vad som hänt och sådant som rör framtiden. Och många känner säkert just därför också en frustration över det faktum att de aldrig riktigt kan bara vara i nuet.
Visst! ”då-och-sedan” finns bara i vårt medvetande. Men även det vi kallar ”här-och-nu” och ”bara-vara” är en mental tilldragelse. Dessutom är det en upplevelse som färgas av vilka vi är och vilka minnen och framtidsdrömmar vi bär på.*
Visst, större delen av vår tid och mentala aktivitet har vi en rätt begränsad närvaro i stunden. Men mest troligtvis därför att stunden för det mesta inte riktigt kräver vår närvaro.
Vi har sett och registrerat otaliga träd, blommor, bilar och gator. Vi vet på ett ungefär hur allt ser ut och väljer av självbevarelsedrift att generalisera världen. Vilket också är rätt smart – för vi kan inte ta in och läsa av varje ny människa vi möter. Kan inte uppfatta alla de ständiga detaljer som kantar vår väg.
Vi behöver alltså inte ständigt stå på tårna i verkligheten. Men i den stund vi halkar och tappar fotfästet eller en älg springer ut framför vår bil – så måste vi vara där – och det tar som regel bara en bråkdel av en sekund.
Och därför, snarare än att förtvivlat söka greppa ett undflyende och abstrakt Nu – kanske det i själva verket mer handlar om att lära sig omfatta denna helhet. Var sak på sin plats.
Det berömda ”marshmallowtestet” visar just exempelvis att det inte alls var de barn som primärt levde i nuet som drog det längsta strået. Utan snarare de som kunde föreställa sig framtiden – kombinerat med erfarenheter tagna ur det förflutna.
Utfallet i denna berömda studie visade nämligen att dessa barn senare i livet var mindre överviktiga, missbrukade inte droger i lika stor utsträckning, hade lättare att upprätthålla nära relationer, arbetade mer målmedvetet och var bättre på att hantera besvikelse och stress.**
———
*Se TED-talk och den amerikanske psykologen Philip Zimbardo (dåligt klädd, dålig pedagog och ser ut som en ex-con) som menar att ”happiness and success are rooted in the way we orient toward the past, present and future”.
**Marshmallowtestet : Att bemästra självkontroll av Walter Mischel, Volante, 2014
Anthrôpos Metron 
Närvarons metafysik är nog en skriftligt betingad ”realabstraktion” på gott och ont. Varom man inte kan skriva meddelas öron, näsa, mun, hand och kropp under tiden.
Nils Ivar – bra sagt med ”realabstraktion”. Jag undrar om det verkligen är applicerbart på barn. Det finns en kognitiv utvecklingsprocess. Hjärnans utveckling. Läser just nu en amerikansk psykiater Daniel Siegel ”The Developing Mind”. Det är oerhört komplex.
Tack, Phiilippa. Tyvärr läser jag bara scandinaviska. Och min bildning är för gammal för att jag ska börja orientera mig i tillvaron efter hjärnfysiologernas kognitionsdiskursiva kartbilder. ”Hjärnans utveckling” är för min del bara ”metaforiskt” och ”metonymiskt” retoriskt språkliga översättningar och förskjutningar, men sannolikt inte ”bara”. Den grå-röda klump vi kallar ”hjärna” hos de liv man på min tid som 0 -5 åring kanske studerade med den tidens verktyg har kanske andra karaktäristiska en dagens ”barn” – men att kalla en språkligt inveckling ”utveckling” övergår min numera 70-årigt degenererade gröts förstånd.
Några av dagen arkeologer tycker sig funnit fynd de tyder till att människor ända sedan begynnelsen har hävdat att hjärnan var bättre förr. Jag väntar på fynd som tyder på vi ända sedan begynnelsen också påstått motsatsen – skämt åsido.
Gott nytt år önskar jag dig hur som helst.