Kategoriarkiv: Sanning & Inkonsekvens

315. Hej vännen,

Vi är så olika som två personer kan vara. Det kan jag vara glad över.

Du frågade hur det var. Jo, hyfsat OK! Det är bara det där ständiga skavet! Jag menar en slags irritation som riktas mot allt och alla. Och det värsta är att jag inte bara ser det hos mig själv och de som står mig nära utan samtidigt överallt och runtomkring.

Jag blir irriterad på dig och du på mig och vi på alla andra. Varför? Jo, oftast för att alla andra tänker fel, tycker fel, gör fel, äter fel, röstar fel – ja inte är så som vi, helt enkelt.

Och det gör att jag ibland finner det nästan outhärdligt att känna av andras närhet eller ens existens.

Så! På ett ungefär.

Hur kunde det bli så?

Hur kunde jag bli så intolerant?

Min förklaring är att det någonstans kan vara följden av en pågående kultur- och språkförbistring där ordens betydelser till slut bryter samman så vi förlorar förmågan att lyssna, förstå eller göra oss förstådda. Och att det är detta som ger upphov till vår oförmåga att orka med andra.

Eller så är det bara jag som börjar bli gammal, ointresserad, bekväm, inskränkt och tolkar in detta i allt och alla.

Jag vet inte!

I varje fall inte med någon större säkerhet.

Och när jag inte längre kan känna mig säker – känner jag mig istället osäker. Och när jag känner mig osäker blir jag lätt förvirrad – och då blir jag än mer irriterad och mindre tolerant. I en slags nedåtgående spiral.

Och då tänker jag om detta kanske är priset vi får betala för att ha dekonstruerat världen och sanningen och i buddhistisk yra förklarat att allt är påhittat. Och frågan uppstår då; skulle vi med facit i hand ändå ha gjort det?

Och sedan – mitt i allt detta oväsendet så finns också du. Och det gör mig glad. För du ger mig en känsla av att inte vara ensam – trots att vi är så olika och inte tycker samma saker. Vilket ju kan låta lite paradoxalt – men det är ju ändå så verkligheten är inrättad.

Och det ger viss tillförsikt. Det känns bra att du finns!

1 kommentar

Under Mysterier, Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

305. Långsökt – desto bättre

Måste dra ned brallorna på de som försöker fördumma oss genom lögn & inkonsekvens

Ju mer långsökt – desto bättre – eftersom det är det osannolika som får mest uppmärksamhet.

Att rent bondfångeri fungerar är ju beprövat – samtidigt som det skulle krävas så lite av oss att förstå att det ofta rör sig om rena slagfällor. Och som jag för sju år sedan inledde denna blogg med: ”Vem skulle tro mig om jag påstod att månen var gjord av ost?”

Det här med månen var kanske lite långsökt, däremot skulle det snabbt gå att få spridning om jag nu ex. påstod  att ”det finns bildbevis på att Joseph Biden försökte mörklägga sin medverkan i det som kommit att bli känt som ”Pizzagate””.

Lögnen ligger så nära till hands och har alltid ett försprång före sanningen som inte är lika spektakulär och därför mindre lockande. Det är det som är det stora problemet.

De som tjänar på att sprida krystad och falsk information har förstås mest att vinna på att ligga mitt i nyhetsflödet – det är där vi är som mest mottagliga. (DN 17-04.09)

I de stora nyhetshändelserna uppstår informationsunderskott som lätt går att utnyttja

Samtidigt med terroristattackerna i Stockholm och London uppstod exempelvis en tornado av falsk information som bland annat ville påvisa att det i själva verket var ”etablissemanget” som låg bakom attackerna.* (Expo 17-04-11).

Inkonsekvens är inget problem i trollkulturer – snarare tvärtom.

Terrordåden betecknades som ”false flag operations” – alltså iscensatta i syfte att stärka etablissemangets makt – samtidigt som många också önskade utmåla muslimer som skyldiga rent generellt. Vilket också innebar att dessa röster inte alltid visste vilken fot de skulle stå på. Inkonsekvens är dock inget problem i trollkulturer – snarare tvärtom.

Visst, det är lätt att fångas av konspirationsteorier som handlar om att fienden i själva verket befinner sig mitt ibland oss, som i filmen ”Three days of the Condor” eller som nu senast i TV-serien ”Homeland”.

Men någonstans i dessa kittlande spänningsfält måste vi ändå ställa oss på tårna och fråga oss vad som är mest troligt, mest sannolikt – alltså sätta en ära i att vara smartare än dom. Samtidigt som vi förstås alltid måste avslöja och dra ned brallorna på de som försöker fördumma oss  genom lögner.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens

303. Surt, men riktigt, riktigt sant!

Vi kan skratta åt förekomsten av ”alternative facts” så länge dessa inte missbrukas av våra högsta ledare

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att frågorna om vad som är sanning och som rör filosofins kanske mest centrala problem i dag skulle bli så aktuella att de återkommer i de mest vardagliga samtal och sammanhang.

Det finns förstås sånt som är absolut sant, inget snack om saken, sådant som ingen kan rucka på.

Som exempelvis att 1+1=2! Vilket ändå är rätt trivialt eftersom det endast är sant i enlighet med sin betydelse. Gräset är alltså bara grönt förutsatt att grönt är vad vi kallar den färg gräset har. 

Men vi har vi ju också sådana generella och sanna påståenden som ex. att atommassan hos väte är 1,00794 u ± 0,00001 u och att vatten fryser vid minus noll, vilka är sanna förutsatt man nu räknat rätt, vill säga.

Sen har vi ju förstås en rad meningslösheter som ändå uppfattas som sanna trots att de inte går att få någon rätsida på – som påståenden att ”kärleken är gränslös” eller att ”gud är god” som inte utsäger någonting mer än möjligtvis en förhoppning.

Vidare har vi ju sådana händelser som bara är sanna eller falska beroende på faktiska omständigheter: antingen var uppslutningen till Donald Trumps inauguration den största i världshistorien eller så var den inte det – beroende på hur många som verkligen var där. Här finns alltså inget utrymme för några alternativa eller relativa fakta även om somliga försökte sig på det tricket.

Kellyanne Conway var ju själv på plats så det är klart att hon har en upplevelse av hur många som var samlade – men upplevelser är inte det samma som fakta. Surt men riktigt, riktigt sant!

När vi däremot ger uttryck för våra egna åsikter och perspektiv befinner vi oss givetvis inom ett område där saker och ting är relativa mest hela tiden.

Relativa till oss själva. Och därför inte heller kan vara varken sanna eller falska på samma sätt.

Det samma gäller då givetvis om du och jag slår våra påsar ihop och gemensamt tycker något. Det blir fortfarande relativt oss.

Det samma om alla i Sverige går samman och tycker något spektakulärt.

Eller om alla Européer gör gemensam sak.

Det blir inte mer objektivt för det. Det är fortfarande relativt den kultur vi då utgår från. Åsikter och meningar kan alltså aldrig vara det samma som fakta hur många vi än är som omfattar dem. Surt, men sant!

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Sanning & Inkonsekvens

253. Schhhh! Inte ett knyst!

silence

Schhhhhhh!

Jag tänker att det ändå är en jädrans tur att de inte gjort gemensam sak!

Jag menar, om alla som är mot den moderna världen – om de skulle börja samarbeta – skulle vi andra få det rätt tufft!

Och motståndarna är ju dessutom i överväldigande majoritet!

Det är alltså mest bara flax att de hittat på olika versioner av sanningen och därför börjat tillbe vad de själva uppfattat som skilda gudar.

Att det egentligen är samma beläte de knäfaller inför bör vi nog inte knysta om.

Nä, låt oss för guds skull hålla tyst! Ja, inte ens skämta om det! därför att till och med den mest subtila ironi kan få dem att börja vässa knivarna. Och det vill vi ju inte.

Hitintills har de i tusentals år riktat huvudparten av sina maktsträvanden och frustrationer mot varandra; katoliker mot protestanter mot judar mot muslimer mot sunni mot shia mot ahmadiyya – alla i kamp mot alla – fast samtidigt i gemensam tillbedjan av samma gamla ökengud.

parismarch_crop1420989945046.jpg_1718483346

Vi säger inget! Men vi visar numer vad vi känner!

Vilket givetvis gjort det svårare för dem att enas i kamp mot deras enda riktiga fiende som alltid varit och alltid kommer att vara; upplysningen.

Med andra ord, vår idé om frihet, kunskap, vetenskap, humanism, demokrati och jämlikhet.

Värden som också mer eller mindre sammanfaller med idén om det moderna samhället.

Men idag finns det ju nu dessvärre en stor samling arga unga män (mest män) som insett detta och därför också riktar sina attacker mot just det öppna samhällets institutioner; mot symboler för kapitalet, yttrandefriheten och kvinnors lika rätt till utbildning.*

Och det öppna samhället är också väldigt sårbart på grund av just sin öppenhet! Det tillåter och uppmuntrar till och med avvikande uppfattningar och undergräver därmed på sikt även sin egen särställning.

Detta är och kommer alltid att vara demokratins akilleshäl. Att den är ideologisk och därmed per definition stelbent.

För att kunna skydda sig mot angrepp måste den demokratiska gemenskapen kunna stå enade, starka och våga lägga ut linjalerna. Och en början till denna samling kanske vi förhoppningsvis såg upptakten till under förra söndagens miljonmarsch i Paris.

–––

*En intressant analys om vad som kanske orsakat de unga männens frustration presenterades av vänster- & kulturfilosofen Slavoj Zizek i Dagens Nyheter den 15 januari.

 

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

248. Här-o-nu och bara-vara!

Stanford professors

Philip Zimbardo

Det finns en rätt vanlig nutids-jargong som menar att vi människor sällan lever i nuet! Och att vi istället är uppslukade av tankar kring vad som hänt och sådant som rör framtiden. Och många känner säkert just därför också en frustration över det faktum att de aldrig riktigt kan bara vara i nuet.

Visst! ”då-och-sedan” finns bara i vårt medvetande. Men även det vi kallar ”här-och-nu” och ”bara-vara” är en mental tilldragelse. Dessutom är det en upplevelse som färgas av vilka vi är och vilka minnen och framtidsdrömmar vi bär på.*

Visst, större delen av vår tid och mentala aktivitet har vi en rätt begränsad närvaro i stunden. Men mest troligtvis därför att stunden för det mesta inte riktigt kräver vår närvaro.

Vi har sett och registrerat otaliga träd, blommor, bilar och gator. Vi vet på ett ungefär hur allt ser ut och väljer av självbevarelsedrift att generalisera världen. Vilket också är rätt smart – för vi kan inte ta in och läsa av varje ny människa vi möter. Kan inte uppfatta alla de ständiga detaljer som kantar vår väg.

Vi behöver alltså inte ständigt stå på tårna i verkligheten. Men i den stund vi halkar och tappar fotfästet eller en älg springer ut framför vår bil – så måste vi vara där – och det tar som regel bara en bråkdel av en sekund.

Och därför, snarare än att förtvivlat söka greppa ett undflyende och abstrakt Nu – kanske det i själva verket mer handlar om att lära sig omfatta denna helhet. Var sak på sin plats.

Det berömda ”marshmallowtestet” visar just exempelvis att det inte alls var de barn som primärt levde i nuet som drog det längsta strået. Utan snarare de som kunde föreställa sig framtiden – kombinerat med erfarenheter tagna ur det förflutna.marshmallows-ENTERT0406-de

Utfallet i denna berömda studie visade nämligen att dessa barn senare i livet var mindre överviktiga, missbrukade inte droger i lika stor utsträckning, hade lättare att upprätthålla nära relationer, arbetade mer målmedvetet och var bättre på att hantera besvikelse och stress.**

———

*Se TED-talk och den amerikanske psykologen Philip Zimbardo (dåligt klädd, dålig pedagog och ser ut som en ex-con) som menar att ”happiness and success are rooted in the way we orient toward the past, present and future”.

**Marshmallowtestet : Att bemästra självkontroll av Walter Mischel, Volante, 2014

3 kommentarer

Under Sanning & Inkonsekvens

164. Det är lika bra att erkänna!

Praying_Hands

Och den faktiska tillbedjan skulle alltså ske efter ett visst mönster och först och främst riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och till sist ned mot jorden.

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel. Nu är det nämligen så att även jag en gång har varit i tro – eller hur man nu säger – och vänt mig till högre makter i innerlig längtan efter hjälp och tröst.

Jag hade till och med en egen böne-bok. Det var en sådan där liten anteckningsbok med plastpärmar och spiralbindning. Och den var grön.

Jag hade slagit hål i kanten med ett hålslag. Där hängde ett litet hänglås som dock inte gjorde någon större nytta eftersom pärmarna var mjuka. Men låset var nog mer symboliskt eftersom det handlade om att markera och skydda det mest hemliga som just då fanns i mitt liv.

Ingen fick nämligen veta – därför då skulle den ha förlorat all sin kraft.

I min böne-bok fanns fem magiska böne-tecken nedpräntade högst upp på varje sida. Dessa symboliserade fem nivåer eller allvars-grader. Och jag fick bara använda varje grad, fem gånger per år. Vilket sammantaget då gjorde 25 möjligheter att få mina önskningar uppfyllda. Och varje gång jag utnyttjade en önskan var jag tvungen att markera med en liten prick. Och höll jag mig bara till denna lilla överenskommelse, som jag i och för sig själv hittat på, skulle jag alltid bli bön-hörd. Det var så det var avtalat. Det var väldigt praktiskt.

Och jag höll stenhårt på regelverket – samtidigt som jag bevarade hemligheterna för mig själv. Jag hade min lilla böne-bok i tre år, från det jag var nio till det jag fyllde tolv. Och alla mina böner gick i uppfyllelse!

Felix_Toy_Pudel_Puddel1

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel.

Mina önskningar var också förenade med en ritual. Till att börja med fick jag aldrig önska något enbart för min egen skull – de fick bara användas för att be om att det skulle gå bra för någon annan. Det bara var så – allt annat var otänkbart.

Och den faktiska tillbedjan skulle också ske efter ett visst mönster.  Först och främst måste bönen riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och sist ned mot jorden.

Därför man kunde ju aldrig veta var denna mäktiga kraft som kunde höra bön verkligen höll hus.

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens