Kategoriarkiv: Sanning & Inkonsekvens

mars 29, 2023 · 8:45 f m

2023. Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

december 10, 2018 · 1:35 e m

322. Det är den! Själva balansakten.

Det är själva balansakten jag vill se mer utav.

Det är den! Själva balansakten. Den mellan tro och osäkerhet. Mellan slutenhet och öppenhet. Det är den jag är ute efter.

Därför att obalanser leder mestadels snett. Inte fel – men snett.

Att finna Mening med tillvaron gör oss trygga – meningslöshet otrygga. Därmed inte sagt att de inte är påhittade. Meningarna – precis som så mycket annat. Icke desto mindre förmår de göra oss mer sammanflätade, starkare tillsammans.

Mycket svårare är att skapa samhörighet utan övertygelser, utan gemensamma idéer eller ens en tro på sin egen rätt.

Visst! Det finns förstås en objektiv verklighet – som är fullständigt fullspäckad med sanningar – därute någonstans. Den vi alla försöker åberopa. Den vi tolkar, övertolkar och sedan väver in alla våra drömmar och förhoppningar i så att den oftast kan resultera i nästan vad som helst.

Om vi bara kunde ha börjat där. Här. Då hade det varit lättare att ta sig vidare.

Då hade vi kanske gemensamt kunnat komma fram till att mycket av det vi uppfattar som motsatser också bara är påhitt. Alla dessa kontraster som nu istället överdrivs och görs mer motsatta än någonsin.

Objektivism och relativism, nationalism och globalism, konservatism och liberalism. De är inte motsatser – de bara tvingas bli det. Av dem som inte längre orkar tänka efter.

Skulle här för att exemplifiera kunna säga att slutenhet och samling på olika sätt är nödvändiga för människan, gruppen och nationen – men öppenheten ger oss näring. De är inga motsatser.

För att återgå till det där med balansen.

De flesta föreställningar vi kan ha ryms på endera sidan i en balansakt. Påståenden och övertygelser som är i obalans är mer entydiga, något mer svart-vita. På slagsidorna är det därför alltid lättare att vara – det är nämligen där de flesta befinner sig. Till höger och vänster om mitten där man främst söker bekräftelse på att man själv har rätt.

I själva balansakten däremot är det alltid lite osäkert och svajigt. Minsta övervikt åt ena eller andra hållet så hamnar man i obalans. Där finns det inte många som vill vara. Där är det nämligen alldeles för utsatt, riskabelt och framförallt för ensamt att befinna sig.

4 kommentarer

Under Prsonlgt, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

juni 26, 2018 · 12:23 e m

315. Hej vännen,

Vi är så olika som två personer kan vara. Det kan jag vara glad över.

Du frågade hur det var. Jo, hyfsat OK! Det är bara det där ständiga skavet! Jag menar en slags irritation som riktas mot allt och alla. Och det värsta är att jag inte bara ser det hos mig själv och de som står mig nära utan samtidigt överallt och runtomkring.

Jag blir irriterad på dig och du på mig och vi på alla andra. Varför? Jo, oftast för att alla andra tänker fel, tycker fel, gör fel, äter fel, röstar fel – ja inte är så som vi, helt enkelt.

Och det gör att jag ibland finner det nästan outhärdligt att känna av andras närhet eller ens existens.

Så! På ett ungefär.

Hur kunde det bli så?

Hur kunde jag bli så intolerant?

Min förklaring är att det någonstans kan vara följden av en pågående kultur- och språkförbistring där ordens betydelser till slut bryter samman så vi förlorar förmågan att lyssna, förstå eller göra oss förstådda. Och att det är detta som ger upphov till vår oförmåga att orka med andra.

Eller så är det bara jag som börjar bli gammal, ointresserad, bekväm, inskränkt och tolkar in detta i allt och alla.

Jag vet inte!

I varje fall inte med någon större säkerhet.

Och när jag inte längre kan känna mig säker – känner jag mig istället osäker. Och när jag känner mig osäker blir jag lätt förvirrad – och då blir jag än mer irriterad och mindre tolerant. I en slags nedåtgående spiral.

Och då tänker jag om detta kanske är priset vi får betala för att ha dekonstruerat världen och sanningen och i buddhistisk yra förklarat att allt är påhittat. Och frågan uppstår då; skulle vi med facit i hand ändå ha gjort det?

Och sedan – mitt i allt detta oväsendet så finns också du. Och det gör mig glad. För du ger mig en känsla av att inte vara ensam – trots att vi är så olika och inte tycker samma saker. Vilket ju kan låta lite paradoxalt – men det är ju ändå så verkligheten är inrättad.

Och det ger viss tillförsikt. Det känns bra att du finns!

1 kommentar

Under Mysterier, Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

maj 2, 2017 · 9:30 f m

305. Långsökt – desto bättre

Måste dra ned brallorna på de som försöker fördumma oss genom lögn & inkonsekvens

Ju mer långsökt – desto bättre – eftersom det är det osannolika som får mest uppmärksamhet.

Att rent bondfångeri fungerar är ju beprövat – samtidigt som det skulle krävas så lite av oss att förstå att det ofta rör sig om rena slagfällor. Och som jag för sju år sedan inledde denna blogg med: ”Vem skulle tro mig om jag påstod att månen var gjord av ost?”

Det här med månen var kanske lite långsökt, däremot skulle det snabbt gå att få spridning om jag nu ex. påstod  att ”det finns bildbevis på att Joseph Biden försökte mörklägga sin medverkan i det som kommit att bli känt som ”Pizzagate””.

Lögnen ligger så nära till hands och har alltid ett försprång före sanningen som inte är lika spektakulär och därför mindre lockande. Det är det som är det stora problemet.

De som tjänar på att sprida krystad och falsk information har förstås mest att vinna på att ligga mitt i nyhetsflödet – det är där vi är som mest mottagliga. (DN 17-04.09)

I de stora nyhetshändelserna uppstår informationsunderskott som lätt går att utnyttja

Samtidigt med terroristattackerna i Stockholm och London uppstod exempelvis en tornado av falsk information som bland annat ville påvisa att det i själva verket var ”etablissemanget” som låg bakom attackerna.* (Expo 17-04-11).

Inkonsekvens är inget problem i trollkulturer – snarare tvärtom.

Terrordåden betecknades som ”false flag operations” – alltså iscensatta i syfte att stärka etablissemangets makt – samtidigt som många också önskade utmåla muslimer som skyldiga rent generellt. Vilket också innebar att dessa röster inte alltid visste vilken fot de skulle stå på. Inkonsekvens är dock inget problem i trollkulturer – snarare tvärtom.

Visst, det är lätt att fångas av konspirationsteorier som handlar om att fienden i själva verket befinner sig mitt ibland oss, som i filmen ”Three days of the Condor” eller som nu senast i TV-serien ”Homeland”.

Men någonstans i dessa kittlande spänningsfält måste vi ändå ställa oss på tårna och fråga oss vad som är mest troligt, mest sannolikt – alltså sätta en ära i att vara smartare än dom. Samtidigt som vi förstås alltid måste avslöja och dra ned brallorna på de som försöker fördumma oss  genom lögner.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

april 25, 2017 · 12:38 e m

303. Surt, men riktigt, riktigt sant!

Vi kan skratta åt förekomsten av ”alternative facts” så länge dessa inte missbrukas av våra högsta ledare

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att frågorna om vad som är sanning och som rör filosofins kanske mest centrala problem i dag skulle bli så aktuella att de återkommer i de mest vardagliga samtal och sammanhang.

Det finns förstås sånt som är absolut sant, inget snack om saken, sådant som ingen kan rucka på.

Som exempelvis att 1+1=2! Vilket ändå är rätt trivialt eftersom det endast är sant i enlighet med sin betydelse. Gräset är alltså bara grönt förutsatt att grönt är vad vi kallar den färg gräset har. 

Men vi har vi ju också sådana generella och sanna påståenden som ex. att atommassan hos väte är 1,00794 u ± 0,00001 u och att vatten fryser vid minus noll, vilka är sanna förutsatt man nu räknat rätt, vill säga.

Sen har vi ju förstås en rad meningslösheter som ändå uppfattas som sanna trots att de inte går att få någon rätsida på – som påståenden att ”kärleken är gränslös” eller att ”gud är god” som inte utsäger någonting mer än möjligtvis en förhoppning.

Vidare har vi ju sådana händelser som bara är sanna eller falska beroende på faktiska omständigheter: antingen var uppslutningen till Donald Trumps inauguration den största i världshistorien eller så var den inte det – beroende på hur många som verkligen var där. Här finns alltså inget utrymme för några alternativa eller relativa fakta även om somliga försökte sig på det tricket.

Kellyanne Conway var ju själv på plats så det är klart att hon har en upplevelse av hur många som var samlade – men upplevelser är inte det samma som fakta. Surt men riktigt, riktigt sant!

När vi däremot ger uttryck för våra egna åsikter och perspektiv befinner vi oss givetvis inom ett område där saker och ting är relativa mest hela tiden.

Relativa till oss själva. Och därför inte heller kan vara varken sanna eller falska på samma sätt.

Det samma gäller då givetvis om du och jag slår våra påsar ihop och gemensamt tycker något. Det blir fortfarande relativt oss.

Det samma om alla i Sverige går samman och tycker något spektakulärt.

Eller om alla Européer gör gemensam sak.

Det blir inte mer objektivt för det. Det är fortfarande relativt den kultur vi då utgår från. Åsikter och meningar kan alltså aldrig vara det samma som fakta hur många vi än är som omfattar dem. Surt, men sant!

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

januari 16, 2015 · 11:57 f m

253. Schhhh! Inte ett knyst!

silence

Schhhhhhh!

Jag tänker att det ändå är en jädrans tur att de inte gjort gemensam sak!

Jag menar, om alla som är mot den moderna världen – om de skulle börja samarbeta – skulle vi andra få det rätt tufft!

Och motståndarna är ju dessutom i överväldigande majoritet!

Det är alltså mest bara flax att de hittat på olika versioner av sanningen och därför börjat tillbe vad de själva uppfattat som skilda gudar.

Att det egentligen är samma beläte de knäfaller inför bör vi nog inte knysta om.

Nä, låt oss för guds skull hålla tyst! Ja, inte ens skämta om det! därför att till och med den mest subtila ironi kan få dem att börja vässa knivarna. Och det vill vi ju inte.

Hitintills har de i tusentals år riktat huvudparten av sina maktsträvanden och frustrationer mot varandra; katoliker mot protestanter mot judar mot muslimer mot sunni mot shia mot ahmadiyya – alla i kamp mot alla – fast samtidigt i gemensam tillbedjan av samma gamla ökengud.

parismarch_crop1420989945046.jpg_1718483346

Vi säger inget! Men vi visar numer vad vi känner!

Vilket givetvis gjort det svårare för dem att enas i kamp mot deras enda riktiga fiende som alltid varit och alltid kommer att vara; upplysningen.

Med andra ord, vår idé om frihet, kunskap, vetenskap, humanism, demokrati och jämlikhet.

Värden som också mer eller mindre sammanfaller med idén om det moderna samhället.

Men idag finns det ju nu dessvärre en stor samling arga unga män (mest män) som insett detta och därför också riktar sina attacker mot just det öppna samhällets institutioner; mot symboler för kapitalet, yttrandefriheten och kvinnors lika rätt till utbildning.*

Och det öppna samhället är också väldigt sårbart på grund av just sin öppenhet! Det tillåter och uppmuntrar till och med avvikande uppfattningar och undergräver därmed på sikt även sin egen särställning.

Detta är och kommer alltid att vara demokratins akilleshäl. Att den är ideologisk och därmed per definition stelbent.

För att kunna skydda sig mot angrepp måste den demokratiska gemenskapen kunna stå enade, starka och våga lägga ut linjalerna. Och en början till denna samling kanske vi förhoppningsvis såg upptakten till under förra söndagens miljonmarsch i Paris.

–––

*En intressant analys om vad som kanske orsakat de unga männens frustration presenterades av vänster- & kulturfilosofen Slavoj Zizek i Dagens Nyheter den 15 januari.

 

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

december 24, 2014 · 4:46 e m

248. Här-o-nu och bara-vara!

Stanford professors

Philip Zimbardo

Det finns en rätt vanlig nutids-jargong som menar att vi människor sällan lever i nuet! Och att vi istället är uppslukade av tankar kring vad som hänt och sådant som rör framtiden. Och många känner säkert just därför också en frustration över det faktum att de aldrig riktigt kan bara vara i nuet.

Visst! ”då-och-sedan” finns bara i vårt medvetande. Men även det vi kallar ”här-och-nu” och ”bara-vara” är en mental tilldragelse. Dessutom är det en upplevelse som färgas av vilka vi är och vilka minnen och framtidsdrömmar vi bär på.*

Visst, större delen av vår tid och mentala aktivitet har vi en rätt begränsad närvaro i stunden. Men mest troligtvis därför att stunden för det mesta inte riktigt kräver vår närvaro.

Vi har sett och registrerat otaliga träd, blommor, bilar och gator. Vi vet på ett ungefär hur allt ser ut och väljer av självbevarelsedrift att generalisera världen. Vilket också är rätt smart – för vi kan inte ta in och läsa av varje ny människa vi möter. Kan inte uppfatta alla de ständiga detaljer som kantar vår väg.

Vi behöver alltså inte ständigt stå på tårna i verkligheten. Men i den stund vi halkar och tappar fotfästet eller en älg springer ut framför vår bil – så måste vi vara där – och det tar som regel bara en bråkdel av en sekund.

Och därför, snarare än att förtvivlat söka greppa ett undflyende och abstrakt Nu – kanske det i själva verket mer handlar om att lära sig omfatta denna helhet. Var sak på sin plats.

Det berömda ”marshmallowtestet” visar just exempelvis att det inte alls var de barn som primärt levde i nuet som drog det längsta strået. Utan snarare de som kunde föreställa sig framtiden – kombinerat med erfarenheter tagna ur det förflutna.marshmallows-ENTERT0406-de

Utfallet i denna berömda studie visade nämligen att dessa barn senare i livet var mindre överviktiga, missbrukade inte droger i lika stor utsträckning, hade lättare att upprätthålla nära relationer, arbetade mer målmedvetet och var bättre på att hantera besvikelse och stress.**

———

*Se TED-talk och den amerikanske psykologen Philip Zimbardo (dåligt klädd, dålig pedagog och ser ut som en ex-con) som menar att ”happiness and success are rooted in the way we orient toward the past, present and future”.

**Marshmallowtestet : Att bemästra självkontroll av Walter Mischel, Volante, 2014

3 kommentarer

Under Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

mars 23, 2013 · 4:26 e m

164. Det är lika bra att erkänna!

Praying_Hands

Och den faktiska tillbedjan skulle alltså ske efter ett visst mönster och först och främst riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och till sist ned mot jorden.

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel. Nu är det nämligen så att även jag en gång har varit i tro – eller hur man nu säger – och vänt mig till högre makter i innerlig längtan efter hjälp och tröst.

Jag hade till och med en egen böne-bok. Det var en sådan där liten anteckningsbok med plastpärmar och spiralbindning. Och den var grön.

Jag hade slagit hål i kanten med ett hålslag. Där hängde ett litet hänglås som dock inte gjorde någon större nytta eftersom pärmarna var mjuka. Men låset var nog mer symboliskt eftersom det handlade om att markera och skydda det mest hemliga som just då fanns i mitt liv.

Ingen fick nämligen veta – därför då skulle den ha förlorat all sin kraft.

I min böne-bok fanns fem magiska böne-tecken nedpräntade högst upp på varje sida. Dessa symboliserade fem nivåer eller allvars-grader. Och jag fick bara använda varje grad, fem gånger per år. Vilket sammantaget då gjorde 25 möjligheter att få mina önskningar uppfyllda. Och varje gång jag utnyttjade en önskan var jag tvungen att markera med en liten prick. Och höll jag mig bara till denna lilla överenskommelse, som jag i och för sig själv hittat på, skulle jag alltid bli bön-hörd. Det var så det var avtalat. Det var väldigt praktiskt.

Och jag höll stenhårt på regelverket – samtidigt som jag bevarade hemligheterna för mig själv. Jag hade min lilla böne-bok i tre år, från det jag var nio till det jag fyllde tolv. Och alla mina böner gick i uppfyllelse!

Felix_Toy_Pudel_Puddel1

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel.

Mina önskningar var också förenade med en ritual. Till att börja med fick jag aldrig önska något enbart för min egen skull – de fick bara användas för att be om att det skulle gå bra för någon annan. Det bara var så – allt annat var otänkbart.

Och den faktiska tillbedjan skulle också ske efter ett visst mönster.  Först och främst måste bönen riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och sist ned mot jorden.

Därför man kunde ju aldrig veta var denna mäktiga kraft som kunde höra bön verkligen höll hus.

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

april 13, 2012 · 11:50 f m

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

mars 14, 2012 · 4:32 e m

125. Vilka fnyser åt kulturrelativismen?

Kulturrelativismen innebär att det alltid är vi människor som avgör om något ska vara rakt eller krokigt...

Det är väl ändå så att det är vi människor som har kunskaper, som fördjupar oss i saker o ting och lägger ut färdriktningar? Det är ju alltid vi, eller i varje fall några av oss, som driver samhälle och utveckling vidare.

Det är därmed också vi som håller i måttstockarna; det är alltså vi som bestämmer oss för att vägarna ska vara raka, ekonomin ha en viss styrning och att våra politiker ska väljas i god demokratisk ordning – om det nu är det vi vill, vill säga.

Och vissa bland oss får lov att bidra med att tycka, tänka och göra väldigt mycket medan andra får nöja sig med försvinnande lite.

Det är väl så det är? Eller hur? Check!

Trots detta självklara faktum finns det nu de som ändå hävdar att det är något annat som avgör och bestämmer hur något ska vara.

Man menar exempelvis att sådant som skönhet och sanning finns i sig – kunskapen likaså – och att dessa finns helt oberoende av oss människor.

Det är också dessa röster som nu i debatterna slänger sig med ordet ”kulturrelativism” (fnys!) så fort det är något som talar dem emot.*

Vad de gör är egentligen inget annat än att uttrycka en önskan om att hävda sina egna ståndpunkters suveränitet – på bekostnad av andras.

Denna inställning till sig själva och de egna övertygelserna är nu något vi möter hos framför allt vissa skribenter på ”högerflanken”  (speciellt i den senaste tidens kulturdebatter i DN, SvD, Axess, etc). Företrädesvis då män som gärna vill förankra sina synpunkter i något som inte bara är (feminint) tillfälligt, flytande och relativt.

Och man har ofta med stora gester talat om ”upplysning” kontra ”relativism”. Allt för att skänka kraft och dignitet åt just de egna ståndpunkterna (där man då ställt sig själva på upplysningens sida).

...medan andra grupperingar i samhället tillbedjer andra och kanske mer upphöjda rättesnören.

Andra som också och på liknande grunder hävdar de egna övertygelsernas suveränitet – fast utan att blanda in upplysningen – är alla de ortodoxa muslimska män som också kräver respekt för sin version av sanningen.

Dessa män ogillar också den feministiska ”kulturrelativismen” (och demokratin) som hotar att bryta deras makt över världen, sanningen och kvinnorna.

Alltså två helt skilda grupper män – men med mycket mer gemsamt än vad de själva tror.

–––

*En liknande idé men med andra förtecken skrev nyligen Maud Eduards, Carin Holmberg, Johanna Langhorst och Hanna Olsson om på DN Kulturdebatt den 13 mars 2012: Hatet skapar rädsla och tystnad.

Lämna en kommentar

Under Feminism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,