Category Archives: Humaniora

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

242. Vem vill framstå som obildad?

Jag har förstått att det är många som försöker sätta fingret på det här med bildning – vad det är och inte är. Och det måste man ju också kunna fundera över, speciellt när det gäller centrala begrepp som bygger själva vår kultur.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det finns gemenskaper som totalt skiter i allt vad bildning heter – och vi som är någorlunda bildade kallar vanligtvis dessa för sub-kulturer.

Men även i sådana utanförskap finns det som regel lämningar av en slags positiv bildningssyn – därför ingen, inte ens i en subkultur, vill själva framstå som obildbara.

Så även om vi undrar och funderar över det här med bildning – så är det ändå otvetydigt så att de flesta av oss ändå har ett hum om vad motsatsen innebär.

Och det är troligtvis där vi måste börja om vi vill försöka förstå vad det är.

Och förresten, Är och Är – ett begrepp Är aldrig någonting innan vi gemensamt mejslat fram dess innehåll.

Så vad menar vi då egentligen när vi talar om bildning?

Jo till en början talar vi säkert om en mängd olika saker. Och för att förstå innehållet (hela dess utsträckning) – måste vi nog först förstå hur det utvecklats och hur det sedan faktiskt används och uppfattas. Samtidigt tror jag inte direkt vi behöver veta vad bildning är för att uppfattas som normalbildade.

Vad kan man då säga? Jo, bildningsbegreppet ser ut att vara ett konglomerat av en mängd olika egenskaper som vi gemensamt uppfattar som viktiga när det gäller vår förmåga att förstå och orientera oss i tillvaron. Och här ingår sådant som förmågan att göra sig förstådd, förmågan att förstå, förmågan att kommunicera, reflektera, hantera abstraktioner, äga viktig information, etc.

Vad jag dock kan se är att bakom dessa egenskaper döljer sig ändå en minsta gemensamma nämnare – nämligen förmågan till språk. Och då talar vi inte om att man ska kunna tala perfekt svenska, engelska eller arabiska – utan snarare att man har ett språk som möjliggör viktiga och centrala aspekter av de egenskaper som i sluttampen utgör vad vi kallar ”bildning”.

Därför utan ett språk står vi oss ganska slätt!

 

8 kommentarer

Filed under Humaniora, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

240. Så kan man ju också se det

image_preview

Wilhelm von Humboldts vurm för bildning – är kanske bara halva sanningen

Det finns uppenbarligen de som fortfarande är intresserade av bildning – och då inte bara av bildning i sig – utan även av frågan om vad bildning i själva verket är. För det är ju inte helt givet – i varje fall inte för de någorlunda bildade.

Och det är ju framförallt dessa som börjar fundera över sånt. De obildade couldn´t care less!

Men då jag ogärna upprepar mig (om det nu inte görs av retoriska skäl, vill säga) vill jag här istället hänvisa den intresserade till mitt försök att kartlägga ”Bildning – Var i består egentligen själva värdet?”.

Så!

För övrigt ville jag bara här kortfattat komplettera och förklara varför jag i nämnda essä skriver att jag misstänker att man som regel misstolkat Wilhelm von Humboldts berlinska bildningsideal*.

Främst, att retrospektivt försöka förstå implikationerna av de Humboldtska utbildningsidealen är inte det samma som att då ha tvingats inordna sig i den då nya upplysningspedagogiken.

Vi uppfattar så att säga saken från två olika håll!

Och om vi exempelvis lyssnar till vad Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) hade att säga om saken så är han mycket irriterad över att universiteten under hans tid blivit alltmer nyttoinriktade. Och han skriver retoriskt i bl.a GötzenDämmerung (29) att ”Vad är den högre utbildningens uppgift? Att förvandla människor till maskiner.”

smile_cover

Leenden lyser upp mest där man minst anar dem

Detta var alltså det Humboldtska idealets praktiska konsekvenser sett ur en samtida (men kanske otidsenlig) betraktares ögon.

Och vad detta nya  ideal innebar var bl.a att det inom universitetens verksamhet skulle ingå både undervisning och forskning.

Och att det nya utbildningsväsendet främst var till för elevernas skull – inte för professorernas.

Det var elevens utbildning som sattes i fokus – inte längre lärarens önskan om att sitta och grotta ned sig i specialämnen. Det var det som var den riktigt stora förändringen.

Och framförallt betonades kunskaper inom språk, matematik och historia som man menade gav människan verktyg att analysera nya viktiga vetenskapsområden.

Och kopplat med ett mer allmänt upplysningsideal var tanken att dessa ämnen skulle ge oss alla större möjligheter att skickligt omfamna framtiden.

Och som sådant var det nya bildningsidealet ”Bildung” en metod, ett verktyg att utveckla inte bara sig själv, utan även samhället i stort och var knutet till det nya vetenskapliga kunskapsidealet.

Så! Kan man också förstå det!

—-

*Läs mer om det historiska perspektivet på Humboldt Universitets egen hemsida: https://www.hu-berlin.de/ueberblick-en/history

Artikel av Sven Eric Liedman som dock inte stödjer min tolkning av Humboldt http://www.hsv.se/download/18.539a949110f3d5914ec800075386/bildning_frihet_motstand_135kb.pdf

Intressant UR-program om bildning: http://www.ur.se/Produkter/176800-Larandets-idehistoria-Vad-ar-bildning#Skapa-klipp

8 kommentarer

Filed under Humaniora, Kunskap vs. Okunskap

209. Vad tusan menas med ”Kultur”?

vangogh

Van Gogh – en tvättäkta ”kulturarbetare”? eller?

Kultur? – Va? Ja, vad är det vi pratar om? Vad menar vi? Ett är dock säkert – när vi talar om kultur – talar vi om en mängd olika saker. Men kanske framförallt om skilda aspekter av människan.

Många som hör ordet ”kultur” kanske mest tänker på hur olika vi människor lever våra liv; hur vi klär oss, dansar eller sjunger. Alltså allt sådant som har med våra traditioner att göra. Det är väl kanske den mest utbredda förståelsen av kulturbegreppet.

Sedan i en något smalare betydelse avses sådant som mer har att göra med litteratur, konst, skådespeleri, dans och så vidare. Alltså sådant som faller under det konstnärliga området med dess olika skapande uttryck.

Men i grunden är ordet ”kultur” ett agrart uttryck som hänger samman med att kultivera – d.v.s. göra jorden lucker och mer anpassad för växtlighet. Och det var först med denna förbättringsanalogi som ordet steg in i det allmänna språkbruket. Så vitt man vet återfinns begreppet först hos Cicero då han skriver om människans andliga utveckling via främst tänkandet. Men då hade det knappast något med de sköna konsterna att göra.

Begreppet ”kultur” har med tiden blivit bärare av en stor mängd innehåll.

Kultur

Konst och kultur? Teater? Musik? Dans? Hantverk? Matlagning? Kransbindning?

Och för att vara ett kulturellt uttryck i den ena eller andra betydelsen, räcker det ju inte med att två grässtrån råkar korsa varandra. Men om däremot en konstnär lägger två grässtrån i kors är det ett uttryck för en önskan att gestalta något och blir därmed till kultur. Samma sak om en fotograf ser och avbildar två korsande grässtrån eller om någon flätar dem samman till en ring.

Och som säkert någon nu anar så är det här bara en upptakt till en något mer djuplodande neddykning i kulturbegreppet.

Och denna fördjupning har sin grund i att jag inte längre förstod vad som diskuterades i de offentliga kulturdebatterna. Jag kunde inte hänga med när ”kulturvännerna” slog ett slag för kulturen.

Jag förstod inte heller meningen med att den nuvarande borgerliga regeringen efterfrågade ett större samarbete mellan kultur och näringsliv. Vad är det egentligen man talar om här? Vad är kultur?[1]


[1] Därför har jag gjort en klassisk epoche gällande kulturbegreppet – alltså börjat med att strippa det på varje förutfattad mening för att sedan se vad som blir kvar och vad som går att återanvända och bygga upp igen. Om det låter intressant? läs då:  ”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i kulturen?

4 kommentarer

Filed under Estetik, Humaniora, Konst & Kultur

197. Hajar du?

15623239-origpic-6504c1

Hajar du?

Jag uppskattar verkligen personer som bekräftar mig. Sådana som ger mig den där kittlande och lite upplyftande känslan av att det just är jag som är rolig, stringent, vass, smart, snygg, what ever… och jag trivs därför också bäst i sällskap där jag känner att jag förmår komma till ”min rätt”, så att säga.

Det är ju inte så konstigt! Vem skulle någonsin uppskatta att vara bland sådana som uppfattar oss som ointressanta, lite bakom flötet eller rentav osköna?

Precis!

Och därför söker vi oss i bästa fall också till situationer där vi kan framstå som just de vi vill uppfattas som.

Vill jag känna mig någorlunda bildad och smart gäller det förståss att sätta mig i en situation där omgivningen just också förmår uppfatta mig som det. Men de bör inte heller vara för kunniga och begåvade i förhållande till just mig – bara så där lite lagom.

Försätter jag mig i en kontext där människor verkligen är superskärpta finns ju alltid risken att mina egna förmågor inte värdesätts så som jag kanske själv hade hoppats på, risken finns att de rent av finner mig obegåvad – och det vill man ju inte riktigt riskera.

Därför är det klokt att se till att befinna sig på sin egen nivå.
Hajar du?

Writer Jonathan Franzen

Jonathan Franzen

För om jag hamnar i en situation bland totalt obildade och obegåvade personer så ligger det ju å andra sidan nära till hands att de överhuvudtaget inte uppfattar min begåvning överhuvudtaget. Kanske bara finner mig stollig när jag försöker kommentera söndagens långa, snåriga och tillika lite bittra, inlägg av Jonathan Franzen i DN´s kulturdel*.

Haja till då!

Och samma sak gäller troligen i alla möjliga situationer. Vill man uppfattas som rik bör man inte beblanda sig med alltför rika eftersom man där med stor sannolikhet kommer att uppfattas som fattig. Och det samma gäller inom alla slag av hierarkiska system – alltså situationer där vi ingår och uppfattas i förhållande till den andre.

Och frågan är väl om det överhuvudtaget finns några neutrala sådana sociala situationer där denna strukturella lagbundenhet inte skulle spela någon roll?

DN, söndag den 22 september 2013.

4 kommentarer

Filed under Humaniora, Kulturdebatt

196. Älskar du mig?

487134_10151155587243025_1137182157_n

Älskar du mig?

Man vet att man åldrats – eller åtminstone hamnat på fel plats – när man inte längre känner igen sig.

Det var som härom veckan när jag i ett samtal med en något yngre person sa att man ju inte gärna slår på dem som redan ligger och fick till svar: – Varför då?

Personen i fråga hade aldrig hört talas om uttrycket att man inte ska slå på den som redan ligger.

Och för mig, i den kultur jag vuxit upp, var detta en sådan självklar moralisk ståndpunkt att ingen egentligen kunde motsäga den – än mindre inte känna till den.

Språket etsar sig på så vis in i oss och sätter avtryck som på olika sätt påverkar hur vi tänker och hur vi sedan gör.

För mig vore det troligen rent fysiskt omöjligt att sparka på den jag redan slagit till marken – om jag nu överhuvudtaget skulle ha slagit någon till marken, vill säga – det moraliska medvetandet skulle helt enkelt ha satt stopp för själva benrörelsen.

Det är på så vis vårt språk, alltså hur vi säger och tänker om saker och ting, påverkar de delar av vår hjärna där våra beteenden uppstår.

Vår uppfostran, vår kultur, vår moral och våra värderingar utgör grunden för vår natur – våra tankar blir till handlingar genom rent fysiska övergångar.

brain_illo_news

Det går numera att mäta djupet av din kärlek. Är du bekväm med det?

Och dessa kan vi i dag studera. Och detta gör man inom den moderna neurovetenskapen som är ett vetenskapsområde som alltmer förmår möta det rent mänskliga.

Eller kanske mer korrekt uttryckt: ett område där vi kan börja mäta våra tankar och känslor.

Man skulle kunna förklara det så här: Om du verkligen älskar mig så mycket som du påstår – kan vi nu äntligen avgöra detta genom att helt enkelt mäta vilken respons din hjärna ger vid tanken på mig.

Vi kan nu alltså ”se” i vilka utsträckning dina områden för ”älska” aktiveras och jag kan därmed få det bekräftat vad jag hitintills endast haft ditt ord på.

Så… på ett ungefär fungerar det. Såväl med kärleken som med moralen.

Och som den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank skriver: ”Den moderna hjärnforskningen är på väg att revolutionera vår syn på oss själva och världen.”*

* Lone Frank, Neurorevolutionen, Fri Tanke Förlag 2012-

1 kommentar

Filed under Etik, Humaniora, Naturvetenskap

180. Solen, regnet & hundarna

I-initial_mit_Kletterer._Reichenau_10.Jhdtbland känns det som om jag inte riktigt levde på samma planet. No offense! Vi är bara så olika. Och faktiskt, frågan är om jag inte själv även kan vara olik mig själv! Därför ibland är det som om jag levde i minst två skilda världar. Dels den som består av allt det där mest näraliggande och som jag möter varje dag; solen, regnet, hundarna som hoppar runt i sängen. Men sedan finns det ju också en värld jag samlat på mig och som nu mest bara finns kvar som fragment; alla intryck, allt jag läst, hört eller reflekterat över – och det har man ju gjort. Reflekterat! Men utöver dessa bägge världar, eller vad man nu ska kalla dem? finns det ju även en verklighet utanför mig. Liksom en värld fylld av röster som härstammar från alla er, ”där ute”. Vart jag egentligen vill komma nu är bara till det triviala faktum; att det inte alltid är så att alla dessa olika världar – eller ska vi kalla dem perspektiv – sammanfaller. Och då kan det ju lätt bli till slitningar och ibland till en strid på kniven om vilka som är mest riktiga. Men hur är det egentligen? Om vi nu alla betraktar just våra egna föreställningar som de mest verkliga, följer då ur detta att vi också lever i olika världar? Där allt är riktigt och sant, på sitt säregna sätt? Men detta motsätter sig ju såväl förnuftet, vetenskapen samt huvuddelen av vår nuvarande idé- & tanketradition – som snarare lär oss att vi lever i en och samma värld men helt enkelt bara har skilda (eller dåligt uppbyggda) uppfattningar? Men i sådana fall, det vet vi ju, måste ju någon av oss ha mer rätt än en annan! Eller hur? Men det har vi ju också fått höra är fel. Ingen är ju för mer än någon annan. Vilket ju nu gör att det hela börjar kännas rätt förvirrat. Och jag tänker då bara över hur besvärligt och ångestladdat det kan vara med en personlig inre motsättning – vad betyder det då inte när en hel civilisation, kultur eller nation rids av samma slags inre kluvenhet?

2 kommentarer

Filed under Demokrati, Humaniora, Kulturdebatt