Tillhör antiken vår historia?
Nej, problemet är primärt inte antikämnets vara eller icke-vara i våra skolor. Snarare hur samtalen kring frågan förs. Dilemmat härrör inte i första hand utifrån olika uppfattningar om historieämnets betydelse utan snarare i oklarheter kring andemeningen av ordet ”vår”. Och när vi inte längre har koll på riktning blir det allt svårare för oss att veta vart vi är på väg. Därav många oklarheter.
Problemen kring vilka ”vi” är och vad som är ”vårt” överskuggar i dag det mesta som sker i vår värld. Den politiska och kulturella utvecklingen kretsar ständigt kring detta – även om det sker utifrån olika perspektiv. Därför är det inte längre relevant att begränsa diskussionen här till att bara handla om huruvida antikämnet bör ges prioriterat utrymme i läroplanen. Utan samtalen måste börja utifrån vilka ”vi” uppfattar ”oss” vara.
I en globaliserad öppen värld blir det självfallet allt svårare att upprätthålla ett avgränsat och stabilt ”vi”. Vi har blivit allt mer vana vid olikheter. ”Vi” har olika normer, vanor, preferenser och givetvis olika uppfattningar om vad som är ”vår” historia.
Eller är den något ”vi” kan vara förutan? En drömbild konstruerad för ge ”oss” en känsla av sammanhang och betydelse?
Denna öppna globala utveckling och uppluckring av gränser, såväl geografiska som kulturella, har gett många en känsla av förlorad identitet – vilket inte är så konstigt – snarare följdriktigt. Och många famlar därför i dag efter sina förlorade identiteter eller letar efter nya. Och när detta sker med sådan kraft som det nu gör – polariseras detta ”vi” ytterligare – och blir inte längre vad det en gång var.
Sprickorna som uppstår medför i sin tur att många känner ett starkare behov av att ytterligare krama sina respektive identiteter – vilket polariserar ytterligare – i en därför allt snabbare och ackumulerande process.
Det är denna rörelse vi befinner oss i och den kommer inte att avslutas förrän den nått sin kulm. Vad denna kommer att bestå i kan vi dock bara spekulera kring.
Så, för att slutligen återgå till själva kärnämnet. Anledningen till att man har kunnat komma på tanken att nedvärdera antikämnets betydelse för ”vår” historia är för att man fått det allt svårare att se och definiera detta ”vi”. Det är där ”vi” måste börja gräva. Det handlar om ”vår” gemensamma framtid. Vilka är vi?
Anthrôpos Metron 
Vi är vår historia och kultur.
Kyrkan förbjöd på 400-talet kunskap om hieroglyfer och annan egyptiskt hedendom. Historien om bibliotekens förstörelse börjar senast med Hammurabi, som för 3.700 år sedan ödelade furstarnas av Maris bibliotek. Andra folks skrifter var onda!
Hettiternas bibliotek var nedskrivet på trä, och brändes under folkvandringar på Mose tid. Babylon brändes ett dussin gånger. Nineve förstördes. Gallerna brände Rom ca 390 f.Kr. Skrifter som grävdes ned, och återfanns ett par sekler senare, brände romarna själva av vidskepliga orsaker. Biblioteket i Alexandria förstördes flera gånger.
Israels furstar brände skrifter som inte passade (Jer 36:23f), Roms kejsare tömde Egyptens tempel i iver bevisa, att Egypten inte var kulturellt överlägset. Det var inte bara kristendom och Islam som gått hårt fram. Etnisk rensning och folkmord har även varit språk- och kulturförbud.
Har vi människor sett till, att vi inget är, att vi inte har någon identitet utöver ”typ IS-vandaler”. Vi kanske skall vara väldigt rädda om det lilla vi har av kunskaper om oss och vårda det. Då kan vi söka efter vilka vi är – utöver pyromaner.
Ja, ”vi” bör vara aktsamma med det lilla ”vi” har! Skicka budskapet vidare till skolverket!