Demokratins oförmåga att motverka rörelser som arbetar med att bekämpa just demokratin är en låsning som under senare tid blivit allt mer aktuell. Denna svaghet har också blivit demokratins akilleshäl.
Allt oftare och mer utbrett hörs åsikter där demokratin svepande blandas samman med politisk elitism, korruption och maktens egoism. Inte sällan hänvisas till just maktmissbruk bland demokratiskt valda och tecken som tyder på att systemet och dess företrädare främst ser till sina egna intressen och går storkapitalets ärenden.
På så vis frammanas nu för fullt en motsättning mellan ”etablissemanget” som då främst utgörs av våra politiker, myndigheter, byråkrater och FOLKET – som man menar har vilseförts och eventuellt snuvats på något.
Denna retorik hörs i dag från såväl vänster- som högerhåll där man just nu är i färd med att försöka vrida det nedvärderade ordet ”populism” ur (sic) elitens händer. Detta sker i en strävan att nå ut till vad man uppfattar som verklighetens folk – alla dem där ute som inte sitter och bestämmer över hur samhället ska styras eller hur dess ekonomiska resurser ska fördelas. Vilket ju är de allra flesta.
Såväl höger som vänster söker på så vis sätta den liberala demokratin under belägring och lockar med att rensa upp i de politiska träsken (ex. Sanders & Trump vs. Clinton). Med vilket man då avser allt det som styr våra samhälleliga institutioner – rättsväsende, riksdag, polis, skola, museer, sjukvård … och framförallt då själva den offentliga byråkratin och dess tjänstemän som utpekas såsom tärande och de som främst ligger bakom många märkliga direktiv och beslut som man menar har tagits under senare år.
Man pekar då gärna på skolan och på bristande kunskaper hos elever. Man pekar på avsaknaden av respekt för lärarna. Man pekar på säkerheten för blåljuspersonal, brevbärare och vårdpersonal. Man pekar mot ökat våld och dödsskjutningar. Man pekar på tillståndet i våra utanförskapsområden. Man pekar mot längre väntetider inom vården. Man pekar på den elit som styr vårt kulturutbud. Man pekar på invandringen. Man pekar på så mycket för det finns också så mycket att peka på …
Och dessa utpekade bilder av vad man menar är tillståndet i nationen har nu trängt allt längre in mot mitten från de politiska ytterkanterna – där frustrationen först uppstod.
Och kanske mycket av det man pekat på också är befogat och de oönskade följderna av en liberal humanism som bara blivit alltför segerviss, självgod och fartblind. Och som kritikerna menar, helt enkelt spårat ur. Det finns i varje fall djupa brister inom såväl systemet och på det sätt som den liberala humanismen utvecklats.
I detta ljus är det inte så konstigt att den alltmer högljudda och antiliberala retorik som fått fäste i debatterna – i kölvattnet också ger utrymme åt alltfler extrema aktioner riktad mot just den liberala demokratin. I Sverige ser vi hur ex. NMR söker etablera sina hatbudskap genom att i större utsträckning synas på gator och torg. I USA har vi sett hur ”white-supremacy-grupperingar” och ”alt-right-högern” tagit sig allt högre tonlägen och utmanat såväl rationalitet som rättsstat.
Och i denna konflikt som uppstår står plötsligt våra institutioner ofta paralyserade och handfallna. För i demokratins namn har man ju ändå skrivit under på att alla är lika värda och att alla har en röst – och att dessa röster äger rätt att uttryckas. Men jag är inte lika säker. Jag tror någonstans att det gått troll i själva den språkliga logiken här.
I vilket fall gäller det att finna en lösning på demokratins oförmåga och undfallenhet. Vi kan inte återigen sitta som passiva åskådare till ett drama där en majoritet i frustration över tillståndet i världen och i demokratins namn röstar bort själva demokratin.
Själva urgrunden för demokratin och hur makten och politiken ska fördelas borde nämligen inte gå att rösta bort – demokratin så som den har utvecklats handlar nämligen inte i första hand om den s.k. ”folkviljan” utan snarare om de överordnade rättsprinciper som ligger till grund för demokratins idé.
Vill någon sedan utmana, ta makten och omkullkasta det öppna samhället får man helt enkelt göra det med våld och med våld måste då i sin tur det demokratiska samhället agera för att möta dessa hot.
Utvecklingen sätter därför nytt ljus på själva kruxet kring demokratins vara och det paradoxala dilemma som inte minst Karl Popper på sin tid flaggade för: ”Vi måste därför, i toleransens namn, hävda rätten att inte tolerera de intoleranta.” Ord som vi behöver ta oss en rejäl funderare på så de aldrig faller i glömska och förhoppningsvis också en vacker dag sjunker in. Men framförallt måste vi hitta en lösning på det som hitintills uppfattats som olösligt.
En tolerant kultur bäddar förstås alltid för ett mer individualiserat och varierat samhälle där vi får tycka vad vi vill och bilda grupp med dem som tänker som vi. När olikheter bejakas vidgas förstås också möjligheterna för alla slags åsikter, såväl extrema som mindre extrema och med detta även möjligheten till konflikter som en naturlig del av själva det demokratiska paketet. Frågan som alltmer ställts på sin spets är hur öppen det öppna samhället kan tillåtas vara.
Och frågan som man måste börja fundera över är förstås hur samhället ska agera för att stärka demokratins fundament så att våra kritiserade institutioner med kraft och mod kan agera utan att darra på manschetterna – och på så vis även återfå folkets förtroende. För misstroendet mot det demokratiska systemet ligger också inbäddat i just själva den oförmåga som här antyds.
Svårigheterna ligger dock i att få som uppfattar sig som riktiga demokrater någonsin skulle våga utmana det dilemma som trassligheterna här i själva verket bygger på: Paradoxen kring toleransen. Men den riktigt stora frågan är om inte problemet här, som i fallet med de flesta paradoxer, enbart är skenbar.
Föreställ er ett barn som i vredesmod utropar: ”Alla är dumma”! Tror någon att barnet då räknar in sig själv bland dessa ”alla” som ska uppfattas som dumma? Nej, självfallet inte! Ingen, inte ens ett barn skulle göra en sådan tankevurpa? Det inser ju alla klart och tydligt. Därför det skulle snart leda till en rad logiska och praktiska orimligheter.
Men trots det – ser vi inte alls lika klart på dessa orimligheter när det handlar om något mer komplexa sammanhang, som exempelvis demokratins utfästelser om gemensamma fri- och rättigheter. För dessa följer en snarlik logisk struktur och kan, om vi inte är vaksamma, leda oss in i liknande tvingande paradoxer och till slut till rena absurditeter. Vilka de i och för sig också redan gjort. Och det var förstås detta som Karl Popper hade i åtanke när han talade om risken med att tolerera de intoleranta.
Filosofen Bertrand Russel som var samtida med Popper var under större delen av sitt liv också upptagen med en liknande logisk nöt om än från ett annat håll och populariserade problemställningen genom den välkända paradoxen om barberaren som rakar alla som inte rakar sig själva – så vem rakade då barberaren? Om han rakar sig själv – så rakar han sig inte och om han inte rakar sig – så rakar han sig! Och problemet ligger här, precis som i satsen ”alla är dumma” i den logiska relationen ”alla”.
Vad har då detta med demokratins oförmåga att hantera hot och motstånd att göra?
Jo, vi ser demokratin i första hand som en idé som främjar våra positiva rättigheter. Vi har rätt till åsiktsfrihet, yttrandefrihet och att behandlas lika inför lagen. Men alla dessa rättigheter är självfallet inte obetingade – för att kunna ta del av våra egna positiva friheter måste vi även respektera att dessa rättigheter gäller för alla.
(Och det var detta resonemang och den förskjutning av perspektivet som var grunden för den ”epiphany” som jag skrev om i inlägget ”311. Columbi Ägg!”)
Vilket då innebär att ingen äger rätt att begränsa den andres friheter eller annorlunda uttryckt: Det gäller för alla i en demokrati att respektera och inte bruka våld på andras fri- och rättigheter. Och så långt är förstås de flesta med på tåget.
Men detta innebär också, precis som i fallet med Russels paradox, att demokratin och dess institutioner mycket väl själva skulle kunna agera kraftfullt mot sådant som äventyrar de lagstadgade fri- och rättigheterna. För dess principer och begränsningar gäller inte uttalandet självt. Den som lägger ut linjalen kan inte själv mätas på samma skala.
Det demokratiska systemet står i sammanhanget nämligen utanför själva kontexten och gör sig därför inte skyldig till övertramp eller inkonsekvens genom att hårdfört förbjuda eller begränsa antidemokratiska gruppers önskan att manifestera sig. Och därmed kan också demokratin ta sig samma rätt att försvara sin egen ordning som andra maktfullkomliga system gör för att försvara sina.
Demokratin måste därmed ta sig rätten att ha rätt. Det är bara fair play och i slutänden troligtvis det enda sätt demokratin har att värna sin egen fortsatta existens.
I påståendet ”alla är dumma” uppfattar vi saken rätt, rent intuitivt – och det blir aldrig till ett problem men i utsagor som är lite mer komplexa, som i fallet med demokratins spelregler, trasslar vi lätt till det hela.
Ett trassel som gör att många i dag även har svårt att relatera till andra liknande frågor iim det liberala komplexet som utgår från uttalanden som omfattar ”alla”. Ex. om alla sägs vara lika eller jämlika – hur ska vi då förstå det här med auktoriteter? Och hur kan då någon få lov att bestämma över någon annan? En lärare? En polis? En domare? Paradoxen väcks till liv och multipliceras genom hela den språkliga kroppen som därefter impregnerar rådande lagstiftning och därefter myndigheters utövning.
På så vis ser vi att själva spöket som uppstod i den språkliga osäkerheten kring paradoxen hos den logiska relationen ”alla” – plötsligt får vingar som den sedan breder ut över världen. I dess skuggor skapas därefter mycket stor oreda och framförallt en osäkerhet som nu även hotar den liberala idéns själva grundfundament. Under de senaste 250 åren har vi mer eller mindre varit eniga om att upprätthålla och försvara den liberala grundtanken, frihetsidealet och individens rätt. Så är inte längre fallet. Och det beror inte minst på att den liberala demokratin inte längre uppfattas som ett tillräckligt gott skydd mot de nya faror som hotar. Och detta menar jag har sin grund i en grammatiskt-logisk missuppfattning.
Så, den avslutande slutsatsen här är att den demokratiska principen, som är en ”over-ruling-principle” och som ska garantera allas våra fri- och rättigheter själv aldrig lyder under sina egna eventuella begränsningar och därför också utan självmotsägelse bör kunna agera med auktoritet och kraftfullt mot det som hotar dess grundläggande principer.
Max Kern – 27 februari 2018
Anthrôpos Metron 