Kategoriarkiv: Kommunikation

331. Bara för att återgå till själva grundtemat

Tänk att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra …

Tänk dig att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra. Trevar oss fram, tar till höger, ropar, väntar på svar, tar till vänster, hamnar i återvändsgränd. Tillbaka, tar till höger, till vänster för att komma dit där vi sist sågs – kruxet är bara att ingen längre vet var denna ursprungliga plats är – eller ens om vi nu förirrar oss i samma labyrint.

Så, kan man likna våra samtal. Dina och mina. De som verkligen betyder något.

Det finns förstås alltid de stora breda allfarvägarna som är enkla och säkra att ta. Där är det lätt att mötas. Inga större överraskningar att vänta.

Så finns det ju de här besvärliga småvägarna som inte är utsatta och kanske inte heller alltid leder någon vart. Men det vet vi ju som regel inte förrän vi prövat dem. Dessa kringelikrokar, okontrollerbara stickspår och regelrätta återvändsgränder som gör det svårt att hitta fram.

… då skulle det vara bra att få en överblick

När vi försöker säga något som verkligen betyder något är det inte sällan på dessa mindre vägar vi hamnar. Som den här texten exempelvis. Det är inte helt solklart vart den kommer att leda och det är tämligen troligt att några kommer att missa själva slutpoängen – medan andra hittar poänger som inte finns – eller kanske snarare – sådana som inte var tänkta att finnas.

Ofta när vi hamnar i motsättningar, speciellt kring samtal om politik, om vad som är rätt och fel, gott eller ont, hamnar vi inte sällan i just sådana här språkliga labyrinter. Vilket gör att det inte alltid är så lätt att mötas. I sådana lägen är det bra att veta var man själv befinner sig. Då detta åtminstone kan ge en fingervisning om var man ska börja leta.

Det riktigt svåra är förstås att famla omkring bland sådant som bara är påhittat. 

För när det gäller mer handfasta saker som oftast är rätt solklara är vi som regel hyfsat överens. Som att socker är sött och salt salt. Att jorden är rund, Apollo 11 landade på månen den 20 juli 1969 och att Donald Trump verkligen är en riktig clown.

 

Lämna en kommentar

Under Empiri, Humor, Kommunikation

313. Att luras utan att ljuga

Lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer …

Om du inte vet var du har mig – kan du självfallet inte heller lita på mig.

Om jag säger en sak men menar en annan – blir du förstås ställd. Speciellt om jag säger något så enkelt som ”ja” – men menar ”nej”. Då blir det plötsligt väldigt snurrigt. Och denna snurrighet är också själva strategin bakom lögnen som metod.

När någon luras eller sprider lögner hamnar nämligen omgivningen i underläge. Därför lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer som gör det svårare för andra att orientera sig.

Titta bara på den sittande presidenten i Vita Huset. När folk runt omkring väl samlar sig och återfår fattningen – kommer ytterligare en dunst av obegripligheter som ingen riktigt hinner få rätsida på innan det upprepas. Till dess att alla blir så bortkollrade att de också säkrar hans position. Lögnen har därmed ett stort försprång. Och makten får dessvärre stora fördelar.

I ett virrvarr av lögner blir det som är riktigt och sant till små krångliga detaljer som mest bara blir jobbiga för andra att behöva sätta sig in i. Jag vet! Det sker inte bara ute i den stora världen – utan även i den mindre.

… som lätt för oss in på sidospår.

Men lögn och lur kan givetvis ske på olika sätt. Varav vissa är riktigt raffinerade. När jag pluggade filosofi i Lund för länge sedan ingick en liten bok av Erik Ryding med titeln ”Att luras utan att ljuga”. Den tog upp en rad olika knep på hur vi lätt blir lurade – ibland faktiskt också genom att lura oss själva.

Vi lurar exempelvis oss själva när någon berättar en halv sanning som då får gälla för hela. Metoden som kallas tendentiöst faktaurval är inte helt okänd. Och den är effektiv därför att det är mottagaren eller läsaren som omedvetet kompletterar skeva budskap på ett sätt som överensstämmer med resten av historien.

En annan metod exemplifieras bäst genom historien om kaptenen och den försupne styrmannen som skrev skeppsjournal varannan dag. Som hämnd för kaptenens anteckning om att ”i dag var styrman full” skrev styrmannen nästföljande dag ”i dag var kaptenen nykter” och lyckades på så vis misstänkliggöra kaptenen genom att helt enkelt tala sanning.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

285. Låt mig bara få förklara:-)

140104 Sveriges Filip Forsberg och Elias Lindholm jublar efter 1-0-målet under semifinalen i JVM i ishockey mellan Sverige och Ryssland den 4 januari 2014 i Malmö. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 86679

Vi!?

Man talar i dag mycket i termer av behovet av ökad ”integration” eller ”inkludering” – hur viktigt det är att vi hittar utvägar – eller i detta fall kanske man hellre skulle tala om ”invägar”.

I dessa sammanhang talas det också ofta om det här med uppdelningen mellan vi och dom – om hur exkluderande tanken på ett vi och ett dom egentligen är och att dessa uteslutande förhållningssätt inte bygger broar utan snarare skapar förskjutningar mellan människor.

Det låter ju rimligt rent språkligt. Men jag håller faktiskt inte med! För verkligheten följer inte alltid den teoretiska tankens enkla och lite stolpiga logik.

Låt mig bara få förklara.

Jag menar att ett vi-och-dom-tänkande i själva verket är en förutsättning för att vi ska kunna skapa ökade möjligheter för gemenskap. Och att det kanske snarare är tid att  tydliggöra vad som är skillnaderna mellan vi:et och dom:et.

För varken vi eller dom tjänar på att vi blundar och försöker sudda ut gränserna mellan oss. Ingen blir lyckligare eller mer inkluderad för att vi ifrågasätter själva grammatiken.

Alltså, vi och dom är till att börja med en helt naturlig grammatisk och social uppdelning som vi inte skulle kunna klara oss förutan; ”vi” som gillar surströmming och ”dom” som inte gör det; ”Vi” som inte firar jul och ”dom” som gör det. ”Vi” som bär hjärtat till vänster och ”dom” som är hjärtlösa. ”Vi” som värnar och står upp för öppenhet och demokratins grundläggande principer – och ”dom” som inte gör det.

"Dom"!?

”Dom”!?

Och först med själva upprätthållandet av ett allt tydligare ”vi” blir det också möjligt att bjuda in andra.

Därför det går knappast att inkludera någon i något som inte är någonting. Man kan inte bjuda in till en gemenskap som inte finns. Trots att det ibland kanske vore önskvärt så går det inte att skapa en samling kring en faktor ”X” som vi skulle kunna fylla med lite vad vi vill.

Ett gemensamt ”Vi” måste därför snarare utkristalliseras och lysa klarare så att även andra kan se vad det egentligen står för. Först då ges de möjlighet att bedöma om det kan vara värt att inrymmas.

Lämna en kommentar

Under Integration, Kommunikation, Semantik

242. Vem vill framstå som obildad?

Jag har förstått att det är många som försöker sätta fingret på det här med bildning – vad det är och inte är. Och det måste man ju också kunna fundera över, speciellt när det gäller centrala begrepp som bygger själva vår kultur.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det finns gemenskaper som totalt skiter i allt vad bildning heter – och vi som är någorlunda bildade kallar vanligtvis dessa för sub-kulturer.

Men även i sådana utanförskap finns det som regel lämningar av en slags positiv bildningssyn – därför ingen, inte ens i en subkultur, vill själva framstå som obildbara.

Så även om vi undrar och funderar över det här med bildning – så är det ändå otvetydigt så att de flesta av oss ändå har ett hum om vad motsatsen innebär.

Och det är troligtvis där vi måste börja om vi vill försöka förstå vad det är.

Och förresten, Är och Är – ett begrepp Är aldrig någonting innan vi gemensamt mejslat fram dess innehåll.

Så vad menar vi då egentligen när vi talar om bildning?

Jo till en början talar vi säkert om en mängd olika saker. Och för att förstå innehållet (hela dess utsträckning) – måste vi nog först förstå hur det utvecklats och hur det sedan faktiskt används och uppfattas. Samtidigt tror jag inte direkt vi behöver veta vad bildning är för att uppfattas som normalbildade.

Vad kan man då säga? Jo, bildningsbegreppet ser ut att vara ett konglomerat av en mängd olika egenskaper som vi gemensamt uppfattar som viktiga när det gäller vår förmåga att förstå och orientera oss i tillvaron. Och här ingår sådant som förmågan att göra sig förstådd, förmågan att förstå, förmågan att kommunicera, reflektera, hantera abstraktioner, äga viktig information, etc.

Vad jag dock kan se är att bakom dessa egenskaper döljer sig ändå en minsta gemensamma nämnare – nämligen förmågan till språk. Och då talar vi inte om att man ska kunna tala perfekt svenska, engelska eller arabiska – utan snarare att man har ett språk som möjliggör viktiga och centrala aspekter av de egenskaper som i sluttampen utgör vad vi kallar ”bildning”.

Därför utan ett språk står vi oss ganska slätt!

 

9 kommentarer

Under Humaniora, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

241. Peace! Brothers & Sisters!

1104311__sunglasses_p

Glasögon ger färg och konturer åt saker o ting

Jag hörde nyligen någon säga att ”sätter man på sig genusglasögonen blir det ett helvete att bli av med dem”. Och så funkar det nog med de flesta glasögon. Med dem på – blir ens verklighet förstorad och förklarad. Utan dem säckar den liksom ihop!

Glasögon gör världen ljusare och det blir enklare att orientera sig. De ger också skarpare konturer åt detaljerna.

Men det är ju förstås inte bara ”genusglasögonen” som fungerar på det sättet. Sätter vi på oss ”religiösa” glasögon (det finns nu många olika sorter att välja bland) så skyddar de dessutom rejält mot allt slags ljus – mer som solglasögon. Och sedan finns det förstås också ”vänster-” och ”höger-glasögon” för att inte tala om de ”neoliberala” med inbyggda psykedeliska stroboskop effekter.

Men i väntan på att någon ska hitta slipningen till ett par som inbegriper en slags helhetssyn – får vi väl finna oss i att det finns många olika slags par – som alla bryter ljuset på olika sätt.

Och just därför bör vi faktiskt också lära oss att ta på och av dessa glasögon vid behov. Det går nämligen inte att sätta på sig samtliga – och samtidigt se något – för då blir då mest bara becksvart.

Och det är inte heller någon bra idé att vägra ta av sig dem – för det är inte kul att tvingas möta en blick som inte kan eller vill se vad vi andra ser.

peace022

Och vi kan de facto inte se något utan dem – så bär dem med stolthet men glöm inte att de också går att ta av!

Nä, för vad gäller själva blicken – den utgör bara ett slags fragment & perspektiv – men många utblickar bildar ändå tillsammans en slags bild – och den är nog den bästa och mest helgjutna helhet vi kan komma i närheten av. För stunden.

Men jag måste samtidigt förtydliga – Peace, Brothers & Sisters – det är verkligen inte så att jag vill förneka eller förringa bruket av några som helst av alla dessa möjliga glasögon eller utblickar som ni bär omkring på – snarare så att jag bara skulle vilja slå ett litet slag för att det faktiskt går att byta eller helt sonika, ibland ta av sig dem – och denna lilla ljusförskjutning – detta nya spektra – att det överhuvudtaget går – och att det finns variationer – det är stort nog. Det var allt!

2 kommentarer

Under Genus, Kommunikation, Kulturdebatt

212. Tomte Skur

KM+92050Jag skulle verkligen vilja berätta om en gammal uttorkad idé som, om man bara skrapar lite på ytan, ändå berättar en hel del om hur vi bättre ska nå fram med våra berättelser.

Eh, nu blev det lite ”Tomte Skur” över det hela – för dem av er som kopplar det här med Tomte Skur, vill säga. Och det kanske inte alla gör – och då blir det ju genast lite trixigare.

OK! Tomte Skur var ett skurmedel på vars omslag en tomte höll i ett paket med Tomte Skur, där en tomte höll i ett paket med Tomte Skur… Ja, och så vidare. Ni förstår poängen!

Och varför dra in det i det här sammanhanget. Jo, dels för att gestalta själva den rundgång jag nu själv försatt mig i; alltså genom att försöka berätta något om berättandet. Men också för att exemplifiera detta.

Alltså vad krävs av mig i berättande stund för att du ska kunna följa min tankegång och förstå vart hän jag vill komma? Och det är ju uppenbarligen ingen lätt sak – det märker vi ju redan nu, eller hur? Skurfilm

Och det blir ju inte heller lättare av att jag drar in ett gammalt skurmedel  – ett skurmedel som du kanske inte ens har hört talas om och inte kan relatera till.

Men om du kunde det – då skulle ju också själva tomteskuret hamna på sin plats. Då skulle du se logiken i det hela. Förstå det meningsskapande i Tomte Skuret, så att säga.

Och det är just det som också är den andra poängen här. Att gestalta vad vi rent berättartekniskt förlorar om vi börjar föra in bilder, ord och symboler som inte tillhör vårt gemensamma arvegods.

Och det jag egentligen ville säga, och som nu kanske hamnat lite i skymundan, är att teorierna och metoderna som omgärdar den antika idén om ”Topos Koinos”, och som vi kan översätta med ”gemensamt område”, faktiskt kan hjälpa oss på traven när vi vill förmedla något till andra. Det var väl i princip det jag ville ha sagt!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sofistik

208. Jag är Max Kern!

RB_Siw_Malmqvist_3_604048v530x800

Siv Malmkvist

Har du någonsin tänkt på hur du presenterar dig själv i olika sammanhang?

Säger du ”jag heter det och det” eller möjligtvis ”jag är den eller den”? eller presenterar du dig överhuvudtaget inte alls?

Samtliga sätt är nog vettiga! Men bara i vissa givna sammanhang.

Vanligtvis säger man ”jag är” om man uppfattar att man på något sätt bör vara bekant för den andre. Medan man säger ”Jag heter” om man vet med sig att den andre rimligtvis inte kan ha en aning om vem man är.

Därutöver behöver personer som är tämligen säkra på att den andre bör veta exakt vilka de är – inte presentera sig alls. Om vi exempelvis i ett givet sammanhang skulle stöta på Kungen, Antonia Ax:son Johnson eller Siv Malmkvist (svensk folkkär schlagerartist) så kommer nog ingen av dem att presentera sig med namn – snarare bara nicka lite vänligt.

Och det är ju inget uppseendeväckande! Det finns en social grammatik – även om den inte alltid är explicit.

Antonia--750x350

Antonia Ax:son Johnson

Om jag däremot inte skulle presentera mig, i ett för övrigt anonymt sammanhang, skulle det snararast uppfattas som osocialt.

Och vidare, om jag skulle presentera mig med ”Jag är Max Kern” i ett sammanhang där jag inte alls skapat mig någon position – skulle jag enbart göra mig till åtlöje.

Så skulle säkert även ske om jag skulle säga ”Jag heter Max Kern” i en situation där man förväntade sig av mig att jag skulle uppträda med viss pondus och självsäkerhet (eller så skulle man möjligtvis bara uppfatta det hela som en retorisk liten humoristisk twist).

I varje socialt rum förväntas det av mig att jag vet vad den andre vet om mig och att jag därför i en social hierarki där jag inte innehar någon position, bör presentera mig anonymt som ”Jag heter Max Kern”; i en hierarki där jag intar en position med ”Jag är Max Kern”; och där jag uppfattas som självskriven och självklar – inte presentera mig alls.

Låter det krångligt? Visst är det! Men tur ändå att vi alla är så drillade i att förstå oss själva och rätt förhålla oss till den andre – att vi ändå oftast gör helt rätt.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Relativism