Kategoriarkiv: Kommunikation

153. Vad menar vi egentligen?

Vilken vacker kvinna!

Visst är det ändå lite weird?

Vi umgås, vi arbetar, vi gör saker tillsammans. Och när vi gör det så pratar, diskuterar, bråkar eller argumenterar vi med varandra. Och själva anledningen till att vi också överhuvudtaget kan umgås, arbeta, bråka och göra alla de där sakerna är för att vi har ett gemensamt språk – som alla av oss förstår.

Eller inte? Det kanske snarare är ordens tvetydighet, mångtydighet, deras ambivalens som gör att vi trots allt uppfattar det som om vi talade med varandra – när vi i verkligheten kanske talar förbi varandra.

Och därmed har jag använt mig av ordet ”vi” tretton gånger i denna text. Och vad tusan menar jag? Vilka av er är det jag vill omsluta eller få med på tåget här?

Är det alla ni som läser det här? Alla vi svenskar? Eller hela Mänskligheten?

Visst! I grunden är det inte alls vidare komplicerat! Ordet ”vi” tillhör de personliga pronomen som vi använder istället för namn på personer och för att undvika upprepningar[1].

Om du och jag är ute och cyklar innebär det bara att det är vi som gör det och ingen annan. Vi:et syftar då entydigt på ”du och jag”.

Det kanske är just det tvetydiga i språket som gör det möjligt för oss att kommunicera.

Men när vi exempelvis säger att, ”vi vann VM i ishockey 2006” – menar vi ju egentligen att det var det svenska landslaget som vann VM i ishockey. Men samtidigt räknar vi även då in oss själva i den grupptillhörighet som landslaget ingår i, nämligen gruppen, ”vi svenskar”.

Men när vi då säger ”vi måste ta den globala uppvärmningen på största allvar” vad är det då för grupptillhörighet vi pratar om? Och här börjar också detta ”vi” bli alltmer abstrakt och svävande men också lite mer krävande.

När vi använder oss av uppmaningar där det just ingår ett ”vi bör” eller ”vi måste”, uttrycker ju det mest bara en förlängning av våra egna värderingar. Vi lägger s.a.s ut våra egna linjaler över världen och förväntar oss att andra ska se och värdera våra hjärtefrågor på samma sätt som vi själva gör.

Frågan är nu bara vad det kan finnas för ytterligare användningar av ordet ”vi” eftersom jag nu faktiskt har använt det 36 gånger bara i denna text?

6 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk

127. Inte vidare roligt!

För mycket länge sedan hittade  jag ett B.C. ”comic-strip” som jag klippte ut ur DN och sparade. För mig slog den korta kärnfulla bildsekvensen verkligen huvudet på en rad olika spikar. Och flera gånger sedan dess har jag tagit fram det nu lite tummade urklippet och visat för någon och sagt; kolla bara, så roligt, så smart!

Men… nästan ingen jag visat det för har ens tillnärmelsevis tyckt att det var lika vitsigt som jag! Och detta faktum har ibland fått mig att fundera över hur oerhört olika vi uppfattar saker och ting. Och hur mycket erfarenheter och kunskaper vi egentligen måste ha tillägnat oss och ha gemensamt för att överhuvudtaget kunna kommunicera, än mer för att kunna skratta åt något tillsammans.

Jag diskuterade detta bland annat i inlägg 84. Vad skrattar du åt? Men det finns nog mer att säga. Men själva andemeningen här är ju just detta kärnområde som jag hela tiden ältar om: Hur språket och erfarenheterna bidrar till att sammanlänka oss. Hur orden mejslar fram en gemensam verklighet som i sin tur möjliggör vårt utbyte av tankar och känslor – kommunikation! Och hur allt detta påverkar vår samhällsbyggnad.

För mig handlar denna lilla B.C. ”comic strip” om rationalitetens kris, om vetenskapens legitimitet och problem; om hur olika sanningssägare hanterar verklighetens uppstickande anomalier; hur det oresonliga och en-sidiga perspektivet hanterar uppkomsten av något annat; hur makten alltid hanterar ”den andre”. Det handlar om hur den som tar sig rätten att få bestämma verkligheten också kan ta sig rätten att upprätthålla denna verklighet.

Det är alltså en comic strip som berör allt från religion, vetenskap, makt  över verkligheten… till patriarkatets chauvinism och feminismens omfamnande av relativismen.

Och allt detta är ju faktiskt inte vidare lustigt. Så det finns nog skäl för att andra inte dragit på smilbanden lika mycket som jag gjort genom  årens lopp.

Visst var det träffsäkert! No more reptiles in this world! Ha, ha! Alla svettas lite oroligt och fisken dyker ned i vattnet. Who is next!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

124. Det magiska tricket

Listen!

Om du tänker bli eller kanske är en person som arbetar med ord; med att debattera, övertala, förklara eller berätta – ja då hjälper det att förstå vad som ligger bakom det magiska tricket med att låta ”språket tala”.

Det handlar här först och främst om att kunna fästa sina tankar, sina ord och det man ska säga i en idémässig struktur.

Det är nämligen nästan aldrig så att en framgångsrik talare, berättare eller försäljare vet på förhand vad denne ska säga. Men givet situationen, så kopplar de in sig på en lämplig frekvens och låter sig föras fram av vad de kan hitta.

I stunden handlar det alltså om att ha förtroende för den egna förmågan – att veta att möjligheterna och variationerna egentligen bara ligger och väntar på att få komma till uttryck.

Och det är just också därför som en skicklig kommunikatör aldrig står svarslös – det finns, när man väl grundat själva perspektivet, alltid något som bär framåt.

Motsatsen finner vi hos dem som måste skriva ned, förbereda sig eller memorera allt de ska säga. Dessa blir givetvis lätt låsta och riskerar att bli ställda på hal is av en enda oförberedd fråga eller händelse.

Det gäller att skaffa fram nycklarna om man vill ta del av innehållet!

Så, för att kunna bli en skicklig pratmakare handlar det främst om att förlita sig till språkets egen förmåga att hitta rätt och att därefter koppla in sig på detta spår.

Givetvis kan ingen som saknar språk och kunskap någonsin koppla upp sig på detta sätt – vi måste få tillgång till nycklarna till skattkistan – för att kunna ta del av dess rikedomar.

Och när jag sitter och skriver detta inlägg så är det också just denna teknik jag använt mig av. I text är det givetvis lättare att hitta och haka på ett språkligt flöde – som talare är det svårare. Som talare måste allting ske simultant – när vi skriver kan vi alltid, när vi förlorar tråden, ta ett djupt andetag, luta oss tillbaks för att därefter återknyta till ämnet.

Och hur vet jag nu att allt detta stämmer? Ärligt talat – ingen aning – jag följde bara en tanke – ett spår som ledde oss hit!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

120. Midvinternattens köld är hård…

Stjärnorna gnistra och glimma...

Vi är alla i någon grad bärare och upprätthållare av ett språk. Men trots detta finns ju våra begrepp, ord, meningar också för sig, liksom lite vid sidan av – oberoende av oss. Men frågan är – hur? Och var? Har du tänkt på det?

Givetvis finns meningarna, orden alltid där i passiv form, nedpräntade på stentavlor, papyrusrullar, böcker, på hårdiskar och i databaser – skrivna, nedkodade budskap som egentligen bara väntar på att bli lösta (lästa). Men alla dessa ord, alla dessa myrtecken är ju fullständigt obegripliga för den av oss som inte äger nycklarna.

Så, var någonstans finns då själva innehållet, meningen som språket är bärare av och som gör så att vi till slut kan förstå något? Var?

Innehållet eller betydelsen måste ju ligga och vibrera som en slags resonans inom oss själva… eller hur?

Det krävs ju alltid en uttolkare för att levandegöra språket – meningarna väcks först till liv när vi tänker och när vi talar, när vi skriver och när vi läser – men framförallt när vi kommunicerar – alltså när vi är involverade i meningsutbyten med andra.

Men även då – är det som om språket på något sätt existerade i en alldeles egen sfär, med sitt eget liv, liksom svävande ovanför våra huvuden. Inte undra på att man tidigt trodde att det var något gudomligt och som det också står skrivet i bibeln: i begynnelsen var logos – och logos var Gud – det vill säga, språket, ordet, förmågan att kommunicera uppfattades tillhöra det gudomliga. Nu är inte jag den som brukar citera bibeln – men ändå…

...precis som meningarna och orden som är sammanflätade i ett evigt upplysande språk-nät

Ja, jag kan i betraktandet av språket liksom fyllas av en stämning av djup andakt – som när man betraktar den mörka, upplysta stjärnhimmelen en vinternatt – när man står där kall om näsan och tittar rätt in i evigheten och vet med sig att man egentligen inte begriper ett iota.

Så är det också att plötsligt känna att vi är omgivna av ett närapå evigt språk-hav. Ett språk-nät, en väv av meningar och betydelser som alla är noggrant sammanflätade med varandra och där det minsta, minsta lilla skitord sitter upphängt och ger en återklang av hela systemet.

Vad kan vara en bättre symbolbild av detta språkliga universum än internet, World Wide Web.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

112. Allt kommunicerar – inte – eller?

Jag säger ingenting – mitt leende är och förblir min hemlighet.

Det är ganska vanligt att stöta på påståenden som lite svepande hävdar att ”allt kommunicerar”. Jag brukar då tänka på den där gamla stubben i skogen som ännu ingen lagt märke till, än mindre suttit på, kan vi verkligen säga att den kommunicerar?

Nja, inte om vi utgår från ordets betydelse och etymologi. ”Kommunikation” kommer från latinets communis – gemensam, via communicare – göra gemensamt. Och avser alltså i första hand en förståelse mellan två aktiva parter.

Och går vi då tillbaka till stubben i skogen så står den ju förvisso ensam kvar där och interagerar på olika sätt med sin omgivning – den bryts ned, blir till föda och bostad åt en massa småkryp – men den kommunicerar faktiskt inte.

Men då är frågan följande: när jag glatt kommer gående där med svängande svampkorg och plötsligt ser den stubben och märker att stubben är väldigt speciell med sin mjuka lav som täcker ena sidan likt ett ansikte… Kommunicerar den då något?

Vad säger du? Vad är det första svaret som rullar ut på tungan?

Det är klart den inte gör! Den säger mig förvisso en massa saker, men det är ju mest ett talesätt, det den utsäger kommer ju snarare från mig själv. Det är jag som ser, tolkar och läser in budskap. Precis på samma sätt som jag gör med ett konstverk eller med ett modeplagg.

Men, ett konstverk kommunicerar väl ändå något… och ett varumärke… på samma sätt som ett rödljus faktiskt säger ”stopp”?

Nä!

Det är faktiskt varken konstverket eller produkterna som kommunicerar något. De kommunicerar lika lite som en bortglömd och stängd bok gör det. Men att de kan förmedla olika budskap om förutsättningarna finns – det är givet – men det är en helt annan sak.

Det är ju troligt att skaparna vill förmedla något via sina uttryck. Men det gör de i avsikt att du ska förstå. De väljer ett visst uttryckssätt och hoppas sedan att detta förmedlas enligt plan. Och i den mån det gör det och du visar dem att du har förstått – då först uppstår det vi vanligtvis kallar kommunikation.

Kommunicerar då denna text något (vilket är en kuggfråga)?

23 kommentarer

Under Estetik, Etymologi, Kommunikation

104. Om hösten

Får det lov att vara ett glas vin...

”Vinden viner utanför fönstret och en smakrik beouf bourgignon står och puttrar på spisen. Äntligen är tiden här då man kan krypa upp i soffan med ett gott glas och bara njuta.”

”Två procent av svenskarna säger sig höra röster i huvudet. Resterande 98 procent har tröttnat på sina egna tankar.”

”Till skillnad mot huvudvärk försvinner inte din ”halvroliga” svanktatuering med hjälp av ett par glas vatten och en Treo.”

Ursäkta men vad är det som händer här? De där meningarna är inte mina. Utan inkräktare som tagit steget rätt in i min tankevärld.

Det handlar här om olika direktcitat från reklamtexter som jag stött på de senaste dagarna.

Den första kom i ett utskick från Vinstocken nu på morgonen och vill genom ett höstgemytligt anslag få mig att köpa deras låda med utvalda viner.

Och visst är den bra, vem av oss vill inte krypa upp i en soffa med ett glas rött och känna dofterna av den puttrande grytan som står på spisen.

Texten bygger också implicit på någon form av tvåsamhet. Det är nämligen definitivt så att medan just du sitter uppkrupen i soffan så är det någon annan som står vid spisen, häller upp vinet och tänder alla ljus.

En riktigt bra reklamtext innehåller så mycket mer än det som behöver utryckas med ord. Den bär på alldeles egna ekon, minnen och resonanser.

...eller bortagning av en svanktatuering?

Det är bra!

Den andra och tredje texten som inleder är av ett helt annat slag och kommer från Groupon som fullständigt excelererar i sina försök till fyndiga och oväntade anslag.

Istället för närhet utgår de snarare från idén om att ”take your reader for a real ride”.

Alltså, ta snabbt tag i läsaren och för denne utan omskrivningar rätt dit du vill.

Det liknar lite Strindbergs öppningsscen i Hemsöborna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

En teknik som för övrigt kallas ”in medias res” – ”i händelsernas centrum” och som eftersträvar att direkt gripa tag i läsaren för att sedan leda denne framåt. Nu ville ju förvisso Strindberg inte direkt sälja några skärgårdsboställen – men ändå!

Allt som är bra är bra så länge det är bra!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

103. Vems berättelse lever du?

Vems berättelser formar dina dagar?

Berättelserna har alltid knutit oss samman, fått oss att uppfatta liknande saker och på så sätt givit oss en känsla av verklighet. Våra berättelser och i förlängningen vårt språk innehåller på så vis våra respektive världar.

Att genom språket fånga upp berättandets magi är också att ta verkligheten i besittning – är att få inflytande över andras tänkande och över andras liv.

Den som inte har något att berätta kan aldrig förekomma (i) någon annans tänkande.

När det gäller framgångsrik ”storytelling” handlar det dock inte om vilket berättande som helst. Att bara prata på skapar inga stora historier.

Ett politiskt parti, en trosinriktning eller ett varumärke som förlorar kontakten med sin idé är därför dödsdömd – idéerna är varje rörelses yttersta grund.

Men det går inte heller att bara hålla kvar vid de ursprungliga berättelserna eftersom dessa ständigt måste återberättas på ett nytt sätt.

I berättandet gäller det framförallt att vara konsekvent (följa en linje), vara riktad (veta vilka man vänder sig till), gripande (det som sägs måste beröra) pragmatisk (förmågan att kunna justera berättelsen fortlöpande), flerbottnad (kunna riktas till flera) och trovärdig (måste hänga ihop).

I USA sprider  Tea Party-rörelsen sin nygamla version av den amerikanske drömmen samtidigt som italienarna nu brutalt väcks ur sitt egenartade ”schlaraffenland” när ”berlusconismens” nu förhoppningsvis är över. I Sverige försöker Håkan Juholt desperat väcka liv i en gammal nostalgisk berättelse om en ”arbetarrörelse” samtidigt som de Nya Moderaterna i pragmatisk anda sett till att lägga beslag på just ordet ”arbete”.

Non, je ne regrette rien!

Apples grundare Steve Jobs var en mästare i att knyta samman just ett varumärke med en existentiell grundkänsla genom konsekvent berättande – men konststycket kan knappast upprepas. Den goda retoriken drivs av en alldeles speciell slags logik.

I dag krävs nya berättare som kan inympa nya drömmar, självbilder och framtidstro till en alltmer lomhörd och kritisk publik som inte längre orkar ta till sig andras storvulna visioner. Men detta är en sanning med modifikation.

Det sägs att vi alltmer vill skapa våra egna drömmar, förverkliga våra egna liv, definiera oss själva och få bestämma över våra egna öden – därför att vi är dömda till frihet. Frågan är bara vems berättelse vi då lever?

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Politik, Pragmatism, Retorik

102. Att få ha rätt i att ha rätt!

Hur mycket du än väger...

Under vissa omständigheter ges vi möjlighet att få bestämma vad som är rätt. Vi blir så att säga behöriga att själva fatta beslut om vad som är riktigt. Under andra förhållanden tar vi oss kanske helt sonika den rätten. Men det är aldrig helt okomplicerat.

– Men hur kan du vara så säker på det?
– Därför min erfarenhet säger mig det?
– Hur kan du säga så?
– Jo, därför att jag är väl förtrogen med ämnet – vilket gör mitt omdöme mer grundat än ditt!

Vi äger förstås alla rätten att själva få bestämma var skåpet ska stå i vårt eget hus. Vill vi inte att folk ska gå omkring i strumplästen står det oss givetvis fritt att själva lägga ut den linjalen.

Vi kan dock inte med samma själklara pondus gå in i andras hem, in i andra forum eller domäner där vi inte har naturligt tillträde och tro oss kunna bli åtlydda på samma sätt. Det finns givetvis massor med områden där vi självfallet inte har något alls att säga till om.

Vi kan exempelvis aldrig få bestämma reglerna för hur man ska spela schack – inte om vi samtidigt vill spela med någon annan. Deltar vi i ett schackspel måste vi givetvis också förhålla oss till de gemensamma regler som råder. Därför att utan dessa mycket väl formulerade ramverk skulle det överhuvudtaget inte finnas något sådant som vi kunde kalla ”schack”.

Så, när har vi då rätt att ha rätt? Jo, i situationer där vi ensamma bestämmer över reglerna eller inom områden där vi positionerar oss så att vi därmed ges rätten att ha rätt. Det handlar alltså om ett socialt spel där vi alla måste känna till vad som egentligen gäller.

...så gäller det att uppfatta sin vikt rätt.

En chef har delegerats rätten att bestämma över vissa saker! En lärare har givits rätten att undervisa. En domare, rätten att utvisa någon. En förälder, rätten att ”uppfostra” sitt barn. Rättsväsendet, rätten att på goda grunder skicka någon i fängelse.

Vi blir på så vis alla på olika sätt positionerade till att få ha mer eller mindre rätt.

Gnōthi seauton – människa känn dig själv – känn dina begränsningar – och kan du inte det – följ lagen.

1 kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism

101. God Smak

Öppnar du munnen...

Finns det något sådant som ”God Smak”? Visst! Det är bara att konstatera. Den åberopas ju så gott som dagligen och de flesta av oss vet exakt vad det handlar om. Att inte känna till den kan rent av vara socialt stigmatiserande.

Att säga och göra ”fel” på Facebook, att tjattra om ”fel” saker på sin blogg, att ta tag i ”fel” tåt i ett samtal, klä sig ”fel”, tycka om ”fel” musik eller att möblera sin våning som om det fortfarande var början av år 2008! är helt enkelt livsfarligt!

Snacka om att det finns rätt och fel! Snacka om att ”god smak” verkligen finns och att den också finns överallt.

Den finns i så hög grad att vissa kan leva på att veta och förmedla vad ”det rätta” verkligen är, sådana som präster, recensenter, inredare och alla som har känsla för vad som ligger i tiden.

Problemet med den goda smaken är bara att den inte är enhetlig. Den skiftar. Den rör sig fritt mellan olika åldersgrupper, sociala grupperingar, yrkesgrupper och kan i princip ikläda sig vilket form som helst.

Den åberopas när vi vill visa att vi verkligen är förtrogna med någonting. Vi använder den för att visa att vi är initierade och vi använder den för att skapa nära samvaro med dem som känner lika.

Men finns det då inget objektivt, verkligt eller sant bakom den goda smaken. Är den bara tillfällig, föränderlig och ständigt skiftande från en grupp till en annan?

...är det bäst att rätt saker kommer ut!

Det enda riktiga svaret kan bara bli ett, nja…

Den goda smaken är relativ till sin karaktär. Men den är alltid relativ en viss tidpunkt, grupp eller tillhörighet. Att veta vad som är rätt är därför alltid att veta något specifikt som styr en viss situation eller grupp i ett givet ögonblick.

Att rätt kunna läsa av en situation och se dess eventuella ”rätt eller fel” är därför en alldeles speciell sorts begåvning som få behärskar. Framförallt handlar det väl om sådana personer som själva har en stor och djup kunskap om den aktuella situationen eller ämnet – eller sådana som helt enkelt själva kan få bestämma vad som verkligen är rätt eller fel.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Sanning & Inkonsekvens, Sociala Medier

99. Kairos – i takt med tiden

The Golden Moment

När det gyllene tillfället yppar sig finns det oftast ingen tid till eftertanke. Den rätta handlingen vid det rätta ögonblicket (kairos) måste ske reflexmässikt – i takt med tiden – och sitta alldeles rätt.

Vi kallar det för intuition eller magkänsla men handlingar som sker på detta direkta och träffsäkra sätt har nog snarare med skicklighet att göra. Mest troligt är att vi har kunnat vara förutseende – kanske på grund av att vi tidigare varit med om liknande situationer.

På så sätt kan denna ögonblickliga förmåga (Kairos) tränas. Och det är just resultatet av denna träning som den initierade kallar ”skicklighet” och den okunnige för ”tur” eller ”ingivelse”.

När vi lyckas med att gripa tillfällen i flykten så har vi tränat upp den aktuella tekniken – vad de antika grekerna kallade ”techne” – och vad vi senare kommit att kalla ”konstfärdighet” eller rätt och slätt – ”konst”!

Och vi möter denna tekniska färdighet hos många olika slag av mästare – dvs. hos erfarna hantverkare, framstående konstnärer eller utövare av sport.

Tiden (chronos) finns där tillfällen (kairos) yppar sig men där tillfällena (kairos) finns existerar ingen tid (chronos)”.

Det lite kryptiska citatet härrör från den hippokratiska texten ”Om regler” och skrevs någon gång på 400-talet f.kr. Det beskriver framförallt hur svårt det är för oss att just gripa dessa rätta tillfällen i flykten och göra och säga rätt saker.

Denna förmåga att göra rätt vid rätt tillfälle betraktades alltså som kopplad med en konstfärdighet som ansågs komma av erfarenhet. Och Hippokrates mest kända uttalande är just också att ”Livet är kort – konsten lång” (Lat. Ars longa vita brevis).

Citatet brukar vanligtvis lyftas när någon vill föra fram de sköna konsternas odödlighet – men den ursprungliga betydelsen är långt mer krass och prosaisk än så. I sin helhet lyder den (i engelsk översättning):

Kairos...

”life is short,

opportunity (kairos) fleeting,

experiment dangerous,

judgment difficult.”

Och vad detta citat snarare vill uttrycka är att det tar lång tid att lära sig en yrkesskicklighet (en techne – en konst) men att livet dessvärre är väldigt kort och tillfälligheterna (kairos) flyktiga.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Konst & Kultur