127. Inte vidare roligt!

För mycket länge sedan hittade jag ett B.C. ”comic-strip” som jag klippte ut ur DN och sparade. För mig slog den korta kärnfulla bildsekvensen verkligen huvudet på en rad olika spikar. Och flera gånger sedan dess har jag tagit fram det nu lite tummade urklippet och visat för någon och sagt; kolla bara, så roligt, så smart!

Men… nästan ingen jag visat det för har ens tillnärmelsevis tyckt att det var lika vitsigt som jag! Och detta faktum har ibland fått mig att fundera över hur oerhört olika vi uppfattar saker och ting. Och hur mycket erfarenheter och kunskaper vi egentligen måste ha tillägnat oss och ha gemensamt för att överhuvudtaget kunna kommunicera, än mer för att kunna skratta åt något tillsammans.

Jag diskuterade detta bland annat i inlägg 84. Vad skrattar du åt? Men det finns nog mer att säga. Men själva andemeningen här är ju just detta kärnområde som jag hela tiden ältar om: Hur språket och erfarenheterna bidrar till att sammanlänka oss. Hur orden mejslar fram en gemensam verklighet som i sin tur möjliggör vårt utbyte av tankar och känslor – kommunikation! Och hur allt detta påverkar vår samhällsbyggnad.

För mig handlar denna lilla B.C. ”comic strip” om rationalitetens kris, om vetenskapens legitimitet och problem; om hur olika sanningssägare hanterar verklighetens uppstickande anomalier; hur det oresonliga och en-sidiga perspektivet hanterar uppkomsten av något annat; hur makten alltid hanterar ”den andre”. Det handlar om hur den som tar sig rätten att få bestämma verkligheten också kan ta sig rätten att upprätthålla denna verklighet.

Det är alltså en comic strip som berör allt från religion, vetenskap, makt över verkligheten… till patriarkatets chauvinism och feminismens omfamnande av relativismen.

Och allt detta är ju faktiskt inte vidare lustigt. Så det finns nog skäl för att andra inte dragit på smilbanden lika mycket som jag gjort genom årens lopp.