128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Filed under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

One response to “128. Moraliska ekvationer

  1. José L Ramírez

    Att de som lider nöd begår brott antas som begripligt och nästan berättigat. Det finns en princip som lyder: ”Necessitas caret lege” (Nöden saknar lag)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s