Kategoriarkiv: Politik

Platon varnade på sin tid för att demokratin kunde leda till …

Det är vår rädsla som är demokratins främsta fiende – inte de gaphalsar som söker utnyttja den.

Hitler var absolut ingenting utan det stöd han lyckades trumma fram ur det tyska folkdjupet. Han var snarare en kuf, en bitter förlorare som också just därför lyckades ge röst åt den bitterhet, rädsla och desorientering som många i Tyskland upplevde under mellankrigstiden.[1]

Donald Trump är också en sådan person som vet hur det är att känna sig misslyckad och lyckas därför ge röst åt dem som känner liknande utmärkthet. Åt de som är oroliga över att bli av med sina jobb, bli av med sina privilegier eller sin potens. Allt sådant som kan hotas av ny teknik, invandring, kvinnans ställning och den allt större globaliserade ekonomin, politiken och kunskapen.

De som sedan mitt i allt detta oroliga brus försöker navigera, resonera eller uppmana till besinning överröstas lätt. Kunskap och konsekvens kräver både tid och noggrann eftertanke – lögnerna däremot behöver bara upprepas och basuneras ut för att landa väl bland dem som redan vet vad de vill höra. Det är nämligen vi, folket som är demokratins ömma punkt.

Den grekiska filosofen Platon, ”den främste bland filosofer”, var kanske den förste att rikta sitt missnöje mot det demokratisk-liberala statsskicket. Hans kritik byggde då i huvudsak också på att demokratin som styrelseskick var instabil och därför lätt kunde resultera i diktatur och tyranni.

… ett pöbelvälde där missnöjet kliver upp på barrikaderna för att sedan ledas vidare in i diktatur och tyranni

Och här måste vi ju tyvärr med facit i hand ge honom rätt.

Därför att en demokrati som inte med kraft kan upprätthålla sin egen position och ta sig ton är ett lätt byte i tider av osäkerhet. Demokratin utmålas som svag, velig och har inget riktigt ”drag under galoscherna”.[2] Kritik och utspel vi nu kan höra lite varstans ifrån.

Orsakerna till detta är säkert flera – dock finns en genomgående ton som ljuder genom många av de missnöjesyttringar och uppror som sker.

Den gemensamma nämnaren är ressentiment, en förbittring över att livet inte riktigt blev som man tänkt. En bitterhet som föder  revanschlust mot allt och alla som misstänks ligga bakom denna vår oro och utsatthet.

[1]Sebastian Haffner, Germany Jekyll & Hyde– a contemporary account of nazi Germany (1940)

[2]En klyscha som flitigt användes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister under Ny Demokratis glansperiod under 1990-talet.

Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar.

Ett öppet samhälle är förstås även ett tillåtande samhälle som rymmer stora olikheter. Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar. Det är inte så konstigt. Snarare följdriktigt. Men är samhället bara uppstagat kring en någorlunda stabil kärna kan det som regel också hantera dessa.

Men samtidigt är det ju otvetydigt så att om det uppstår alltför stora skiljaktigheter försämras också vår förmåga att hålla sams. Demokratin förutsätter nämligen också att vi är hyfsat lika, att vi har någorlunda liknande syn på hur saker och ting bör vara. Först då kommer vi som nu befinner oss i minoritet att acceptera att våra meningsmotståndare får lov att styra och ställa under några år.

I samhällen där man inte på samma sätt upplever denna typ av samförstånd – känner man inte heller lika starkt för demokratins principer. Vilket dessvärre är en utveckling vi nu kan bevittna på flera håll – på platser där den ena sidan inte längre kan förstå eller acceptera de synsätt som innehas av den andra.

Sådan polarisering kan leda till inre stridigheter.

För att förtydliga! Hoten mot demokratin kommer inte enbart utifrån i form av militanta islamister, brunsvarta fascister eller gapande populister vars mål är att så split och skapa kaos – utan hoten möjliggörs också av den öppna ideologins egna låsningar och felkalkyler.

Demokratin förutsätter också att vi är hyfsat lika …

Som exempelvis i synen på behovet av en värdemässig gemenskap.

I Sverige och i norden har vi goda förutsättningar att skapa en frizon för demokratin medan den allt mer utmanas i mindre enhetliga länder. Men det krävs också av oss att vi förmår värna det vi har.

Vi är fortfarande rätt lika och bör också fortsätta utveckla och försvara dessa våra likheter och gemensamma värderingar – inte att förlöjliga eller rasera dem – för det är främst genom dessa vi kan upprätthålla tilltron till demokrati, rättsstat och det öppna samhället.

Det gäller alltså nu, vara sig vi nu lagt våra röster på vänster- eller högerblocket, är nyanlända eller etniska svenskar sedan generationer, att ändå försöka ringa in och förstärka det vi har gemensamt. Hitta det vi kan samlas kring, som kan ligga till grund för vår känsla av tillhörighet.

Det finns flera nyanser …

Trött på den etablerade politiken? På att politikerna inte förmår ta ansvar för vår framtid? Att de nu mest beter sig som små barnungar?

Känner du att vi är lite fel ute? Less på klåfingriga byråkrater? Tomt snack? Karriärpolitiker? EU? Kapitalets rovdrift och storbankernas övervinster? Att vi mycket väl skulle kunna begränsa och reglera det privata bankväsendet?

Tycker du också att vi borde ha lite mer att säga till om? Fler politiker som går i bräschen för hårdare miljö- och djurskyddslagar? Att en regering borde kunna begränsa överdrivet utnyttjande och exploatering av naturen?

Många frågor. Och du kanske inte känner igen dig i alla. Men säkert funderat i liknande banor själv. Inte sant?

Då ska du också veta att du delar idéer som är centrala för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)! De frågor som presenterades här ovan är nämligen bara ett litet axplock ur deras valbroschyr som damp ned i brevlådorna inför valet 2018.

Hur känns det på en skala?

Känns det kanske lite olustigt att behöva dela åsikter med en nazistisk organisation? Det ligger förstås nära till hands att då tänka att de bara skriver så där för att attrahera en viss typ av frustrerade väljare och att de egentligen inte står för dessa åsikter.

Fel!

… av grönt

Nazismen har alltid varit en ”grönbrun” rörelse med starka känslor för natur, djur och den lilla människan i opposition mot maktelit, storkapital och rovdrift.

Flera tongivande nazister var vegetarianer och Hitler talade även om att efter segern förbjuda köttätande. Joseph Goebbels skriver bl.a. annat i sina minnesanteckningar från ett samtal med Hitler att: ”En ansenlig del av vårt samtal ägnade Ledaren åt den vegetariska frågan. Han är mer övertygad än någonsin om att köttätande är skadligt för mänskligheten.”

Inom nationalsocialismen kommer givetvis utöver allt detta även vurmen för den ariska rasen och den starka nationalstaten. Och icke att förglömma – motviljan mot alla som inte tillhör den egna gruppen.

Och det kanske vi inte skriver under på.

Men gränserna är hårfina. Speciellt om man anser sig tillhöra en utsatt minoritet som kräver särbehandling – för då kommer känslorna och därmed även dessa gränser snart att suddas ut.