Månadsarkiv: januari 2013

Dansen – en kraftmätning där det gäller att såväl kunna föra som att låta sig föras. Målning av Pedro Alvarez.

Detta fragment är det sista i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Vi föds alla till en värld där vi genast måste lära oss att överleva. Vi gråter, vi gastar och vi ler och lär oss så småningom vad som fungerar bäst.

Vi inleder så livet med att ligga i hårdträning för hur vi bäst ska fånga den andras uppmärksamhet. Och många av oss märker också snart att en av de främsta stunderna i livet är när vi därefter också får denna eftertraktade bekräftelse.

Problemet är bara att vi snart också blir varse att vi inte är ensamma i världen och att det därför är många som vill samma saker, få del av samma uppmärksamhet. Och att vi måste kämpa för att få det vi vill och behöver. Därför kallas också dessa våra ansträngningar för bekräftelse och överlevnad ofta för en strid eller maktkamp.

Men orden ”strid” och ”kamp” ger en bild av ett statiskt och krigiskt förhållande mellan två parter, där en är satt att besegra den andre. Men i verkliga livet behöver det inte alltid vara en så hårddragen linje mellan att vinna och försvinna. Ibland skulle vi lika gärna kunna se det som en dans.

En dans där vi ständigt måste ta vissa steg och utföra konstfulla piruetter för att överhuvudtaget kunna följa rytmerna och de andras rörelser. Och klarar vi då även av denna besynnerliga dans – dessa kraftmätningar där det gäller att såväl kunna föra som att låta sig föras – då klarar vi som regel också av att fungera tillsammans med andra.

De som inte lär sig dansstegen är också de som till sist kommer att uppleva sig trampade på tårna – eller vara de som trampar

Och de som av olika skäl inte lär sig dessa danssteg är också de som till sist kommer att uppleva sig trampade på tårna; missförstådda, osedda eller kränkta. Eller så blir det just de som trampar på andra. Och kommer följaktligen också att få problem med relationer, i familjen, i äktenskapet och i arbetslivet…

Ur denna min personliga övertygelse uppstår också mitt intresse för frågor gällande makt, status och personlig positionering? Jag menar att vi inte kan blunda för dessa.

Det går inte att bli av med de otrevliga aspekterna av olika former av maktutövning genom att tabubelägga begreppet makt. Så länge vi lever måste vi istället lära oss att förstå och ta hänsyn till de starka krafter som omger oss – lära oss att leva med dem – för att kunna hantera dem, både hos oss själva och hos andra.

­

Härmed avslutar jag nu mina korta fragmentariska betraktelser över makt och status. Istället ämnar jag ta ett bredare grepp om ämnet och kommer därför den närmsta tiden att ägna mig åt att undersöka aktuell forskning i ämnet och skriva mer ingående kring just frågor om Status, Makt och Personlig Positionering.

Vad är det för smörjmedel som gör att vi vanligtvis kan röra oss så friktionsfritt bland folkmassor utan att där uppstår krockar och kaos? Målning, Jim Zwadlo

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

OK! Låt säga att vi går på en gata där det är många andra fotgängare – om alla vi mötte höll till höger vore allt frid och fröjd – men nu rör sig människor dock lite huller om buller och det är svårt att veta åt vilket håll de tänker vika – men samtidigt verkar det mesta fungera rätt smidigt.

Vad är det för smörjmedel som gör att vi vanligtvis kan röra oss så friktionsfritt bland folkmassor utan att där uppstår krockar och kaos?

Min teori* är att det handlar om att vi snabbt kan avläsa varandras status, precis som vilket annat djur som helst. Inte alls så att vi vet vad den andre jobbar med eller hur mycket den tjänar – det är inte det.

Vad vi märker av är den andres relativa status i just det ögonblick vi möter dem. Om någon är osäker, inte vet vart den är på väg, sänker sin blick, tittar bort – så vet vi också att denna person  nog är den som i första hand kommer att flytta på sig. Därför att den kommunicerar redan att den försöker undvika oss.

Och går vi själva bara rakt fram med höjt huvud, raska steg och beslutsam blick – så kan vi också vara rätt säkra på att slippa behöva väja.

Problem uppstår förstås när två jämnstarka personer möts – eller när två jämnsvaga personer möts och flyttar sig åt samma håll. Vi har nog alla varit med om det.

I vissa situationer inger ren muskelstyrka respekt – men inte i alla…

Detta är alltså nu ett exempel på en viss typ av naturlig och direkt social positionering.

Och det är givetvis inte alltid så att den som hamnar i en försvagad position på 5th Avenue också är den som förblir svag även i andra sammanhang. Det är inte där i själva poängen ligger.

Poängen här är att vi har en förmåga att läsa av och positionera den andre inom loppet av en mikrosekund. Och att våra roller och positioner ständigt fluktuerar.

Och på samma snabba sätt läser vi också av varandra i andra sociala sammanhang, i sällskapslivet och på jobbet.

Och klarar vi då dessutom även av att utföra denna delikata dans – där det gäller att både kunna föra och låta sig föras (vilket mer krasst uttryckt innebär att vi såväl förmår under- som överordna oss) – då klarar vi som regel också av att umgås och blir då också uppfattade och uppskattade som socialt kompetenta.

–––

Fortsättning följer. Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position är:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

140. Money Talks!

141. Snipp, snapp, snut…

142. …så var sagan ändå inte riktigt slut

*Det är en teori i ordets rätta bemärkelse eftersom den inte är empiriskt testad, utan mer har sin tillblivelse i erfarenheter kopplade till en rad olika forskningsresultat kring liknande frågor, som sociala hierarkier, status och hälsa (Social stress, The Whitehall study, The study of facial mimicry, Daniel Kahneman, Michael Marmot, Ylva Almquist).