Monthly Archives: januari 2013

148. Absolut, nej nej!

di_10227_3

Aphjärna!

Visst finns det tjejer som gillar blyga killar? Det finns ju trots allt alla sorters som gillar alla möjliga saker. Vissa gillar att gå barfota, andra att dricka aphjärna.

Men de allra flesta av oss faller ändå inte utanför normen – vilket i och för sig är ett rätt onödigt påstående eftersom det ju är en ren självklarhet. Skulle de flesta av oss börja falla utanför normen vore det ju inte längre någon norm.

Och normen säger att tjejer ska gilla tuffa, självsäkra killar, att man ska ha skor på fötterna och gilla sushi. Är det inte så? På ett ungefär?

Ok! Många av oss gillar inte normer – kanske för att vi känner att vi inte passar in i dem, inte känner oss riktigt hemma. Men detta förtar inte normernas starka betydelse för hur vi själva kommer att uppfattas av andra och oddsen för huruvida vi kommer att lyckas eller inte i våra liv.

Normerna styr de flestas uppfattningar och böjelser och det är dessa vi som regel kommer att mätas mot. Normerna säger att det inom vår kulturkrets är bättre att vara smal än att vara tjock. Ok? Det har inte alltid varit så – men det är så nu.

Och som man är det definitivt bättre i dag att vara lång snarare än kort[1], bättre att vara rik än fattig, extrovert hellre än introvert, ljus snarare än mörk, hård snarare än mjuk, tuff snarare än mesig, intelligent hellre än ointelligent, snabb hellre än långsam, snygg hellre än ful, utmanande hellre än ofarlig…

Elmia_odla__inspirationspuff

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?

Tro nu inte att jag skriver detta för att boosta mig själv, jag lovar, jag prickar nog på sin höjd in några få av dessa statusmarkörer (möjligtvis snygg och utmanande).

Generaliseringar säger du! Javisst, men det är nu dessa som styr normerna och det är dessa vi bör hålla oss till för att öka våra chanser att bli framgångsrika. Följer vi dem ökar vi våra chanser att bli populära, få många vänner, få bra jobb, mycket pengar, makt, status och till råga på allt: ett längre, gladare och hälsosammare liv.[2]

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?


[1] I inlägg 49. Bingo! Presenteras en lång rad undersökningar kring vad som uppfattas som attraktivt.

[2]Dagens Nyheters debattsida i dag skriver fyra professorer om skillnader i hälsa och livslängd mellan utbildade och utbildade i Sverige i dag. Det påstås att den högutbildade har en förväntad livslängd som är 5 år längre än den lågbildades. Dessa resultat överensstämmer också med ”The Whitehall study”, en forskning kring Brittiska tjänstemäns livslängd och hälsa som utförligt behandlats av Michael Marmot i boken The Status Syndrome.

3 kommentarer

Filed under Genus, Makt och Rädsla

147. Hur många ”likes” fick du?

virvel

Att inte bli sedd var som att inte finnas till. Något som skickade en allt längre ner i de existentiella virvlar som inte någonsin får nå en botten.

Vi kan alla se hur många kommentarer och ”likes” du fick sist du la upp något på Facebook. Och visst är det lite generande att du inte ens fick en endaste liten tumme.

Vad säger du? Bryr du dig? Eller skiter du i vilket?

Blir jag då berörd när jag inte får någon respons? Ja, det är klart jag blir!

Det är självklart så att jag genom att exponera mig – också hoppas på något slags gensvar. Och om ingenting händer uppstår en rytande tystnad – som får mig att känna mig mer isolerad än någonsin.

Det är som… jag minns när jag var i tonåren. Jag var ganska blyg. Man gick ju på diskotek för att dansa och för att träffa tjejer – det var ju det som var själva poängen. Det hela byggde ju på att man skulle ta och bjuda upp någon – den man helst ville vara med, så klart.

Men det tog emot. I bröstet skrek något NEJ, gör det inte!

Därför det enklaste var ju att aldrig bjuda upp någon överhuvudtaget – för att på så vis slippa få nobben. Därför att bli avvisad var nog det värsta som kunde hända.

Att inte bli sedd var som att inte längre finnas till. Något som skickade en bara allt lägre ner i de existentiella virvlar som inte någonsin får nå en botten.

Att känna att man inte har någon status, något värde är som att bli berövad all sin självkänsla.

dontlike

Den rytande tystnad som uppstår när ingen ger någon respons på våra inlägg kan uppfattas som ett ogillande.

Och ändå gick man på diskotek och stod där osäker, svettig och halvrund – i hopp om att våga – i hopp om att någon gång lyckas. Det var ju därför man gick dit.

På Facebook, Instagram eller Linkedin måste jag också våga bjuda upp – och det är inte alltid jag får någon respons. Samtidigt som vissa andra kan få 35 likes och 10 kommentarer genom att bara säga flaskhals eller lägga upp en bild på ett grässtrå.

Vad beror det på?

Vår relativa popularitet så klart! Vår status. Vissa av oss är ”högstatus-individer”, andra är ”lågstatusindivider” och någonstans där i mellan svävar vi alla.

Men vad ger oss då denna status? Ja, det är just det som är den stora frågan. Hade vi bara vetat det så…

Men samtidigt kan jag meddela att den där taktiken med att inte våga bjuda upp – den gav då i varje fall inte många statuspoäng.

1 kommentar

Filed under Makt och Rädsla

146. Frihet, Frihet!

Che-Guevara-Logo

Frihet hade en betydelse för Che Guevara – men en annan för dagens kubaner.

– Men vad är då frihet? Frågade han och i backspegeln såg jag en lite pillemarisk och förväntansfull uppsyn.

Jag satt och rattade en skraltig bil av kinesiskt märke nerför Kubas national highway och när jag försökte replikera märkte jag att jag höll på att köra ned i ett av de otaliga potthål som smyckar den 3-filiga motorvägen som leder rätt österut från Havana till Santa Clara.

Och jag svarade istället: Ge mig lite tid, jag måste tänka efter!

Och jag insåg snart att jag faktiskt inte hade den blekaste aning om vad frihet är.

Begreppet är så centralt i vår kulturkrets (den västerländska) och det brukar sägas att vi alla delar en längtan efter frihet. Men vad handlar den då egentligen om? Hur beskriver vi denna längtan?

freedom

Gör en bild-googling på ordet ”freedom” och du ska se att denna frihet oftast får illustreras av en människa stående i ett fritt landskap med utsträckta armar – som en slags Kristus-gestalt.

De flesta politiska riktningar har mer eller mindre friheten som bärande idé.

De flesta religioner utlovar någon form av frihet.

Och kratsar man lite på ytan av en olycklig människas själ så är det också ofta längtan efter mer frihet som skymtar fram.

Men vad är det då? Finns verkligen denna frihet?

Jag menar, finns det något som vi kan peka på och säga: se det här är frihet? Finns det något vi kan ringa in genom definitioner och säga att detta är vad frihet betyder eller innebär?

Nej, knappast!

Därför att friheten, insåg jag när jag fått tänka över saken i några veckor, finns nämligen inte som eget existerande, oberoende och positivt[1] begrepp.

Frihet är i sig en omskrivning av ”frihet från” och är då precis som ett minustecken, en slags negation. Vi måste alltså först ha något, en situation, något som verkligen är fallet. Först därefter kan vi önska att det inte vore så: Alltså frihet från detta tillstånd![2]

Frihet handlar alltså om frihet från något slag av tvång eller tillstånd som vi kan hysa förhoppningen om att vi kan förändra; frihet för en Buddhist är att slippa återfödas; frihet för en liberal är att slippa statens och samhällets klåfingrighet; frihet för en kommunist är att slippa stå bugande med mössan i hand inför kapitalet. Och frihet för kubanerna skulle av vissa uppfattas som att äntligen få bli myndigförklarade och själva kunna bestämma över sina liv.


[1] Ett ”positivt begrepp” är ett begrepp som har verklig ”utsträckning”, dvs vars mening också existerar i verkligheten.

[2] Det finns inom den filosofiska traditionen en uppdelning mellan negativ och positiv frihet, en distinktion som gjorde av Isaiah Berlin 1958. Den negativa (som alltså inte är negativ i vanlig bemärkelse) är den jag ser som den enda rimliga och som jag försökt beskriva ovan. Den positiva frihetssynen är i min smak alltför filosofisk och idealistisk för att kunna tas på fullt allvar. 

1 kommentar

Filed under Demokrati, Liberalism, Logos – Ord – Språk

145. Hög svansföring?

orangenyhviksjo-1852

Är det bra att vara stolt, självsäker och ha hög svansföring, eller…

Vem skulle frivilligt vilja ha det sagt om sig att man är en som har hög svansföring? Det måste ju ändå vara som att ertappas med byxorna nere och tvingas visa stjärten. Titta bara på kråmande katter och glada, stolta hundar. Hur mysigt är det egentligen?

Men vänta ett tag nu.

Jag måste ju givetvis här skilja mellan själva analogin, dess uttryck och det meningsskapande som den eftersträvar att förmedla.

Men samtidigt kan denna medvetna felläsning också kanske förklara den saltomortal som uttrycket genomgått på ganska kort tid.

Hög svansföring betyder alltså som regel enligt ordböckerna ungefär så här: att ha stor självkänsla, vara självmedveten, att inte gå av för hackor och ha en bild av sig själv som den som kan fixa saker.

Och det låter ju då som något helt fantastiskt och bra. En sådan person vill väl alla vara – i varje fall får man den uppfattningen när man tittar på den självhjälps-litteratur som är populär i dag.

Men… som sagt, i denna positiva betydelse används ”hög svansföring” bara ibland.

Därför att för det mesta används orden nedsättande och mer i betydelsen: vara styv i korken och ha en övertro på sin egen förmåga.

01-922-pudel-mellan-aprikos

…eller är det bättre att vara lågställd och helst göra en pudel? Pudlar ber för övrigt inte alls om ursäkt för sin existens.

Carl Bildt brukar exempelvis omnämnas som en som just har hög svansföring. Och då är ju frågan den om man då menar att han är karl för sin hatt och handlar utifrån en tro på att han ska kunna påverka viktiga skeenden i vår samtid. Eller om man då bara förmenande menar att han är en ”Medium size dog with a big dog attitude”.

Ja, jo,  jag vet inte, jag. Det hela verkar så typiskt svenskt. Jag försöker att inte ta ordet i min text, för det är så uttjatat och har för övrigt förlorat sprängkraft. Men handlar det inte här om Jante?

En gång i tiden var det ju föredömligt att ha så kallad ”hög svansföring” och det är i denna betydelse som begreppet fortfarande lever kvar i våra ordböcker – men samtidigt har vi istället kommit att skämmas för personlig styrka, ädelmod och de som vågar framträda utan att be om ursäkt för sig själva.

Lämna en kommentar

Filed under Makt och Rädsla

144. Dansa!

Tango Nuevo II

Dansen – en kraftmätning där det gäller att såväl kunna föra som att låta sig föras. Målning av Pedro Alvarez.

Detta fragment är det sista i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Vi föds alla till en värld där vi genast måste lära oss att överleva. Vi gråter, vi gastar och vi ler och lär oss så småningom vad som fungerar bäst.

Vi inleder så livet med att ligga i hårdträning för hur vi bäst ska fånga den andras uppmärksamhet. Och många av oss märker också snart att en av de främsta stunderna i livet är när vi därefter också får denna eftertraktade bekräftelse.

Problemet är bara att vi snart också blir varse att vi inte är ensamma i världen och att det därför är många som vill samma saker, få del av samma uppmärksamhet. Och att vi måste kämpa för att få det vi vill och behöver. Därför kallas också dessa våra ansträngningar för bekräftelse och överlevnad ofta för en strid eller maktkamp.

Men orden ”strid” och ”kamp” ger en bild av ett statiskt och krigiskt förhållande mellan två parter, där en är satt att besegra den andre. Men i verkliga livet behöver det inte alltid vara en så hårddragen linje mellan att vinna och försvinna. Ibland skulle vi lika gärna kunna se det som en dans.

En dans där vi ständigt måste ta vissa steg och utföra konstfulla piruetter för att överhuvudtaget kunna följa rytmerna och de andras rörelser. Och klarar vi då även av denna besynnerliga dans – dessa kraftmätningar där det gäller att såväl kunna föra som att låta sig föras – då klarar vi som regel också av att fungera tillsammans med andra.

tango_nogi

De som inte lär sig dansstegen är också de som till sist kommer att uppleva sig trampade på tårna – eller vara de som trampar

Och de som av olika skäl inte lär sig dessa danssteg är också de som till sist kommer att uppleva sig trampade på tårna; missförstådda, osedda eller kränkta. Eller så blir det just de som trampar på andra. Och kommer följaktligen också att få problem med relationer, i familjen, i äktenskapet och i arbetslivet…

Ur denna min personliga övertygelse uppstår också mitt intresse för frågor gällande makt, status och personlig positionering? Jag menar att vi inte kan blunda för dessa.

Det går inte att bli av med de otrevliga aspekterna av olika former av maktutövning genom att tabubelägga begreppet makt. Så länge vi lever måste vi istället lära oss att förstå och ta hänsyn till de starka krafter som omger oss – lära oss att leva med dem – för att kunna hantera dem, både hos oss själva och hos andra.

–––

­

Härmed avslutar jag nu mina korta fragmentariska betraktelser över makt och status. Istället ämnar jag ta ett bredare grepp om ämnet och kommer därför den närmsta tiden att ägna mig åt att undersöka aktuell forskning i ämnet och skriva mer ingående kring just frågor om Status, Makt och Personlig Positionering.

3 kommentarer

Filed under Makt och Rädsla

143. Ok!

zwadlo pedestrians 234

Vad är det för smörjmedel som gör att vi vanligtvis kan röra oss så friktionsfritt bland folkmassor utan att där uppstår krockar och kaos? Målning, Jim Zwadlo

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

OK! Låt säga att vi går på en gata där det är många andra fotgängare – om alla vi mötte höll till höger vore allt frid och fröjd – men nu rör sig människor dock lite huller om buller och det är svårt att veta åt vilket håll de tänker vika – men samtidigt verkar det mesta fungera rätt smidigt.

Vad är det för smörjmedel som gör att vi vanligtvis kan röra oss så friktionsfritt bland folkmassor utan att där uppstår krockar och kaos?

Min teori* är att det handlar om att vi snabbt kan avläsa varandras status, precis som vilket annat djur som helst. Inte alls så att vi vet vad den andre jobbar med eller hur mycket den tjänar – det är inte det.

Vad vi märker av är den andres relativa status i just det ögonblick vi möter dem. Om någon är osäker, inte vet vart den är på väg, sänker sin blick, tittar bort – så vet vi också att denna person  nog är den som i första hand kommer att flytta på sig. Därför att den kommunicerar redan att den försöker undvika oss.

Och går vi själva bara rakt fram med höjt huvud, raska steg och beslutsam blick – så kan vi också vara rätt säkra på att slippa behöva väja.

Problem uppstår förstås när två jämnstarka personer möts – eller när två jämnsvaga personer möts och flyttar sig åt samma håll. Vi har nog alla varit med om det.

Power

I vissa situationer inger ren muskelstyrka respekt – men inte i alla…

Detta är alltså nu ett exempel på en viss typ av naturlig och direkt social positionering.

Och det är givetvis inte alltid så att den som hamnar i en försvagad position på 5th Avenue också är den som förblir svag även i andra sammanhang. Det är inte där i själva poängen ligger.

Poängen här är att vi har en förmåga att läsa av och positionera den andre inom loppet av en mikrosekund. Och att våra roller och positioner ständigt fluktuerar.

Och på samma snabba sätt läser vi också av varandra i andra sociala sammanhang, i sällskapslivet och på jobbet.

Och klarar vi då dessutom även av att utföra denna delikata dans – där det gäller att både kunna föra och låta sig föras (vilket mer krasst uttryckt innebär att vi såväl förmår under- som överordna oss) – då klarar vi som regel också av att umgås och blir då också uppfattade och uppskattade som socialt kompetenta.

–––

Fortsättning följer. Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position är:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

140. Money Talks!

141. Snipp, snapp, snut…

142. …så var sagan ändå inte riktigt slut

*Det är en teori i ordets rätta bemärkelse eftersom den inte är empiriskt testad, utan mer har sin tillblivelse i erfarenheter kopplade till en rad olika forskningsresultat kring liknande frågor, som sociala hierarkier, status och hälsa (Social stress, The Whitehall study, The study of facial mimicry, Daniel Kahneman, Michael Marmot, Ylva Almquist).

Lämna en kommentar

Filed under Makt och Rädsla

142. …så var sagan inte riktigt slut

LionWinner

Man kan ibland utläsa hos personer som har en osedvanlig stor rikedom, makt eller kändisskap, att där finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod.

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar. OBS! Resonemanget är också en direkt fortsättning på inlägg 141, Snipp, snapp, snut…

–––

Man kan ibland utläsa hos personer som har en osedvanlig stor rikedom, makt eller kändisskap, att där finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod. Att bara få bli bemötta som dem de verkligen är.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Att i offentligheten alltid bli betraktad som den som är eller har en viss egendom eller position, måste i längden kännas lite begränsande – man är som regel mycket mer än vad som syns utåt; man kanske också är en jäkel på techno, schack eller Strindberg.

Därför sluter sig också sådana personer vanligtvis inåt, in i de innersta av kretsar där många känner samma utsatthet. Och i bästa fall finner de där vad de söker.

Man kan också utläsa hos personer som inte har någonting, personer som verkligen försökt – men misslyckats, att det finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod. Att bara få bli bemötta som dem de verkligen är.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Att i offentligheten alltid bli behandlad som den som inte 6a00e54f08fd1088340120a6abf391970c-250wihar någon egendom eller position, måste i längden kännas lite begränsande – man är som regel mycket mer än sina misslyckanden; man kanske också är en konstnärssjäl, en naturmänniska eller en sportfantast.

Därför sluter sig också sådana personer vanligtvis inåt, in i de innersta kretsar där många känner samma utsatthet. Och i bästa fall finner de där vad de söker.

Vad vill jag då säga med dessa bägge grova generaliseringar? Jo framförallt att det hos somliga  av oss ibland finns en verklig önskan – att bara få bli sedda – för dem vi är. Denna känsla är verklig och bör inte förringas. Vi kan bara konstatera att den finns.

Hos vissa kanske den uppstår utifrån ett behov av inte hela tiden behöva tävla, mätas och prestera. Hos andra kanske den uppstår genom ett behov att visa att man har fler strängar på sin lyra än vad som vanligtvis uppfattas.

Därmed har jag nu gjort en förnuftsmässig kullerbytta – först genom att i inlägg 141 utmåla detta behov som fullständigt befängt – därefter genom att visa på dess multifunktionella rationalitet.

Därmed också sagt att nästan ingenting bara är enkelt, ensidigt eller lättfattligt.

–––––

Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

140. Money Talks!

141. Snipp, snapp, snut…

1 kommentar

Filed under Makt och Rädsla