Man kan ibland utläsa hos personer som har en osedvanlig stor rikedom, makt eller kändisskap, att där finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod.
Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar. OBS! Resonemanget är också en direkt fortsättning på inlägg 141, Snipp, snapp, snut…
–––
Man kan ibland utläsa hos personer som har en osedvanlig stor rikedom, makt eller kändisskap, att där finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod. Att bara få bli bemötta som dem de verkligen är.
Vilket egentligen inte är så konstigt. Att i offentligheten alltid bli betraktad som den som är eller har en viss egendom eller position, måste i längden kännas lite begränsande – man är som regel mycket mer än vad som syns utåt; man kanske också är en jäkel på techno, schack eller Strindberg.
Därför sluter sig också sådana personer vanligtvis inåt, in i de innersta av kretsar där många känner samma utsatthet. Och i bästa fall finner de där vad de söker.
Man kan också utläsa hos personer som inte har någonting, personer som verkligen försökt – men misslyckats, att det finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod. Att bara få bli bemötta som dem de verkligen är.
Vilket egentligen inte är så konstigt. Att i offentligheten alltid bli behandlad som den som inte 
har någon egendom eller position, måste i längden kännas lite begränsande – man är som regel mycket mer än sina misslyckanden; man kanske också är en konstnärssjäl, en naturmänniska eller en sportfantast.
Därför sluter sig också sådana personer vanligtvis inåt, in i de innersta kretsar där många känner samma utsatthet. Och i bästa fall finner de där vad de söker.
Vad vill jag då säga med dessa bägge grova generaliseringar? Jo framförallt att det hos somliga av oss ibland finns en verklig önskan – att bara få bli sedda – för dem vi är. Denna känsla är verklig och bör inte förringas. Vi kan bara konstatera att den finns.
Hos vissa kanske den uppstår utifrån ett behov av inte hela tiden behöva tävla, mätas och prestera. Hos andra kanske den uppstår genom ett behov att visa att man har fler strängar på sin lyra än vad som vanligtvis uppfattas.
Därmed har jag nu gjort en förnuftsmässig kullerbytta – först genom att i inlägg 141 utmåla detta behov som fullständigt befängt – därefter genom att visa på dess multifunktionella rationalitet.
Därmed också sagt att nästan ingenting bara är enkelt, ensidigt eller lättfattligt.
–––––
Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position:
137. Gullockar & Pepparkaksgubbar
Anthrôpos Metron 
Ping: 143. Socialt smörjmedel | Anthrôpos Metron