Månadsarkiv: januari 2016

281. Glufs, Glufs!

635738838579827895-AP-Zimbabwe-Lion-Killed-001

Alla lejon är inte farliga!

Vad handlar allt detta mumlande om – denna oerhörda tafatthet! Allt detta urskuldande så fort någon blivit ertappad med någon form av generalisering.

Det är klart att vi generaliserar – det är ju genom dessa generaliseringar vi byggt upp vår vetenskap och vår kunskap om världen. Detta fungerar – detta fungerar troligtvis icke – och inget är någonsin entydigt. Och det är också på så vis vi alla (utan några som helst undantag, ska tilläggas) också hanterar de flesta kritiska situationer.

Om, låt säga, en flygtur av hundra skulle resultera i flygkrasch – skulle vi nog sluta flyga. Eller om vi skulle riskera att bli våldtagna av var tusende man – skulle vi snart nog utveckla en större försiktighet i relationer med alla män. Vi spelar så att säga inte rysk roulette i onödan – inte utan att chanserna till vinst överträffar riskerna. I varje fall inte om vi är någorlunda rationella och tänker på konsekvenser och framtid.

Om blott tio av hundra smålänningar skulle visa sig vara snåla – skulle vi snart kalla smålänningarna för snåla. Eller hur?

Och om det var så att var tjugonde dansk skulle visa sig vara en bedragare – skulle vi snart nog sluta lita på danskar helt o hållet.

o-LION-facebook

Bara kanske vart tredje lejon är farligt – ibland!

Eller om var tredje ryss vi mötte bar guldkedja, hade rakade huvuden och därtill betedde sig som svin – då skulle i varje fall jag snart nog börja ogilla ryssar – och det oavsett om de flesta var helt okey.

Det är så vi gör – det är så vi orienterar oss – det är så vi tar oss framåt. Vi väljer bort risker och går på säkrare kort. Det kallas i regel för att vara streetsmart!

De av oss som tidigt började utveckla denna generaliserande förmåga fick ju också ett visst försprång i evolutionen. Tänk er själva – hej o hå, alla lejon kan ju inte vara farliga – Oh fan, just detta lejon var det visst. Glufs! Glufs!

Men visst, det är väl solklart att en generalisering aldrig är en till 100% riktig beskrivning av världen, men vad är det? Det är väl framförallt sannolikheterna vi har att utgå ifrån och som vi kan räkna med. Allt annat är ju bara kontrafaktiskt önsketänkande?

2 kommentarer

Under Empiri, Natur & Kultur

280. Lyckan ojämnt fördelad

2014-11_LT-Unhappiness

Vad som är intressant är att göra en bildsökning på lycka respektive olycka…

Lycka! Visst är det banalt! Men ändå något som berör och därför intressant. Alla föredrar vi ju lycka framför olycka! Självfallet! Vi sträcker oss efter det vi förväntar oss ska ge lycka – vänder oss bort från olycka. Buddha hade sina teorier kring detta, om att själva strävan efter vad vi tror ska ge lycka faktiskt i sluttampen gör oss olyckliga. Jag vet inte, jag.

Men det har i varje fall visat sig att ett oväntat tillskott av pengar visst gör oss lyckligare, men bara i cirka tre veckor, därefter återtar vi vår grundnivå, man kallar det för habitueringseffekten, alltså tillvänjningen.

Hård kropslig träning gör oss också lyckliga, då utsöndras nämligen ämnen som dopamin, endorfiner, anandiner och oxytocin som är ämnen som direkt tar sig till våra belöningssystem. Och det är ju också därför som vissa droger är så populära – eftersom de just innehåller sådana ämnen som i rätt doser ger oss dessa lyckokänslor. Och vem vill inte hellre vara lycklig än olycklig? Det vore väl rentav inhumant att förvägra människor möjligheten att söka och uppleva lycka!

Det finns förstås också undersökningar om vilka nationer som uppfattar sig som de mest lyckliga.

De tio lyckligaste länderna i världen är i tur och ordning:

1. Schweiz, 2. Island, 3. Danmark, 4. Norge, 5. Kanada, 6. Finland, 7. Nederländerna, 8. Sverige, 9. Nya Zeeland, 10. Australien

b-happiness

...där lyckan allt som oftast gestaltas av en person som gör ett jämfotaskutt i solen. Det verkar ju ändå inte vara så ouppnåeligt!

Och de tio minst lyckliga länderna i världen är:

1. Togo, 2. Burundi, 3. Syrien, 4. Benin, 5. Rwanda, 6. Afghanistan, 7. Burkina Faso, 8. Elfenbenskusten, 9. Guinea, 10. Chad.

Och vad skulle man kunna dra för slutsatser av detta? Att rika länder är mer lyckliga än fattiga? Att länder med kristen kultur överlag är mer lyckliga än länder som domineras av andra religioner? Att Afrika är överrepresenterad bland de mindre lyckliga? Och Europa och i synnerhet de Skandinaviska länderna är överrepresenterade bland de lyckliga? Och är det för att vi tränar mer? Tar mer droger? Är friare? Har mindre korruption? Eller för att vi är koloniala utsugare som helt enkelt lagt beslag på all den lycka som fanns i världen?

 

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati

279. Hit – men inte längre!

paerenyny

Same!

Det talas mycket om integration – hur viktigt det är – för Sverige – för de nya svenskarna. Men vad innebär det egentligen – i praktiken? Varför är det så himla viktigt och riktigt att människor från andra länder, språkområden och kulturer just blir integrerade? Tänk om de bara önskar ingå som likvärdiga medborgare i det svenska samhället – precis som du och jag? På samma villkor.

Hur som helst. Vad som grumlar diskussionerna är bland annat att vi nu under ett antal år tvingats använda det här integrationsbegreppet så yvigt att dess användning och innebörd i dag inte längre riktigt överensstämmer med hur det från början var tänkt. Vi har alltså börjat använda ordet i sammanhang där vi rent språkligt kanske hellre borde ha tagit ett annat ordval – som exempelvis ”assimilering” – för det är ofta det många menar när de talar om ”integration”.

Men det där a-ordet…  kan vi nu alltså inte riktigt använda oss utav eftersom det är så taggat med postkolonial angst att det i dag rentav vore intellektuellt självmord att beröra. Och det är förstås också därför som jag håller mig så här lite på behörigt avstånd.

I vilket fall, vi har alltså tvingats tänja på själva grundbegreppet ”integration”. Vi drar så att säga ut det så att det även förmår täcka sådant vi annars inte kan säga.

Det är som om vi, när vi talade om äpplen och päron endast fick använda oss av ordet ”äpple” och därför var tvungna att även kalla päron för äpplen. Är ni med? Ett kilo äpplen tack, nej, nej inte sådana där äpplen utan sådana däringa avlånga som mer liknar mumintroll.

Det är så lätt att trassla in sig när man inte får tala och tänka fritt.

äpple

Same!

Och detta trassel har ju sedan säkert påverkat hur vi fattat beslut i viktiga och avgörande frågor och kanske till och med kan vara en av orsakerna till varför just vi i Sverige inte heller har lyckats så särdeles bra med det här med integration.

Den ideologiska kortslutningen har gjort att vi (fram till i dag) med öppet hjärta välkomnat dem som kommit till vårt land – samtidigt som vi hållit dem på en armslängds avstånd. Hit – men inte längre!

—-

Jasenko Selimovic artikel i DN i går visade på en annan sida av ett liknande och snarlikt trauma – om varför vi i Sverige inte vågade tala om flyktingkrisen innan den fullständigt överrumplade oss. Och i ett kommande inlägg här på Antropos Metron kommer jag att försöka finna konturerna till varför vi hamnat i denna språkliga rävsax.

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Integration, Tabun