Månadsarkiv: februari 2014

februari 28, 2014 · 2:31 e m

218. Kultur, konflikt och identitet

THE-TANK-MAN-STOPPING-THE-COLUMN-OF-T59-TANKS-TIANANMEN-SQUARE-BEIJING-CHINA-4-JUNE-1989-1-C31709Varje krig har sin yttre skepnad – byggnader och materiel förstörs, människor dödas och obeskrivliga tragedier utspelas. Detta är kriget i sin mest avskalade behavioristiska form – men denna säger oss förstås ingenting om krigets orsaker – bara om dess mest omisskännliga och omedelbara konsekvenser. Under den skrovliga ytan utspelar sig andra och i själva verket mer verkliga konflikter.

Själva striden uppstår i meningsskiljaktigheter och utspelas mellan meningsmotståndare. Det är olika synsätt som ger upphov till konflikter. Så för att förstå krig och arbeta för fred måste vi alltså först förstå vad mening och meningsmotsättningar innebär.

Meningar och uppfattningar är något vi skapar genom vår önskan att förstå och förhålla oss till vår omvärld. De uppstår ur vårt sätt att se. Vissa skulle kalla det för en del av vår individuationsprocess. Är vi troende ser vi världen på ett sätt – är vi icke-troende ser vi den på ett annat. Har vi makt och pengar uppfattar vi saker på ett sätt – är vi fattiga och maktlösa uppfattar vi dem på ett annat.

Och det är alltså detta som ger livet dess innehåll och därmed också lägger grunden för våra uppfattningar. Och ur detta område (perspektiv-mening-uppfattning) uppstår så vår känsla för rätt och fel, för gott och ont.

Och personligen tycker jag ju förstås att vi någon gång borde ta och inse att dessa områden inte finns i sig – för sig själva – oberoende av oss! Därför det är samtidigt denna övertro på det egna perspektivets absoluta giltighet som är själva upphovet till nötningar.

article-1249885-083AABF8000005DC-865_964x694

Det tillhör undantagen att vi behöver slåss för vår överlevnad – snarare slåss vi för våra (andras) idéer då de utgör grunden för vår upplevelse av särart – och därmed vår identitet. Vi kämpar som regel alltså inte för våra liv utan för våra uppfattningar.

Vi ser på världen utifrån våra privata perspektiv – som vi önskar göra allmänna.

Krig och konflikter har på så vis denna chauvinistiska oresonlighet som grund. Den som är villig att lyssna till den andra sidan och utan att bli hotad sätta sig in i den andres perspektiv är inte den som i första hand skapar konflikter.

—-

Denna text uppstod efter läsning av idéhistorikern Svante Nordins bok ”Filosofernas Krig” (Nya Doxa 1998) som handlar om det kulturella stämningsläget i Europa under första världskriget. En fantastiskt välskriven och intressant skildring av krigets bakomliggande orsaker och mekanismer.

Lämna en kommentar

Under Etik, Filosofi, Moral

februari 25, 2014 · 10:01 f m

217. Idévärldar på Café String

Plato-raphael

Platon pekar i riktning mot idévärlden som givetvis är uppåt…

Har du någonsin tänkt på att det mesta du tänker, säger och gör alltid på något vis är inordnat i någon slags tankestruktur som i bästa fall ramar in och ger det hela mening – om vi nu inte har ticks eller tourettes, vill säga.

Vilket ju också är ett faktum som ställer den gamle filosofen Platon och hans idéer i ett nytt ljus! Han menade ju nästan snarare tvärtom – att vi dessvärre mest uppehöll oss i det sinnliga (levde bland grottans skuggbilder) och inte tillräckligt umgicks med det ursprungliga och verkliga (idéerna, formerna).

Men, skulle man ju då kunna inflika; i dag måste det väl ändå vara tvärtom.

Var gång vi öppnar mun – vad kommer ut? Jo, i huvudsak en massa ord som alltid är konceptuella – alltså begreppsmässiga eller idéburna! Och pratar gör vi ju mest hela tiden – eller tvingas lyssna till dem som aldrig kan hålla tyst.

Varje gång vi slår upp en tidning, en boksida eller är ute på internet – samma sak där – uppslag och budskap som alla är bärare av idéer.

Och när vi tar upp våra smartphones möter vi ytterligare idévärldar genom olika applikationer, Instagram, Facebook… Och vi interagerar, tänker och ägnar oss åt tolkning mest hela tiden.

Och att överhuvudtaget leva i en urban miljö är att så gott som uteslutande befinna sig i olika idéburna kulturella sammanhang; ”Tegnérgatan”, ”Busslinje 53”, ”Café String”! You name it! what isn´t!

stringkaffee

Café String – en kulturmiljö – par excellence

Så frågan är snarare, hur ofta befinner vi oss inte i en eller annans idévärld? Hur ofta står vi inte i kontakt med kulturen? Tio minuter om dagen? kanske tjugo? Max! kanske lite beroende på var vi bor, vad vi arbetar med och hur lång tid vi spenderar på toa.

Och då är ju den stora filosofiska frågan; är det vi som har förändrats eller var det Platon som snarare hade dålig koll?

Kanske det redan från början var tvärtom: Att det egentligen var själva den där grottan, alltså sinnevärlden, som var verklig? – och som vi redan då hade problem med att riktigt uppfatta – därför att vi hela tiden var engagerade i ett ständigt flöde av meningsskapande.

1 kommentar

Under Empiri, Filosofi, Sociala Medier

Taggat som ,

februari 21, 2014 · 9:56 f m

216. Rien ne va plus!

Linear_counterpoint_from_Stravinsky's_Octet

Kontrapunkt

När jag skriver något så är det mest för att jag helt enkelt bara måste försöka få ännu en pusselbit på plats. Sen får det bli därefter – ibland hamnar de rätt, ibland inte.

Det blir liksom lite av ett hasardspel. Man satsar kanske allt på rött! ”rien ne va plus!”, kulan snurrar och hamnar på svart! och blir för ett ögonblick fullständigt utblottad.

Det är sådana smällar man får ta.

De som nu bara råkat snubbla rätt in i detta textflöde, kanske efter att ha googlat på ord som ”hasardspel” eller ”kontrapunkt”, lär knappast uppfatta eller ens uppskatta konturerna av det som utgör dessa texters form och innehåll. Det blir då mer som att på måfå slå upp sidan 216 i en bok, vilken som helst, och försöka få ett grepp om vad som händer.

Samma här. Det här är också bara en del av en berättelse som nu råkar befinna sig på just den här sidan.

Tanken var ursprungligen att gestalta, inte en bild, utan ett mönster. Den håller fortfarande. Och själva kompositionen började redan ta form på sidan ett.[1]

Varje inlägg är på så vis likt en kontrapunkt. De står inte isolerade utan är sammanflätade och bidrar till en begreppsmässig resonans. Varje inlägg bildar på så vis en utdragen ton som ger en ny klangbotten, utan något riktigt slut.

Och varför? Varför då utsätta sig för risken att kanske uppfattas som pretentiös, krävande och lite förmäten?

29_Drawing Hands by Escher

Om att skriva om att skriva

Jo, därför att det enbart är i samspel med andra, hur abstrakt detta än må låta, som bra tankar kan utvecklas. De är helt beroende av den samtida kulturella förståelsen. Och därmed även av er. Ni är alltså inte överflödiga. Ni utgör snarare den horisont mot vilken jag försöker uttrycka mig.

Och som klapp på huvudet kommer ibland ett käckt litet automatiserat meddelande som lyder; ”Nina S. tyckte ditt inlägg var ganska fantastiskt” – och jag fylls av en nästan barnslig glädje – trots att jag vet att det i själva verket bara var någon av er som, till intet förpliktigande, råkat klicka på ”gilla-tummen” längst ned på sidan.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Retorik, Semantik

februari 17, 2014 · 12:18 e m

215. Das Über Ich – Överjaget

Freud 1938

Sigmund Freud 1938

Ni vet den där tag-cloud-funktionen som man ibland möter på webben och som illustrerar ett visst områdes innehåll. Ibland upplever jag nästan att jag själv lever i en liknande slags moln-sfär av ord och begrepp som hela tiden förändras, ökar och förlorar i värde och frekvens – lite beroende på hur jag själv ställer mig.

Vissa saker lyfts ibland fram och får då överskugga allt annat – för att i nästa stund försvinna. Saker blir verkliga, förverkligade och med tiden förverkade.

Är det inte så?

Det kanske låter lite poetiskt. Men det är det inte. Inte särskilt! Mer bara en slags gestaltning av något som de flesta av oss alltid måste förhålla oss till – fast kanske avbildat på ett lite annorlunda sätt.

Det här molnet hänger ständigt över oss och berättar bl.a. hur vi bör förhålla oss i mötet med olika idéer och uttryck. Allt från hur vi ska ställa oss i samtal om mode, könsidentitet och samtidskonst, vad vi ska skratta eller gråta åt, till vad vi ska trycka tummen upp för!

Och jag tror faktiskt det var något liknande som Sigmund Freud försökte illustrera med det där han kallade för ”das Über Ich” – ”Överjaget”. Och att den ångest vi ibland upplever bara är ett uttryck för den friktion som ibland uppstår i mötet mellan olika vädersystem.800px-Foundation-l_word_cloud_without_headers_and_quotes

Men visst ger det där kollektiva ”överjaget”, ”molnet” or whatever, i dag ett mycket större utrymme för avvikelser – det har blivit mer omfattande och därför också mer, vad vi då kanske skulle kalla, tolerant – förutsatt förstås att man fortfarande befinner sig inom ramen för det socialt korrekta (vilket då är ungefär samma sak som tag-molnets minst förekommande ord).

Det är som William Blake också uttryckte det: ”Energy is the only life and is from the Body and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Och det är väl ungefär det samma som att säga att vi lever i skuggan av ett moln som vi ibland misstar för oss själva. Och att allt vi tänker, säger och gör är lika idéburet och obeständigt som dessa tag-moln.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

februari 13, 2014 · 1:22 e m

214. Sir Russel och faster Hedda

Hedda Mörner

Gamla faster Hedda tillsammans med sin bror Carl Göran (foto från ca. 1909)

För de flesta är det fullständig självklart att tycka illa om krig. Och att då poängtera att man faktiskt ogillar krig är därför ungefär det samma som att säga att man inte gillar att få stryk.

Vi har just därför i vår familj alltid raljerat över gamla faster Hedda (1900 – 1999) för att hon en gång i tiden med emfas hävdade att ”Krig, det är hemskt”! Visst, visst! skrockade vi bakom hennes rygg – och himlen är också blå!

Vad vi nog inte riktigt fattade var att faster Hedda levt sitt långa liv med helt andra kulturella normer och förutsättningar. Dels levde hon under två världskrig. Dels i en tid där det inte alltid betraktades som så fruktansvärt med krig – snarare tvärtom.

Det finns mycket vittnesbörd om att folk runtom i Europa vid krigsutbrottet i juli 1914 befann sig i ett slags lyckorus. Bland kommentatorerna finns den uppburne engelske filosofen Bertrand Russel som berättat om att stämningsläget bland de intellektuella var, som han säger, om möjligt än mer exalterat.

Bertrand Russel var själv en av 1900-talets mest uttalade krigsmotståndare och skulle så förbli fram till sin död 1970. Han åtalades också i slutet av första världskriget för ”subversive anti-war campaigning” och tvingades sitta av sex månader i Brixtonfängelset.

B_Russell

Bertrand Russel, filosof, krigsmotståndare och försvarare av indiankrig

Men trots detta starka motstånd skriver han ändå, denna förnuftets och fredens mäklare, i sin essay ”The etichs of war” från 1915, att vissa typer av krig ändå kan vara befogade.

Och han nämner där bland andra sådana som koloniala angreppskrig!?

Och argumenterar för att exempelvis kolonisationen av Amerika och indiankrigen var etiskt riktiga?! Han menade nämligen att när ett krig förs mot en ”underlägsen civilisation” så kan det vara motiverat!

Ett ställningstagande som knappast någon skulle våga bekänna sig till i dag.

Så, vad har egentligen hänt? Jo, bland annat två världskrig, mängder med övergrepp och humanitära katastrofer men framförallt en massiv förändring av vår gemensamma förståelse av världen och människan. Vår kulturs själva topografi  har förändrats.

Och med detta och Bertrand Russel i bakhuvudet blev plötsligt gamla faster Heddas konstaterande, ”att krig är hemskt” inte längre så löjeväckande!

Lämna en kommentar

Under Etik, Moral, Retorik

Taggat som

februari 10, 2014 · 3:20 e m

213. David och Goliat

david-goliath

David och Goliat

Visst kan det väl bli så att den vi uppfattar vara i underläge ändå kan ta hem matchen. Detta är också den tes som författaren Malcolm Gladwell nu vrider och vänder på i sin senaste bok, ”David and Goliath”. Men han vrider också ur denna idé till de absolut sista dropparna.

Om jag hade publicerat boken ”David and Goliath” hade jag nog blivit utskrattad. Nej, värre, den hade aldrig gått i tryck.

Och det är ju också det som är så åtråvärt i styrkepositioner – man kommer undan med så mycket mer. Och det gäller ju inte bara populära författare utan även framgångsrika affärsmän, presidenter och medlemmar av de europeiska kungahusen – befinner man sig bara ovanför en viss kritisk makt-nivå, så verkar saker och ting mest bara kunna utveckla sig till det bättre.

Det handlar om att nå den ”kritiska massa” som krävs för att saker o ting ska rulla på av sig självt. Vilket då enkelt uttryckt innefattar att det är onödigt att ha exempelvis en telefon eller Facebook om ingen annan har det. Och det är först när tillräckligt många andra i min omedelbara närhet börjar använda sig av det, som det även blir intressant för mig.

Samma sak med böcker och med celebriteter – det är inte mycket mening att läsa om någon som ingen annan vet vem den är – eller läsa en bok som ingen annan har läst.

Malcolm-Gladwell-006

När man väl når en kritisk massa – blir man även begåvad med en gloria

Därför om jag inte kan referera till en viss bok eller författare och diskutera innehållet med någon annan  – blir ju det hela lite meningslöst. Man blir s.a.s. utan cred.

Därför krävs det också så mycket mer av en bok eller text, som inte nått någon kultstatus. Den måste helt enkelt vara bättre och ge mer. Varje författare, varje bok måste först nå en kritisk massa för att kunna bli riktigt omtyckt.

Men hur var det nu med Malcom Gladwells tes? Om David nu verkligen slår Goliat, är det väl knappast därför att han agerar utifrån ett underläge – snarare då för att vi inte är redo att igenkänna hans styrka och därmed se vad som utgör hans verkliga övertag.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Mysterier

Taggat som ,

februari 7, 2014 · 2:02 e m

212. Tomte Skur

KM+92050Jag skulle verkligen vilja berätta om en gammal uttorkad idé som, om man bara skrapar lite på ytan, ändå berättar en hel del om hur vi bättre ska nå fram med våra berättelser.

Eh, nu blev det lite ”Tomte Skur” över det hela – för dem av er som kopplar det här med Tomte Skur, vill säga. Och det kanske inte alla gör – och då blir det ju genast lite trixigare.

OK! Tomte Skur var ett skurmedel på vars omslag en tomte höll i ett paket med Tomte Skur, där en tomte höll i ett paket med Tomte Skur… Ja, och så vidare. Ni förstår poängen!

Och varför dra in det i det här sammanhanget. Jo, dels för att gestalta själva den rundgång jag nu själv försatt mig i; alltså genom att försöka berätta något om berättandet. Men också för att exemplifiera detta.

Alltså vad krävs av mig i berättande stund för att du ska kunna följa min tankegång och förstå vart hän jag vill komma? Och det är ju uppenbarligen ingen lätt sak – det märker vi ju redan nu, eller hur? Skurfilm

Och det blir ju inte heller lättare av att jag drar in ett gammalt skurmedel  – ett skurmedel som du kanske inte ens har hört talas om och inte kan relatera till.

Men om du kunde det – då skulle ju också själva tomteskuret hamna på sin plats. Då skulle du se logiken i det hela. Förstå det meningsskapande i Tomte Skuret, så att säga.

Och det är just det som också är den andra poängen här. Att gestalta vad vi rent berättartekniskt förlorar om vi börjar föra in bilder, ord och symboler som inte tillhör vårt gemensamma arvegods.

Och det jag egentligen ville säga, och som nu kanske hamnat lite i skymundan, är att teorierna och metoderna som omgärdar den antika idén om ”Topos Koinos”, och som vi kan översätta med ”gemensamt område”, faktiskt kan hjälpa oss på traven när vi vill förmedla något till andra. Det var väl i princip det jag ville ha sagt!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sofistik

februari 4, 2014 · 11:38 f m

211. Midnatt råder, släckta äro ljusen

Kungshuset_ht2011_04

Det gamla Kungshuset i Lund

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt! Jag hade en gång en dröm. Jag ville bli filosof. Anledningen var en känsla som jag gått och burit på troligtvis ända sedan jag var liten – en malande frustration över av att saker och ting inte riktigt verkade hänga ihop. Och kanske framförallt att människor inte riktigt hängde ihop.

Och eftersom jag aldrig fick någon rätsida på det – fick jag som ung heller aldrig någon bra markkontakt. Och skolan, den korta tid det nu varade, förmådde ju inte direkt lysa upp i detta mörker.

Därför kom det sig att jag en dag stegade upp för trapporna i det gamla Kungshuset i Lund för att börja plugga filosofi – sedan i Stockholm – därefter också vid Södertörn.

Men filosof, det blev jag aldrig! Och anledningen var att vi inte riktigt talade samma språk. Vi såg trots allt inte på världen på samma sätt. Vilket ju givetvis borde ha fått mig att varsna fara i tid och vända mig åt ett annat håll. Men nu blev det inte så. Och det berodde nog mest på min sturiga okunnighet.

Och till saken hör att jag var så pass naiv att jag till en början trodde att det var filosofin det var fel på – inte på mig.

Därför jag var övertygad om att filosofin var själva hjärtat i det tänkande som sökte reda ut verkligheten – och som aldrig skulle väja för något – inte ens för de heligaste dogmer. Men så var det ju inte riktigt!images

Och själva konflikt-punkten var ständigt den samma. Jag var, skulle det visa sig, inte alls filosof utan snarare naturfödd empiriker. Vilket gjorde att jag dessvärre hade synpunkter på hur de filosofiska samtalen överhuvudtaget fördes: ”ja, men så är det ju inte” – ”ja, men det kan vi ju aldrig någonsin veta något om”!

Och sådana där common-sense-uttalanden föll givetvis inte filosofin på läppen! Speciellt inte då man redan tidigt (Platon) tagit avstånd från det praktiskt sinnliga som man lite föraktfullt likställt med kvinnogöra.

Så, om man ska ta sig in i främmande hus handlar det kanske framförallt om att gå fram lite lätt på tå, ”tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp”.

Lämna en kommentar

Under Empiri, Filosofi, Prsonlgt