216. Rien ne va plus!

Linear_counterpoint_from_Stravinsky's_Octet

Kontrapunkt

När jag skriver något så är det mest för att jag helt enkelt bara måste försöka få ännu en pusselbit på plats. Sen får det bli därefter – ibland hamnar de rätt, ibland inte.

Det blir liksom lite av ett hasardspel. Man satsar kanske allt på rött! ”rien ne va plus!”, kulan snurrar och hamnar på svart! och blir för ett ögonblick fullständigt utblottad.

Det är sådana smällar man får ta.

De som nu bara råkat snubbla rätt in i detta textflöde, kanske efter att ha googlat på ord som ”hasardspel” eller ”kontrapunkt”, lär knappast uppfatta eller ens uppskatta konturerna av det som utgör dessa texters form och innehåll. Det blir då mer som att på måfå slå upp sidan 216 i en bok, vilken som helst, och försöka få ett grepp om vad som händer.

Samma här. Det här är också bara en del av en berättelse som nu råkar befinna sig på just den här sidan.

Tanken var ursprungligen att gestalta, inte en bild, utan ett mönster. Den håller fortfarande. Och själva kompositionen började redan ta form på sidan ett.[1]

Varje inlägg är på så vis likt en kontrapunkt. De står inte isolerade utan är sammanflätade och bidrar till en begreppsmässig resonans. Varje inlägg bildar på så vis en utdragen ton som ger en ny klangbotten, utan något riktigt slut.

Och varför? Varför då utsätta sig för risken att kanske uppfattas som pretentiös, krävande och lite förmäten?

29_Drawing Hands by Escher

Om att skriva om att skriva

Jo, därför att det enbart är i samspel med andra, hur abstrakt detta än må låta, som bra tankar kan utvecklas. De är helt beroende av den samtida kulturella förståelsen. Och därmed även av er. Ni är alltså inte överflödiga. Ni utgör snarare den horisont mot vilken jag försöker uttrycka mig.

Och som klapp på huvudet kommer ibland ett käckt litet automatiserat meddelande som lyder; ”Nina S. tyckte ditt inlägg var ganska fantastiskt” – och jag fylls av en nästan barnslig glädje – trots att jag vet att det i själva verket bara var någon av er som, till intet förpliktigande, råkat klicka på ”gilla-tummen” längst ned på sidan.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt, Retorik, Semantik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s