315. Hej vännen,

Vi är så olika som två personer kan vara. Det kan jag vara glad över.

Du frågade hur det var. Jo, hyfsat OK! Det är bara det där ständiga skavet! Jag menar en slags irritation som riktas mot allt och alla. Och det värsta är att jag inte bara ser det hos mig själv och de som står mig nära utan samtidigt överallt och runtomkring.

Jag blir irriterad på dig och du på mig och vi på alla andra. Varför? Jo, oftast för att alla andra tänker fel, tycker fel, gör fel, äter fel, röstar fel – ja inte är så som vi, helt enkelt.

Och det gör att jag ibland finner det nästan outhärdligt att känna av andras närhet eller ens existens.

Så! På ett ungefär.

Hur kunde det bli så?

Hur kunde jag bli så intolerant?

Min förklaring är att det någonstans kan vara följden av en pågående kultur- och språkförbistring där ordens betydelser till slut bryter samman så vi förlorar förmågan att lyssna, förstå eller göra oss förstådda. Och att det är detta som ger upphov till vår oförmåga att orka med andra.

Eller så är det bara jag som börjar bli gammal, ointresserad, bekväm, inskränkt och tolkar in detta i allt och alla.

Jag vet inte!

I varje fall inte med någon större säkerhet.

Och när jag inte längre kan känna mig säker – känner jag mig istället osäker. Och när jag känner mig osäker blir jag lätt förvirrad – och då blir jag än mer irriterad och mindre tolerant. I en slags nedåtgående spiral.

Och då tänker jag om detta kanske är priset vi får betala för att ha dekonstruerat världen och sanningen och i buddhistisk yra förklarat att allt är påhittat. Och frågan uppstår då; skulle vi med facit i hand ändå ha gjort det?

Och sedan – mitt i allt detta oväsendet så finns också du. Och det gör mig glad. För du ger mig en känsla av att inte vara ensam – trots att vi är så olika och inte tycker samma saker. Vilket ju kan låta lite paradoxalt – men det är ju ändå så verkligheten är inrättad.

Och det ger viss tillförsikt. Det känns bra att du finns!

Lämna en kommentar

Filed under Mysterier, Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

314. ”When they go low – We go high!”

instylemagazine-3

Vi vet alla mycket väl vad som skiljer högt från lågt. Men ändå ska vi låtsas som att det inte är så – vilket gör det hela lite komplicerat.

Det lät så himla fint och stort när Michelle Obama uttalade de där orden som sköt rätt in i våra hjärtan.

Alltså alla vi, vi som gillar den här typen av storsinthet. Och det är det kanske inte alla som gör – i varje fall inte på samma sätt som vi gör.

Försökar jag då raljera och ifrågasätta Michelles ord om storhet? Nej inte alls! Absolut inte! Försöker snarare bara lirka fram vad som sker, dels inom oss men också, hos dessa som här blir adresserade som låga. Hur upplever egentligen dom vår storstilade överlägsenhet?

För nu verkar det som om vi inte riktigt förstår vad som håller på att hända. Speciellt nu när dom flyttar fram sina positioner och även lyckats invadera Vita Huset. De låga.

Vad jag är ute efter är – att om vi inte kan förstå hur dom andra ser på ossvi som gärna fördömer dem – förmår vi nog heller aldrig möta eller förstå det vi uppfattar som lågt. Och kommer därför inte heller att kunna stoppa eller hantera den typen av låghet – vilket vi kanske en gång kunde.

För det låga som vi talar om här och som Michelle adresserade, är givetvis inte bara någon abstraktion utan faktiska egenskaper som förkroppsligas hos dem som vi just betraktar som låga. Alltså dom där andra! De som inte tycker eller gör som vi. Det är dom som är låga.

En kultur värdesätter förstås alltid skillnader – det är vad som utgör själva kulturen. Den bygger på någon form av utveckling eller tillväxt. Och denna utveckling eller tillväxt mäts ju då givetvis i termer av vad som har förändrats. Förr var det si – nu är det så.

Och det som uppfattas som bättre står givetvis i relation till vad kulturen eftersträvar; förr var vi alla analfabeter – i dag kan flertalet av oss både läsa och skriva. Alltså är läs- och skrivkunnighet något vi uppfattar som bättre. På så vis markerar alltid kulturen gränsdragningar mellan vad som ska anses som högt respektive lågt.

Fortsättning följer – var så säker.


Vi och dom skrivs här genomgående i kursiv av den anledningen att de är relativa till och beroende av läsarens egen tillhörighet.

Lämna en kommentar

Filed under Etik, Kunskap vs. Okunskap, Populismen

313. Att luras utan att ljuga

Lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer …

Om du inte vet var du har mig – kan du självfallet inte heller lita på mig.

Om jag säger en sak men menar en annan – blir du förstås ställd. Speciellt om jag säger något så enkelt som ”ja” – men menar ”nej”. Då blir det plötsligt väldigt snurrigt. Och denna snurrighet är också själva strategin bakom lögnen som metod.

När någon luras eller sprider lögner hamnar nämligen omgivningen i underläge. Därför lögnen förmår effektivt sprida ut dimridåer som gör det svårare för andra att orientera sig.

Titta bara på den sittande presidenten i Vita Huset. När folk runt omkring väl samlar sig och återfår fattningen – kommer ytterligare en dunst av obegripligheter som ingen riktigt hinner få rätsida på innan det upprepas. Till dess att alla blir så bortkollrade att de också säkrar hans position. Lögnen har därmed ett stort försprång. Och makten får dessvärre stora fördelar.

I ett virrvarr av lögner blir det som är riktigt och sant till små krångliga detaljer som mest bara blir jobbiga för andra att behöva sätta sig in i. Jag vet! Det sker inte bara ute i den stora världen – utan även i den mindre.

… som lätt för oss in på sidospår.

Men lögn och lur kan givetvis ske på olika sätt. Varav vissa är riktigt raffinerade. När jag pluggade filosofi i Lund för länge sedan ingick en liten bok av Erik Ryding med titeln ”Att luras utan att ljuga”. Den tog upp en rad olika knep på hur vi lätt blir lurade – ibland faktiskt också genom att lura oss själva.

Vi lurar exempelvis oss själva när någon berättar en halv sanning som då får gälla för hela. Metoden som kallas tendentiöst faktaurval är inte helt okänd. Och den är effektiv därför att det är mottagaren eller läsaren som omedvetet kompletterar skeva budskap på ett sätt som överensstämmer med resten av historien.

En annan metod exemplifieras bäst genom historien om kaptenen och den försupne styrmannen som skrev skeppsjournal varannan dag. Som hämnd för kaptenens anteckning om att ”i dag var styrman full” skrev styrmannen nästföljande dag ”i dag var kaptenen nykter” och lyckades på så vis misstänkliggöra kaptenen genom att helt enkelt tala sanning.

Lämna en kommentar

Filed under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

312. Här och nu!

”Freedom is just another name for nothing left to lose”, sjöng Janis Joplin …

Visst vore det härligt! Att verkligen få vara fri! Fri från sin historia. Från klass, börd och ras. Fri att känna. Göra vad man vill. Det skulle verkligen vara lyckan! För oss.

Denna lycko- och frihetslängtan går nämligen som en gyllene tråd genom vår västerländska kulturhistoria. Från antiken fram till i dag. Det handlar om det ursprungliga upproret mot gudarna. Om upplysningen. Om vetenskapen. Om rätten att få vara sig själv skild från kollektivet, skild från omvärldens kulturella nycker. Fri från familjens tvingande band. Att få vara suverän.

Denna längtan ligger också inbäddad i vår liberala grundkod; att vi inte längre skulle behöva bli identifierade utifrån varifrån vi kommer eller vilka vi är – utan snarare utifrån vad vi gör och vart vi var på väg. Progressivt, framåtriktat. Det var tanken. Tanken var god.

I all denna längtan efter alla dessa friheter, finns dock en irriterande inkonsekvens.

För samtidigt är det ju så att om vi inte vet var vi befinner oss – vet vi heller inte riktigt vart vi är på väg.

Att inte kunna skilja upp från ned eller nu från då – innebär inte bara att förlora orienteringen utan även att bli berövad sin plats i tiden och därmed upplevelsen av sig själv. Vi existerar nämligen inte isolerade från andra.

Inte undra på att så många i dag famlar efter olika slags fästpunkter. Något som berättar varifrån vi kommer och som ger oss en känsla av vilka vi är.

… och dog 27 år gammal av en överdos heroin i ett hotelrum i Los Angeles.

Vilket nu också blivit det öppna samhällets kritiska vändpunkt. Och uddarna riktas mot den liberala demokratins hjärta. Den vars främsta mål bara var att göra oss alla fria.

Och fria blev vi – och i denna frihet samtidigt bedrövade över alltings meningslöshet. Och griper förtvivlat efter värden och ursprung. Som vi hittar rester av lite var stans. Gamla berättelser om, ja just det, ras, ursprung, härkomst, nationalitet, etnisk eller sexuell tillhörighet … allt det vi nyss så innerligt önskade att bli befriade från.

Inte undra på att identitetspolitik frodas samtidigt som nationalism och konservatism. De är bara olika uttryck för dem som drabbats av frihetsidealen. Och som nu följdriktigt också vänder dem ryggen.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

310. Om konsten att nästan vara tyst

Tänkt på att det där med att hyscha, shhh…

Efter det senaste inlägget ”I gränslandet mellan skuld och oskuld” har jag varit rätt tystlåten av mig.

Eller lite avvaktande kanske man hellre skulle säga. Vilket säkert varit bra. Det finns stunder i livet man inte riktigt kan överblicka och då är det bättre att ligga lågt.

Eftertänksamhet kallades det förr. Att göra en epokhê skulle antikens skeptiker ha sagt – vilket är ungefär samma sak. Typ.

Å andra sidan! Jag har knappt skrivit något alls här under det gångna året. Men istället ägnat mig åt att skriva några debattartiklar.

Artiklar som främst rört sådana högtravande grejer som populismens framfart, om medias roll, om rättstatens vankelmod, om integration, om liberalt högmod, om demokratins skörhet… sånt!

Mest sådant som berör stora svepande saker – som egentligen aldrig rör vid något i tid och rum. Trots att det i allra högsta grad påverkar vad som sker i tid och rum. Det kan förstås låta lite märkligt – men är det inte. Inte om man tänker efter.

Nu väntar jag på att nästa debattinlägg ska publiceras i den fysiska papperstidningen. Den handlar om att demokratin någonstans förutsätter att vi är hyfsat lika – i varje fall tillräckligt lika för att godta att våra politiska motståndare ska få styra och ställa med våra liv under några år.

Det var en tanke jag tidigare inte reflekterat över. Men som jag plockade upp i Yuval Noah Hararis bok, Homo Deus. En bok som för övrigt öppnar för ett skrämmande framtidsperspektiv – men som aldrig, av förståeliga skäl, riktigt får ihop det.

... kommer väldigt nära bilden av eftertänksamhet?

Men vad gäller dessa debattinlägg. Jo, jag har då äntligen – eftersom jag nu köpt mig lite tid för dyra pengar – samlat ihop dessa och lagt dem här på bloggen under fliken: ”Debatt”.

För övrigt har jag den senaste tiden också lärt mig en hel del annat. Bland annat att man inte ska flaxa om man inte kan flyga. Samt att man inte heller ska utge sig för att vara en riddare om man inte bär någon rustning.

Det är sådana där visdomar som alltid är bra att bära med sig.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Prsonlgt

309. I gränslandet mellan skuld och oskuld

Men samtidigt vet vi att det allltid är de värsta och mest skrupelfria, mest sexistiska männen som i sluttampen ändå kammar hem…

Det ger ändå lite av skadeglädje att se dessa tiotaggare falla. Kulkärvarna från haschtagen #metoo har verkligen spridits åt alla håll och kanter. Det är i varje fall inte många som lyckats undkomma dess otvetydiga budskap. Att mäns sexualitet och sätt att bemöta kvinnor nu förs fram i ljuset – är väl i grunden något väldigt bra.

Men samtidigt tar sig ibland reaktionerna märkliga uttryck. De svart-vita positionerna piskar fram ett samtalsklimat som – inte alltid känns lika bra.

Det är som om plötsligt gränslandet mellan en flirt och en våldtäkt suddats ut. Och som att tolkningsföreträdet om vad som är vad helt och hållet ligger i betraktarens öga.

Om jag upplever att du stöter på mig och jag inte vill bli stött på så handlar det om ett ofredande – eller hur?

Det är i varje fall så många uppfattar det och ger uttryck för. Men frågan vi måste ställa oss är hur ska den som försöker flirta någonsin veta vad som är vad – innan denne ens fått en chans att bli nobbad? Och det går ju knappast att förutsäga vad våra trevanden i slutänden kommer att resultera i – med andra ord – vi sitter inte med facit.

Närmanden och sexuella inviter måste ju få förekomma utan att dessa primärt ska uppfattas som ofredande!

… de största vinsterna – hur det nu kan komma sig?

Tänk dig att du ser din drömprins/prinsessa. Vi har alla varit med om det. Hjärtat bultar och man vill inget hellre än att personen tar det där första obehagliga steget. Och om så sker – kommer vi knappast att uppleva inviten som ett ofredande – snarare som en ynnest. Och vi kastar oss huvudstupa in i en ny kärleksaffär.

Detta samtidigt som, om den minst attraktiva personen i rummet på samma sätt kommer med en invit – så fylls vi med avsmak. Men denna avsmak – hur stark vi än upplever den – kan aldrig vara det samma som ett ofredande.

Ett ofredande kan först uppträda efter det att vi sagt nej till en invit. Om det nu inte rör sig om hot, utpressning och rena övergrepp vill säga – men det ligger liksom på andra änden av skalan och är inte föremålet för denna text.

Lämna en kommentar

Filed under Feminism, Genus, Jämlikhet