283. Babels Torn

confusion_of_tongues

”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem”

Ni vet den där storyn i gamla Testamentet om Babels torn 11:1-9 – och människorna som ville bygga ett torn som nådde ända upp till himlen?

Och när Gud såg detta tänkte han, ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem” – och fick därefter kalla fötter.

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”. 

Och därefter skingrades människorna och tornet föll samman.

Berättelsen om Babels torn har givetvis tolkats olika genom historien.

Dock, sett utifrån dagens politiska horisont, där populistiska svallvågor hämtar kraft genom att utmana kultur och etablissemang, kan vi kanske få en ny förståelse av vad som kanske utspelar sig i denna gamla berättelse om Babels torn och människans övermod.

pieter_bruegel_the_elder_-_the_tower_of_babel_vienna_-_google_art_project_-_edited

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”.

För när eliten, alltså specialisterna, vetenskapen, kapitalet och kulturen nått en så hög grad av utveckling eller raffinemang att dess uttryck inte längre kan förstås av de som inte är initierade och därför hamnar utanför – skapas frustration – och skepsis förenat med rädsla – mot allt det vi vanligtvis uppfattar som civilisation – mot den institutionella byråkratin (i Bryssel och Washington) – mot alltför abstrakta och komplicerade lagar och regler – mot ett samhälle där allt högre krav ställs på kunskap och utbildning – mot ett konsumtionssamhälle (som bara vissa kan delta fullt ut i) – mot märkliga kulturuttryck – mot allt sådant som upplevs som främmande… Mot allt det som ligger högre upp i tornet och äger rum ovanför våra huvuden.

Och vad händer då när spänningarna blir för stora? Jo, vi vänder oss mot samhället, mot politikerna och gör uppror genom att ge stöd åt arga personer som säger sig förstå och dela vår smärta och utanförskap!

Och då återkommer jag till där jag slutade, den 11 februari tidigare i år och till frågan – vem kan vi ställa till svars! Vems är felet att folk börjar rösta på Trump, Åkesson, Corbyn eller Le Pen? Populisterna? Folket? eller måhända den elit som i sitt höga torn fjärmat sig från den fysiska och påtagliga verklighet som de flesta av oss tvingas leva i?

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla

282. Och vem kan klandras?

503574874

Och vem kan klandras?

Självklart ska vi inte dela upp människor utifrån kön, etnicitet, religion eller kultur! Men frågan är vad gör vi då när människor själva delar upp sig i kön, etnicitet, religion och kultur? Och därefter med stor frenesi upprättar gränsdragningar gentemot andras grupptillhörigheter? Vad gör vi då?

Om vi inte vill igenkänna en sådan brutal verklighet tittar vi kanske snarare ned i våra ideologiska programförklaringar och upprepar med en dåres envishet: ”självklart ska vi inte dela upp människor i kön, etnicitet, religion eller kultur!”

Sådan hantering av viktiga samhällsfrågor sker hela tiden, nu senast när migrationsminister Morgan Johansson med anledning av uppgifterna om våld mot kristna och hbtq-personer på flyktingförläggningarna, går ut och förmedlar att nej, vi gör inga uppdelningar av människor gällande kön, etnicitet, religion eller kultur!

Och det säger han godmodigt samtidigt som konflikterna mellan just olika identiteter, kulturer och grupptillhörigheter ökar i världen och i samhället i stort. Och det är just det här, den här oförmågan att se hur ens ideologi och goda intentioner hänger samman med hur det verkligen förhåller sig – som också bidrar till och påverkar skeenden – där ute – i verkligheten.

Det är alltså denna oförmåga att erkänna vad som verkligen sker som orsakar ytterligare polarisering mellan grupper och därtill bristande förtroende för makthavare. Det är den politiska elitens ovilja att se någon annan verklighet – något annat än den egna ideologins utstakade inhägnader – som därefter driver medborgarna i händerna på andra politiska krafter som mer säger sig vara villiga att lyssna.

trump_flicker_face_yess

Den politiska eliten? eller de som nu alltför enkelt går ut med håven och fångar upp missnöjet mot just det politiska etablissemanget?

Och vilka ska klandras för detta? Medborgarna? Den politiska eliten? eller de som nu alltför enkelt går ut med håven och fångar upp missnöjet mot just det politiska etablissemanget?

När kulturen, alltså det som tänks och sägs och som formar ett samhälle, inte längre står i samklang med hur något upplevs vara, uppstår ett glapp som riskerar att slå tillbaka mot kulturen. Och detta bakslag sker nu på bred front.

Och det finns dessvärre ingenting vi kan göra för att stoppa det – därför det tog oss flera hundra år att blåsa till liv den kultur och den civilisation som vi, utan att direkt se kopplingarna, nu äventyrar.

 

—–

Detta diskuteras också i Dagens Nyheters ledare i dag den 15 februari 2016: Låt asyl betyda skydd

Och på DN´s kultursida i går den 14 februari 2016, statsvetaren Peter Esaiassons ”Eliten satte den demokratiska lyhördheten på undantag”

Och i dagens DN skriver Niklas Ekdal: ”Att skylla på en elit är en gåva till politiska populister.” 

1 kommentar

Filed under Demokrati, Natur & Kultur, Politik

281. Glufs, Glufs!

635738838579827895-AP-Zimbabwe-Lion-Killed-001

Alla lejon är inte farliga!

Vad handlar allt detta mumlande om – denna oerhörda tafatthet! Allt detta urskuldande så fort någon blivit ertappad med någon form av generalisering.

Det är klart att vi generaliserar – det är ju genom dessa generaliseringar vi byggt upp vår vetenskap och vår kunskap om världen. Detta fungerar – detta fungerar troligtvis icke – och inget är någonsin entydigt. Och det är också på så vis vi alla (utan några som helst undantag, ska tilläggas) också hanterar de flesta kritiska situationer.

Om, låt säga, en flygtur av hundra skulle resultera i flygkrasch – skulle vi nog sluta flyga. Eller om vi skulle riskera att bli våldtagna av var tusende man – skulle vi snart nog utveckla en större försiktighet i relationer med alla män. Vi spelar så att säga inte rysk roulette i onödan – inte utan att chanserna till vinst överträffar riskerna. I varje fall inte om vi är någorlunda rationella och tänker på konsekvenser och framtid.

Om blott tio av hundra smålänningar skulle visa sig vara snåla – skulle vi snart kalla smålänningarna för snåla. Eller hur?

Och om det var så att var tjugonde dansk skulle visa sig vara en bedragare – skulle vi snart nog sluta lita på danskar helt o hållet.

o-LION-facebook

Bara kanske vart tredje lejon är farligt – ibland!

Eller om var tredje ryss vi mötte bar guldkedja, hade rakade huvuden och därtill betedde sig som svin – då skulle i varje fall jag snart nog börja ogilla ryssar – och det oavsett om de flesta var helt okey.

Det är så vi gör – det är så vi orienterar oss – det är så vi tar oss framåt. Vi väljer bort risker och går på säkrare kort. Det kallas i regel för att vara streetsmart!

De av oss som tidigt började utveckla denna generaliserande förmåga fick ju också ett visst försprång i evolutionen. Tänk er själva – hej o hå, alla lejon kan ju inte vara farliga – Oh fan, just detta lejon var det visst. Glufs! Glufs!

Men visst, det är väl solklart att en generalisering aldrig är en till 100% riktig beskrivning av världen, men vad är det? Det är väl framförallt sannolikheterna vi har att utgå ifrån och som vi kan räkna med. Allt annat är ju bara kontrafaktiskt önsketänkande?

2 kommentarer

Filed under Empiri, Natur & Kultur

280. Lyckan ojämnt fördelad

2014-11_LT-Unhappiness

Vad som är intressant är att göra en bildsökning på lycka respektive olycka…

Lycka! Visst är det banalt! Men ändå något som berör och därför intressant. Alla föredrar vi ju lycka framför olycka! Självfallet! Vi sträcker oss efter det vi förväntar oss ska ge lycka – vänder oss bort från olycka. Buddha hade sina teorier kring detta, om att själva strävan efter vad vi tror ska ge lycka faktiskt i sluttampen gör oss olyckliga. Jag vet inte, jag.

Men det har i varje fall visat sig att ett oväntat tillskott av pengar visst gör oss lyckligare, men bara i cirka tre veckor, därefter återtar vi vår grundnivå, man kallar det för habitueringseffekten, alltså tillvänjningen.

Hård kropslig träning gör oss också lyckliga, då utsöndras nämligen ämnen som dopamin, endorfiner, anandiner och oxytocin som är ämnen som direkt tar sig till våra belöningssystem. Och det är ju också därför som vissa droger är så populära – eftersom de just innehåller sådana ämnen som i rätt doser ger oss dessa lyckokänslor. Och vem vill inte hellre vara lycklig än olycklig? Det vore väl rentav inhumant att förvägra människor möjligheten att söka och uppleva lycka!

Det finns förstås också undersökningar om vilka nationer som uppfattar sig som de mest lyckliga.

De tio lyckligaste länderna i världen är i tur och ordning:

1. Schweiz, 2. Island, 3. Danmark, 4. Norge, 5. Kanada, 6. Finland, 7. Nederländerna, 8. Sverige, 9. Nya Zeeland, 10. Australien

b-happiness

...där lyckan allt som oftast gestaltas av en person som gör ett jämfotaskutt i solen. Det verkar ju ändå inte vara så ouppnåeligt!

Och de tio minst lyckliga länderna i världen är:

1. Togo, 2. Burundi, 3. Syrien, 4. Benin, 5. Rwanda, 6. Afghanistan, 7. Burkina Faso, 8. Elfenbenskusten, 9. Guinea, 10. Chad.

Och vad skulle man kunna dra för slutsatser av detta? Att rika länder är mer lyckliga än fattiga? Att länder med kristen kultur överlag är mer lyckliga än länder som domineras av andra religioner? Att Afrika är överrepresenterad bland de mindre lyckliga? Och Europa och i synnerhet de Skandinaviska länderna är överrepresenterade bland de lyckliga? Och är det för att vi tränar mer? Tar mer droger? Är friare? Har mindre korruption? Eller för att vi är koloniala utsugare som helt enkelt lagt beslag på all den lycka som fanns i världen?

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati

279. Hit – men inte längre!

paerenyny

Same!

Det talas mycket om integration – hur viktigt det är – för Sverige – för de nya svenskarna. Men vad innebär det egentligen – i praktiken? Varför är det så himla viktigt och riktigt att människor från andra länder, språkområden och kulturer just blir integrerade? Tänk om de bara önskar ingå som likvärdiga medborgare i det svenska samhället – precis som du och jag? På samma villkor.

Hur som helst. Vad som grumlar diskussionerna är bland annat att vi nu under ett antal år tvingats använda det här integrationsbegreppet så yvigt att dess användning och innebörd i dag inte längre riktigt överensstämmer med hur det från början var tänkt. Vi har alltså börjat använda ordet i sammanhang där vi rent språkligt kanske hellre borde ha tagit ett annat ordval – som exempelvis ”assimilering” – för det är ofta det många menar när de talar om ”integration”.

Men det där a-ordet…  kan vi nu alltså inte riktigt använda oss utav eftersom det är så taggat med postkolonial angst att det i dag rentav vore intellektuellt självmord att beröra. Och det är förstås också därför som jag håller mig så här lite på behörigt avstånd.

I vilket fall, vi har alltså tvingats tänja på själva grundbegreppet ”integration”. Vi drar så att säga ut det så att det även förmår täcka sådant vi annars inte kan säga.

Det är som om vi, när vi talade om äpplen och päron endast fick använda oss av ordet ”äpple” och därför var tvungna att även kalla päron för äpplen. Är ni med? Ett kilo äpplen tack, nej, nej inte sådana där äpplen utan sådana däringa avlånga som mer liknar mumintroll.

Det är så lätt att trassla in sig när man inte får tala och tänka fritt.

äpple

Same!

Och detta trassel har ju sedan säkert påverkat hur vi fattat beslut i viktiga och avgörande frågor och kanske till och med kan vara en av orsakerna till varför just vi i Sverige inte heller har lyckats så särdeles bra med det här med integration.

Den ideologiska kortslutningen har gjort att vi (fram till i dag) med öppet hjärta välkomnat dem som kommit till vårt land – samtidigt som vi hållit dem på en armslängds avstånd. Hit – men inte längre!

—-

Jasenko Selimovic artikel i DN i går visade på en annan sida av ett liknande och snarlikt trauma – om varför vi i Sverige inte vågade tala om flyktingkrisen innan den fullständigt överrumplade oss. Och i ett kommande inlägg här på Antropos Metron kommer jag att försöka finna konturerna till varför vi hamnat i denna språkliga rävsax.

Lämna en kommentar

Filed under Assimilering, Integration, Tabun

278. En Gordisk Knut

200px-Lars_Vilks_(cropped)

En Gordisk Knut?!

En gordisk knut är ju som bekant en sådan där knut som, oavsett hur länge man håller på och joxar med den, inte kan lösas upp.

En sådan kan givetvis uppstå genom att man i frustration drar alltför hårt i helt fel tåtar – men också genom att man helt enkelt trasslar till det för sig.

Men vanligtvis när man talar om gordiska knutar, talar man ju självfallet inte om några riktiga knutar överhuvudtaget – utan snarare om problem som blivit tillsynes olösliga. Talet om en gordisk knut är alltså en slags allegori.

Och själva anledningen till att jag nu tar upp det här med den gordiska knuten är ju förstås därför att en mycket hård sådan bildats mitt framför näsan på mig – mitt i vår demokratiska gemenskap.

För denna går ju ut på att vi gemensamt ska värna en öppen, jämlik och tillåtande åsiktspluralism. Vad det än handlar om! Vi ska vara toleranta även mot dem vars åsikter och vanor vi inte gillar. Det kan kosta på lite men i sluttampen är vi alla vinnare. Så är tanken.

Och denna tanke är ju oxå själva virket i den demokratiska huvudbyggnaden.

Och i denna byggnad har vi ju hitintills lyckats samsas rätt så bra trots alla åsiktsskillnader, trots att vi egentligen inte tyckt lika i några väsentliga frågor. Men vi har ändå lyckats hålla ihop det och till och med förstärkt och utvecklat det här bygget. Det är ändå rätt så stort!

Och det det har ju gått rätt bra – speciellt med tanke på att det alltid funnits individer och grupper som förhållit sig kritiska mot denna liberala, öppna och tillåtande åsiktspluralism.

19019_40107_4418

Det finns många slags knutar – men den gordiska är något alldeles speciellt!

Men frågan är vad ska vi göra med dem?

Hur ska vi i all vår öppenhet förhålla oss till dem som inte längre vill vara med? Vad gör vi med dem som väljer att istället motarbeta vår version av rätt & riktigt?

Detta är alltså vår gordiska knut!

Som i stora stycken också liknar en klassisk filosofisk paradox. Men hur i hela världen hanterar vi att möta en livs levande paradox mitt i vardagen? Jo, vi trasslar till det förstås – eller helt enkelt – går i baklås.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Politik

277. Vem är inte rädd?

Dalai Lama säger sig vara rädd för arga hundar...

Dalai Lama säger sig vara rädd för arga hundar…

Alla känner nog ändå av ett visst mått av rädsla. Vissa mer – andra mindre.

Dalai Lama säger sig exempelvis vara rädd för arga hundar – andra är säkert rädda för annat som upplevs hotfullt.

Den som inte kan simma är följdriktigt rädd för vatten – den som inte kan älska är kanske rädd för kärlek.

Så är det förstås! Vi är alla rädda för något. Och det är denna jäkla rädsla som ibland griper tag i oss när vi inte riktigt rår över vår situation, inte kan försvara oss, inte kan springa tillräckligt fort när så behövs – och skapar denna känsla av utsatthet, irriterad snarstuckenhet som inte sällan kan utvecklas till  ett hat riktat mot det vi fruktar. Det är inte så konstigt! Det är ju så det funkar.

Just nu lever vi i en tid som rymmer mycket rädsla. Det är mycket skav mellan oss. Mycket frustration som tar sig många olika uttryck. Världen har säkert sett det förut. Tider då människor genom språkförbistring vänder sig mot varandra, systrar mot bröder. Yxtid, knivtid, kluvna sköldar.

Sönderfallet sker på så sätt, så att säga, inifrån. Och det finns just nu många olika krafter som just också bara vill se oss mer splittrade. Och så är det säkerligen mest hela tiden – en kamp mellan civilisation och barbari.

Men ibland och under vissa perioder är det ändå tillräckligt många i världen som tillsammans förmår tämja och inte ge sig hän till dessa känslobrus. Det är under sådana perioder och när vi varit tillräckligt många – som vi tillsammans har lyckas skapa samhällen byggda på ömsesidig tillit, respekt och därmed också uppnått en hög grad av social sammanhållning.

Och det är väl precis det som Antoine Leiris så väl uttrycker i sitt budskap till terroristerna som dödade hans hustru. – Ni försöker splittra oss genom att så rädsla, frustration och hat – men jag tänker inte bjussa er på detta. Jag tänker inte hata er – och det kommer inte heller min 17 månaders son som just förlorat sin mamma att göra. För detta hat är ovärdigt en människa.

Och vem kan framföra detta budskap bättre och starkare än en ung person som just förlorat sin älskade hustru i ett fruktansvärt och meningslöst terrordåd?

2 kommentarer

Filed under Demokrati