325. Tar det en sista gång

De som inte godtar spelreglerna …

Tar det en sista gång (för i år)*. Inte för att verka tjatig – utan för att det bara måste hamras in i hälleberget.**

Demokratin kan inte monteras ned inom ramen för det demokratiska systemet. Inte heller kan våra demokratiskt valda göra begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Verkligheten ser förvisso ibland lite annorlunda ut – men inte om vi synar saken närmare.

Därför! För att överhuvudtaget kunna rösta förutsätts ett beslut som ger oss den rätten. Ett sådant beslut måste alltså föregå själva valdeltagande. Ett sådant beslut om allmän rösträtt togs i Sverige för hundra år sedan, ganska precis.

När vi därefter ställer upp i val eller går till valurnorna – förutsätter det förstås också att vi accepterar spelets regler. Och demokratins spelregler bygger i vårt fall främst på yttrandefriheten, vår likhet inför lagen och att vi som en konsekvens av detta ges möjlighet att delta i fria, öppna och hemliga val.

Spelets regler övertrumfar alltid när man väl valt att delta. Vilken idiot som helst kan sedan givetvis välja att välta brädet över ända – men poängen ligger i att det aldrig kan ske inom ramen för själva spelet.

Av den anledningen är det inte möjligt att rösta bort de demokratiska fri- och rättigheterna. Om så ändå sker, så som trots allt skedde i Tyskland 1933, handlar det snarare om en kupp mot systemet.

… får helt enkelt söka sig till andra arenor

Valda ledare kan inte först åberopa sina egna demokratiska rättigheter för att därefter ändra spelreglerna i avsikt att begränsa andras. Allt annat vore en logisk lapsus.***

Förespråkare för andra politiska styrsystem bör därför inte kunna förekomma på demokratiska arenor eller ställa upp i demokratiska val. De får helt enkelt söka sig till andra platser. Något som för övrigt nu sker i USA där Donald Trumps rallyn snarast är att betrakta som sådana andra arenor.

Demokratin har per definition därför formen av en demokratisk diktatur. En demokratisk diktatur utgör i sig ingen motsättning då överordnade principer alltid och i alla sammanhang står över rent funktionella och praktiska förehavanden.

Tankegångarna kring denna logiska lapsus har jag för övrigt tidigare i år utvecklat i ”Om demokratins oförmåga och ödesdigra låsningar”.


 

 *För övrigt önskar jag oss alla ett gott & bättre nytt år 2019.

**Med anledning av den trista utveckling vi just nu ser i ett flertal länder där extrema högerpolitiker försöker trolla bort våra demokratiska friheter genom att bland annat begränsa yttrandefriheten och de fria mediernas utrymme.

*** Att sedan denna typ av ledare och dess väljare inte bryr sig ett skvatt om språklig logik är ju förstås ett helt annat problem.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

324. Folket är demokratins ömma tå

Platon varnade på sin tid för att demokratin kunde leda till …

Det är vår rädsla som är demokratins främsta fiende – inte de gaphalsar som söker utnyttja den.

Hitler var absolut ingenting utan det stöd han lyckades trumma fram ur det tyska folkdjupet. Han var snarare en kuf, en bitter förlorare som också just därför lyckades ge röst åt den bitterhet, rädsla och desorientering som många i Tyskland upplevde under mellankrigstiden.[1]

Donald Trump är också en sådan person som vet hur det är att känna sig misslyckad och lyckas därför ge röst åt dem som känner liknande utmärkthet. Åt de som är oroliga över att bli av med sina jobb, bli av med sina privilegier eller sin potens. Allt sådant som kan hotas av ny teknik, invandring, kvinnans ställning och den allt större globaliserade ekonomin, politiken och kunskapen.

De som sedan mitt i allt detta oroliga brus försöker navigera, resonera eller uppmana till besinning överröstas lätt. Kunskap och konsekvens kräver både tid och noggrann eftertanke – lögnerna däremot behöver bara upprepas och basuneras ut för att landa väl bland dem som redan vet vad de vill höra. Det är nämligen vifolket som är demokratins ömma punkt.

Den grekiska filosofen Platon, ”den främste bland filosofer”, var kanske den förste att rikta sitt missnöje mot det demokratisk-liberala statsskicket. Hans kritik byggde då i huvudsak också på att demokratin som styrelseskick var instabil och därför lätt kunde resultera i diktatur och tyranni.

… ett pöbelvälde där missnöjet kliver upp på barrikaderna för att sedan ledas vidare in i diktatur och tyranni

Och här måste vi ju tyvärr med facit i hand ge honom rätt.

Därför att en demokrati som inte med kraft kan upprätthålla sin egen position och ta sig ton är ett lätt byte i tider av osäkerhet. Demokratin utmålas som svag, velig och har inget riktigt ”drag under galoscherna”.[2] Kritik och utspel vi nu kan höra lite varstans ifrån.

Orsakerna till detta är säkert flera – dock finns en genomgående ton som ljuder genom många av de missnöjesyttringar och uppror som sker.

Den gemensamma nämnaren är ressentiment, en förbittring över att livet inte riktigt blev som man tänkt. En bitterhet som föder  revanschlust mot allt och alla som misstänks ligga bakom denna vår oro och utsatthet.

 

[1]Sebastian Haffner, Germany Jekyll & Hyde– a contemporary account of nazi Germany (1940)

[2]En klyscha som flitigt användes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister under Ny Demokratis glansperiod under 1990-talet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

323. Å ena och å andra sidan

Italiensk lutning i all ära – men det finns alltid en kritisk brytpunkt

Efter föregående inlägg ”322. Det är den! Själva balansakten”, fälldes en kommentar, ”Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte”. 

Efter en sådan käftsmäll blir man ju lite självkritisk. Läste därför med krass blick igenom vad jag egentligen sökte uttrycka där.

Och genom att ställa om perspektivet ser jag nu att inlägget kanske snarare var lite oprecist svävande – än klargörande. Tänkte därför ta tillfället i akt att försöka precisera mig här.

Avsikten var att uttrycka en frustration över hur svårt det är att ta sig an viktiga frågor utan för den skull ta parti för endera sidan i en konflikt. Och att denna svårighet blir alltmer tydlig ju mer polariserade våra respektive positioner och åsikter blir.

Alltså: Få vill lyssna till resonemang som förs ”å ena och å andra sidan” när allt man orkar höra är enkla, svart-vita påståenden som helst bara bekräftar den egna ståndpunkten. Som i dagsaktuella frågor gällande Brexit, klimatet, nationalism eller det rådande politiska debaklet i Sveriges riksdag. Ja, i praktiskt taget alla frågor.

Antingen är man för – eller så är man mot – medan utrymmet för balanserade processer och ställningstaganden ter sig alltmer fjärran. Och att detta nog inte är så bra.

En fara som kanske inte berör Sveriges Riksdag som har en väldigt bred bas

Med det sagt, menar jag samtidigt att jag har den största förståelse för att det förhåller sig på detta vis. Speciellt eftersom det alltid är svårt eller stört omöjligt att sälja på någon en ståndpunkt som inte innehåller några skarpa förslag.

Det är alltså alltid lättare att nå fram med budskap som innehåller tydliga ställningstaganden i en konflikt – än med budskap om att konflikten i sig kanske utgör en låsning eller rentav är ett resultat av en konstruerad polarisering därför att … o.s.v.

Det är alltså lättare för oss att tro på något klatschigt explicit än att behöva gå in i jobbiga tankeprocesser där vi måste pröva och balansera våra egna ställningstaganden.

Men om vi inte gör det – om vi inte förmår balansera våra omdömen i viktiga frågor – så är risken stor att vi hamnar snett. Inte nödvändigtvis fel – men väldigt, väldigt snett.

 

 

1 kommentar

Under Uncategorized

322. Det är den! Själva balansakten.

Det är själva balansakten jag vill se mer utav.

Det är den! Själva balansakten. Den mellan tro och osäkerhet. Mellan slutenhet och öppenhet. Det är den jag är ute efter.

Därför att obalanser leder mestadels snett. Inte fel – men snett.

Att finna Mening med tillvaron gör oss trygga – meningslöshet otrygga. Därmed inte sagt att de inte är påhittade. Meningarna – precis som så mycket annat. Icke desto mindre förmår de göra oss mer sammanflätade, starkare tillsammans.

Mycket svårare är att skapa samhörighet utan övertygelser, utan gemensamma idéer eller ens en tro på sin egen rätt.

Visst! Det finns förstås en objektiv verklighet – som är fullständigt fullspäckad med sanningar – därute någonstans. Den vi alla försöker åberopa. Den vi tolkar, övertolkar och sedan väver in alla våra drömmar och förhoppningar i så att den oftast kan resultera i nästan vad som helst.

Om vi bara kunde ha börjat där. Här. Då hade det varit lättare att ta sig vidare.

Då hade vi kanske gemensamt kunnat komma fram till att mycket av det vi uppfattar som motsatser också bara är påhitt. Alla dessa kontraster som nu istället överdrivs och görs mer motsatta än någonsin.

Objektivism och relativism, nationalism och globalism, konservatism och liberalism. De är inte motsatser – de bara tvingas bli det. Av dem som inte längre orkar tänka efter.

Skulle här för att exemplifiera kunna säga att slutenhet och samling på olika sätt är nödvändiga för människan, gruppen och nationen – men öppenheten ger oss näring. De är inga motsatser.

För att återgå till det där med balansen.

De flesta föreställningar vi kan ha ryms på endera sidan i en balansakt. Påståenden och övertygelser som är i obalans är mer entydiga, något mer svart-vita. På slagsidorna är det därför alltid lättare att vara – det är nämligen där de flesta befinner sig. Till höger och vänster om mitten där man främst söker bekräftelse på att man själv har rätt.

I själva balansakten däremot är det alltid lite osäkert och svajigt. Minsta övervikt åt ena eller andra hållet så hamnar man i obalans. Där finns det inte många som vill vara. Där är det nämligen alldeles för utsatt, riskabelt och framförallt för ensamt att befinna sig.

4 kommentarer

Under Prsonlgt, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

321. Famlande, fumlande manlighet

Frälsare uppträder som regel först när vi blivit tillräckligt vilsna.

Jordan B. Peterson plötsliga uppenbarelse har väl knappast gått någon förbi. Frälsare uppträder som regel först när vi blivit tillräckligt vilsna. Därför lyckas de också fånga vår uppmärksamhet genom att säga idel självklarheter. Som exempelvis att det är bra att räta på sig, ta ansvar och bädda sängen.

Vi är nog inte så smarta. Rör oss helst i flock. Ser därför helst samma verklighet som andra ser. Kejsarens blir därför aldrig riktigt naken förrän tiden är så pass mogen att barnets röst tränger igenom bruset. Tränger igenom lager på lager av påhitt.

Så rör vi oss sakta framåt, generation efter generation. Ibland sker uppvaknanden – ibland somnar vi in. Åt vilket håll det går kan vi aldrig riktigt på förhand säga. I efterhand kan till och med något som för stunden uppfattades som ett uppvaknande visa sig vara ett insomnande. Vad som blir vad beror på var vi slutligen hamnar.

Frihetstörstande progressiva tidsepoker och kulturer som vidgar de mest ombonade rum kan av vissa ses som utveckling, av andra som katastrof. Självklart! Det är också en plattityd – aktuell och samtidigt förbisedd. Men för att återgå till Jordan B. Peterson.

Det senaste decenniet har vi sett alltfler famlande uttryck för återerövrad manlighet, som exempelvis stöveltrampet från neofascistiska rörelser, det ökade intresset för extremsporter, odlandet av skägg inom hipsterkollektivet, män som klär sig i kostym, väst o slips, dödandet av djur för rekreation och nöjes skull …

Allt har sin tid.  Allt har sin plats. Vi intar bara våra positioner.

Allt har sin tid.  Allt har sin plats. Vi intar bara våra positioner.

De olika trenderna behöver inte ha mer gemensamt än just denna längtan efter en förlorad manlighet – vilket väl knappast är något fel i sig. Uttrycken skiljer sig åt. Vissa är kanske mer harmlösa än andra.

Men vi betraktare kan inte enkelt köpa det ena och förkasta det andra utan att samtidigt försöka förstå sambanden och vad som driver män till att uttrycka sig på det sätt de gör. Det är det.

Det är förstås ingen tillfällighet att många av oss, såväl kvinnor som män, just nu återupptäcker, återuppväcker, gamla mansideal. Det finns många orsaker till det. Men det är en annan historia.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

320. En värdemässig gemenskap

Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar.

Ett öppet samhälle är förstås även ett tillåtande samhälle som rymmer stora olikheter. Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar. Det är inte så konstigt. Snarare följdriktigt. Men är samhället bara uppstagat kring en någorlunda stabil kärna kan det som regel också hantera dessa.

Men samtidigt är det ju otvetydigt så att om det uppstår alltför stora skiljaktigheter försämras också vår förmåga att hålla sams. Demokratin förutsätter nämligen också att vi är hyfsat lika, att vi har någorlunda liknande syn på hur saker och ting bör vara. Först då kommer vi som nu befinner oss i minoritet att acceptera att våra meningsmotståndare får lov att styra och ställa under några år.

I samhällen där man inte på samma sätt upplever denna typ av samförstånd – känner man inte heller lika starkt för demokratins principer. Vilket dessvärre är en utveckling vi nu kan bevittna på flera håll – på platser där den ena sidan inte längre kan förstå eller acceptera de synsätt som innehas av den andra.

Sådan polarisering kan leda till inre stridigheter.

För att förtydliga! Hoten mot demokratin kommer inte enbart utifrån i form av militanta islamister, brunsvarta fascister eller gapande populister vars mål är att så split och skapa kaos – utan hoten möjliggörs också av den öppna ideologins egna låsningar och felkalkyler.

Demokratin förutsätter också att vi är hyfsat lika …

Som exempelvis i synen på behovet av en värdemässig gemenskap.

I Sverige och i norden har vi goda förutsättningar att skapa en frizon för demokratin medan den allt mer utmanas i mindre enhetliga länder. Men det krävs också av oss att vi förmår värna det vi har.

Vi är fortfarande rätt lika och bör också fortsätta utveckla och försvara dessa våra likheter och gemensamma värderingar – inte att förlöjliga eller rasera dem – för det är främst genom dessa vi kan upprätthålla tilltron till demokrati, rättsstat och det öppna samhället.

Det gäller alltså nu, vara sig vi nu lagt våra röster på vänster- eller högerblocket, är nyanlända eller etniska svenskar sedan generationer, att ändå försöka ringa in och förstärka det vi har gemensamt. Hitta det vi kan samlas kring, som kan ligga till grund för vår känsla av tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

319. ”Komplicerat” är bara förordet

Det finns flera nyanser …

Trött på den etablerade politiken? På att politikerna inte förmår ta ansvar för vår framtid? Att de nu mest beter sig som små barnungar?

Känner du att vi är lite fel ute? Less på klåfingriga byråkrater? Tomt snack? Karriärpolitiker? EU? Kapitalets rovdrift och storbankernas övervinster? Att vi mycket väl skulle kunna begränsa och reglera det privata bankväsendet?

Tycker du också att vi borde ha lite mer att säga till om? Fler politiker som går i bräschen för hårdare miljö- och djurskyddslagar? Att en regering borde kunna begränsa överdrivet utnyttjande och exploatering av naturen?

Många frågor. Och du kanske inte känner igen dig i alla. Men säkert funderat i liknande banor själv. Inte sant?

Då ska du också veta att du delar idéer som är centrala för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)! De frågor som presenterades här ovan är nämligen bara ett litet axplock ur deras valbroschyr som damp ned i brevlådorna inför valet 2018.

Hur känns det på en skala?

Känns det kanske lite olustigt att behöva dela åsikter med en nazistisk organisation? Det ligger förstås nära till hands att då tänka att de bara skriver så där för att attrahera en viss typ av frustrerade väljare och att de egentligen inte står för dessa åsikter.

Fel!

… av grönt

Nazismen har alltid varit en ”grönbrun” rörelse med starka känslor för natur, djur och den lilla människan i opposition mot maktelit, storkapital och rovdrift.

Flera tongivande nazister var vegetarianer och Hitler talade även om att efter segern förbjuda köttätande. Joseph Goebbels skriver bl.a. annat i sina minnesanteckningar från ett samtal med Hitler att: ”En ansenlig del av vårt samtal ägnade Ledaren åt den vegetariska frågan. Han är mer övertygad än någonsin om att köttätande är skadligt för mänskligheten.”

Inom nationalsocialismen kommer givetvis utöver allt detta även vurmen för den ariska rasen och den starka nationalstaten. Och icke att förglömma – motviljan mot alla som inte tillhör den egna gruppen.

Och det kanske vi inte skriver under på.

Men gränserna är hårfina. Speciellt om man anser sig tillhöra en utsatt minoritet som kräver särbehandling – för då kommer känslorna och därmed även dessa gränser snart att suddas ut.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik