323. Å ena och å andra sidan

Italiensk lutning i all ära – men det finns alltid en kritisk brytpunkt

Efter föregående inlägg ”322. Det är den! Själva balansakten”, fälldes en kommentar, ”Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte”. 

Efter en sådan käftsmäll blir man ju lite självkritisk. Läste därför med krass blick igenom vad jag egentligen sökte uttrycka där.

Och genom att ställa om perspektivet ser jag nu att inlägget kanske snarare var lite oprecist svävande – än klargörande. Tänkte därför ta tillfället i akt att försöka precisera mig här.

Avsikten var att uttrycka en frustration över hur svårt det är att ta sig an viktiga frågor utan för den skull ta parti för endera sidan i en konflikt. Och att denna svårighet blir alltmer tydlig ju mer polariserade våra respektive positioner och åsikter blir.

Alltså: Få vill lyssna till resonemang som förs ”å ena och å andra sidan” när allt man orkar höra är enkla, svart-vita påståenden som helst bara bekräftar den egna ståndpunkten. Som i dagsaktuella frågor gällande Brexit, klimatet, nationalism eller det rådande politiska debaklet i Sveriges riksdag. Ja, i praktiskt taget alla frågor.

Antingen är man för – eller så är man mot – medan utrymmet för balanserade processer och ställningstaganden ter sig alltmer fjärran. Och att detta nog inte är så bra.

En fara som kanske inte berör Sveriges Riksdag som har en väldigt bred bas

Med det sagt, menar jag samtidigt att jag har den största förståelse för att det förhåller sig på detta vis. Speciellt eftersom det alltid är svårt eller stört omöjligt att sälja på någon en ståndpunkt som inte innehåller några skarpa förslag.

Det är alltså alltid lättare att nå fram med budskap som innehåller tydliga ställningstaganden i en konflikt – än med budskap om att konflikten i sig kanske utgör en låsning eller rentav är ett resultat av en konstruerad polarisering därför att … o.s.v.

Det är alltså lättare för oss att tro på något klatschigt explicit än att behöva gå in i jobbiga tankeprocesser där vi måste pröva och balansera våra egna ställningstaganden.

Men om vi inte gör det – om vi inte förmår balansera våra omdömen i viktiga frågor – så är risken stor att vi hamnar snett. Inte nödvändigtvis fel – men väldigt, väldigt snett.

 

 

1 kommentar

Under Uncategorized

322. Det är den! Själva balansakten.

Det är själva balansakten jag vill se mer utav.

Det är den! Själva balansakten. Den mellan tro och osäkerhet. Mellan slutenhet och öppenhet. Det är den jag är ute efter.

Därför att obalanser leder mestadels snett. Inte fel – men snett.

Att finna Mening med tillvaron gör oss trygga – meningslöshet otrygga. Därmed inte sagt att de inte är påhittade. Meningarna – precis som så mycket annat. Icke desto mindre förmår de göra oss mer sammanflätade, starkare tillsammans.

Mycket svårare är att skapa samhörighet utan övertygelser, utan gemensamma idéer eller ens en tro på sin egen rätt.

Visst! Det finns förstås en objektiv verklighet – som är fullständigt fullspäckad med sanningar – därute någonstans. Den vi alla försöker åberopa. Den vi tolkar, övertolkar och sedan väver in alla våra drömmar och förhoppningar i så att den oftast kan resultera i nästan vad som helst.

Om vi bara kunde ha börjat där. Här. Då hade det varit lättare att ta sig vidare.

Då hade vi kanske gemensamt kunnat komma fram till att mycket av det vi uppfattar som motsatser också bara är påhitt. Alla dessa kontraster som nu istället överdrivs och görs mer motsatta än någonsin.

Objektivism och relativism, nationalism och globalism, konservatism och liberalism. De är inte motsatser – de bara tvingas bli det. Av dem som inte längre orkar tänka efter.

Skulle här för att exemplifiera kunna säga att slutenhet och samling på olika sätt är nödvändiga för människan, gruppen och nationen – men öppenheten ger oss näring. De är inga motsatser.

För att återgå till det där med balansen.

De flesta föreställningar vi kan ha ryms på endera sidan i en balansakt. Påståenden och övertygelser som är i obalans är mer entydiga, något mer svart-vita. På slagsidorna är det därför alltid lättare att vara – det är nämligen där de flesta befinner sig. Till höger och vänster om mitten där man främst söker bekräftelse på att man själv har rätt.

I själva balansakten däremot är det alltid lite osäkert och svajigt. Minsta övervikt åt ena eller andra hållet så hamnar man i obalans. Där finns det inte många som vill vara. Där är det nämligen alldeles för utsatt, riskabelt och framförallt för ensamt att befinna sig.

4 kommentarer

Under Prsonlgt, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

321. Famlande, fumlande manlighet

Frälsare uppträder som regel först när vi blivit tillräckligt vilsna.

Jordan B. Peterson plötsliga uppenbarelse har väl knappast gått någon förbi. Frälsare uppträder som regel först när vi blivit tillräckligt vilsna. Därför lyckas de också fånga vår uppmärksamhet genom att säga idel självklarheter. Som exempelvis att det är bra att räta på sig, ta ansvar och bädda sängen.

Vi är nog inte så smarta. Rör oss helst i flock. Ser därför helst samma verklighet som andra ser. Kejsarens blir därför aldrig riktigt naken förrän tiden är så pass mogen att barnets röst tränger igenom bruset. Tränger igenom lager på lager av påhitt.

Så rör vi oss sakta framåt, generation efter generation. Ibland sker uppvaknanden – ibland somnar vi in. Åt vilket håll det går kan vi aldrig riktigt på förhand säga. I efterhand kan till och med något som för stunden uppfattades som ett uppvaknande visa sig vara ett insomnande. Vad som blir vad beror på var vi slutligen hamnar.

Frihetstörstande progressiva tidsepoker och kulturer som vidgar de mest ombonade rum kan av vissa ses som utveckling, av andra som katastrof. Självklart! Det är också en plattityd – aktuell och samtidigt förbisedd. Men för att återgå till Jordan B. Peterson.

Det senaste decenniet har vi sett alltfler famlande uttryck för återerövrad manlighet, som exempelvis stöveltrampet från neofascistiska rörelser, det ökade intresset för extremsporter, odlandet av skägg inom hipsterkollektivet, män som klär sig i kostym, väst o slips, dödandet av djur för rekreation och nöjes skull …

Allt har sin tid.  Allt har sin plats. Vi intar bara våra positioner.

Allt har sin tid.  Allt har sin plats. Vi intar bara våra positioner.

De olika trenderna behöver inte ha mer gemensamt än just denna längtan efter en förlorad manlighet – vilket väl knappast är något fel i sig. Uttrycken skiljer sig åt. Vissa är kanske mer harmlösa än andra.

Men vi betraktare kan inte enkelt köpa det ena och förkasta det andra utan att samtidigt försöka förstå sambanden och vad som driver män till att uttrycka sig på det sätt de gör. Det är det.

Det är förstås ingen tillfällighet att många av oss, såväl kvinnor som män, just nu återupptäcker, återuppväcker, gamla mansideal. Det finns många orsaker till det. Men det är en annan historia.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

320. En värdemässig gemenskap

Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar.

Ett öppet samhälle är förstås även ett tillåtande samhälle som rymmer stora olikheter. Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar. Det är inte så konstigt. Snarare följdriktigt. Men är samhället bara uppstagat kring en någorlunda stabil kärna kan det som regel också hantera dessa.

Men samtidigt är det ju otvetydigt så att om det uppstår alltför stora skiljaktigheter försämras också vår förmåga att hålla sams. Demokratin förutsätter nämligen också att vi är hyfsat lika, att vi har någorlunda liknande syn på hur saker och ting bör vara. Först då kommer vi som nu befinner oss i minoritet att acceptera att våra meningsmotståndare får lov att styra och ställa under några år.

I samhällen där man inte på samma sätt upplever denna typ av samförstånd – känner man inte heller lika starkt för demokratins principer. Vilket dessvärre är en utveckling vi nu kan bevittna på flera håll – på platser där den ena sidan inte längre kan förstå eller acceptera de synsätt som innehas av den andra.

Sådan polarisering kan leda till inre stridigheter.

För att förtydliga! Hoten mot demokratin kommer inte enbart utifrån i form av militanta islamister, brunsvarta fascister eller gapande populister vars mål är att så split och skapa kaos – utan hoten möjliggörs också av den öppna ideologins egna låsningar och felkalkyler.

Demokratin förutsätter också att vi är hyfsat lika …

Som exempelvis i synen på behovet av en värdemässig gemenskap.

I Sverige och i norden har vi goda förutsättningar att skapa en frizon för demokratin medan den allt mer utmanas i mindre enhetliga länder. Men det krävs också av oss att vi förmår värna det vi har.

Vi är fortfarande rätt lika och bör också fortsätta utveckla och försvara dessa våra likheter och gemensamma värderingar – inte att förlöjliga eller rasera dem – för det är främst genom dessa vi kan upprätthålla tilltron till demokrati, rättsstat och det öppna samhället.

Det gäller alltså nu, vara sig vi nu lagt våra röster på vänster- eller högerblocket, är nyanlända eller etniska svenskar sedan generationer, att ändå försöka ringa in och förstärka det vi har gemensamt. Hitta det vi kan samlas kring, som kan ligga till grund för vår känsla av tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

319. ”Komplicerat” är bara förordet

Det finns flera nyanser …

Trött på den etablerade politiken? På att politikerna inte förmår ta ansvar för vår framtid? Att de nu mest beter sig som små barnungar?

Känner du att vi är lite fel ute? Less på klåfingriga byråkrater? Tomt snack? Karriärpolitiker? EU? Kapitalets rovdrift och storbankernas övervinster? Att vi mycket väl skulle kunna begränsa och reglera det privata bankväsendet?

Tycker du också att vi borde ha lite mer att säga till om? Fler politiker som går i bräschen för hårdare miljö- och djurskyddslagar? Att en regering borde kunna begränsa överdrivet utnyttjande och exploatering av naturen?

Många frågor. Och du kanske inte känner igen dig i alla. Men säkert funderat i liknande banor själv. Inte sant?

Då ska du också veta att du delar idéer som är centrala för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)! De frågor som presenterades här ovan är nämligen bara ett litet axplock ur deras valbroschyr som damp ned i brevlådorna inför valet 2018.

Hur känns det på en skala?

Känns det kanske lite olustigt att behöva dela åsikter med en nazistisk organisation? Det ligger förstås nära till hands att då tänka att de bara skriver så där för att attrahera en viss typ av frustrerade väljare och att de egentligen inte står för dessa åsikter.

Fel!

… av grönt

Nazismen har alltid varit en ”grönbrun” rörelse med starka känslor för natur, djur och den lilla människan i opposition mot maktelit, storkapital och rovdrift.

Flera tongivande nazister var vegetarianer och Hitler talade även om att efter segern förbjuda köttätande. Joseph Goebbels skriver bl.a. annat i sina minnesanteckningar från ett samtal med Hitler att: ”En ansenlig del av vårt samtal ägnade Ledaren åt den vegetariska frågan. Han är mer övertygad än någonsin om att köttätande är skadligt för mänskligheten.”

Inom nationalsocialismen kommer givetvis utöver allt detta även vurmen för den ariska rasen och den starka nationalstaten. Och icke att förglömma – motviljan mot alla som inte tillhör den egna gruppen.

Och det kanske vi inte skriver under på.

Men gränserna är hårfina. Speciellt om man anser sig tillhöra en utsatt minoritet som kräver särbehandling – för då kommer känslorna och därmed även dessa gränser snart att suddas ut.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

318. Vem vet längre vad som är vad?

När en MasterMind …

Nej, missförstå mig rätt! Det är inte i första hand figurer som Trump, Orban och Erdogan som hotar demokratin och det öppna samhället. De har bara lyckats komma fram på rätt plats, vid rätt tidpunkt och förstått att gripa det här gyllene tillfället.

De riktigt stora hoten kommer inifrån. Det är snarare vi själva som utgör grogrunden till den utveckling vi nu ser. Det är helt enkelt vi (vilket nu är en omskrivning av ”alltför många av oss”) som blivit intellektuellt bekväma.

Orkar som regel inte längre lägga i den där högre växeln.* Det är vi som börjat yra om tomtar och troll och tror på spöken i stugor och slott. Det är vi som inte kan skilja mellan sant och falskt – och liksom förlorat förmågan att göra rimliga sannolikhetskalkyler. Det är först då det kan hända!

Det är när den kritiska massan inte längre finner tilltro till förnuftet som det förnuftiga samhället bryter samman. Så klart!

Och det är kanske inte längre så komplicerat att vända upp-o-ned på saker o ting.

Man kan exempelvis börja med att desavouera eliten genom att göra åtlöje av deras institutioner, självhävdelser och uppfattningar av snille och smak. Alltså rasera tilltron på att något kan vara bättre än det som är sämre. Man kan också göra narr av de intellektuella, av rationalitet, av vetenskap – utmåla dem alla som tråkiga, fyrkantiga eller köpta. Det går hem.

Så skapas grogrunden. Så fångas vi in i en annan tankemodell.

… möter en annan – kan nästan vad som helst hända.

Det är alltså hur vi tror och tänker som styr hur det sen blir.

Denna tanke kunde inte ha uttryckts bättre än som när Christopher Wylei, the whistleblower från Cambridge Analytica, förklarar hur han och Steve Bannon lade upp strategin för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016: Kulturen styr politiken. För att ändra politiken måste man rikta in sig på kulturen. Det är på de kulturella plattformarna som det verkliga kriget sedan utspelas.**

Alltså, gör människor korkade genom att mata dem med tokigheter så blir de med tiden förvirrade och därmed lättare att styra eftersom de inte längre vet vad som är vad.

———–

* Daniel Kahneman, Thinking Fast & Slow” https://en.wikipedia.org/wiki/Thinking,_Fast_and_Slow

**DN 180928: Chris Wylie hjälpte Donald Trump att få makten i USA.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Populismen

317. De finns mitt ibland oss

Vi får inte glömma att våra gamla värderingar länge utgjorde en slags vattendelare som skiljde folk från fä – Som skiljde oss från dem …

Vi är förstås många som bedömer och fördömer utifrån oss själva. Självklart! Hur skulle man annars göra? Vissa saker gillar man – andra ogillar man. Och om vi är tillräckligt många som gillar och ogillar ungefär samma saker under lång tid resulterar det till slut kanske i någon slags kulturyttring.

Den antika grekiska kulturen värdesatte exempelvis bildkonst, arkitektur, dramer, filosofi och politik. Det är därför inte så konstigt att de samtidigt också uppfattade de som varken kunde läsa eller skriva eller ens tala grekiska som ociviliserade barbarer.

Men det finns förstås en mängd olika slags kulturella riktningar, trender och därmed också flera olika sätt att se på vad som är bra och dåligt, högt respektive lågt. Det är ett obestridbart empiriskt faktum.

Vi här i väst har exempelvis fått lära oss att skrytsamhet, missunnsamhet, girighet och hat är något förkastligt. Den grekiska mytologin fullständigt vimlar av dessa moraliska pekpinnar. Och därefter löper de som strama silvertrådar genom hela vår västerländska kulturbonad.

Vissa av dessa värderingar har länge utgjort en slags vattendelare som skiljt folk från fä. Som skiljt oss från dem – från dem som inom och utom vår egen gemenskap förkroppsligat sådana ”dödssynder” som högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja.

… som inom vår egen kulturella gemenskap förkroppsligade sådana ”dödssynder” som högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja.

I dag har till viss del dessa gamla pekpinnar fallit i glömska och i några fall upphöjts till fräscha rättesnören.

Fähundarna har därmed, inte blivit rumsrena, men väl tagits sig in i de salonger där de tidigare inte hörde hemma.

Där ägnar de sig nu för fullt åt att blåsa ut de ljus som tidigare varit ledstjärnor i vår idé om det goda.

Det har därför blivit mörkare. Dessa krafter och värdesystem utmanar nu på allvar vårt tidigare sätt att se. Och de finns både inom och utom vår kulturella gemenskap. De finns mitt ibland oss och bär olika slags masker.

Det är för tidigt för att säga om det bara är ett mindre hack i upplysningskurvan eller om det handlar om att mänskligheten nu istället letar sig nya vägar. Det finns de som menar att så är fallet. Tiden får utvisa om de har rätt.

 

 

1 kommentar

Under Demokrati, Moral, Upplysning