336. Kanske lite förenklat – men ändå

Vad vi alla har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting.

Vad vi har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting. Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.

Vilket kanske är en av de främsta orsakerna till att vi så lätt blir oense om hur det verkligen förhåller sig.

Det är förstås också denna osäkerhet, detta mänskliga predikament, som är själva upprinnelsen till det filosofiska tänkandet. Hade det rått fullständighet enighet om världens beskaffenhet hade filosofin säkerligen aldrig uppstått.

Den som söker kunskap måste utgå från premissen att viktiga frågor aldrig kan vara enkla. Låter något för enkelt är det som regel inte riktigt sant.

Detta är filosofins eviga nötande, vilket ju ibland förstås kan upplevas lite enerverande, speciellt när man bara vill att allt ska vara precis som det ter sig. Enkelt och normalt – som när vi var barn.

Då, när vi levde i en värld som var precis som vi såg den. Där solen var gul, gräset grönt och jordgubbarna röda oavsett om vi blundade eller inte. En härlig värld – en förklarad värld.

Denna djupa tilltro till världen kallas från filosofiskt håll för naiv realism. Och denna syn inspirerar i dag den nya populistiska och socialkonservativa högern. Det är som om att man i dessa tider av osäkerhet försöker sälja på oss en trygg och enkel barnatro.

Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.

Motsatsen till denna naiva realism är förstås de uppfattningar som utgår från att världen i huvudsak finns i våra medvetanden. Vår verklighet ses då mer som en social konstruktion. Denna syn kallas för ”idealism” eller ”antirealism”. Och det är ur detta idéstoff som vänstern, allt sedan Hegel, hämtat sin syn på världen. Och det ger ju också en fingervisning om hur dess förespråkare ibland kan lyckas tråckla ihop väldigt abstrakta och orealistiska lösningar.

Sedan har vi ju förstås den kritiska realismen som tillhör den mer pragmatiska och liberala upplysningstraditionen och som ligger till grund för våra vetenskaper: Det finns primära kvaliteter som tillhör objektet och sekundära kvaliteter som vi tillför. Genom erfarenhet och kunskap kan vi närma oss vad som skulle kunna vara m.e.m. trovärdigt och därmed relativt sannolikt.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

335. Svarte Petter*

 

svartepetter

Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?

Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?

Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.

När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.

Clown, Joker eller Sanningssägare?

Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.

Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.

Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.

Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.


  • Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

334. Ett simpelt försök

Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Bland synonymerna till ordet ”simpel” finner vi sådana som ”usel”, ”illvillig”, ”lågsint” och ”gemen”[1].

”Simpel” betyder förstås även ”enkel” och ”gemen” – ”vanlig”.

Vilket kanske säger något om dessa ords ursprung och synen på dem som förr betraktades som just enkla och vanliga.

Vilket ger en fingervisning om att språket i stora delar mejslats fram utifrån olika samhällseliters perspektiv och därför också självfallet speglar dessa gruppers syn på världen.

Med detta sagt skulle vi då kunna sluta oss till att överheten alltid lagt ut färdriktning medan vanligt folk snarare påtvingats densamma.

Men det vore ändå en alltför simpel (enkel) slutkläm.

För i en värld där det i allra högsta grad finns såväl usla, illvilliga som gemena typer vore det väl ändå lite märkligt att låtsas som om dessa inte fanns.

För om vi inte har en idé om vad som är uselt – kan vi knappast heller förstå eller eftersträva dess motsats.

Våra drömmar och ideal uppstår i en slags motbild till just det oönskade.

En enkel test! Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Eller är det snarare simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta. Glorifiera våldshandlingar och hata Greta, bögar och feminister?

Vad är lågsinnat? Vad är eftersträvansvärt? Om vi ska lyckas skapa en något schystare värld.

Eller är det simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta?Glorifiera våldshandlingar?

För den som kan läsa är det här ju inte så komplicerat. Men för dem som inte kan sätta samman ord och skapa mening blir det med ens väldigt abstrakt och därmed obegripligt.

Och det har blivit allt vanligare. Folk i gemen har helt enkelt blivit simplare.

En utbredd oförmåga att se, igenkänna och nedvärdera vad som bör nedvärderas, har skapat en ny situation där alltför många kommit att inta positioner som de tidigare inte skulle ha kommit i närheten av.

Och att dessa, när de väl är på plats, gör sitt yttersta för att sänka ribborna genom att ändra på lagar och luckra upp sådana värderingar som tidigare höll dem utanför – är väl i och för sig ganska följdriktigt.

 

[1]

  1. elaksimpellumpennedrigtarvligtaskigusellågsinnadperfidillvilliglömskondsintinfamskändligskurkaktig
  1. vanligallmängemene man folk i allmänhet
  1. gemena (bokstäver) små bokstäver

 

Lämna en kommentar

Under Etik, Fascism, Logos – Ord – Språk

333. Antikämnet är självklart en del av ”vår” historia

Tillhör antiken vår historia?

Nej, problemet är primärt inte antikämnets vara eller icke-vara i våra skolor. Snarare hur samtalen kring frågan förs. Dilemmat härrör inte i första hand utifrån olika uppfattningar om historieämnets betydelse utan snarare i oklarheter kring andemeningen av ordet ”vår”. Och när vi inte längre har koll på riktning blir det allt svårare för oss att veta vart vi är på väg. Därav många oklarheter.

Problemen kring vilka ”vi” är och vad som är ”vårt” överskuggar i dag det mesta som sker i vår värld. Den politiska och kulturella utvecklingen kretsar ständigt kring detta – även om det sker utifrån olika perspektiv. Därför är det inte längre relevant att begränsa diskussionen här till att bara handla om huruvida antikämnet bör ges prioriterat utrymme i läroplanen. Utan samtalen måste börja utifrån vilka ”vi” uppfattar ”oss” vara.

I en globaliserad öppen värld blir det självfallet allt svårare att upprätthålla ett avgränsat och stabilt ”vi”. Vi har blivit allt mer vana vid olikheter. ”Vi” har olika normer, vanor, preferenser och givetvis olika uppfattningar om vad som är ”vår” historia.

Eller är den något ”vi” kan vara förutan? En drömbild konstruerad för ge ”oss” en känsla av sammanhang och betydelse?

Denna öppna globala utveckling och uppluckring av gränser, såväl geografiska som kulturella, har gett många en känsla av förlorad identitet – vilket inte är så konstigt – snarare följdriktigt. Och många famlar därför i dag efter sina förlorade identiteter eller letar efter nya. Och när detta sker med sådan kraft som det nu gör – polariseras detta ”vi” ytterligare – och blir inte längre vad det en gång var.

Sprickorna som uppstår medför i sin tur att många känner ett starkare behov av att ytterligare krama sina respektive identiteter – vilket polariserar ytterligare – i en därför allt snabbare och ackumulerande process.

Det är denna rörelse vi befinner oss i och den kommer inte att avslutas förrän den nått sin kulm. Vad denna kommer att bestå i kan vi dock bara spekulera kring.

Så, för att slutligen återgå till själva kärnämnet. Anledningen till att man har kunnat komma på tanken att nedvärdera antikämnets betydelse för ”vår” historia är för att man fått det allt svårare att se och definiera detta ”vi”. Det är där ”vi” måste börja gräva. Det handlar om ”vår” gemensamma framtid. Vilka är vi?

2 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

332. Urartad oordning – Entartede Unordnung

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal

Hand i hand med upplysningens mer romantiska sida har den västerländska konst- och kulturscenen försökt utmana våra mest invanda förväntningar och föreställningar. Vända upp och ned på världen. Ge oss nya perspektiv. Få oss att bejaka förändring.

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har allt sedan franska revolutionen inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal.

Detta sätt att se har därför också kommit att dominera många generationers framtidsdrömmar. Verkligheten har uppfattats som något vi framförallt får kontakt med, inte genom beprövad erfarenhet, skicklighet och rationell eftertanke – utan genom att bryta gränser. Att utmana ordningen.

Denna dröm om oberoende och ständig utveckling gavs sedan förnyad kraft med varje ny generation. Moderniteten som tankemodell gav ungdomlig rörlighet övertag framför ålderdomlig stelbenthet.

Om vi föredrar ordning framför oordning – stabilitet framför förändring är förstås inte bara en generationsfråga utan också lite av en smaksak, men en smaksak vars rötter tränger långt ned i våra egna personliga djup. Och var dessa hämtar sin näring – påverkar sedan hur vi tänker, känner och vad vi upplever som snyggt, fult, rätt eller fel. Vägleder så vår syn på estetik, etik och politik.

Och det finns förstås många som föredrar ordning framför oordning, rationalitet framför irrationalitet, stabilitet och trygghet framför instabilitet och otrygghet.

Speciellt i tider när det som tidigare uppfattades som fast förflyktigas.

För varken den yttre eller den inre världen är vidare stabila. Förändring, död, kaos och irrationalitet är snarare normaltillstånd. Stabilitet, liv, ordning och förnuft är det onormala – det som vi måste ägna tid och kraft för att upprätthålla.

Och någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden.

Och här någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden. I baktakt.

Steven Pinker tar upp detta i sin bok, ”Upplysning Nu!”* i termer av entropi – energi som söker utjämning. Allt som skapats strävar mot upplösning. Som sandslotten som någon byggt på stranden. Varats naturliga tillstånd är nämligen oordning – inte ordning. Det ordnade är bara en tillfällighet.

Och om vi inte ständigt bygger, fixar, städar och upprätthåller kommer allt till slut att återgå till som det var förut.

Detta är vår verklighet i ett nötskal.


*Steven Pinker, Upplysning Nu! Fri tanke Förlag 2018

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Politik, Upplysning

331. Bara för att återgå till själva grundtemat

Tänk att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra …

Tänk dig att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra. Trevar oss fram, tar till höger, ropar, väntar på svar, tar till vänster, hamnar i återvändsgränd. Tillbaka, tar till höger, till vänster för att komma dit där vi sist sågs – kruxet är bara att ingen längre vet var denna ursprungliga plats är – eller ens om vi nu förirrar oss i samma labyrint.

Så, kan man likna våra samtal. Dina och mina. De som verkligen betyder något.

Det finns förstås alltid de stora breda allfarvägarna som är enkla och säkra att ta. Där är det lätt att mötas. Inga större överraskningar att vänta.

Så finns det ju de här besvärliga småvägarna som inte är utsatta och kanske inte heller alltid leder någon vart. Men det vet vi ju som regel inte förrän vi prövat dem. Dessa kringelikrokar, okontrollerbara stickspår och regelrätta återvändsgränder som gör det svårt att hitta fram.

… då skulle det vara bra att få en överblick

När vi försöker säga något som verkligen betyder något är det inte sällan på dessa mindre vägar vi hamnar. Som den här texten exempelvis. Det är inte helt solklart vart den kommer att leda och det är tämligen troligt att några kommer att missa själva slutpoängen – medan andra hittar poänger som inte finns – eller kanske snarare – sådana som inte var tänkta att finnas.

Ofta när vi hamnar i motsättningar, speciellt kring samtal om politik, om vad som är rätt och fel, gott eller ont, hamnar vi inte sällan i just sådana här språkliga labyrinter. Vilket gör att det inte alltid är så lätt att mötas. I sådana lägen är det bra att veta var man själv befinner sig. Då detta åtminstone kan ge en fingervisning om var man ska börja leta.

Det riktigt svåra är förstås att famla omkring bland sådant som bara är påhittat. 

För när det gäller mer handfasta saker som oftast är rätt solklara är vi som regel hyfsat överens. Som att socker är sött och salt salt. Att jorden är rund, Apollo 11 landade på månen den 20 juli 1969 och att Donald Trump verkligen är en riktig clown.

 

Lämna en kommentar

Under Empiri, Humor, Kommunikation

330. Stop! In the name of love …

Vampyrfeber, klimatångest och diverse farsoter är funnen föda för vissa …

Allvarligt talat! När satt du senast och pratade om ”Läget”? Alltså läget med stort ”L”!  Om vår överlevnad? Vad som händer om Ai tar över kontrollen? Eller om elnätet slås ut? Eller internet? Om behovet att börja ”preppa” – att börja förbereda sig på att även det värsta kan hända?

Då är du inte ensam. För det har liksom blivit inne med apokalyptiska berättelser – skit samma vad det är. Bara det kan gå riktigt illa. Det är själva den skräckblandade hänförelsen som triggar. Att kunna leka med tanken och börja planera för egna hjältedåd.

Det finns förstås tidsepoker före vår som kört in i väggen på liknande sätt. Men det gör ju inte saken bättre.

När den ena hysterin läggs till den andra lägger vi gemensamt grunden till en kulturell oro som kommer att få vissa att bli fullständigt lamslagna, andra att mest bara rycka på axlarna, medan några kommer efterlikna skallerormar genom att börja skramla, skrämma och hugga.

Vi översköljs i dag av berättelser, bilder, ord som kan få oss att tappa tron på framtiden. Kanske tom kan få oss att tappa gnistan. Det kan handla om klimatet, migrationen eller kapitalismens rovdrifter. Alltid finns det något som griper tag i just mig och får mig att bli upprörd eller rentav uppgiven.

… som då mer kommer att börja efterlikna skallerormar genom att skramla, skrämma och hugga

Detta är förstås ”gefundenes fressen”[1] för trollfabriker och andra orosstiftare världen över. De behöver nämligen inte fundera över vad vi går igång på – de vet det redan!

Det är detta kollektiva tillstånd som utgör grunden för en kulturell stagnation och som leder till ekonomisk depression. Kultur, ekonomi och politik hänger nämligen ihop. Förlorar vi tilltron till att det i morgon kommer att bli bättre – slutar vi investera i morgondagen. Grundkurs 1 i ekonomi!

Och det är numer många som är redo att hoppa på den alarmistiska vågen. Det är alltså inte längre bara dystopiska TV-serier och tabloidpressen som förser oss med löp om förestående katastrofer. [2]

Jag menar inte att vi inte ska samtala om reella hot och svårigheter – vad jag säger är snarare att vi inte bör hänföras av skräckscenarier i syfte att krydda vår egen trista tillvaro. För det vet jag att många av oss gör.


 

[1]Tyska – funnen föda – Typ att komma till ett redan dukat bord.

[2]Filosofiska Rummet i P1 drog söndag den 17 mars sitt strå till stacken på temat: Om slutet har börjat – om undergången redan har påbörjats (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1250341?programid=793)

På Dagens Nyheter har man också fått upp blodspåret. Lördag den 16 mars publicerade man en lång artikel om när insikterna slutar surra genom att ställa frågan ”Är insektsapokalypsen här?” https://www.dn.se/nyheter/sverige/insekterna-dor-ut-forskarna-varnar-for-en-insektsapokalyps/

Och kulturchef Björn Wiman varnar onsdag 20 mars för att det nu redan nu kan vara för sent att göra något: Klimatkrisen mycket värre än du tror,. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-ar-mycket-varre-an-du-tror/

Samma dag skriver DN Stockholm om ”Preppa tillsammans” – en grupp i Skarpnäck som förbereder sig från allt från långa elavbrott till katastrofer. https://www.dn.se/sthlm/de-forbereder-sig-for-allt-fran-katastrofer-till-elavbrott/

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized