291. Dags att tala klarspråk!

president

En nyvald amerikansk president som säger sig tillhöra hela det amerikanska folket

Idag den 9 november 2016, är det hög tid att lyfta kudden från huvudet. Det amerikanska presidentvalet utmynnade i just det som många av oss befarade, nämligen en seger för Donald Trump! Och nu gäller det framförallt att hantera efterföljden.

Vi kan här hemma inte längre blunda för det som även gror uti det svenska folkdjupet.

Det skulle i och för sig räcka långt med att någon nu går ut på ett podium och säger: ni som inte längre upplever er lyssnade på, ni som upplever er marginaliserade – vi lyssnar på er och vi ska återerövra er värdighet.

En sådan röst har vi ju förvisso redan och den tillhör för övrigt Jimmi Åkesson som för det mesta alltid säger rätt saker. Det vill säga han säger sådant som många som känner sig kulturellt vilsna vill höra.

Det spelar sedan ingen roll hur många skandaler som omger hans parti därför att de väljare som faller för retoriken är i hög utsträckning immuna mot skandaler, ja kanske till och med uppfattar dessa som en styrka; som att kunna visa fingret åt den goda smaken, åt det politiskt korrekta och åt allt det som uppfattas vara en del av etablissemanget.

Det spelar sedan ingen roll hur mycket vi andra än vrider och vänder oss av skratt, förakt och fördömanden av dessa clowner – därför det är alltid vårt översitteri som är deras främsta tillgång.

Så länge vi tror att de kan bekämpas genom informationskampanjer och värdeskapande moraliska aktiviteter – så tror vi fel. Därför att det är först när vi visar att vi också verkligen bryr oss och lyssnar och samtidigt förstår folkdjupets frustrationer som vi kan stilla deras oro.

Det gör man inte genom att vifta med ideologiska pekpinnar – utan genom att visa respekt för deras upplevelser.

Det handlar nu framförallt om att vi måste hitta gemensamma nämnare som kan ligga till grund för vår nationella identitet. Det var som den svenska expolitikern Nalin Pekgul så tydligt deklamerade från scenen under samtalsfestivalen Forum Nyköping 2016*:  ”Glöm det, Vi har en lagstiftning, vi har demokratin och vi har det svenska språket!”

Om vi skulle kunna börja där så kanske mycket vore vunnet. För även om det hela är ytterst komplicerat så kommer vi endast att kunna lösa situationen genom enkelhet. Vilket i och för sig är ett trolleritricks i den högre skolan!

—-

(Eftersom situationen så kräver tar jag mig i dag friheten att frångå principen om att endast skriva inlägg om 350 ord –  i dag blev det närmare 415)

*Ett arrangemang som jag för övrigt drog igång och var ansvarig för därför att jag, som jag beskriver ovan, fann det var hög tid att vi kunde börja tala öppet om väsentliga saker.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Verklighetens Folk

290. Massornas revolt

trump_flicker_face_yess

En fingervisning så god som en annan om att…

I dag den 8 november 2016 vill jag helst bara gömma huvudet under kudden och glömma allt vad USA heter och att det någonsin existerat en figur vid namn Donald Trump.

Men han är dessvärre bara en i raden av flera. Och dessa personer uppstår aldrig ur ett vakuum eller rättare sagt, det kanske just är ur vakuum de uppträder.

Vad jag menar är nog bara att de först kan uppstå där det finns behov – samtidigt som behoven ju främst söker fylla vissa tomrum. Och det är därför kanske främst dessa som vi framöver måste hålla koll på.

Det blev ju dessvärre ingen större synbar förändring med Barack Obama i Washington; Capitol Hill står fortfarande kvar; makten ligger fortfarande i händerna hos samma elit; Wall Street och kapitalet lika starkt som någonsin; globaliseringen bara ökade och den kulturella gemenskapen blev alltmer komplex.

Och klyftan! När den vidgas mellan det som uppfattas som naturligt och allt det som man bara måste förhålla sig till – när den vuxit sig så stor att stora delar av befolkningen mest känner sig som främlingar i sitt eget hus – då hotas själva samhällsbygget och därmed också demokratin.

Tilltron till demokratin urholkas därför att den bär inom sig fröet till sin egen undergång. Civilisationen är inte starkare än sina svagaste länkar.

wind_west_to_east

…vindarna alltid kommer från väst.

Enkelt folk är helt enkelt trötta på demokratisk toppstyrning och bristen på sunt förnuft; trötta på svårbegripliga rättsutslag; på polisbrutalitet; på brända bilar i förorterna; på EU-projektet; på politisk klåfingrighet; på maktmissbruk, på tiggande romer; på polisens kraftlöshet; på gängkriminalitet; på komplexiteten i politiska diskussioner; på Facebook; på…

Ja, jag raddar upp det mesta av det värsta eftersom det när allt kommer omkring bara är summan av allt som just nu skapar vår tids tema. Det är alltså allt sammantaget, själva den utbredda frustrationen, som ger näring åt det ”massornas uppror” som vi just nu ser sprida sig och dessa vindar är definitivt antivästliga.

Och för att kunna tillfredsställa massornas behov behöver man i dag inte vara något geni! Snarare bara kunna visa upp fingret och känna varifrån det blåser.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Obama

289. På tal om boxar

slc1_zoom-protective-cardboard-box-for-1-bottle-gift-boxes

Vi är ju rätt ömtåliga så vi kan troligen inte stå utan något som helst skyddsomslag…

Det talas ju mycket om det här med förmågan att stiga ut ur sin egen box – eller på annat sätt hantera sina in-box-ningar.

Hur vi än väljer att tala om det kan man nog ändå börja med att konstatera att det finns väldigt många boxar.

Dels finns ju våra egna privata som vi alla går och bär på – och så finns det ju sådana där kollektiva och kulturella stor-boxar som vi i viss mån delar eller inte delar med andra.

Och trots att de flesta av dessa i princip är fönsterlösa, så sägs det ju i varje fall, att det är bra att äga förmågan att kunna kika ut ur sin egen box.

Samtidigt som vi förstås aldrig kan lämna själva boxen – vi kan inte, i varje fall som det verkar, stå utan något slags omslag.

Om… om vi nu inte, vill säga, tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla kan få ta del av. Men det är ändå en annan och lite mer mystisk twist på det här med box-frågan.

I vilket fall, oavsett! Om det är så att våra respektive boxar genom att mötas kan förändras och fås att rymma mera, bli bättre i något avseende…

e753e4ff-bf77-40dd-9da3-8d36258fe846

Om… om vi nu inte tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla en dag kan ta del av. 

Då!

Då infinner ju sig frågan: om det är bättre med en sådan där större box än en mindre box? En stor har ju mer svängrum där man bättre kan vrida och vända på saker o ting. Medan en liten box då självfallet är trängre och därför mer begränsande. För det är ju ändå det som är essensen av själva box-analogin, eller hur? Att det är bättre att kunna ta sig utanför och därmed göra den större.

Och då… kommer ju som ett brev på posten; om det nu är så att det ena är bättre än det andra, hur gör vi då för att samtidigt bevara idén om att alla boxar är lika mycket värda?

Vilket ju är en paradox som jag upplever att både jag och min samtid dagligen brottas med och som jag tror det börjar bli hög tid att fundera lite mer över.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Jämlikhet, Mysterier

288. Vad har vi då gemensamt?

mw40_301a_boys_black_solid_main

Pojkar är ändå pojkar…

Ok! Om vi verkligen skulle ta det hela från SCRATCH. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Alltså du och jag? Vad är det vi bägge verkligen skulle kunna skriva under på? Har vi någon arkimedisk ståndpunkt som vi tillsammans skulle kunna greppa tag i? Det är det jag undrar!

Vart jag vill komma är förstås till det här om det finns något vi bägge skulle kunna uppfatta som självklart? Något vi minst av allt skulle ifrågasätta. En gemenskap eller i varje fall ett frö till en gemenskap som vi också skulle kunna dela med andra. Alltså en minsta gemensamma nämnare? ”A Rock Bottom”, så att säga! Var finns den? Finns det en sådan?

Är det möjligtvis det där, som Rene Descartes tänkte sig det, att vi finns till eftersom vi tänker? Nä, knappast. Den var inte vidare bra. Inte mycket att bygga vidare på. Är det då tron på att där finns en mening med alltihop? nae! Eller idén om en allsmäktig Gud? nae! eller att någon snubbe fick ta emot guds sista ord av ängeln Gabriel? nae! eller att vi först vinner frihet från lidande när vi tackat nej till livet? eller tron på marknaden och kapitalet? eller tron på den solidariska genen… ???

girlsprincesstulletankdancedressbabytoddlersbowknotskirt0-4y-sku113807-2721-800x800

…och flickor, flickor!

Nä, självfallet inte! Ingen av dessa föreställningar är gemensamma. Men vad kan vi då enas kring? för enas måste vi väl ändå! eller?

Vad jag är ute efter är förstås bara det faktum att om ska vi klara av att hantera en rad utmaningar som världen står inför måste vi nog ändå förbereda oss på att faktiskt enas kring några få centrala ställningstaganden. Det handlar då alltså främst om att komma fram till den där någotsånär fasta punkten som behövs för att vi överhuvudtaget ska ta oss vidare. Det är den jag vill komma åt!

Eller är det kanske, när allt kommer omkring, bara i de allra enklaste saker som vi kan mötas? i sådant som att gräset alltid är grönt, danska pölser röda, Pojkar är pojkar och flickor, flickor? Det ligger ändå rätt nära till hands.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Pragmatism

287. Rules are no game!

vagglus

Så här ser en lus ut!

Ja, de flesta hyllar vi förstås yttrandefriheten. Det sker än från vänster – än från höger. Och alla vill vi förstås kunna säga vår mening och torgföra våra budskap! Det är i själva verket inget konstigt med det!

Samma gäller för demokratin – vi värdesätter den framförallt när vi själva står utanför och söker inflytande. För de som i stunden för befälet är det inte alltid lika angeläget. Så klart! I varje fall inte för alla!

Och därför får vi heller inte låta lura oss av vissa som i dag sjunger demokratins och yttrandefrihetens lov – därför det är inte alla som, när det väl kommer till kritan, skulle värna dessa värden. Och därför måste vi, lite till mans, bättre lära känna igen lössen på deras gång.

Ingen är demokrat för att denne kallar sig demokrat eller talar vitt och brett om demokrati och yttrandefrihet – man måste ned under ytan på vad som sägs. Och det gör man väl främst genom att beakta historien? Vad som har sagts förut? Och i vilka sammanhang? Och genom att vi försöker se vad som för övrigt sägs. Hur allt liksom hänger ihop! Och om det överhuvudtaget gör det.

Och detta gäller förstås för hela samtalsfältet, för såväl vänster- som högerröster. Och de som talar i olika trosformler.

Hur skulle dessa röster förhålla sig till våra demokratiska kärnvärden om de själva satt vid makten? Skulle de fortfarande tala om vikten av en fri press, om konstnärlig frihet? Om jämlikhet inför lagen, om rätten till privat ägande? Om religionsfrihet? Det är frågan.

aktuellt

Janne Josefsson, Nike Nylander och Jan Helin samtalar i SVT Aktuellt om medias roll när det gäller ansvar och oberoende.

I den senaste tidens debatt om medias roll i allt detta har det talats mycket om, om det bör finnas eller inte finnas, ett journalistiskt ansvar att låta yttrandefriheten och demokratin genomsyra arbetet? eller om deras roll snarare är att stå vid sidan om och möjliggöra men även granska alla röster?

Personligen är jag ändå rätt säker på mitt ställningstagande här – i varje fall så länge ingen kommit med ett bra motargument: ingen bör kunna åberopa de demokratiska principerna som inte själva har för avsikt att följa dem. Rules are no game! Håll dessa röster istället på behörigt avstånd.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik

286. Summan av kardemumman

cnt4_fr53-1

I sista stridens hetta kommer Edward Snowden och…

Vad som kännetecknar vår tid är att ”etablissemanget” möter allt större motstånd. Vad som sedan avses med etablissemang varierar förstås lite med perspektivet – gemensamt är dock att det finns en frustration som riktas uppåt – mot något som upplevs som en övermakt; mot de offentliga institutionerna; mot den liberala och representativa demokratin; mot den svart-vita synen hos vetenskapen; mot det kapitalistiska systemets ansvarslöshet; mot det sekulariserade samhällets kyla gentemot det som är heligt; mot orättvisor och mot allt som skapar en känsla av harm!

Att bli förhindrad att göra vad som känns rätt, att inte få känna hoppet om en ljusare framtid, att inte få lov att leva sin verklighet! Om att bli kränkt, inte lyssnad på, inte tagen på allvar. Det!

Så, med detta sagt, vad vi ser i dag är att etablissemanget (vad nu detta än består av) möter ett allt kraftigare motstånd från flera olika håll. Det kommer än från höger, än från vänster. Från den yngre generationen. Från traditionalister. Från vanligt (verklighetens) folk. Från de som känner sig otrygga med förändringar, svikna eller helt enkelt bara rädda för framtiden.

julian_assange_ecuador

… Julian Assange att bli utlovade benådning av självaste Donald Trump om han vinner valet!

Och dessa olika missnöjen ska då alla i dagsläget kanaliseras i några få politiska kanaler – vilket inte riktigt längre låter sig göras. Och det är en av anledningarna till att vi nu ser så stor politisk oro.

Vad som händer är att det istället skapas oväntade allianser; Sverigedemokrater och Syriza i Grekland söker stöd hos Putin; Julian Assange och Edward Snowden får utfästelser om benådning av Donald Trump (har inte hänt ännu – men det kommer); missnöjda unga BernieSanders-anhängare lägger sina röster på Trump; nysvenskar röstar på Sverigedemokraterna 2018 därför att det största hotet mot dem är fler invandrare (de som står lägst i status skapar sig enklast en position genom att utse några som står lägre).

Så, summan av kardemumman. Vad etablissemanget måste förstå och hantera är vari den stora frustrationen består. Detta är självfallet ingen enkel sak. Utan snarare ett tillstånd som uppstår i varje samhällsutveckling när själva processen, så att säga, ”gått för långt” – eller när den av olika skäl inte lyckats få med alla på tåget.

 

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla

285. Låt mig bara få förklara:-)

140104 Sveriges Filip Forsberg och Elias Lindholm jublar efter 1-0-målet under semifinalen i JVM i ishockey mellan Sverige och Ryssland den 4 januari 2014 i Malmö. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 86679

Vi!?

Man talar i dag mycket i termer av behovet av ökad ”integration” eller ”inkludering” – hur viktigt det är att vi hittar utvägar – eller i detta fall kanske man hellre skulle tala om ”invägar”.

I dessa sammanhang talas det också ofta om det här med uppdelningen mellan vi och dom – om hur exkluderande tanken på ett vi och ett dom egentligen är och att dessa uteslutande förhållningssätt inte bygger broar utan snarare skapar förskjutningar mellan människor.

Det låter ju rimligt rent språkligt. Men jag håller faktiskt inte med! För verkligheten följer inte alltid den teoretiska tankens enkla och lite stolpiga logik.

Låt mig bara få förklara.

Jag menar att ett vi-och-dom-tänkande i själva verket är en förutsättning för att vi ska kunna skapa ökade möjligheter för gemenskap. Och att det kanske snarare är tid att  tydliggöra vad som är skillnaderna mellan vi:et och dom:et.

För varken vi eller dom tjänar på att vi blundar och försöker sudda ut gränserna mellan oss. Ingen blir lyckligare eller mer inkluderad för att vi ifrågasätter själva grammatiken.

Alltså, vi och dom är till att börja med en helt naturlig grammatisk och social uppdelning som vi inte skulle kunna klara oss förutan; ”vi” som gillar surströmming och ”dom” som inte gör det; ”Vi” som inte firar jul och ”dom” som gör det. ”Vi” som bär hjärtat till vänster och ”dom” som är hjärtlösa. ”Vi” som värnar och står upp för öppenhet och demokratins grundläggande principer – och ”dom” som inte gör det.

"Dom"!?

”Dom”!?

Och först med själva upprätthållandet av ett allt tydligare ”vi” blir det också möjligt att bjuda in andra.

Därför det går knappast att inkludera någon i något som inte är någonting. Man kan inte bjuda in till en gemenskap som inte finns. Trots att det ibland kanske vore önskvärt så går det inte att skapa en samling kring en faktor ”X” som vi skulle kunna fylla med lite vad vi vill.

Ett gemensamt ”Vi” måste därför snarare utkristalliseras och lysa klarare så att även andra kan se vad det egentligen står för. Först då ges de möjlighet att bedöma om det kan vara värt att inrymmas.

Lämna en kommentar

Filed under Integration, Kommunikation, Semantik