Anthrôpos Metron

Vampyrfeber, klimatångest och diverse farsoter är funnen föda för vissa …

Allvarligt talat! När satt du senast och pratade om ”Läget”? Alltså läget med stort ”L”!  Om vår överlevnad? Vad som händer om Ai tar över kontrollen? Eller om elnätet slås ut? Eller internet? Om behovet att börja ”preppa” – att börja förbereda sig på att även det värsta kan hända?

Då är du inte ensam. För det har liksom blivit inne med apokalyptiska berättelser – skit samma vad det är. Bara det kan gå riktigt illa. Det är själva den skräckblandade hänförelsen som triggar. Att kunna leka med tanken och börja planera för egna hjältedåd.

Det finns förstås tidsepoker före vår som kört in i väggen på liknande sätt. Men det gör ju inte saken bättre.

När den ena hysterin läggs till den andra lägger vi gemensamt grunden till en kulturell oro som kommer att få vissa att bli fullständigt lamslagna, andra att mest bara rycka på axlarna, medan några kommer efterlikna skallerormar genom att börja skramla, skrämma och hugga.

Vi översköljs i dag av berättelser, bilder, ord som kan få oss att tappa tron på framtiden. Kanske tom kan få oss att tappa gnistan. Det kan handla om klimatet, migrationen eller kapitalismens rovdrifter. Alltid finns det något som griper tag i just mig och får mig att bli upprörd eller rentav uppgiven.

… som då mer kommer att börja efterlikna skallerormar genom att skramla, skrämma och hugga

Detta är förstås ”gefundenes fressen”[1] för trollfabriker och andra orosstiftare världen över. De behöver nämligen inte fundera över vad vi går igång på – de vet det redan!

Det är detta kollektiva tillstånd som utgör grunden för en kulturell stagnation och som leder till ekonomisk depression. Kultur, ekonomi och politik hänger nämligen ihop. Förlorar vi tilltron till att det i morgon kommer att bli bättre – slutar vi investera i morgondagen. Grundkurs 1 i ekonomi!

Och det är numer många som är redo att hoppa på den alarmistiska vågen. Det är alltså inte längre bara dystopiska TV-serier och tabloidpressen som förser oss med löp om förestående katastrofer. [2]

Jag menar inte att vi inte ska samtala om reella hot och svårigheter – vad jag säger är snarare att vi inte bör hänföras av skräckscenarier i syfte att krydda vår egen trista tillvaro. För det vet jag att många av oss gör.

[1]Tyska – funnen föda – Typ att komma till ett redan dukat bord.

[2]Filosofiska Rummet i P1 drog söndag den 17 mars sitt strå till stacken på temat: Om slutet har börjat – om undergången redan har påbörjats (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1250341?programid=793)

På Dagens Nyheter har man också fått upp blodspåret. Lördag den 16 mars publicerade man en lång artikel om när insikterna slutar surra genom att ställa frågan ”Är insektsapokalypsen här?” https://www.dn.se/nyheter/sverige/insekterna-dor-ut-forskarna-varnar-for-en-insektsapokalyps/

Och kulturchef Björn Wiman varnar onsdag 20 mars för att det nu redan nu kan vara för sent att göra något: Klimatkrisen mycket värre än du tror,. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-ar-mycket-varre-an-du-tror/

Samma dag skriver DN Stockholm om ”Preppa tillsammans” – en grupp i Skarpnäck som förbereder sig från allt från långa elavbrott till katastrofer. https://www.dn.se/sthlm/de-forbereder-sig-for-allt-fran-katastrofer-till-elavbrott/

De som inte godtar spelreglerna …

Tar det en sista gång (för i år)*. Inte för att verka tjatig – utan för att det bara måste hamras in i hälleberget.**

Demokratin kan inte monteras ned inom ramen för det demokratiska systemet. Inte heller kan våra demokratiskt valda göra begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Verkligheten ser förvisso ibland lite annorlunda ut – men inte om vi synar saken närmare.

Därför! För att överhuvudtaget kunna rösta förutsätts ett beslut som ger oss den rätten. Ett sådant beslut måste alltså föregå själva valdeltagande. Ett sådant beslut om allmän rösträtt togs i Sverige för hundra år sedan, ganska precis.

När vi därefter ställer upp i val eller går till valurnorna – förutsätter det förstås också att vi accepterar spelets regler. Och demokratins spelregler bygger i vårt fall främst på yttrandefriheten, vår likhet inför lagen och att vi som en konsekvens av detta ges möjlighet att delta i fria, öppna och hemliga val.

Spelets regler övertrumfar alltid när man väl valt att delta. Vilken idiot som helst kan sedan givetvis välja att välta brädet över ända – men poängen ligger i att det aldrig kan ske inom ramen för själva spelet.

Av den anledningen är det inte möjligt att rösta bort de demokratiska fri- och rättigheterna. Om så ändå sker, så som trots allt skedde i Tyskland 1933, handlar det snarare om en kupp mot systemet.

… får helt enkelt söka sig till andra arenor

Valda ledare kan inte först åberopa sina egna demokratiska rättigheter för att därefter ändra spelreglerna i avsikt att begränsa andras. Allt annat vore en logisk lapsus.***

Förespråkare för andra politiska styrsystem bör därför inte kunna förekomma på demokratiska arenor eller ställa upp i demokratiska val. De får helt enkelt söka sig till andra platser. Något som för övrigt nu sker i USA där Donald Trumps rallyn snarast är att betrakta som sådana andra arenor.

Demokratin har per definition därför formen av en demokratisk diktatur. En demokratisk diktatur utgör i sig ingen motsättning då överordnade principer alltid och i alla sammanhang står över rent funktionella och praktiska förehavanden.

Tankegångarna kring denna logiska lapsus har jag för övrigt tidigare i år utvecklat i ”Om demokratins oförmåga och ödesdigra låsningar”.

 *För övrigt önskar jag oss alla ett gott & bättre nytt år 2019.

**Med anledning av den trista utveckling vi just nu ser i ett flertal länder där extrema högerpolitiker försöker trolla bort våra demokratiska friheter genom att bland annat begränsa yttrandefriheten och de fria mediernas utrymme.

*** Att sedan denna typ av ledare och dess väljare inte bryr sig ett skvatt om språklig logik är ju förstås ett helt annat problem.

Italiensk lutning i all ära – men det finns alltid en kritisk brytpunkt

Efter föregående inlägg ”322. Det är den! Själva balansakten”, fälldes en kommentar, ”Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte”. 

Efter en sådan käftsmäll blir man ju lite självkritisk. Läste därför med krass blick igenom vad jag egentligen sökte uttrycka där.

Och genom att ställa om perspektivet ser jag nu att inlägget kanske snarare var lite oprecist svävande – än klargörande. Tänkte därför ta tillfället i akt att försöka precisera mig här.

Avsikten var att uttrycka en frustration över hur svårt det är att ta sig an viktiga frågor utan för den skull ta parti för endera sidan i en konflikt. Och att denna svårighet blir alltmer tydlig ju mer polariserade våra respektive positioner och åsikter blir.

Alltså: Få vill lyssna till resonemang som förs ”å ena och å andra sidan” när allt man orkar höra är enkla, svart-vita påståenden som helst bara bekräftar den egna ståndpunkten. Som i dagsaktuella frågor gällande Brexit, klimatet, nationalism eller det rådande politiska debaklet i Sveriges riksdag. Ja, i praktiskt taget alla frågor.

Antingen är man för – eller så är man mot – medan utrymmet för balanserade processer och ställningstaganden ter sig alltmer fjärran. Och att detta nog inte är så bra.

En fara som kanske inte berör Sveriges Riksdag som har en väldigt bred bas

Med det sagt, menar jag samtidigt att jag har den största förståelse för att det förhåller sig på detta vis. Speciellt eftersom det alltid är svårt eller stört omöjligt att sälja på någon en ståndpunkt som inte innehåller några skarpa förslag.

Det är alltså alltid lättare att nå fram med budskap som innehåller tydliga ställningstaganden i en konflikt – än med budskap om att konflikten i sig kanske utgör en låsning eller rentav är ett resultat av en konstruerad polarisering därför att … o.s.v.

Det är alltså lättare för oss att tro på något klatschigt explicit än att behöva gå in i jobbiga tankeprocesser där vi måste pröva och balansera våra egna ställningstaganden.

Men om vi inte gör det – om vi inte förmår balansera våra omdömen i viktiga frågor – så är risken stor att vi hamnar snett. Inte nödvändigtvis fel – men väldigt, väldigt snett.