289. På tal om boxar

slc1_zoom-protective-cardboard-box-for-1-bottle-gift-boxes

Vi är ju rätt ömtåliga så vi kan troligen inte stå utan något som helst skyddsomslag…

Det talas ju mycket om det här med förmågan att stiga ut ur sin egen box – eller på annat sätt hantera sina in-box-ningar.

Hur vi än väljer att tala om det kan man nog ändå börja med att konstatera att det finns väldigt många boxar.

Dels finns ju våra egna privata som vi alla går och bär på – och så finns det ju sådana där kollektiva och kulturella stor-boxar som vi i viss mån delar eller inte delar med andra.

Och trots att de flesta av dessa i princip är fönsterlösa, så sägs det ju i varje fall, att det är bra att äga förmågan att kunna kika ut ur sin egen box.

Samtidigt som vi förstås aldrig kan lämna själva boxen – vi kan inte, i varje fall som det verkar, stå utan något slags omslag.

Om… om vi nu inte, vill säga, tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla kan få ta del av. Men det är ändå en annan och lite mer mystisk twist på det här med box-frågan.

I vilket fall, oavsett! Om det är så att våra respektive boxar genom att mötas kan förändras och fås att rymma mera, bli bättre i något avseende…

e753e4ff-bf77-40dd-9da3-8d36258fe846

Om… om vi nu inte tror att det där utanför boxen finns en mycket verkligare värld – som vi alla en dag kan ta del av. 

Då!

Då infinner ju sig frågan: om det är bättre med en sådan där större box än en mindre box? En stor har ju mer svängrum där man bättre kan vrida och vända på saker o ting. Medan en liten box då självfallet är trängre och därför mer begränsande. För det är ju ändå det som är essensen av själva box-analogin, eller hur? Att det är bättre att kunna ta sig utanför och därmed göra den större.

Och då… kommer ju som ett brev på posten; om det nu är så att det ena är bättre än det andra, hur gör vi då för att samtidigt bevara idén om att alla boxar är lika mycket värda?

Vilket ju är en paradox som jag upplever att både jag och min samtid dagligen brottas med och som jag tror det börjar bli hög tid att fundera lite mer över.

3 kommentarer

Filed under Filosofi, Jämlikhet, Mysterier

288. Vad har vi då gemensamt?

mw40_301a_boys_black_solid_main

Pojkar är ändå pojkar…

Ok! Om vi verkligen skulle ta det hela från SCRATCH. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Alltså du och jag? Vad är det vi bägge verkligen skulle kunna skriva under på? Har vi någon arkimedisk ståndpunkt som vi tillsammans skulle kunna greppa tag i? Det är det jag undrar!

Vart jag vill komma är förstås till det här om det finns något vi bägge skulle kunna uppfatta som självklart? Något vi minst av allt skulle ifrågasätta. En gemenskap eller i varje fall ett frö till en gemenskap som vi också skulle kunna dela med andra. Alltså en minsta gemensamma nämnare? ”A Rock Bottom”, så att säga! Var finns den? Finns det en sådan?

Är det möjligtvis det där, som Rene Descartes tänkte sig det, att vi finns till eftersom vi tänker? Nä, knappast. Den var inte vidare bra. Inte mycket att bygga vidare på. Är det då tron på att där finns en mening med alltihop? nae! Eller idén om en allsmäktig Gud? nae! eller att någon snubbe fick ta emot guds sista ord av ängeln Gabriel? nae! eller att vi först vinner frihet från lidande när vi tackat nej till livet? eller tron på marknaden och kapitalet? eller tron på den solidariska genen… ???

girlsprincesstulletankdancedressbabytoddlersbowknotskirt0-4y-sku113807-2721-800x800

…och flickor, flickor!

Nä, självfallet inte! Ingen av dessa föreställningar är gemensamma. Men vad kan vi då enas kring? för enas måste vi väl ändå! eller?

Vad jag är ute efter är förstås bara det faktum att om ska vi klara av att hantera en rad utmaningar som världen står inför måste vi nog ändå förbereda oss på att faktiskt enas kring några få centrala ställningstaganden. Det handlar då alltså främst om att komma fram till den där någotsånär fasta punkten som behövs för att vi överhuvudtaget ska ta oss vidare. Det är den jag vill komma åt!

Eller är det kanske, när allt kommer omkring, bara i de allra enklaste saker som vi kan mötas? i sådant som att gräset alltid är grönt, danska pölser röda, Pojkar är pojkar och flickor, flickor? Det ligger ändå rätt nära till hands.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Pragmatism

287. Rules are no game!

vagglus

Så här ser en lus ut!

Ja, de flesta hyllar vi förstås yttrandefriheten. Det sker än från vänster – än från höger. Och alla vill vi förstås kunna säga vår mening och torgföra våra budskap! Det är i själva verket inget konstigt med det!

Samma gäller för demokratin – vi värdesätter den framförallt när vi själva står utanför och söker inflytande. För de som i stunden för befälet är det inte alltid lika angeläget. Så klart! I varje fall inte för alla!

Och därför får vi heller inte låta lura oss av vissa som i dag sjunger demokratins och yttrandefrihetens lov – därför det är inte alla som, när det väl kommer till kritan, skulle värna dessa värden. Och därför måste vi, lite till mans, bättre lära känna igen lössen på deras gång.

Ingen är demokrat för att denne kallar sig demokrat eller talar vitt och brett om demokrati och yttrandefrihet – man måste ned under ytan på vad som sägs. Och det gör man väl främst genom att beakta historien? Vad som har sagts förut? Och i vilka sammanhang? Och genom att vi försöker se vad som för övrigt sägs. Hur allt liksom hänger ihop! Och om det överhuvudtaget gör det.

Och detta gäller förstås för hela samtalsfältet, för såväl vänster- som högerröster. Och de som talar i olika trosformler.

Hur skulle dessa röster förhålla sig till våra demokratiska kärnvärden om de själva satt vid makten? Skulle de fortfarande tala om vikten av en fri press, om konstnärlig frihet? Om jämlikhet inför lagen, om rätten till privat ägande? Om religionsfrihet? Det är frågan.

aktuellt

Janne Josefsson, Nike Nylander och Jan Helin samtalar i SVT Aktuellt om medias roll när det gäller ansvar och oberoende.

I den senaste tidens debatt om medias roll i allt detta har det talats mycket om, om det bör finnas eller inte finnas, ett journalistiskt ansvar att låta yttrandefriheten och demokratin genomsyra arbetet? eller om deras roll snarare är att stå vid sidan om och möjliggöra men även granska alla röster?

Personligen är jag ändå rätt säker på mitt ställningstagande här – i varje fall så länge ingen kommit med ett bra motargument: ingen bör kunna åberopa de demokratiska principerna som inte själva har för avsikt att följa dem. Rules are no game! Håll dessa röster istället på behörigt avstånd.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik

286. Summan av kardemumman

cnt4_fr53-1

I sista stridens hetta kommer Edward Snowden och…

Vad som kännetecknar vår tid är att ”etablissemanget” möter allt större motstånd. Vad som sedan avses med etablissemang varierar förstås lite med perspektivet – gemensamt är dock att det finns en frustration som riktas uppåt – mot något som upplevs som en övermakt; mot de offentliga institutionerna; mot den liberala och representativa demokratin; mot den svart-vita synen hos vetenskapen; mot det kapitalistiska systemets ansvarslöshet; mot det sekulariserade samhällets kyla gentemot det som är heligt; mot orättvisor och mot allt som skapar en känsla av harm!

Att bli förhindrad att göra vad som känns rätt, att inte få känna hoppet om en ljusare framtid, att inte få lov att leva sin verklighet! Om att bli kränkt, inte lyssnad på, inte tagen på allvar. Det!

Så, med detta sagt, vad vi ser i dag är att etablissemanget (vad nu detta än består av) möter ett allt kraftigare motstånd från flera olika håll. Det kommer än från höger, än från vänster. Från den yngre generationen. Från traditionalister. Från vanligt (verklighetens) folk. Från de som känner sig otrygga med förändringar, svikna eller helt enkelt bara rädda för framtiden.

julian_assange_ecuador

… Julian Assange att bli utlovade benådning av självaste Donald Trump om han vinner valet!

Och dessa olika missnöjen ska då alla i dagsläget kanaliseras i några få politiska kanaler – vilket inte riktigt längre låter sig göras. Och det är en av anledningarna till att vi nu ser så stor politisk oro.

Vad som händer är att det istället skapas oväntade allianser; Sverigedemokrater och Syriza i Grekland söker stöd hos Putin; Julian Assange och Edward Snowden får utfästelser om benådning av Donald Trump (har inte hänt ännu – men det kommer); missnöjda unga BernieSanders-anhängare lägger sina röster på Trump; nysvenskar röstar på Sverigedemokraterna 2018 därför att det största hotet mot dem är fler invandrare (de som står lägst i status skapar sig enklast en position genom att utse några som står lägre).

Så, summan av kardemumman. Vad etablissemanget måste förstå och hantera är vari den stora frustrationen består. Detta är självfallet ingen enkel sak. Utan snarare ett tillstånd som uppstår i varje samhällsutveckling när själva processen, så att säga, ”gått för långt” – eller när den av olika skäl inte lyckats få med alla på tåget.

 

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla

285. Låt mig bara få förklara:-)

140104 Sveriges Filip Forsberg och Elias Lindholm jublar efter 1-0-målet under semifinalen i JVM i ishockey mellan Sverige och Ryssland den 4 januari 2014 i Malmö. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 86679

Vi!?

Man talar i dag mycket i termer av behovet av ökad ”integration” eller ”inkludering” – hur viktigt det är att vi hittar utvägar – eller i detta fall kanske man hellre skulle tala om ”invägar”.

I dessa sammanhang talas det också ofta om det här med uppdelningen mellan vi och dom – om hur exkluderande tanken på ett vi och ett dom egentligen är och att dessa uteslutande förhållningssätt inte bygger broar utan snarare skapar förskjutningar mellan människor.

Det låter ju rimligt rent språkligt. Men jag håller faktiskt inte med! För verkligheten följer inte alltid den teoretiska tankens enkla och lite stolpiga logik.

Låt mig bara få förklara.

Jag menar att ett vi-och-dom-tänkande i själva verket är en förutsättning för att vi ska kunna skapa ökade möjligheter för gemenskap. Och att det kanske snarare är tid att  tydliggöra vad som är skillnaderna mellan vi:et och dom:et.

För varken vi eller dom tjänar på att vi blundar och försöker sudda ut gränserna mellan oss. Ingen blir lyckligare eller mer inkluderad för att vi ifrågasätter själva grammatiken.

Alltså, vi och dom är till att börja med en helt naturlig grammatisk och social uppdelning som vi inte skulle kunna klara oss förutan; ”vi” som gillar surströmming och ”dom” som inte gör det; ”Vi” som inte firar jul och ”dom” som gör det. ”Vi” som bär hjärtat till vänster och ”dom” som är hjärtlösa. ”Vi” som värnar och står upp för öppenhet och demokratins grundläggande principer – och ”dom” som inte gör det.

"Dom"!?

”Dom”!?

Och först med själva upprätthållandet av ett allt tydligare ”vi” blir det också möjligt att bjuda in andra.

Därför det går knappast att inkludera någon i något som inte är någonting. Man kan inte bjuda in till en gemenskap som inte finns. Trots att det ibland kanske vore önskvärt så går det inte att skapa en samling kring en faktor ”X” som vi skulle kunna fylla med lite vad vi vill.

Ett gemensamt ”Vi” måste därför snarare utkristalliseras och lysa klarare så att även andra kan se vad det egentligen står för. Först då ges de möjlighet att bedöma om det kan vara värt att inrymmas.

Lämna en kommentar

Filed under Integration, Kommunikation, Semantik

284. Åt skogen kan det gå!

 

 

bernie

Från vänster: Bernie Sanders

I vår välmenta strävan att skapa ett mer humant och jämlikt samhälle uppstår samtidigt spänningar mellan själva samhällsbyggets topp och dess bas. Och med ”topp” avses då här idéer, faktorer och individer som på olika sätt är delaktiga i upprätthållandet av ett system – och med ”basen” avses de som helt enkelt står utanför denna delaktighet.

Precis som i alla konstruktioner råder även i samhällsbygget vissa naturkrafter. Dessa kanske inte alltid går att matematiskt beräkna på samma sätt som vid en brokonstruktion men fungerar på liknande sätt. Det handlar alltså om vissa naturlagar eller kanske snarare tendenser som påverkar hur väl och hur långt vi kan nå i vår strävan efter god samhällsutveckling och förändring.

Goda samhällsbyggen uppstår nämligen genom att vi reglerar och hanterar individers olika strävanden och ambitioner på ett välavvägt sätt. Vi är alla programmerade att i första hand överleva och vara självständiga – vissa har förmågan att klara sig väldigt långt på egen hand – medan andra klarar sig bäst i gemenskap med andra. Det handlar här om en intuitiv balansakt som vi alla praktiserar med stor bravur varje dag!

Men dessa övningar och behov måste därmed också stå i någon slags rimlig samklang med det omgivande samhällets bärande normer och regelverk. Annars kan det gå åt skogen!

Om mina preferenser blir åsidosatta eller ifrågasatta, om mina framtidsdrömmar slås i spillror och om min personliga tro inte tas på allvar – så vänder jag systemet ryggen.

donald-trump

Från höger: Donald Trump

Och om det verkligen är så, att det finns en viktig balans att uppnå mellan kultur och natur, kollektiv och individ, vilket jag menar, så kan detta också förklara varför det nu sker ett så snabbt lappkast.

Det vi just ser utspela sig i bland annat USA – där en stor del av befolkningens djupa misstro mot etablissemanget – istället sätter hoppet till en rödnackad pajas som blivit ertappad med byxorna nere så många gånger att vi tappat räkningen – det är helt enkelt bara civilisationens mycket mörka baksida – eller kanske bättre, slagsida.

Och denna slagsida ger då möjligheter till all slags systemkritik och denna kommer nu både från höger och från vänster och från dem som tror på en annan och mycket högre ordning.

 

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Uncategorized

283. Babels Torn

confusion_of_tongues

”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem”

Ni vet den där storyn i gamla Testamentet om Babels torn 11:1-9 – och människorna som ville bygga ett torn som nådde ända upp till himlen?

Och när Gud såg detta tänkte han, ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem” – och fick därefter kalla fötter.

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”. 

Och därefter skingrades människorna och tornet föll samman.

Berättelsen om Babels torn har givetvis tolkats olika genom historien.

Dock, sett utifrån dagens politiska horisont, där populistiska svallvågor hämtar kraft genom att utmana kultur och etablissemang, kan vi kanske få en ny förståelse av vad som utspelar sig i denna gamla berättelse om Babels torn och människans övermod.

pieter_bruegel_the_elder_-_the_tower_of_babel_vienna_-_google_art_project_-_edited

Varvid Han såg till att orsaka språkförbistring, ”så att den ene inte längre förstod vad den andre sade”.

För när eliten, alltså specialisterna, vetenskapen, kapitalet och kulturen nått en så hög grad av utveckling eller raffinemang att dess uttryck inte längre kan förstås av de som inte är initierade och därför hamnar utanför – skapas frustration – och skepsis förenat med rädsla – mot allt det vi vanligtvis uppfattar som civilisation – mot den institutionella byråkratin (i Bryssel och Washington) – mot alltför abstrakta och komplicerade lagar och regler – mot ett samhälle där allt högre krav ställs på kunskap och utbildning – mot ett konsumtionssamhälle (som bara vissa kan delta fullt ut i) – mot märkliga kulturuttryck – mot allt sådant som upplevs som främmande… Mot allt det som ligger högre upp i tornet och äger rum ovanför våra huvuden.

Och vad händer då när spänningarna blir för stora? Jo, vi vänder oss mot samhället, mot politikerna och gör uppror genom att ge stöd åt arga personer som säger sig förstå och dela vår smärta och utanförskap!

Och då återkommer jag till där jag slutade, den 11 februari tidigare i år och till frågan – vem kan vi ställa till svars! Vems är felet att folk börjar rösta på Trump, Åkesson, Corbyn eller Le Pen? Populisterna? Folket? eller måhända den elit som i sitt höga torn fjärmat sig från den fysiska och påtagliga verklighet som de flesta av oss tvingas leva i?

1 kommentar

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Makt och Rädsla