331. Bara för att återgå till själva grundtemat

Tänk att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra …

Tänk dig att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra. Trevar oss fram, tar till höger, ropar, väntar på svar, tar till vänster, hamnar i återvändsgränd. Tillbaka, tar till höger, till vänster för att komma dit där vi sist sågs – kruxet är bara att ingen längre vet var denna ursprungliga plats är – eller ens om vi nu förirrar oss i samma labyrint.

Så, kan man likna våra samtal. Dina och mina. De som verkligen betyder något.

Det finns förstås alltid de stora breda allfarvägarna som är enkla och säkra att ta. Där är det lätt att mötas. Inga större överraskningar att vänta.

Så finns det ju de här besvärliga småvägarna som inte är utsatta och kanske inte heller alltid leder någon vart. Men det vet vi ju som regel inte förrän vi prövat dem. Dessa kringelikrokar, okontrollerbara stickspår och regelrätta återvändsgränder som gör det svårt att hitta fram.

… då skulle det vara bra att få en överblick

När vi försöker säga något som verkligen betyder något är det inte sällan på dessa mindre vägar vi hamnar. Som den här texten exempelvis. Det är inte helt solklart vart den kommer att leda och det är tämligen troligt att några kommer att missa själva slutpoängen – medan andra hittar poänger som inte finns – eller kanske snarare – sådana som inte var tänkta att finnas.

Ofta när vi hamnar i motsättningar, speciellt kring samtal om politik, om vad som är rätt och fel, gott eller ont, hamnar vi inte sällan i just sådana här språkliga labyrinter. Vilket gör att det inte alltid är så lätt att mötas. I sådana lägen är det bra att veta var man själv befinner sig. Då detta åtminstone kan ge en fingervisning om var man ska börja leta.

Det riktigt svåra är förstås att famla omkring bland sådant som bara är påhittat. 

För när det gäller mer handfasta saker som oftast är rätt solklara är vi som regel hyfsat överens. Som att socker är sött och salt salt. Att jorden är rund, Apollo 11 landade på månen den 20 juli 1969 och att Donald Trump verkligen är en riktig clown.

 

Lämna en kommentar

Under Empiri, Humor, Kommunikation

330. Stop! In the name of love …

Vampyrfeber, klimatångest och diverse farsoter är funnen föda för vissa …

Allvarligt talat! När satt du senast och pratade om ”Läget”? Alltså läget med stort ”L”!  Om vår överlevnad? Vad som händer om Ai tar över kontrollen? Eller om elnätet slås ut? Eller internet? Om behovet att börja ”preppa” – att börja förbereda sig på att även det värsta kan hända?

Då är du inte ensam. För det har liksom blivit inne med apokalyptiska berättelser – skit samma vad det är. Bara det kan gå riktigt illa. Det är själva den skräckblandade hänförelsen som triggar. Att kunna leka med tanken och börja planera för egna hjältedåd.

Det finns förstås tidsepoker före vår som kört in i väggen på liknande sätt. Men det gör ju inte saken bättre.

När den ena hysterin läggs till den andra lägger vi gemensamt grunden till en kulturell oro som kommer att få vissa att bli fullständigt lamslagna, andra att mest bara rycka på axlarna, medan några kommer efterlikna skallerormar genom att börja skramla, skrämma och hugga.

Vi översköljs i dag av berättelser, bilder, ord som kan få oss att tappa tron på framtiden. Kanske tom kan få oss att tappa gnistan. Det kan handla om klimatet, migrationen eller kapitalismens rovdrifter. Alltid finns det något som griper tag i just mig och får mig att bli upprörd eller rentav uppgiven.

… som då mer kommer att börja efterlikna skallerormar genom att skramla, skrämma och hugga

Detta är förstås ”gefundenes fressen”[1] för trollfabriker och andra orosstiftare världen över. De behöver nämligen inte fundera över vad vi går igång på – de vet det redan!

Det är detta kollektiva tillstånd som utgör grunden för en kulturell stagnation och som leder till ekonomisk depression. Kultur, ekonomi och politik hänger nämligen ihop. Förlorar vi tilltron till att det i morgon kommer att bli bättre – slutar vi investera i morgondagen. Grundkurs 1 i ekonomi!

Och det är numer många som är redo att hoppa på den alarmistiska vågen. Det är alltså inte längre bara dystopiska TV-serier och tabloidpressen som förser oss med löp om förestående katastrofer. [2]

Jag menar inte att vi inte ska samtala om reella hot och svårigheter – vad jag säger är snarare att vi inte bör hänföras av skräckscenarier i syfte att krydda vår egen trista tillvaro. För det vet jag att många av oss gör.


 

[1]Tyska – funnen föda – Typ att komma till ett redan dukat bord.

[2]Filosofiska Rummet i P1 drog söndag den 17 mars sitt strå till stacken på temat: Om slutet har börjat – om undergången redan har påbörjats (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1250341?programid=793)

På Dagens Nyheter har man också fått upp blodspåret. Lördag den 16 mars publicerade man en lång artikel om när insikterna slutar surra genom att ställa frågan ”Är insektsapokalypsen här?” https://www.dn.se/nyheter/sverige/insekterna-dor-ut-forskarna-varnar-for-en-insektsapokalyps/

Och kulturchef Björn Wiman varnar onsdag 20 mars för att det nu redan nu kan vara för sent att göra något: Klimatkrisen mycket värre än du tror,. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-ar-mycket-varre-an-du-tror/

Samma dag skriver DN Stockholm om ”Preppa tillsammans” – en grupp i Skarpnäck som förbereder sig från allt från långa elavbrott till katastrofer. https://www.dn.se/sthlm/de-forbereder-sig-for-allt-fran-katastrofer-till-elavbrott/

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

329. Fascismen är en urkraft

Den stora faran med s.k. fascister …

Det talas mycket om fascism och nazism. Ofta i samma andetag och andemening. Det är inte bra. Därför om vi inte kan se betydande distinktioner förmår vi heller inte hålla garden uppe.

Man kan mycket väl vara fascist utan att för den skull vara nazist och vice versa. Därför nationalsocialismen är i huvudsak en politisk ideologi som tar avstamp i ras, nationalism och främlingsfientlighet medan fascismen snarare uppträder som svar på många människors frustration över något – skit samma vad.

Fascismen är inte nödvändigtvis nationalistisk, konservativ eller rasistisk! Snarare utgör den en politisk kraft som ser möjligheterna till att utnyttja stora gruppers behov av just samling, trygghet och tillhörighet. Och när de rätta förutsättningarna uppstår kommer dessa behov alltid att locka till sig tongivande personer som förmår spela på de rätta strängarna.

Fascismen utgör därför en naturlig stötesten för demokratin. Den lever och frodas alltid strax under ytan. Förmår överleva i en slags symbios men när den väl vaknar – uppträder den snarare som parasit.

Fascismen är den urkraft som tar vid när demokratin hamnar i obalans med sina egna visioner och utfästelser. Och förmår på så vis fylla de tomrum som uppstår när de liberala principerna blivit för abstrakta och de folkvalda för avlägsna.

Eftersom den öppna demokratin bygger på just samhällets och individens frihet genom utveckling och förändring så främjar den därmed också rörlighet. Skapar på så vis dissonanser mellan det/dem som ska vidare och det/dem som blir kvar.

I dessa spända lägen uppstår naturliga förutsättningar för dem som förmår gripa tillfället och sprida locktoner som talar om återgång till vad som var tidigare, när allt var mycket bättre – större – och starkare.

 … är att de förmår läsa dig som en öppen bok

Den liberala demokratin skapar förändring som skapar främlingskap som ger upphov till en slags naturlig tillbakablickande konservatism.

Fascismen utnyttjar så människans trygghetssökande och konservativa sentiment – inte för att den är ideologiskt konservativ – utan för att dess företrädare är lyhörda – och letar efter varje tänkbar väg till makten.

De läser dig som en öppen bok – förstår dina svagheter – säljer på dig en massa bling-bling, glaspärlor och fängslande berättelser som många finner det svårt att motstå.

3 kommentarer

Under Demokrati, Fascism, Liberalism

328. Fakta & Fiktion: Vår tids tema

earth-06

Vår tids stora utmaning är …

Världen så som vi uppfattar den är knappast entydig – trots att den egentligen bara är vad den är. Det är ändå ganska otvetydigt.

Varje dag märker vi hur olika vi är. Hur annorlunda vi ser på saker o ting. Trots att vi i det stora hela är ganska lika och lever på samma planet. Våra världar sammanfaller ändå inte. Bara ibland – och då känns det ju riktigt bra.

Filosofiskt?

Njaä! Inte längre. Snarare rätt så alldagligt! Speciellt i en tid då många letar tillhörigheter och sammanblandar föreställningar med fakta. Det som en gång var filosofiska spetsfyndigheter har med tiden blivit vardagsmat.

Vilket inte är så konstigt! Vi avläser förstås alltid verkligheten genom dess konturer och tar in den efter bästa förmåga. Så uppstår våra uppfattningar.

Skapar på så vis våra världar. Vissa mer påhittiga än andra. Andra mer godtroget följsamma än vissa. Men det är först när vi får svårt att skilja det ena från det andra som det hela blir lite mer komplicerat. Alltså när vi får svårt att skilja verklighet från vad som är rena påhitt.

Och det blir förstås allt svårare ju mer införlivade våra föreställningar är. Och det blir de genom enträgna vanor, ålder och grupptryck. Just införlivade!

2586261582_4818d2f795_z-1

… är kanske inte i första hand att sticka hål på varandras världar – utan snarare ta fasta på vad de har gemensamt

Ett trist exempel innehar, i varje fall för stunden, presidentämbetet i USA och tror på en mängd saker som ligger i linje med hur han själv vill att det ska vara.

Att sedan hans värld inte allltid sammanfaller med verkligheten bekymrar honom inte nämnvärt eftersom han tror sig kunna bestämma över vad som är sant och falskt. Men det kan han ju inte! Och det är han dessvärre inte ensam om att tro.

För detta drabbar nu inte bara trosvissa republikaner i USA. Många bland oss tror oss kunna bestämma verkligheten utifrån våra idéer och önskningar. Men det kan vi förstås inte – inte vi heller – hur goda våra ambitioner än är.

Trots att vi alla står med bägge fötterna på jorden så fullständigt vimlar världen av vimsiga påhitt om var vi befinner oss. Vår tids största utmaning är därför att hitta en gemensam och stadig grund.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Politik, Upplysning

327. Värdelösa människor

Att få vara en kugge i ett maskineri …

När klassen av värdelösa individer växer, dvs. när gruppen av människor som inte längre behövs ökar, tilltar samtidigt deras styrka – i varje fall i en demokrati.*

Nej, det är inget jag säger – gubevars! – snarare en logisk slutsats av vad den israeliske författaren Yuval Noa Harari skriver i boken, 21 tankar om det 21:a århundradet.** Och Harari om någon kanske kan komma undan med sådana hisnande tankar.

Han beskriver bl.a. hur automatisering och AI nu på allvar förändrar arbetsmarknaden. Och att framförallt låg- och mellankvalificerade arbeten inte längre efterfrågas i samma utsträckning. Smarta algoritmer har redan tagit bort mängder av uppgifter inom såväl tillverkningsindustrin som tjänstesektorn. När vi ansöker om banklån eller krediter eller beställer varor på nätet är det numera sällan vi behöver interagera med fysiska personer.

Även sådana vardagliga uppgifter som att köra taxi och lastbil kommer med tiden att försvinna. Vilket inte bara kommer att vara mer miljöeffektivt och ekonomiskt utan också med stor sannolikhet säkrare. Transporterna på våra vägar behöver inte längre vara underkastade mänskliga faktorer som att förarna är nyktra, utsövda och håller bägge händerna på ratten.

Det här är alltså inget framtidscenario utan en begynnande realitet. Och den har redan på sina håll börjat skapa oro och famlande utanförskap.

… innebär också att ens resurser efterfrågas.

När några inte längre behövs blir dessa i princip överflödiga – detta är inte bara en känsla utan en fysisk realitet. När ingen längre efterfrågar ens tjänster så står man i princip utanför näringskedjan och därmed även utanför gemenskapen.

Och det riktigt stora problemet är att det kanske inte, som vid tidigare teknikskiften, kommer att dyka upp några enkla alternativ för lågutbildad under- och medelklass. Steget från att vara kassör på Walmart och börja programmera algoritmer för självkörande bilar är, som Harari skriver, helt enkelt för stort.

Och ju fler som hamnar utanför – desto större blir den grogrund som populister sedan brukar för att så split och skörda makt.

Utmaningen för våra beslutsfattare är därmed stor. Vi kanske kommer att hitta bra framtida lösningar. Kanske inte. Men framförallt: Döda inte budbärarna! Det är inte dessa som utgör det främsta hotet.


 

 *Detta utgör demokratins själva grundformel. En människa – en röst. Och är både dess styrka och svaghet.

 ** Yuval Noa Harari använder sig av det engelska uttrycket ”useless” som i svensk översättning blir: värdelös, oanvändbar, oduglig, onyttig, obrukbar. Bra artikel om detta: The rise of the useless class!

 

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Jämlikhet, Politik

326. Gör mig stark igen!

Den som har sitt på det torra känner inte sällan en besvikelse över allt som kunde ha varit annorlunda …

När världen förändras så till den grad att våra ord ändrar innebörd – då blir det svårare att säga någonting vettigt.

Visst! Jorden snurrar fortfarande kring sin axel och solen går upp varenda evinnerliga dag. Men – det är liksom inte det.

Det handlar förstås snarare om den värld vi gemensamt skapar genom allt vi tänker, säger och gör. Den! Det är den som förändras. Spelreglerna ändras. Eller själva spelplanen. Vet inte så noga.

Allt det som händer. Det som så många talar om. Mest hela tiden. Utvecklingen. Den politiska. Den som skrämmer många. Men uppenbarligen inger hopp åt andra. Det är den som ställer saker på ända.

Vad handlar det om?

Det finns så många tankar och teorier kring detta att det känns rätt meningslöst att ytterligare lägga till en stavelse. Men det är kanske också just det – den här känslan av uppgiven meningslöshet som är en del i det som sker.

Kanske till och med är själva motorn i händelseutvecklingen. Den utbredda tröttheten.

Vissa av oss är utmattade, andra desillusionerade. Några känner sig missmodiga eller undanskuffade, osedda eller helt enkelt blivit överflödiga.

”Fredströtthet” kallar man ibland den känsla som var i schvung i början av 1900-talet. Innan första världskriget. Krigsutbrottet gav sedan människor en känsla av mening. Inte konstigt!

Nutidens trauma kanske hellre skulle betecknas som ”kulturtrötthet”. Same, same – but still a little bit different.

... medan den som sjunker mest bara önskar komma upp på torra land.

När vi blivit så fullständigt fullproppade med vår civilisations alla nycker och påfund så kanske det till slut bara tar slut.

När världen, dess normer och beslut blivit för abstrakta, för avlägsna, för stora och komplicerade. Det är kanske då vi söker tillflykt hos det enkla och mer näraliggande. Det vi upplever som ursprungligt.

Och börjar längta tillbaka dit och till känslan av att vi duger precis som vi är …

VARNING! Det är då vi också börjar lyssna till röster som surrar om hur bra och enkelt allt var förr. Som får oss att med värme minnas närvaron och tryggheten som en gång fanns – i vår barndom. Den där magiska stunden då allt upplevdes större, mer välordnat och tryggt. Ge oss tillbaka kontroll. Gör oss starka igen.*


*Formuleringar som användes av bl.a. Brexit, Trump och nu senast svenska LO.

2 kommentarer

Under Natur & Kultur, Politik, Prsonlgt

325. Tar det en sista gång

De som inte godtar spelreglerna …

Tar det en sista gång (för i år)*. Inte för att verka tjatig – utan för att det bara måste hamras in i hälleberget.**

Demokratin kan inte monteras ned inom ramen för det demokratiska systemet. Inte heller kan våra demokratiskt valda göra begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Verkligheten ser förvisso ibland lite annorlunda ut – men inte om vi synar saken närmare.

Därför! För att överhuvudtaget kunna rösta förutsätts ett beslut som ger oss den rätten. Ett sådant beslut måste alltså föregå själva valdeltagande. Ett sådant beslut om allmän rösträtt togs i Sverige för hundra år sedan, ganska precis.

När vi därefter ställer upp i val eller går till valurnorna – förutsätter det förstås också att vi accepterar spelets regler. Och demokratins spelregler bygger i vårt fall främst på yttrandefriheten, vår likhet inför lagen och att vi som en konsekvens av detta ges möjlighet att delta i fria, öppna och hemliga val.

Spelets regler övertrumfar alltid när man väl valt att delta. Vilken idiot som helst kan sedan givetvis välja att välta brädet över ända – men poängen ligger i att det aldrig kan ske inom ramen för själva spelet.

Av den anledningen är det inte möjligt att rösta bort de demokratiska fri- och rättigheterna. Om så ändå sker, så som trots allt skedde i Tyskland 1933, handlar det snarare om en kupp mot systemet.

… får helt enkelt söka sig till andra arenor

Valda ledare kan inte först åberopa sina egna demokratiska rättigheter för att därefter ändra spelreglerna i avsikt att begränsa andras. Allt annat vore en logisk lapsus.***

Förespråkare för andra politiska styrsystem bör därför inte kunna förekomma på demokratiska arenor eller ställa upp i demokratiska val. De får helt enkelt söka sig till andra platser. Något som för övrigt nu sker i USA där Donald Trumps rallyn snarast är att betrakta som sådana andra arenor.

Demokratin har per definition därför formen av en demokratisk diktatur. En demokratisk diktatur utgör i sig ingen motsättning då överordnade principer alltid och i alla sammanhang står över rent funktionella och praktiska förehavanden.

Tankegångarna kring denna logiska lapsus har jag för övrigt tidigare i år utvecklat i ”Om demokratins oförmåga och ödesdigra låsningar”.


 

 *För övrigt önskar jag oss alla ett gott & bättre nytt år 2019.

**Med anledning av den trista utveckling vi just nu ser i ett flertal länder där extrema högerpolitiker försöker trolla bort våra demokratiska friheter genom att bland annat begränsa yttrandefriheten och de fria mediernas utrymme.

*** Att sedan denna typ av ledare och dess väljare inte bryr sig ett skvatt om språklig logik är ju förstås ett helt annat problem.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

324. Folket är demokratins ömma tå

Platon varnade på sin tid för att demokratin kunde leda till …

Det är vår rädsla som är demokratins främsta fiende – inte de gaphalsar som söker utnyttja den.

Hitler var absolut ingenting utan det stöd han lyckades trumma fram ur det tyska folkdjupet. Han var snarare en kuf, en bitter förlorare som också just därför lyckades ge röst åt den bitterhet, rädsla och desorientering som många i Tyskland upplevde under mellankrigstiden.[1]

Donald Trump är också en sådan person som vet hur det är att känna sig misslyckad och lyckas därför ge röst åt dem som känner liknande utmärkthet. Åt de som är oroliga över att bli av med sina jobb, bli av med sina privilegier eller sin potens. Allt sådant som kan hotas av ny teknik, invandring, kvinnans ställning och den allt större globaliserade ekonomin, politiken och kunskapen.

De som sedan mitt i allt detta oroliga brus försöker navigera, resonera eller uppmana till besinning överröstas lätt. Kunskap och konsekvens kräver både tid och noggrann eftertanke – lögnerna däremot behöver bara upprepas och basuneras ut för att landa väl bland dem som redan vet vad de vill höra. Det är nämligen vifolket som är demokratins ömma punkt.

Den grekiska filosofen Platon, ”den främste bland filosofer”, var kanske den förste att rikta sitt missnöje mot det demokratisk-liberala statsskicket. Hans kritik byggde då i huvudsak också på att demokratin som styrelseskick var instabil och därför lätt kunde resultera i diktatur och tyranni.

… ett pöbelvälde där missnöjet kliver upp på barrikaderna för att sedan ledas vidare in i diktatur och tyranni

Och här måste vi ju tyvärr med facit i hand ge honom rätt.

Därför att en demokrati som inte med kraft kan upprätthålla sin egen position och ta sig ton är ett lätt byte i tider av osäkerhet. Demokratin utmålas som svag, velig och har inget riktigt ”drag under galoscherna”.[2] Kritik och utspel vi nu kan höra lite varstans ifrån.

Orsakerna till detta är säkert flera – dock finns en genomgående ton som ljuder genom många av de missnöjesyttringar och uppror som sker.

Den gemensamma nämnaren är ressentiment, en förbittring över att livet inte riktigt blev som man tänkt. En bitterhet som föder  revanschlust mot allt och alla som misstänks ligga bakom denna vår oro och utsatthet.

 

[1]Sebastian Haffner, Germany Jekyll & Hyde– a contemporary account of nazi Germany (1940)

[2]En klyscha som flitigt användes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister under Ny Demokratis glansperiod under 1990-talet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

323. Å ena och å andra sidan

Italiensk lutning i all ära – men det finns alltid en kritisk brytpunkt

Efter föregående inlägg ”322. Det är den! Själva balansakten”, fälldes en kommentar, ”Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte”. 

Efter en sådan käftsmäll blir man ju lite självkritisk. Läste därför med krass blick igenom vad jag egentligen sökte uttrycka där.

Och genom att ställa om perspektivet ser jag nu att inlägget kanske snarare var lite oprecist svävande – än klargörande. Tänkte därför ta tillfället i akt att försöka precisera mig här.

Avsikten var att uttrycka en frustration över hur svårt det är att ta sig an viktiga frågor utan för den skull ta parti för endera sidan i en konflikt. Och att denna svårighet blir alltmer tydlig ju mer polariserade våra respektive positioner och åsikter blir.

Alltså: Få vill lyssna till resonemang som förs ”å ena och å andra sidan” när allt man orkar höra är enkla, svart-vita påståenden som helst bara bekräftar den egna ståndpunkten. Som i dagsaktuella frågor gällande Brexit, klimatet, nationalism eller det rådande politiska debaklet i Sveriges riksdag. Ja, i praktiskt taget alla frågor.

Antingen är man för – eller så är man mot – medan utrymmet för balanserade processer och ställningstaganden ter sig alltmer fjärran. Och att detta nog inte är så bra.

En fara som kanske inte berör Sveriges Riksdag som har en väldigt bred bas

Med det sagt, menar jag samtidigt att jag har den största förståelse för att det förhåller sig på detta vis. Speciellt eftersom det alltid är svårt eller stört omöjligt att sälja på någon en ståndpunkt som inte innehåller några skarpa förslag.

Det är alltså alltid lättare att nå fram med budskap som innehåller tydliga ställningstaganden i en konflikt – än med budskap om att konflikten i sig kanske utgör en låsning eller rentav är ett resultat av en konstruerad polarisering därför att … o.s.v.

Det är alltså lättare för oss att tro på något klatschigt explicit än att behöva gå in i jobbiga tankeprocesser där vi måste pröva och balansera våra egna ställningstaganden.

Men om vi inte gör det – om vi inte förmår balansera våra omdömen i viktiga frågor – så är risken stor att vi hamnar snett. Inte nödvändigtvis fel – men väldigt, väldigt snett.

 

 

1 kommentar

Under Uncategorized

322. Det är den! Själva balansakten.

Det är själva balansakten jag vill se mer utav.

Det är den! Själva balansakten. Den mellan tro och osäkerhet. Mellan slutenhet och öppenhet. Det är den jag är ute efter.

Därför att obalanser leder mestadels snett. Inte fel – men snett.

Att finna Mening med tillvaron gör oss trygga – meningslöshet otrygga. Därmed inte sagt att de inte är påhittade. Meningarna – precis som så mycket annat. Icke desto mindre förmår de göra oss mer sammanflätade, starkare tillsammans.

Mycket svårare är att skapa samhörighet utan övertygelser, utan gemensamma idéer eller ens en tro på sin egen rätt.

Visst! Det finns förstås en objektiv verklighet – som är fullständigt fullspäckad med sanningar – därute någonstans. Den vi alla försöker åberopa. Den vi tolkar, övertolkar och sedan väver in alla våra drömmar och förhoppningar i så att den oftast kan resultera i nästan vad som helst.

Om vi bara kunde ha börjat där. Här. Då hade det varit lättare att ta sig vidare.

Då hade vi kanske gemensamt kunnat komma fram till att mycket av det vi uppfattar som motsatser också bara är påhitt. Alla dessa kontraster som nu istället överdrivs och görs mer motsatta än någonsin.

Objektivism och relativism, nationalism och globalism, konservatism och liberalism. De är inte motsatser – de bara tvingas bli det. Av dem som inte längre orkar tänka efter.

Skulle här för att exemplifiera kunna säga att slutenhet och samling på olika sätt är nödvändiga för människan, gruppen och nationen – men öppenheten ger oss näring. De är inga motsatser.

För att återgå till det där med balansen.

De flesta föreställningar vi kan ha ryms på endera sidan i en balansakt. Påståenden och övertygelser som är i obalans är mer entydiga, något mer svart-vita. På slagsidorna är det därför alltid lättare att vara – det är nämligen där de flesta befinner sig. Till höger och vänster om mitten där man främst söker bekräftelse på att man själv har rätt.

I själva balansakten däremot är det alltid lite osäkert och svajigt. Minsta övervikt åt ena eller andra hållet så hamnar man i obalans. Där finns det inte många som vill vara. Där är det nämligen alldeles för utsatt, riskabelt och framförallt för ensamt att befinna sig.

4 kommentarer

Under Prsonlgt, Relativism, Sanning & Inkonsekvens