302. I den bästa av världar

Leo (gul mellanpudel)

Börjar dagen med en kopp te och en digestive. Men det ska vara Göteborgs Oliv – som bäst lyckas fånga den där viktiga sprödheten – men saknar samtidigt emser-salt-smaken så som jag minns den i McVitie’s original.

I dag lite varmare efter en vecka med frostnätter och dagliga hagelstormar.

Går en sväng med hundarna. Ger stallkatterna mat. Släpper ut hästarna. Hämtar dagens DN i brevlådan. Sneddar över åkern, sedan över ån – upp på kullen. Lägger mig i det torra gräset i syd-ostsluttning. Varje dag den andre lik – nästan.

Leo (gul mellanpudel) sträcker ut bredvid. Vi ligger där sida vid sida. Tittar ut över allt som inte rör sig. För det är inte mycket som rör sig. Hästarna betar. Östersjövikens vatten utan en krusning. Hör några tranor, ser ett streck med gäss. En gul fjäril fladdrar oroligt förbi. På väg någonstans.

Osökt dyker Gunnar Ekelöfs dikt Absentia Animi upp likt en hypnotisk hymn.

”Du också jag

            Meningslöst. Overkligt.

Meningslöst. Jag

sjunger sitter här

om himlen om ett moln

Jag önskar mig ingenting mer

Jag önsker mig långt långt bort

Jag är långt bort (bland kvällens ekon)

Jag är här”

Och jag undrar över vad allt har för mening: vem är jag? vad vill jag? Känner då olust. Den kommer då och då. Olusten!

Göteborgs Digestive Oliv med rätt sprödhet finns nog bara i den bästa av världar

Lever ett liv som jag hör andra säga de önskar. Ett liv utan möten, tider – knappt ens några datum. Ett liv med ständig närvaro. Bara här och nu. Där man tvingas vara sig själv mest hela tiden. Därför det är aldrig något som stör. Och det skaver ibland. Det skaver för övrigt även när något stör.

Både att ha och samtidigt önska något annat – det skaver det med.

Utan människan ligger naturen öde, skrev William Blake i The Marriage of Heaven & Hell.

Det finns liksom ingenting där – den tar sig ingenstans – gestaltar ingenting – är blind. Naturen. Vilket gör den så stillsam. Men man blir också själv en del av den där intigheten – för vi blir först någon i förhållande till andra.

Det är faktiskt inte så lätt det heller.

Lämna en kommentar

Filed under Prsonlgt

301. Men tänk om…

Det är många som upprörs av att möta tiggare

Tiggeriet har blivit en av de stora tvistefrågorna. En majoritet av befolkningen vill ha ett förbud medan en fjärdedel vill se en mer humanitär lösning, kan vi läsa i Dagens Nyheter i dag.

Det är förvisso många som upprörs av deras närvaro. De flesta vill helst se att de problem de levandegör försvinner genom ett förbud. Andra upprörs över att tvingas inse att vi minst sagt har olika förutsättningar här i livet och att tiggarna tvingas tillgripa det absolut sista halmstrået i kampen för sin överlevnad.

De bägge vägvalen ser kanske samma sak men reagerar olika.

Men tänk om hela utgångspunkten för diskussionen är skev och att bägge dessa åsiktslinjer utgår från falska premisser. Jag menar tänk om de som tigger aldrig varit i närheten av vårt lutherska kulturarv där arbete och flit utgjort själva kungsvägen till himmelriket. Tänk om det nu snarare är vi som projicerar vår smärta och våra fördömanden över tiggarnas belägenhet.

Det kanske är så att det är vår moraliska kompass som säger att vi aldrig själva skulle sätta oss i en situation där vi måste förlita oss på allmosor. Det kanske främst är vår egen syn på hederligt arbete som utmanas här. Därav all denna moralpanik och krav på förbud.

I Indien är det endast vissa som kan väcka den empati som gör det möjligt att be om allmosor.

Tänk om det är så att tiggare tigger för att det är ett mer lönsamt sätt att försörja sig på än alla andra till hands stående alternativ. Tänk om de är rationella spelare på en marknad som följer minsta motståndets lag. Vilket då i denna kontext skulle innebära: där det finns tillräckligt många som uppfattar tiggeri som den sista utvägen – där uppstår också tillräckligt stor empati och därför en större motivation att skänka pengar.

Med andra ord, i ett annat slags samhälle där det inte på samma sätt skulle uppfattas som moraliskt förkastligt att tigga skulle det också bli svårare att få det hela att gå ihop.

Vi kan exempelvis konstatera att i fattigare länder, som exempelvis Indien, är det till synes endast kroppsligt oförmögna personer som kan väcka den empati som gör det möjligt att tigga. Andra får klara sig bäst dom kan – precis som alla andra.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Moral

300. Hat ger den svage styrka

Resentment

Hat är den svages styrka

Den som är svag är svag för att den inte är stark! Eller hur? Så måste det väl ändå vara! Jag är alltså alltid svagare än den som är starkare. Mäter vi kroppslig styrka så är jag förmodligen svagare än den som orkar lyfta mer, springa fortare och längre än vad jag orkar. Okey – inga konstigheter?

Vidare så är väl också den kortare än den som är längre och den lättare än den som är tyngre – eller hur?

Det är så språket fungerar och vi är alla olika på olika sätt men hamnar därför också alltid i vissa relationer visavi varandra. Den som är mindre är alltid mindre än den som är större – det är knappast något vi kan ändra på.

Men vi kan förstås alla vara svaga i ett avseende och starka i ett annat. Jag är exempelvis dålig på att simma men jäkligt bra på att springa, dålig på matte men nu för tiden ganska bra på att hugga ved.

Vilket ändå med språklig nödvändighet innebär att jag alltid kommer att vara ”sämre” än de som är ”bättre” – oavsett vad vi refererar till. Förvisso surt – men samtidigt ändå ganska ofrånkomligt.

Och det som är bra är förstås alltid bättre än det som är sämre, skulle man kanske våga påstå.

Men var kommer då alla dessa hatare ifrån? Enligt Albert Camus uppstår de genom självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet! Bild på Infowars Alex Jones som appellerar till de svaga och personifierar hatet.

Relationstermer är viktiga därför vi använder dem så gott som dagligen – skulle säkert inte klara oss utan. Förmågan att kunna skilja ut vad som är det bättre alternativet är förmodligen också en av våra viktigare livsuppehållande principer.

Att vi sedan mäter oss med varandra – kan vi knappast undvika – det är så vi gör och det är också på så vis vi mejslar ut vår position och därmed också vår identitet.

Vi blir någon först i förhållande till någon annan – och av detta följer förstås att vi därför helst inte och för ofta bör hamna i en underpositionerad roll – det vill säga uppleva oss som sämre än andra.

För den som alltid känner sig underlägsen, rädd och maktlös – för den blir till slut hatet den främsta tillgången. Vi känner detta hat som ”ressentiment”[1] och som beskrivs som ”en självförgiftning – som är den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet”[2].

—-

[1] Wikipedia: Ressentiment är ett begrepp, som först infördes av filosofen Søren Kierkegaard, för att senare hos Nietzsche beskriva ett känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna. 

[2]. Pankaj Mishra, DN 170215 ”Det är knappast överraskande att det skett en exponentiell tillväxt av antalet människor som funnit syndabockar bland kvinnor eller minoriteter eller bara någon att håna på Twitter. Uppenbarligen har dessa till synes rasistiska och misogyna personer länge och i tysthet lidit vad Albert Camus på tal om Schelers definition av ressentiment kallade ”en självförgiftning – den onda utsöndringen av långvarig maktlöshet i ett slutet kärl”.

Lämna en kommentar

Filed under Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Populismen

299. Populism på öppen marknad

bigthink-populism1

Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas ibland som att man bara är smart.

Populismen föds inte ur ett vakuum. Den uppstår snarare i tomrummen och lyssnar där efter våra hemligheter! Och där det finns skav finns också grogrund. För det är våra känslor av utsatthet, orättfärdighet och besvikelser som ger den näring.

Populismen arbetar på så vis med att sprida osäkerhet och missnöje som sedan spelar den i händerna. Talar till känslor som ligger latenta hos oss alla och som därför lätt kan väckas till liv.

Populismen blir på så vis en självgenererande kraft och kan därför med tiden bli allt svårare att få grepp om. Därav dess ständiga återkomst.

Populismen har oftast ingen ideologi utan äger snarare förmågan att lägga örat mot rälsen för att se vad som komma skall – och viftar först därefter med sina politiska fanor och slagord.

Populismen kränger idéer på samma sätt som andra kränger varor. Och därför säljer man heller aldrig något som ingen vill köpa utan letar hellre i skrymslen efter sådant som den etablerade politiken inte velat saluföra. För där finns just de guldkorn som går att kapitalisera.

Populismen är på så vis krass och arbetar med politik som en börsmäklare på de finansiella marknaderna, där drivkraften framförallt är vinstmaximering. Och i detta race spelar det ingen som helst roll om man agerar ideologiskt och rättskaffens – för populismen gäller det bara att samla på sig röster. Att vara ohederlig, slug och dessutom komma undan med det uppfattas samtidigt av flera som ett kvitto på att man är smart.

960x0

Populismen arbetar just med att sprida osäkerhet och rädsla som är dess främsta grogrund.

Populismen kan därför även agera på sätt som den etablerade politiken aldrig ens kunnat drömma om. Den kan ljuga, vara oförskämd, visa okunnighet, vara omåttlig, skryta om att inte betala skatt eller att den kan ta kvinnor mellan benen – det spelar ingen roll. Därför den riktar sig i huvudsak till just dem som är oförskämda, okunniga, omåttliga, som inte vill betala skatt och som inte har något emot att man tar kvinnor mellan benen.

Populismen uppskattas just för att den förmår ifrågasätta elitens gängse normer och kan därför spela brallorna av den etablerade politiken som inte förmår spela i samma liga.


Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

298. Världen av i går

Vi har aldrig haft det bättre (bild: Hans Rosling, Gapminder)

Hur kan det ske? Så där mitt framför ögonen på oss? Hur kan vår framgångssaga, bara så där, förlora i kraft och tilltro? Det är vi många som frågar oss just nu.

Vi har aldrig haft det bättre och ändå sviker förtroendet för det politiska system som lagt själva grunden till vårt välstånd. Så vad händer egentligen med världen av igår och de uppfattningar av rättvisa och sanning som vi fram till alldeles nyligen uppfattade som så självklara?

I denna nya sköna liberala värld som vi byggt är verkligheten inte längre lika okomplicerat enkel som den en gång var. På gott och på ont! Vi har bejakat pluralism, understött olikheter, accepterat skilda sätt att leva, äta, tro och att ha sex. Men till saken hör att denna toleranta kultur som vi uppfattar som själva höjdpunkten av vår civilisation också bara är konstruerad – påhittat – inte mer naturlig än någon annan. Och detta är också orsaken till att denna verklighet nu möter ett allt större motstånd från de som inte varit med på denna resa mot en ny och skönare värld.

Den liberala demokratin imploderar nu därför av egen kraft. För den är själv en aktiv del i det som händer. Den är själva ursprunget till populismens framgångar. Det är så vi måste se det. För det är själva upplevelsen av att råttstaten inte längre levererar – som just nu väcker ont blod hos de andra. De som av olika skäl har anledning att känna sig uteslutna, svikna.

Tut – Tut! I´m a very instinctive person, säger D. Trump i intervjun till Time Magazine.

Världen av i dag består av så oändligt många uppfattningar. Men där vid sidan av denna oändliga mångfald lever också människor som inte riktigt är med på samma tåg. Människor som kanske valt att stå vid sidan av, människor som inte följer de förväntade strömningarna, människor som kanske varken läser tidningar eller böcker. Människor som lever mer nära sina instinkter, naturen, livet och döden. Dessa har oftast mycket mer gemensamt och kan tillsammans mobilisera en mycket större styrka och sammanhållning än alla de andra autonoma individerna tillsammans. Det handlar egentligen om en slags matematisk mängdlära och obalans som den liberala demokratin aldrig riktigt lyckats lösa.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

297. Kampen Om Verkligheten!

Verkligheten var tidigare en plats där vi alla skrek Aj! när hammaren drämde till tummen!

Verkligheten var tidigare en plats vi alla delade. En plats där vi skrek Aj! när hammaren drämde i tummen! Där vi upplevda rädsla när vi mötte en främling i en mörk gränd. Där hundar alltid skällde på dem de inte kände. Där man först alltid värnade sitt eget och sina närmsta. Där den bäste alltid var bättre än den som var sämre. En värld i vilken de som var sjuka hellre ville bli friska. Där Far rodde och Mor mest bara var rar.

Verkligheten var på så vis enkel och vi kunde därför också enas kring vad som var upp och ner, vad som var sanning och vad som bara var påhitt eller ren lögn. Språket var intakt och därmed också bilden av vad som verkligen var verkligt.

Vad vi nu upplever är snarare en kamp om denna verklighet. Eller kanske bättre, en kamp om de verklighetsbilder i vilka vi alla är involverade vare sig vi vill det eller inte. Därför striderna sker inte på barrikaderna utan hemma i våra vardagsrum, i radio och TV, i skolan, på rasten, på jobbet, i snacket runt fikabordet! Hur vi hälsar! Hur vi äter! Vad vi äter! Striden pågår för fullt inom självaste vardagsspråket. Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Där! Mitt i det vi skulle säga uppstår en semantisk spricka. Sprickor som skapar avstånd mellan vänner, mellan mig och dig.

Varför? Jo därför att våra upplevelser av verkligheten och därmed vad som är bra eller dåligt, sant och falskt inte längre harmonierar. Och alla vill samtidigt bara bottna i något beständigt. Hitta oss själva, hitta våra identiteter. Vi gör det på olika sätt och hittar därför olika saker.

Vissa söker könstillhörighet, andra sin etnicitet. Några söker sig till religionen, andra till nationalismen. Någon hittar Gud, en annan blir ateist. Vissa tränar – andra gör ingenting. Vissa blir vegetarianer medan andra äter i snitt 49 kg kött om året.

Alla letar efter bästa förmåga efter sin mening! Och det paradoxala är att detta gör vi samtidigt som vi söker en naturlig och villkorslös gemenskap – ett slags ursprung som förenar och inte längre skiljer oss åt.

Säg inte att jag har fel – för då rasar hela min värld samman!

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Liberalism, Logos – Ord – Språk

296. När 1 plus 1 blir 3

4aa4697a-8a70-488b-8d83-f0d205a9e276

Såsom i ett plötsligt fyrverkeri exploderar innebörden av ordet ”integration” över oss alla.

Det talas mycket om integration i dag! Vilket ju i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det är saker som berör. Både i positiv och negativ bemärkelse. Vissa vill ha mer av det, andra mindre, medan några menar att det behövs ett helt nytt tänk.

Det är förstås också det där lilla ordet och alla förväntningar som är knutna till det som ställer till det.

Ordet ”integration” används än på ett sätt – än på ett annat. Och vi har liksom alla mer eller mindre tvingats bli poeter för att klara av konststycket att tänja och vända på dess mening så att det sedan har kunnat användas i alla möjliga sammanhang. Vi har så att säga bäddat in det i så många fluffiga antaganden att vi inte längre ser var vi själv står.

Man skulle kunna uttrycka det som så att ordet med tiden blivit tämligen historiskt och kulturellt belastat.

Det sägs bland annat att lyckad integration innebär att vi alla måste vara beredda på förändring.

Det sägs också att integration innebär när summan av mötet blir till något mycket mer. Alltså att integration handlar om en positiv mix där allt förändras till det bättre – och där helheten alltid blir större än delarna. Vi tar 1 + 1 och får 3! Snacka om vinstlott!

Peoples hands in a circle against white background

Tänk om det ändå vore så enkelt som det ofta är på bild!

Vissa saker låter ibland bara för bra. Och om vi bara ostörda kunde få fortsätta tala om allt detta utifrån en ideologisk och språklig horisont skulle ju i och för sig vad som helst kunna vara möjligt. Men verkligheten gör sig ibland påmind när man minst anar det.

Så, om vi nu ska lyckas med det här vi nu kallar integration – får vi nog ändå börja med att höja blicken över våra mest älskade antaganden och förklaringar och istället kanske börja ställa oss frågorna vad det egentligen är vi vill? Vart vi vill komma! Hur vägen och slutmålet ska se ut?

Och när vi vet det – på ett ungefär!

Då kanske vi hittar de där nya orden som kan ta oss dit! Det gäller dock bara först att veta vilka vi är!

 

Lämna en kommentar

Filed under Assimilering, Integration, Logos – Ord – Språk